Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Yoganidrasana heter den här yogaställningen. Betyder ungefär typ yogisk sömn.

Å alla dessa knasiga ställningar som finns i yogan. Att de liksom kommer efter varandra i det allra smartaste yogasystemet, det system jag älskar – nämligen Ashtanga Vinyasa Yoga. ”Min” yogaform sedan jag var 36 år och tog min första lektion i Ashtangayoga och blev så där handlöst förälskad i yogaformen och sedan aldrig vikt en tum från den. Fast jag har gjort ställningarna på annat sätt, modifierat de där dagarna, veckorna och månaderna när jag inte kunde göra allt jag tidigare gjort. Men spelar det någon roll?
Det är egentligen inte vad jag gör som är det viktiga. Det är ATT jag gör.
Att jag rullar ut mattan. Att jag ger mig själv den stunden varje morgon. Att mattan blir som en ram kring mig. Ger mig skydd. En mur. För mig är stunden på yogamattan magisk. Den är min, oavsett vad jag gör eller hur jag gör.
Ashtangayogans system är så smart. Ställningarna finns där en efter en i en evighet. Som ett pärlband. Och det fina i kråksången. Man blir aldrig klar. Man får aldrig en guldstjärna. Allt handlar om dagsformen, hur du mår, hur det känns.

Ställningarna utmanar kanske oss som behöver bli utmanade, som måste gå vägen via kroppen för att nå huvudet. Vi som glappar.
Men, men det är liksom aldrig meningen att man ska fastna i någon sorts kroppshysteri.
Men det är så klart inte alldeles enkelt.
För varför lägger jag upp en sån här bild?
Kanske för att provocera.
Kanske för att ni ska tycka att jag är duktig.
Eller för att jag själv tycker att jag är cool och stark, bilden togs knappt ett år efter alla mina cancerbehandlingar.
För att jag är 51 år och för att jag gör vad jag vill.

Men…

Im not my asanapractice

För vad är yoga?
Så lätt att tro att det är alla de här rörelserna. De knasiga. De akobatiska. De är roliga. Det är kul när kroppen vill. Det är underbart att röra kroppen. Det är underbart att ha en stark OCH flexibel kropp.

Men allt har en början. Man måste börja någonstans. Alla steg vi tar måste börja just där i det första steget. Det vi inte vet vart det tar oss. Där vi inte har en aning. Till den där platsen som idag känns osäker, men om ett par dagar, månader och kanske år är den plats vi behöver vara på och vi tackar gud och oss för själva att vi vågade. Att vi tog ett steg i taget mot det där okända.

Foto: anneli HIldonen

Det är inte ofta jag och Anneli blir plåtade ihop. Tycker så mycket om den här bilden på oss. Och det som också glatt mig väldans den här resan, det är att Anneli yogat. Jag har fått henne att göra pranayama och sjunga mantran. Och så har hon yogat varje morgon. Tänk om jag kan lura med mig henne till mitt yogaretreat i Indien?

Det är Petra som tagit bilden. Petra gör så fina kläder. Känner att jag måste verkligen slå ett slag för hennes helt fantastiska yogakläder. Kläder man kan ha i mellanrummet. Det allra viktigaste rummet. In between skulle någon kanske säga. Men ni vet när man går runt och skrotar, mjuka kläder att resa i. Och som väldigt lätt kan förvandlas till festkläder med höga klackar. Fina halsband. Eller vad man väljer att bära dem med. Här hittar du hennes kläder, som är svensktillverkade och i finaste bomull. SANTANI STORE

Jag botaniserade vilt i hennes shop som hon öppnade i sitt fina hus i samband med yogaretreatet.

Här blev klänningen en middagsdress.

Men det skönaste läget det är ändå Savasana eller powernapen. Tuppluren. Eller TANTA som vi ju bestämt att den ska heta. Mer Tantor i livet. Mer mellanrum. Vila dig.

Vila är att leva.
mvh Mrs Jones

Ni vet hur man känner sig när man varit på en härlig resa. Man kommer hem inte bara med en fylld resväska, men också är man fylld med ny energi. Nya tankar. Nya grejer. Jag känner mig glad. Som att min framåtrörelse är mer lättsam. Känns som att för varje år som går blir det lättare. Nu är det bara två år kvar tills jag är friskförklarad. Och det känns så härligt. Så bra.
När jag kom hem väntade ett brev från Mikrokirurgin på Karolinska. Om en vecka ska jag dit för att prata om det är möjligt att göra en operation för att hjälpa mitt lymfsystem. Jag är inte ledsen längre för att mitt bröst är borta. Men jag är ledsen för min arm. Ledsen för att den svullnar. Att jag alltid måste ha den i ett fodral.Tänk om det går att göra en operation som kan förenkla för mitt lymfsystem att flöda i min högerarm.
Halleluja.
Men om det inte går. Måste jag nå fred i min kropp.
Fred i mig själv. Fred. Frid.
Lugn.
Acceptera.

Det har kanske inte undgått er om ni följer mig på instagram. Att jag är här nu. PÅ Mallis. Och den här gången. Jag vet inte vad det är men jag drömmer om att vi ska ha ett litet hus. Jag bor hos Petra och Stefan. Det är Petra som driver Santani Som gör så fina yogakläder, och kläder att ha på efter yogan och mellan yogapassen. Eller egentligen när som. Petras kläder är svensktillverkade och av superfina material. Jag har blivit alldeles kär i hennes kläder. Dessutom är Petra en ny bekantskap för mig. Ni vet hur härligt det är är när en person växer. Vi har följt varandra lite på avstånd. Petra hörde av sig till mig när jag fick bröstcancer. Och när vi träffades förstod jag att hon genomgått exakt samma som jag. Men det var 17 år sedan.
För mig har det varit och är så ovärderligt att prata med någon om mina känslor kring bröstcancer, operera bort ett bröst och inte vilja rekonstruera. Om tankar och känslor, utan att egentligen prata, för att man bara fattar. Vi som genomgått bröstcancer brukar kalla oss för bc-systrar och lite så är det. När livet varit turbolent, när man haft en dödssjukdom hängande över sig, ja, livet blir sig inte likt. Men hur blir det? Hur vill man leva, tankarna om det blir så klart avgörande. Viktiga. Att då prata med någon som genomgått samma, men som är många år före en dels i överlevnad, men i värderandet av livet. Och ni anar inte vilken inspiration Petra är, inte bara för mig och jag är så glad för vårt samarbete och det blir mer. Jag lovar!

Dessutom har världens bästa kollega och kompis, nämligen fotografen Anneli varit med, i alla fall en stor del av tiden. Ni märker skillnad när hon tagit bilderna här på bloggen…
Det har varit en toppenvecka. Så härlig. Mallis har visat sig från sin bästa sida. Nu har jag bara en dag kvar här på ön. Imorgon åker jag hem och det blir lite mer frekvent med inlägg här på bloggen.

Håll maj 2016 öppet. Vi planerar för nästa yogakurs jag och Petra.
Det blir så härligt. Jag lovar.

Om shanti, shanti, shanti

Jag är på Mallorca. Och jag har det så bra. Dels har vi yogaretreat. Men vi gör också lite yogarep och annat. Bo utanför Palma, i en by vid havet som heter Cala Llombard. det ligger väldigt nära Santany. Vi bor hemma hos Petra som driver yogaklädesfirman Santani. Och vi har det så härligt.

en handfull bröst.
När man läser intervjuer med män, killar, gubbar läser man ofta att de älskar de bröst deras kvinna har. Att en handfull bröst räcker. En handfull bröst är liksom idealet för hur ett bröst ska vara format. För mig har det här med hand full med bröst fått en ny betydelse. För det här är numera mitt högerbröst. Eller det jag lägger in i min bh med specialficka.

I fredags hämtade jag ut ett nytt silikonbröst. Vi kan hämta ut två om året. För brösten slits. Den här gången fick jag ett lite lättare än de jag haft tidigare. Så att det inte ska vara så tungt för axeln och armen. Armen är ju redan överbelastad med sitt lymfödem.
Nytt för nu är också de påklistringsbara bröstvårtorna. Jag fick också ett extra om det skulle lossna.
Ett nästanpåriktigtbröst.
Skrev om det här på instagram. Undrade om bilden på mitt bröst skulle tas bort av censuren. Jag undrade om bilden på mitt bröst var provocerande. Och om det ens räknades som ett bröst.
Uppenbart gör det inte det. För bilden får vara kvar.

Det är ju ett silikonbröst, men det är avtagbart till skillnad från andra silikonbröst.

Ska jag skratta eller gråta?

Jag väljer stridsvägen, sträcker på ryggen. Stolt för jag är en amason, men ännu har jag inte varit på något badhus. Ännu är det långt till jag orkar, står ut med blickarna när jag hänger av mig mitt högerbröst i ett omklädningsrum. En dag orkar jag kanske. Vem vet. Men alldeles enkelt är det inte.

När jag var i Indien för lite mer än ett år sedan, så sa den unga massösen med de varma och starka händerna: your body is tired, but your mind is not. Igår hos akupunktören fick jag höra detsamma, fast med andra ord.
Med ett enda ord skulle man kunna sammanfatta det för obalans. Så är det nog.
Min kropp är trött. Och det är väl inte konstigt. Efter alla sjukt jobbiga cancerbehandlingar som vi människor som genomgår cancer ofta får ta oss igenom. Och så biverkningarna på det. Ja, kroppen är trött och det kommer säkert ta tid att komma tillbaka. Hitta den där balansen igen.
Jag går på den ena behandlingen efter den andra. Tar verkligen signalerna på allvar. Kroppen är trött. Men mitt huvud är piggt.
Och sånt kan ju också lura en.
Och säkert sånt som lurar de flesta människor att köra på som om det inte fanns någon morgondag. Kanske är det därför så många blir utbrända?
För att vi inte lyssnar på kroppen.
Men jag har blivit så mycket bättre på att ta det lugnt.
Idag tänkte jag vila innan min knipworkshop på Atmajyoti. Vila och ta det lugnt. Gå en promenad i höstsolen med Pino. Dricka en grön drink. Njuta av stillhet.
PÅ kontoret har vi en övervåning. Där har jag ställt en säng. Så ibland när jag suttit för länge framför datorn. Huvudet och hjärnan gått lite för mycket i spinn, ja, då masar jag mig upp på ovanvåningen och lägger mig en stund. Powernappar. Tupplurar eller Tantar som vi bestämde att det skulle heta.
Att lyssna på din kropp. Känna efter kan mycket möjligt vara det bästa du kan ge dig själv. För vem sjuttsingen tackar dig när du står där helt utsliten?

Den här bilden tog Anneli Hildonen på mig, en vinterdag för lite mer än tre år sedan. Jag var helt slutkörd i kroppen efter alla behandlingar, som då inte vara klar. Vad jag inte då visste var att jag skulle få både hjärtsvikt och lymfödem. Att vila är att leva kanske borde bli ett nytt mantra?