About Karin Björkegren Jones

http://www.karinbjorkegrenjones.se/

Posts by Karin Björkegren Jones:

hon har hängt med

ända sedan jag var liten har den här tavlan följt med mig. I alla flyttar. I varje rum jag bott. Jag vet inte vad det är med den här tavlan som jag så mycket tycker om.
Jag vet bara att den hängt med.

SAMSUNG

Tavlan hänger nu på landet. Där vi just nu också är. Vaknade i morse med att frosten låg som ett vitt täcke på marken. Nu börjar den kalla perioden.
Jag har så svårt för att frysa. Skulle hellre sitta lite så här. Smånaken och kolla navelluddet.

p.s det var superhärligt på Hasseludden. Jag klarade det. Jag duschade naken (eh, det gör man ju alltid) på en offentlig plats. Jag låg naken i en av de där varma baden. Ett steg i taget mot att känna mig helt fri i min nya kropp. ds.

0

ANNONS:

livet efter mensen

IMG_5807

Förra året var jag med i boken Hej klimakteriet. Det är en viktig bok. Den handlar om kvinnans andra pubertet. För det är så det känns. Precis lika lite sedd som man kände sig som pubbetjej, ja, så lite sedd kan man känna sig som klimakterietant. Men något verkar vara på gång. Den där frigörelsen som på nåt sätt kom av sig.

maj_fant

Jag är så glad att jag fick jobba med Maj Fant. Jag jobbade i tre säsonger på Tv4 i redaktionen på tv-programmet med samma namn. Maj var en så karismatisk kvinna. Det där stora leendet. Det smittande skrattet, och det stora djupet i henne och så den där blicken man fick. Hon var genuint intresserad av en. Hon berättade om 60-talet. Om de här kvinnoträffarna i Danmark när kvinnorna tittade in i varandras vaginor med hjälp av spekulum. Om behåar som slängdes om den fria sexualiteten. Om att ta tillbaka makten också via kroppen. Jag var så fascinerad. Jag hade precis fött Mira, bara några år tidigare och skickats hem med en lapp som det stod KNIP på och jag fattade ingenting. Jag tyckte det var så häftigt och härligt att prata med en äldre kvinna om sex, underlivet och livet. Och hennes uppmaning att titta på sig själv i spegeln. Jag kände att Maj ville att vi unga kvinnor skulle må bra. Jag har alltid haft äldre kvinnor än jag själv som förebilder. Maj var definitivt en sådan för mig. Är definitivt en sådan för mig. Hon togs alldeles för tidigt ifrån oss i den här jävla skitsjukdomen ALS.

men hennes kraft. Hennes smittande glädje och hennes klokskap som hon förmedlade med sådan värme den bär jag med mig. Jag tror nämligen vår frigörelse börjar där. Mellan våra ben. Det finns en sån kraft där. En otrolig kraft. Ni som gått min knipworkshop vet hur mycket jag pratar om det. Och jag tror att de flesta också känner det efter den där två timmars workshopen. Därför blir jag extra glad för de här mensbloggarna. För kraften hos yngre tjejer (än jag) som skriver och pratar om vårt kön. Heja Heja. Heja fittan, heja snippan

snippa_omslag_jpg-280x401

Som den här fina boken, som jag måste köpa.Här kan du läsa om den: En snippa om dagen

Och ändå, trots att det är på gång. Så är så många kvinnor lite tagna på sängen vad gäller klimakteriet. Så också jag. Och det är precis som puberteten olika. Så många olika känslor, så många olika ”biverkningar”. Så olika. Och ändå förhållandevis tyst. Kanske ska starta en klimakterieblogg. Jag vet vad den ska heta Livet efter mensen…

OCH HÄR KAN DU ANMÄLA DIG TILL KNIPWORKSHOP I STHLM 19 FEB, KNIP EN PLATS, DE BLIR SNABBT UPPBOKAT

FullSizeRende77r

Fotona på mig är tagna av Anneli Hildonen

1

men vad äter du då?

Mat. Mat. Mat.
Jag älskar mat. Jag älskar god mat och framförallt god och nyttig mat. Men mitt sätt att äta ändrades i och med cancerdiagnosen. Och nu är det länge sedan jag toppade en maträtt med lite grädde för att förhöja smaken.
Ofta får jag frågan vad jag äter. Jag ser mig som vegetarian. Jag äter inte kött. Så sällan jag kan äter jag fisk. Men jag vet att det blir problem för andra, så då får det slinka ner fisk ibland. För det är inte alldeles enkelt, särskilt inte om man blir hembjuden till någon. Eller går iväg på event där det finns en buffe. Även om det sällan är den där italienska buffen längre med skinka och kyckling. Nu dignar borden ofta av en och annan grönsaksrätt. Det gröna smyger sig in.
Men när jag får frågan och berättar vad jag helst inte äter.
Dvs kött, fisk, gluten, mjölkprodukter och socker.
Ja, då får jag alltid motfrågan. MEN vad äter du då?
Ja, vad äter jag då… GRÖNT i alla dess former.
Och nej, det är ingen uppoffring. Eller ett sätt att späka mig.
Att mat är ett hett ämne är väl ingen nyhet. Det är den ena dieten efter den andra som man ska eller kan välja att följa. Så läste jag det här: Maten du väljer talar om hur du är
Det här raderna: Enligt en ny studie uppskattar människor med mörka personligheter nämligen bittra smaker i större utsträckning än andra, rapporterar Daily Mail.
Vänta här nu. De har gjort en studie på 1000 människor. Frågan är VAR har de gjort den studien. Och är det ett sockerbolag som betalat för den studien?
Det är just den här typen av studier som får mig att börja undra. Eller tvivla lite på så kallad vetenskap.
Jag tänker på länder som Korea, Kina och Japan, där just det bittra är en del av en måltid. Som kimchi. Hur hade undersökningen sett ut om man gjort den på 1000 koreaner i Korea?
Och varför gör man en sån studie överhuvudtaget?
och vem är beställaren?
SD?
En annan studie på liknande tema, men som känns lite mer vetenskapliga, kan man läsa om i fenomenala bloggen Food Pharmacy (ni har väl inte missat den bloggen?) är om tarmen och inflammationer och uppkomsten av psykiska problem.
Jag hade ju inflammatorisk cancer.
Jag läste massor om inflammation i kroppen. Hur det skapas. Och det är utifrån den vetskapen som jag försöker att äta så rent som möjligt. Men det är inte alldeles enkelt, så klart. Men när jag får till det. När också övriga livet är bra. Med lagom mycket jobb. Ja, då mår jag också som bäst rent psykiskt. Så på många sätt, eller på flera sätt tror jag ju på att hur vi mår också beror på hur vi äter.

IMG_5797
Bildtext: Här är jag och Tintin på tidningen Amelias 20 års kalas som var i förra veckan.

Om ett tag, efter att jag yogat, så ska jag åka med den här bönan, Tintin och Petra till Hasseludden. Det blir mitt första ”offentliga” besök i ett omklädningsrum. Ni vet där man tar av sig behån. Är jag redo? Vet inte, men jag måste undersöka. Det finns lägen när det känns så där att ta av sig behån och armstrumpan. Liksom utsatt.

148f7716-8f97-4aba-bb6c-6432fec79066-original

0

India calling

På grund av en avbokning finns nu två platser kvar på yogaretreatet med mig som arrangeras av Little Palmgrove Kom med.
Fyll dig själv med lite Indiafeeling på denna helt fantastiska plats som svenska Eva byggt upp.

Så här härligt hade jag det i mars i år och så här härligt kan du ha det nu i november.

IMG_5795

IMG_5794

Och vem vet, kanske tar jag med er till den här restaurangen. Med det fantastiska taket av flaggor. Som en dröm.

IMG_5790

IMG_5788

IMG_5786 Bildtext: Här var vi med min kompis Karolina som bor i Goa. Henne ska det också bli skoj att träffa. Jag vet dessutom att hon fyller 40 när jag är där.

Ps när det är extra fina bilder här på bloggen. Ja då är det allt som oftast fotograf Anneli Hildonen som tagit bilderna. Som idag. ds

0

allt har sin tid

Ibland belägras huvudet av vad jag varit med om. Det kommer lite när som. Det är egentligen ganska märkligt. Jag kan prata om sjukdomen, om hur saker och ting kändes utan att gråta. Och det blir lite som distans, som att jag står utanför och berättar om något som hänt en nära vän. Så plötsligt hamnar jag på en middag, eller träffar någon som tittar på mig med den där blicken som gör att det inte går att hålla igen. Man hamnar liksom tillbaka i känslan. Man KÄNNER retroaktivt det man en gång känt. Ni vet när man hamnar där igen. Förstår ni?

En del människor har den där förmågan att väcka något i en. Se en. Empati. Det hände i fredags på en middag. Plötsligt vällde tårarna. Och känslan som kommer över mig då är så dubbel.
Jag kan känna fan också nu tar jag plats med mina tårar, med mina känslor.
Eller, tänk att det fortfarande känns så nära. Att det fortfarande känns.
PÅ samma sätt som jag uppmanar tjejer att ta plats, finns en liten fröken i mig som säger åt mig att jag inte ska ta plats. Den senaste tiden har jag sagt åt henne att man får ta plats, att alla kan skina. Men hon kommer fram ibland.

Jag fick så fina rader från Petra, min bcsyster på Mallorca: ”En fin läkare berättade för mig att när man fått cancer så försvinner liksom spärren man har upp till huvudet…i vanliga fall så stoppas tankarna före så dom inte hamnar uppe i hjärnan, nu flyger dom upp direkt och man känner av allt man inte känt tidigare. Det gör ju också att man blir så himla trött emellan varven också.”

De raderna att få dem från en som gjort samma resa. Jag vet inte men det blev som bomull. Det kommer ta tid att läka. Det tar tid att läka. Så är det.

IMG_5345 IMG_5340
IMG_5342

Den här dressen är min favorit. Petra gör de allra finaste, skönaste mellanyogapassenkläder. Här hittar du hennes kläder: SANTANI Websidan www.santanistore.se.
Jag vet att du kommer att älska dem. Den här dressen åker med till Indien. och jag kommer att leva i den där. För när man varit med om det vi varit med om blir man extra känslig. Man vill inte ha saker på sig som spänner. Man vill inte att mjuka kläder ska ha jobbiga sömmar. När Petra, som har en lång och gedigen bakgrund med kläder, sytt upp ett plagg. Testar hon det. Går runt i det. Känner hur det känns. och vet ni det KÄNNS. Man vill liksom inte ta av sig plaggen…

IMG_5348 Bildtext: Petra och jag och alla hennes hundar

Allt har sin tid. Läkning tar tid. Så är det.

0

5AM

Jag får ofta frågan; När går du upp på mornarna.
Fem.(senast klockan sex)

FullSizeRender
Bildtext: busy doing yoga at 5 am

Jag är ingen sjusovare. Aldrig varit, alltid vaknat tidigt. Älskar den lugna stunden. Det tysta. Men det allra viktigaste, jag gör det för att jag gillar det. Jag gör det för att jag mår bra av det.

I fredags på en middag, när jag återigen fick frågan, fick jag också reda på att det finns en 5Am-rörelse. Att det är en stor trend i Usa att vakna tidigt.
Måste vara yogan och ayurvedan som fått igång den här trenden tänker jag.
Men det är inget nytt. Enligt ayurvedan bör man gå och lägga sig innan klockan tio på kvällen. Hänga på det där sovtåget som brukar komma vid niotiden. Ni vet när man kanske sitter och gäspar i soffan. Gå upp innan klockan 6 på morgonen, för annars blir man mosig.
Sedan börja morgonen med att Dricka vatten, tungskrapa, torrborsta sig och duscha. Bajsa.
Pranayama – andningsövningar
Man bör också göra någon form av träning, förslagsvis YOGA.
Sen är man fit for fight.

Nu har jag fått reda på att det finns en rörelse. 5AM-rörelsen. Och tydligen säger de att det är ingen tidpunkt, utan en livsstil.

För mig är det en tidpunkt OCH en livsstil. Som jag mår bra av.

FullSizeRender77

0

som att få tillbaka makten

481985_10151162402991823_1024400318_n

Tiden går så fort. På bilden är jag 23 år. Det är Walter Hirsch som tog bilden. Jag längtar inte tillbaka till då. Så mycket inre oro som fanns i mig. Den där gnagande känslan av inte duga. Att inte veta vad man ville. Att inte våga ta steget. Att vara rädd för vad andra skulle tycka och tänka om en. Att vilja bli älskad. och att det tog nästan ett helt liv innan jag själv började älska hela bilden av mig själv (men absolut inte klar med det…). Att liksom sluta bli vald och istället välja. Att älska hela bilden av sig själv handlar ju också om att gilla också de där sidorna som inte är så lätta att gilla. Men att inte låta de ta över. Att känna på bitterheten, men inte låta den styra. Att känna på avund och svartsjuka, men inte bli styrd av det. Alla de där känslorna som kommer och går som moln på himlen, men som kan förpesta. Man ser dem, man tittar på dem, men man går inte in i dem. Man låter dem inte få ta över.
Skitsvårt och alldeles särskilt när livet utmanar en.
Men jag tror att om vi börjar prata om sånt som skaver, gör ont, känns ledsamt. Livet. Så blir det lättare. Lättare att hantera. Och när det blir lättare att hantera, blir det kanske lättare att njuta av stunden. Av det där enkla. Och när man börjar njuta av det enkla, så upptäcker man fler saker att njuta av. Att det är ett sätt att öva på att leva det där livet man vill leva.
Det är så svårt. Jag vet. Jag har så svårt att tänka på något annat är den förestående undersökningen, operationen. Jag har svårt att sova. Vaknar. Har konstiga drömmar. Och då drar man till sig andra saker. Det är som att snällt göder mer glädje och en olycka kommer sällan ensam.

Andas in allt du vill ha mer i ditt liv och på utandning släpp det där du inte vill ha.
Många människor är högst omedvetna om det de låtit ta över i sina liv. Ni vet det där säget ”halvfullt eller halvtomt”.

Idag ska jag ha knipworkshop i Stocksund. Det är så kul att bli inbjuden till olika yogastudios och fortsätta att hålla Knipworkshops. Boken KNip kom ut i januari 2013. Det här är Första gången jag pratar om KNIPboken i TV

Det var också första gången som jag visade mig ”offentligt” utan mössa. Håret hade börjat växa ut. Jag såg ut som en fågelunge. Jag var så nervös. Men samtidigt så glad att de lät mig komma till studion och prata om min knipbok. Som att få tillbaka makten.

0

nobelpappan

barbapappa, gummipappa, extrapappa, låtsaspappa, pappapellerin, så många olika pappor det finns. Och så finns min pappa. Numera Nobelpappan. Stort.
Igår fick äntligen Svetlana Aleksijevitj nobelpriset. Och jag är så stolt, så stolt, för återigen har min pappa översatt en viktig och fantastiskt och ifrågasättande författare, som tilldelas prisernas pris.
Har du inte läst böckerna Bön för Tjernobyl och Zinkpojkarna gör det.

bildpappa o

Här är jag och min pappa Hans Björkegren i tidningen Vi, den gången var det Aleksandr Solzjenitsyn som fick Nobelpriset.

Jag är så stolt, så stolt över min Nobelpappa

0

massera brösten

Jag har gått som på nålar en tid.
Varit så förväntansfull.
Igår träffade jag äntligen en kirurg som utför supramikrokirurgi. Hon är tydligen den enda i Sverige som gör den här formen av operation. Jag har varit så nervös. Har känt det i ryggen, mellan skulderbladen. Och nog har det känts mer i armen. Har speciellt ont i armbågen.
Jag fick visa upp mig. Och hon frågade genast om varför jag inte rekonstruerat något bröst. Jag förklarade det här med alla kirurger jag träffat, att ingen verkar fatta att jag inte är ute efter ett likadant bröst som förut, eller ett stort bröst överhuvudtaget. Utan att jag helst bara vill ha två pyttesmå bröst, så att jag slipper inlägg. Och för att det ska vara jämvikt för ryggen. Det skulle säkert också minska trycket på armen. Det var ju inte bröstet vi skulle prata om, men hon fattade. Men först skulle vi fixa armen. För en sån operation tar fyra timmar. Men inför en eventuell lymfödemoperation måste jag göra ännu en undersökning och den görs i början av december för eventuell operation nästa år. Så det var bara att gå hem och ändra om hemresan från Indien.

La upp den här fina bilden som fotograf Fredrik Skogkvist tagit för en modetidning. Det är designern Minna Palmqvist som designat en klänning med lymfsystemet.

IMG_5724

Lymfsystemet måste man närma sig försiktigt. Hon flyter långsammare än blodet som styrs av hjärtat och som pumpas snabbare i kroppen. Lymfsystemet styrs av andningen, och pumpar långsammare. Det är på natten som lymfsystemet arbetar som bäst. Det är då det händer grejer. Men om man som jag har ett lymfödem måste man ta hand om det varje dag. Smeka, mjuka snälla rörelser bort från armen och hjälpa det att hitta andra lymfkörtlar, än de 17 som är borttagna i armhålan. Så att det kan transportera bort svullnaden.

Ibland tänker jag att den här sjukdomen har gjort mig så oerhört mycket mer lyhörd på min kropp. Att ta hand om sin kropp handlar inte bara om att träna den. Eller försöka sig på att göra om den. För en tränad kropp behöver inte vara sund. Att ta hand om sin kropp handlar om att låta den vila när den behöver. Ta på strumpor och tjocka tröjor när den fryser. Svalka den om den är överhettad. Smeka den och smörja in den med fina oljor. Massera den. Och mata den med bra mat och inte fulbensin.

Igår gick jag till en thailändsk tjej som jag låter massera mig när jag behöver hjälp att komma ner. Landa. Igår var hon på mig och tyckte att jag skulle fixa bröstet. Hon tyckte: ”Du som är så vacker, du måste ha två bröst.”
Jag vet inte, men jag blev inte arg eller ledsen, för hon sa det på ett sånt sätt att det faktiskt snarare blev kul. Så vi började prata bröst, och jag berättade om alla mina möte med kirurger. Och att jag funderat på silikon men väldigt små silikoninlägg.
Massösen som ser en massa bröst hela dagarna berättade om den enda svenska tjejen, på sina 12 år som massör i Sverige som hade snygga silikonbröst. Hon tyckte att de var mycket bättre i Thailand på silikonbröst. ”Svenska tjejer har så hårda bröst, det ser inte bra ut”, sa hon.
Men kanske är det så att svenska tjejer inte uppmanas att massera sina bröst JÄTTEmycket när de fått implantat. Så om och när jag gjort mina inlägg lovade den här massösen att hon skulle massera mina bröst. För man skulle massera minst 20 minuter varje dag. Jag skrattade så, men samtidigt har hon ju rätt. Jag har masserat mitt ärr på bröstet jättemycket. Och också skrivit en bok om det Frisk och strålande hy på naturlig väg
Och varje gång jag träffat en kirurg för att prata om ett ev bröst, så har det sagt att huden på bröstet är så fint. Att det inte är skadat av all strålning. Jag tror det hänger ihop.
Så se så tjejer massera er, och ni som har ärr på kroppen massera ännu mer. Massera ärret.
Hjälp kroppen att läka.

0

min känsla för kroppen

_MG_0048

Det tog tre månader innan jag kunde visa min man ärret, platsen där mitt högerbröst en gång satt. Jag behövde på något sätt tid att själv förstå, acceptera, vänja mig och också mitt i alltihopa börja gilla förändringen. Det tog verkligen inte bara tre månader att göra allt det där jag precis skrev. Men just då, var det tid. Det var precis innan jag skulle åka på min cancerrehab till Vidarkliniken. Jag skulle vara där i tre veckor. Vidarkliniken är antroposofernas sjukhus. Det är fantastiskt. Jag visste att de tre veckorna skulle bli viktiga, nästan avgörande för min känsla för min kropp.
Ett sorts återerövrande av en kropp som jobbat hårt, som var trött efter alla behandlingar och framförallt drabbad av biverkningar som både hjärtsvikt och lymfödem skulle det senare visa sig.

Jag visade min ärrade kropp. Jag har så många ärr på min bröstkorg. Och fast jag visste. Fast jag visste att min man skulle göra alla rätt. Säga det rätta och framförallt se på mig med rätt blick, så kände jag mig som en liten flicka som visar upp nåt, liksom hungrig för erkännande. Ungefär som att jag målat en tavla, lagt ner en massa kraft och energi i den och nu skulle den bedömas.

De där tre veckorna på Vidarkliniken blev precis som jag ville. Varje dag antingen masserades man lätt med en godluktande olja över hela kroppen, eller så smörjde de benen innan man skulle somna på kvällen. Jag blev så omhändertagen, som om jag var en liten bebis. Det var som att allt var varmt, ulligt, snällt och rosa.

Jag fick dans eurytmi och ha bildterapi varje dag. Jag målade och målade för glatta livet. Jag målade bröstlösa kvinnor, jag målade ärr som var stora och överdrivna. Jag tog mig över sorgetröskeln och jag kom hem lättare om hjärtat.
Jag ska inte säga att jag älskar mitt ärr. Eller att det är alldeles okomplicerat.

Jag har precis blivit bjuden av en av mina barndomskamrater. Vi ska åka tre tjejer till Hasseludden. Jag har varit där förut och jag vet ju att man är naken i gemensamhetsrummet för kvinnor, där man tvättar sig på det japanska viset. Det oroar mig lite. Men samtidigt är de här tjejerna bäst i världen om jag börjar gråta, om jag känner mig obekväma. Jag kommer kunna prata om vad jag känner och vi kommer sedan att kunna skratta ihop. Kanske är det ett eldprov?

Ni vet ju också att jag var på Mallorca och där lärde jag känna Petra, som är en bc-syster. Hon har också opererat bort ett bröst och inte gjort en rekonstruktion. Petra bor i ett helt fantastiskt hus med en liten trädgård och pool. De två sista dagarna var vi ensamma och jag badade utan bikiniöverdel. Och det var så härligt. Jag visste att hon förstod. Att hon fattade känslan. Att hennes blick var snäll. Vi visade varandra våra ärr. Och just då kändes det så härligt, för då kändes det som vi var norm. Hur viktigt det är att träffa någon som liknar en själv. Som har varit med om samma. Som vet hur det känns, fast man egentligen inte ens behöver prata om det. Men det var en sån befrielse, att slänga av sig behån, få bada naken. Slippa inlägg i behån, eller en bikiniöverdel som spänner. Att känna det småkalla vattnet mot huden och sedan ligga på poolkanten och låta solen torka huden.

Några skriver om hur trötta de är på kvinnor eller medias tjat om kroppen, och att vi typ har blivit lurade och snarare fastnat i en kvinnofälla. Jag fattar inte riktigt. För mig är kroppen så viktig. Det var den som tog mig igenom hela den här resan. Jag vill inget hellre än att ta hand om den nu. Vara rädd om den. Vårda den. Den har varit i krig. Nu behöver den pusta ut. Jag tänker inte låtsas som om den inte finns eller är viktig. För jag tror att kroppen behöver all min uppmärksamhet och framförallt jag behöver lyssna på den. Lyssna om kroppen är trött. Om den vill röra på sig. Om den vill sova, bada, bli masserad.
För mig är det ingen kvinnofälla, för mig är det att ta tillbaka makten. För mig är det ett sätt att ta plats i min egna kropp, att gilla den, ja, faktiskt älska den fast den inte är norm.
Mycket av yogan handlar också om det, man går via kroppen för att komma åt diamanten som ligger därinne. Man går via kroppen, genom att utmana den, jobba med den, så att man slutligen kan sitta alldeles stilla och bara vara. Då när man är helt utan fördomar, utan de där stora glasögonen vi har på oss som dömer andra människor och där vi är ett med alltet.
Om shanti

0