Författarnamn: Karin Björkegren Jones

horoskop = helikopterseende

Lördagmorgon. Vaknar tidigt. Det är väl fullmånen. Den är stark om och den gör nåt i alla fall med mig. Följer astrobloggen i dv
En gång i tiden var jag chefredaktör på en tidning. Då hade vi en medial tjej som gjorde månadshoroskopen. Då var det ”vindar” som var mer ”en intellektuell tidning ska inte ha horoskop”. Eller att det fanns och finns nåt ovetenskaplig och lite så där ovärt när det kommer till astrologi. Jag stod på mig, nixpix. Vi ska ha horoskop. Jag tycker nämligen att tidningar utan horoskop är rätt tråkiga. Nu har jag hittat Damernas världs astrolog som jag tycker skriver fint och härligt.
Så får man göra vad man vill med det. Jag använder det inte som en sanning, utan som en lek i mitt liv. Det får mig att tänka på ett nytt sätt och se saker från ett annat håll. Liksom lite helikopterseende. Det är så lätt att hamna i en offerroll, eller i en tyngd, som tynger ner hela ens existens om man börjar gå runt i cirklar och oroa sig för än det ena, än det andra. Att våga tänka Nu är inte alltid. Nu är nu, och kommer att passera. Vi som är hyperkänsliga, som läser in saker hos människor och lätt tar på oss skuld, vi behöver helikopterseende, att vi får hjälp att se hela bilden, eller en möjlig hel bild annars blir det tokigt. Snurrigt.
Därför samlar jag tecken och läser horoskop, fullständigt ovetenskapligt, men ack så skojigt, härligt.

I november åker jag till Indien och då ska jag besöka en fantastisk astrolog. Han vet ingenting om mig, men ändå lyckades han pricka in väldigt mycket om mig och det som är runt omkring mig. 

  Här är jag aningen omskakad av vårt möte förra året.

Har morgontid i tvättstugan. Har vaknat med lust att fixa.
Inte bara hemma, städa garderober, göra i ordning. Utan i livet. Men allt går ju inte att fixa. En del saker innefattar ju andra människor och då hjälper ju inte bara min lust att vilja fixa.
Jag försöker hejda mig. Vänta in. Ta det långsamt.
I mig rinner blodet och lusten så snabbt, alldeles för snabbt. Ibland så där snabbt att andra människor inte hinner med.
En gång i tiden var jag sån att jag räknade till tio innan jag gick ut från toaletten, eftersom allt skedde så fort, att jag tänkte: Nu tror väl ingen att jag tvättat händerna.
Idag sitter jag längre, jag lovar. Men fortfarande går det fort.
Tidiga mornar går ju ut på nätet och följer bloggar men framförallt instagram. Älskar instagram. Skulle kunna posta tio bilder om dagen, men håller i mig…
Hur gör man om man vill posta instagrambilder så här snyggt som Malin Berghagen  gjorde igår i sin blogg. Jag är så oteknisk. Tänkte ni skulle få se vilka jag följer.

Ha en fin fullmånedag.

välgörenhet

Jag älskar Tele2 reklamen. Jag utmanar er tele2.
Ni använder får och lamm i er telereklam. Fantastiska reklamfilmer som får det att värka i mammahjärtat. Jag älskar att det svarta fåret adopterat ett vitt litet lamm, som nu blivit bångstyrigt och flyttat hemifrån.
Kanske kan era hjärtan öppnas upp lite för världens får och speciellt vissa som behandlas förjävligt. Ge lite av vad ni tjänar på er fårreklam till Peta som larmat om hur fåren och lammen behandlas för att vi ska få ulltröjor.

Igår när jag stod och trampade på min stairmachine på gymet föll jag i gråt över bilderna som visades på tv-monitorerna framför mig. Jag vet inte om ni såg på nyheterna igår och bilderna som organisationen lämnat in till nyheterna om hur fåren behandlas i Argentina tror jag det var. Där mycket av ullen kommer ifrån där bland annat företaget Patagonia köper in sin ull.
Man fick se Hur de skar av fårens svansar, flådde lammen levande utan bedövning och med blodet forsande utmed benen. Så brutalt. Skriv under här 
Och hjälp mig. Ge mig tips på vilka företag jag ska bojkotta.  För det kan vi göra. Vi kan bojkotta företag som behandlar anställda dåligt och vi kan bojkotta djurplågare. och vi kan skriva under deras vädjan och vi kan stödja med pengar.

Jag får ofta inbjudningar till att ställa upp för olika organisationer. Just nu är ju välgörenhet väldigt populärt. Jag har inte bestämt vad jag tycker om välgörenhet. Fick en förfrågan igår om att göra reklam för en välgörenhetsgala för flyktingar. Jag hörde av mig till mitt moraliska kompass. Min dotter. Hon är den klokaste jag vet. I många år har hon jobbat ideelt för Röda korsets ungdomsförbund och bland annat organiserat sommarkollo för ensamkommande flyktingungdomar. Det baserar sig så klart på bidrag.

Min dotter svarade: ”Jag vet inget om dom. Har dock inte mycket för hjälporganisationer som håller i välgörenhetsgalor etc eftersom deras målgrupp aldrig skulle vara välkommen där.”

Hon gav mig svaret. Är målgruppen välkommen på galan, på festen så JA.

Jag bad henne  också lista namn på organisationer man kan stödja. Föreningar och grupper som behöver ekonomiskt stöd där många unga och gamla arbetar ideelt:
Ingen människa är illegal
Asylgruppen
Ensamkommandes förbund
Allt åt alla
Tamam
Interfem
Rkuf
Internationella kvinnoförbundet
Tjejjouren

Bildtext: Jag var tonåring under Hitle-kriget. Ni tycker kanske att det är väldig skillnad mellan nazisternas illdåd och de dumheter som nu pratas här. Men ingenting börjar som något stort. Världens längsta flod Nilen, börjar som små bäckar i bergen. Så började också det som ledde till massmorden i koncentrationslägren. Vi som var med då sa oss efteråt att detta aldrig fick hända igen. Men för att inte rasismen ska bli en flod måste man känna igen den redan som en liten bäck. Rune Andersson, Bamses skapare, 1988

Tanta

Igår regrammade jag den här bilden på instagram. Det är Anneli, min kära kollega som tagit bilden. PÅ eftermiddagen kom tröttheten. Jag gjorde en lymfscint på morgonen. De sprutade in radioakativ vätska i båda mina händer, så tog de bilder under ett par timmar för att följa hur mitt lymfsystem jobbar. Att jag har lymfödem är ju ett faktum. Men om och hur de går att göra något åt det, är vad som nu ska utredas och kollas upp. Någon som gjort en fettsugning i sin arm eller sitt ben? Någon som gjort en mikrokirurgisk operation för att antingen lägga in lymfkörtlar, som man tagit från nåt annat ställe i kroppen. Alternativt den här lymfnoden. Snälla, snälla mejla mig gärna.
Jag har ju som ni vet inte gjort någon bröstrekonstruktion. Jag är livrädd för ingrepp. Allt är en risk. Och jag har nu träffat flera och hört historierna om misslyckade operationer. Så många beslut. Stora beslut som kan vara så avgörande. Klart huvudet brinner. Jag är jättetrött på att hela tiden försöka ha en plan. Inte ge upp. Att liksom hela tiden jobba mot att må bra, inte ha ont. Jag behöver mina tupplurar, mina powernaps. Eller att TANTA som vi nu döpt om den här ställningen till. Här ligger jag och vilar. Tar det lugnt och hämtar tillbaka mig. Perfekt att göra på eftermiddagen, innan man ska ta sig hem från jobbet. Bäst är när man lyckas somna in, hamna lite i dvala. Gå ner på djupet. Men max en kvart, för sover man längre blir man istället för trött. Nu har jag det inte lika stressigt längre. Men jag kommer ihåg hur stressigt det var, att vara ensamstående mamma och kasta sig hem från jobbet för att handla middagsmat och hämta barn på dagis. Det sägs att kvinnors stressnivå ökar när hon är på väg hem från jobbet.
Stress är inte bra.
Stress är en folksjukdom. Under stress tas inga bra beslut. Stress utarmar oss och gör oss sjuka. Immunfösvaret blir sämre under en lång tids stress. Men stress är ju inte bara ”att man jobbar för mycket”. Stress är ju också alla tankar som far runt i huvudet. Oron. Den man kanske håller på ett helt liv med att försöka tämja. Det har också infunnit sig en ”between jobb” känsla. Jag laddar helt enkelt för nya saker och åtagande. Snart startar jag upp med mina knipworkshops. Kolla min hemsida Yogavita. Där hittar du länkar. Där hittar du också retreat och lite annat smått och gott.

toppar och dalar

sånt här upprör mig
Men samtidigt en eloge till dessa journalister och forskare som ifrågasätter och ger oss underlag att titta på. Tack för det ni gör.

Ja ni ser, min blogg i dag är precis som livet toppar och dalar…

Kolla in min hemsida som du hittar här Där hittar du knipworkshops och retreat och annat smått och gott.

Där hittar du också det här som Petra från Santani arrangerar med mig som yogalärare:


Yoga på Mallorca

 
Vi håller till där den röda pilen är: Cala Llombards, Mallorca
 
 
 
Yogakurser i Sa Casa Blanca 2015 i Cala Llombards som ligger på öns
sydöstra kust, en relativt outforskad del av Mallorca och som
spanjorerna själva är mycket rädda om. Där bor jag (Petra) en del av
året. I vår oas kan du njuta av stillheten, sol och bad. Fina promenader
på naturreservatet som ligger runt knuten, S’Almonia och Calo des Moro.
Promenadavstånd till en charmig liten badvik, samt Santanyi 3 km bort
med en av dom bästa marknaderna på hela ön. Hos mig blir din vistelse
varm och hemtrevlig. Jag öppnar alltid upp en liten Santa Ni shop i
samband med kurserna.
 
KARIN BJÖRKEGREN JONES
 
3-dagars kurs med Karin Björkegren Jones författare och yogalärare
som brinner för att sprida yogans fantastiska egenskaper. För det var
ashtangayogan som hjälpte Karin när hon genomgick tuffa
cancerbehandlingar efter att hon sommaren 2012 drabbades av
inflammatorisk hormonell cancer. ”Man kan inte skydda sig mot de sorger
och svårigheter som livet ibland för med sig, men man kan göra
förutsättningarna bättre och yoga är ett fantastiskt verktyg, det vill
jag gärna förmedla” säger Karin. Karin brinner för yoga, grön mat,
ekologisk hudvård och håller dessutom fullsatta knipworkshops runt om i
landet . Karin har jobbat som yogalärare sedan 2002 och har sedan 2000
yogat regelbundet. Hon är certifierad av Yogaallians och forsätter hela
tiden att vidareutbilda sig av mer erfarna yogalärare. Karin har också
tagit flera lektioner för att bli Ayurvedisk hälsorådgivare. Karins bok
”Knip för bättre hälsa” ingår i kursen. 
Vi önskar genomföra ett personligt och varmt retreat, där du
känner dig påfylld och kärleksfullt boostad och att du
förhoppningsfullt åker hem med några yoga och hälsoverktyg nedpackade i
bagaget. För vi önskar så klart att du fortsätter din yogaresa efter de
här dagarna. Under ditt retreat kommer du också ha möjlighet att boka in
ett personligt samtal med Karin, där du kan få tips och råd om yogan. I
samband med varje måltid finns det också möjlighet att prata och fråga
Karin om yoga och hälsa. Det som blivit något hon brinner för och gärna
delar med sig av till de som är intresserade.
16-18/9  eller 20-22/9 kan du välja mellan, du hittar mer info samt bokning i länken:
 
Petra Westerlund/santani@mail.com

this too shall pass…

Tänk om man hade reagerat så här när man var 17 år kolla filmen på Aftonbladet
Konsten att vända en situation till sin fördel.
Själv hade jag säkert i huvudet ältat; vad hade jag kunna gjort annorlunda? Jag skulle inte ha ställt mig där? Tog jag för mycket plats? blablabla

Hittade den här på Hillevi Wahls instagramkonto. Tycker att den säger så mycket. Vaknade i morse med huvudet fullt av tankar. Kanske känner jag oro för morgondagen? Imorgon ska jag göra en lymfscint för att se hur och om jag har nåt lymfflöde överhuvdtaget i min högerarm. Eller om det bara är så att det fylls på och fylls på. Och ni vet ju, några milliliter i taget blir deciliter, blir liter. Så vill man ju inte att det ska utveckla sig i armen.

Ingrid Bergman led också av lymfödem efter sin bröstcancer. Hon kallade tydligen sin svullna arm för sin lilla hund. Vi har alla våra knep för att komma över rädslor, det sorgsna i oss, svårigheter och allt vad det nu är. Humor är ett så bra vapen. Att liksom hitta solen i sig själv även fast det ösregnar. Just nu är det soligt ute och lite regnigt inom mig. Men This too shall pass…

Hittade den här filmen hos Malin Berghagen  
en annan yogini som också undrar, fnular över sig själv, livet och relationerna.

go with the flow

Igår såg jag Optimisterna på Svt och direkt kastades jag tillbaka till högstadiet när vi tvingade vår gympalärare att få spela volleyboll. Vi älskade att spela volleyboll. Försöker minnas om vi gjorde nåt annat på jympatimmarna, men kommer knappt ihåg nåt annat. Kan ni längta tillbaka till den där tiden när man på många sätt faktiskt tvingades in i sammanhållning? För i den bästa av världar så är just skolan den platsen där man lär sig det.
 Man lär sig vem som är bra på de höga bollarna, vem som servar kraftfullast.
Vem som glider in snyggt och bara fixar den där bollen som kom in från höger fast alla stod på vänster sida. Sammanhållningen. Gemenskapen och styrkan i det.
Jag tror jag saknar det.
Jag saknar att vara i ett större sammanhang.
Ibland känner jag mig så ensam i mitt frilanseri.
Tur att jag har Anneli mitt emot mig på kontoret. Det gör saker så mycket skojsigare. 
I morse vaknade jag ganska låg. Jag har sorg. Saker i livet som är ledsamma. Sånt som är privat, sånt man inte alltid kan dela. Jag gör vad jag kan för att det inte ska dra ner mig. Men ibland blir jag så ledsen. Så var det i morse. Men så gjorde jag mina pranayamaövningar och yogade och nu ser jag fram emot att åka till landet i eftermiddag med Hella. Min kompis som jag känt sedan jag var 17 år. Ibland kan man inte göra så mycket, ibland måste man sitta ner i båten och vänta. Men vänta och tålamod är min svåraste gren. Kanske är det därför jag utmanas? Vad vet jag.
Livet är höga berg och djupa dalar, men det är också en mellanplats, där inget händer. Det är väl då de stora sakerna händer. Förändringarna i en människa.
Man blir nämligen aldrig klar och kanske är det så att vissa har en tuffare väg att vandra. Men vi har alla utmaningar.
Idag blir en dag jag Go with the flow. Tror det blir bäst så.
Ha en fin torsdag.

att ta plats

Igår la jag ut både på fb och instagram att min bok Jag vill fan leva borde vara obligatorisk läsning för vårdpersonal. Kanske till och med på läkarutbildningen. Jag menar om min dotter tvingades läsa Gömda av Liza Marklund när hon gick på högstadiet (och min man också när han gick sin socialpedagodutbildning). Att de för dem båda var obligatorisk läsning så nog sjuttsingen tycker jag att min bok platsar som studielitteratur på KI. Där kan blivande vårdpersonal läsa om hur det känns att vara i händerna på sjukvården. Om alla känslor. Om ledsenhet, rädsla, oro och utsattheten. Men också om kraften hos en patient.

Ni kanske tycker att jag säljer in mig och mitt alldeles för mycket. Men faktum är att jag har ingen sponsor på den här bloggen. Det finns ingen som betalar för mig att svara på mejl. Därför tar det ofta tid. Jag försöker klämma in att svara på mejl när jag har möjlighet. Jag vill verkligen svara på alla mejl. Ni ska veta att jag läser, men jag kan inte svara på allt. Jag är inte anställd, och jag ligger inte under något blogghus. Jag måste hitta på mina jobb själv. Sälja in ideer och framförallt få er att läsa mina böcker. Det låter kanske lätt och visa dagar är det det. Men andra är det jobbigare. Det finns alltid en oro att jag inte jobbat tillräckligt i ”lön” räknat. Och för mig är det så viktigt, om än ännu viktigare sedan jag blev sjuk att göra saker jag tror på. Något som andra kan må bra av. Nåt som leder någon vart.

Den här bloggen har mellan 1500-3000 unika besökare varje dag. Även de dagar jag inte skriver. Vad jag förstått är det en hög siffra. Jag har inte varit så insatt i det här med klickandet och tjäna pengar på sin blogg. Jag har gjort många misstag. Men ska banne mig lära mig. Jag får många erbjudande om att göra reklam. Men jag vill välja själv. Och framförallt jag vill gå och lägga mig med gott samvete. Det är viktigt för mig.
Nyligen fick jag erbjudande om att göra reklam för ett nytt kosttillskott. Jag skickade förfrågan vidare till någon jag litar på, som var smart nog att mejla företaget och be dem skicka innehållsförteckningen i det där fantastiska  kosttillskottet som skulle göra dig friskare yada-yada. Och nej, det var inga bra grejer. Så det blir nej, även om det kanske hade varit en trevlig peng i plånboken.

Så ni får stå ut med att jag gör reklam med mina grejer. Det var kanske det jag ville säga.

Idag träffar ni mig på Formexmässan. Jag ska signera lite böcker i Santanimontern. Kom förbi. Jag är där ett par timmar från elva. Det är Petra som driver Santani som arrangerar de två tre-dagarsretreaten i september på Mallorca. Kom med. Jag är så taggad och det ska bli så kul att träffa er. Här hittar du info om retreaten

Glöm inte att gå in då och då på min hemsida Yogavita. Jag gör nu en ny hemsida och ska bli duktigare på att lägga upp nya grejer. men just nu hittar du om mina knipworkshops och det är länkat till de som arrangerar. Du hittar också om retreatet i Goa.

jag kan inte säga det de vill

I helgen gick jag en pranayamakurs med Sudhir Tiwari.
Nu börjar jag varje morgon med andningsövningar.
Jag älskar ashtangayoga, men enligt den traditionen gör man inte andningsövningar. Enligt den traditionen invigde man yogaeleverna när de börjat tredje serien i ashtangayoga. Kanske har traditionen ändrats lite nu, sedan Sharath tagit över.
Visst själva Ujjajypranayama är en bra övning, men det finns en massa andra spännande andningsformer.
Andning är liv.
Men nu gör jag ett experiment. Jag har ett litet program. Det kan ta mellan 20-40 minuter. Nu har jag bestämt att det ska bli en vana. Det blir ett långt pass på mornarna, vill ju gärna få in yogan OCH mina lymfödemövningar också. Men intressant att utforska sin inre värld.

Det här skrev Sudhir när han var på yogastudion Atmajyoti i Stockholm i helgen. Pranyama basics. Tänk om man kan hitta en andningsövning som är bra mot lymfödem?

Varje gång jag träffar en lymfterapeut eller läkare angående lymfödemet frågar de mig om jag accepterat att det är kroniskt. Men jag kan inte säga Ja. Jag kan inte säga det de vill. Jag tänker att det måste finnas ett sätt. Det måste gå att ordna. Jag vill inte ge upp tron att det går att fixa. Jag är mer rädd vad som händer i mig och med mig den dagen jag gör det. Jag kan skämta om min arm, ta plats med min arm. Men jag är så ledsen över att den svullnar. Att den ger sig till känna. Att jag alltid måste ha en strumpa på den. Täcka den. Hålla in den, som att jag drar ihop byxorna med ett tajt bälte. Suger in. Håller igen. Klär över. Ibland känns det som att jag går runt med en stor termometer som visar hur vädret i mig är; glad, trött, ledsen, arg eller vilken känsla det nu är. Den är som ett ankare som hela tiden tynger ner, håller fast båten som vill flyta vidare. Tuffa vidare och lägga till vid en annan hamn, men ankaret håller igen. De tog 17 lymfkörtlar. En människa har över 800 stycken. Tänk att 17 stycken kan ställa till så mycket problem.

 Igår började jag titta på Marigold 2. Hann inte se hela innan jag slocknade straxt efter kl 21. Herregud vad trött jag var igår. Och herregud vad jag längtade till Indien. Vilken himla tur att jag har en resa inbokad. Då kan jag köpa Ghee, Indiens guld. Alldeles särskilt älskar jag den här burken. Den är så väldigt fin. Men nu är mitt ghee snart slut. Här hittar du recept på ghee, eller Ghi
En tesked, eller matsked kan du stoppa i kaffet, i ditt the. I soppan eller grytan. Det blir så gott och så är det nyttigt.

Ha en fin dag.

jag vet inte vad det gör med dig

Saker som oroar mig är typ det här
Och det som oroar mig är tystnaden kring sånt som är obekvämt. Att vara obekväm i Sverige, motvalskärring är liksom helt fel.
Att ifrågasätta är okej, men att ifrågasätta för mycket. Att inte lita på det som vi tror och hoppas ska skydda oss.
För ingen kan tänka sig att det finns skumma krafter bakom tex sjukvården. Eller att läkare kan köpas.
Eller läkemedelsbranschen. Att den branschen är en av världens rikaste. 2014 såldes cancermedicin för 800 miljarder kronor
Eller att vårt kommunala vatten kanske inte är så bra som många verkar tro. läs här eller här

Det som är obekvämt tystas ner, eller snarare negligeras.
Det gör mig orolig.

Jag vet inte vad det gör med dig.