Den senaste tiden har mitt liv varit precis så: ”Jag ska bara.”. Gud, känns som att det är min mest sagda mening. Jag släcker bränder, gör en massa måsten och känner mig mest som en skållad råtta som försöker kompensera, reda ut, säga ifrån, gå vidare, ta tag i smutsiga bykar, rensa ut parasiter både i kroppen och utanför. Ett riktigt jäkla heltidsjobb.

Jag följer Broderauttexten på Instagram. Jag rekommenderar dig verkligen att också göra det. Här tycker jag att hon verkligen ”nailade” det. Precis så känner jag mig just nu. Jag är smart, men jag är också korkad.

Mitt mål sedan jag hade cancer är att höja min sjukpeng. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen, att bli sjuk och inte ha råd att vara sjukskriven. Aldrig någonsin. Därför har jag jobbat hårt de senaste åren för att tjäna pengar och kunna ta ut en lön. Men även om jag jobbar hårt gör jag dumma grejer, ingår samarbeten som inte gagnar mig. Utan i slutändan står jag där med slutnotan.

Jag blir så lätt förtrollad och entusiasmerad. Min man säger ofta att jag måste bli bättre på att kolla av människor som jag bjuder in. Att jag inte ska vara så naiv. Jag svarar alltid, men jag vill tro gott om människor. Vill det. Vad är det annars för idé typ. En av mina närmsta kompisar säger att just det är min bästa egenskap. Att jag blir så där förälskad, går igång och tycker att allt är toppen. Men jag vet inte. Jag har kanske inte det där naturliga filtret som många har. Det där filtret som gör att man inte blir överexhalterad och går igång så där snabbt, utan man kollar av. Backar lite, läser av. Jag blir bara förälskad och förtrollad. Fassiken att man ska lära sig nya saker hela tiden om sig själv. Hur ska jag tänka? Finns det någon kurs för oss? Ibland tänker jag att alla andra lever totalt friktionsfria liv, där allt är bara smooth. Där relationer åt alla håll och kanter är bara toppen, där man äter söndagsmiddagar med hela tjocka släkten och alla är så där harmoniska och lyckliga. Snälla, ge mig lite historier. Säg att alla fina fasader på Instagram just bara är fasader och att livet faktiskt ganska ofta är svårnavigerat. Eller berätta om kursen du gick för att lära dig sätta gränser, säga nej och stå stadig i allt du gör.

Vi borde äta mer bitterämnen än vi gör. Jag blev inspirerad av min fröken Lena Losciale på utbildningen till Botanisk aromapedagog som jag går, att ta en näve ruccola innan varje måltid för att sätta igång smaklökarna. För bitterämnen ökar saliven, gallutsöndringen och stimulerar matsmältningen.

Jag älskar verkligen ruccola och har typ nästan alltid en påse hemma i kylskåpet. Men vad finns det för andra bitterämnen? Maskros, kronärtskocka, pepparmynta, boldo och kamomill är fyra exempel på bitterörter kända för att hjälpa vid magbesvär. Andra bitterörter är fänkål, kvanne, kummin, rölleka, vilka alla har en positiv inverkan på matsmältningen samt maskros som bidrar till en normal mag- och tarmfunktion läser jag i Kurera Dessutom sägs bitterämnena stilla både sötsuget och aptiten och man äter mindre.De gånger jag fått i mig lite ruccola mår magen alltid lite bättre, eller inbillar jag mig?

Men hur ska man tänka när livet är bökigt och man kanske tycker och tänker att man ständigt möts av motstånd, att livsvägen inte bara är krokig utan det är som en enda lång uppförsbacke. Hur gör ni för att inte bli bittra? Hittade de här nio tipsen för ett bitterfritt liv.

https://www.mabra.com/9-tips-for-att-slippa-bli-bitter-sa-undviker-du-tankefallorna/

den här bilden med den här texten dök upp i mitt instagramflöde. Vad tänker man när man ser den? Vad tänker du?

I mitt huvud hann det passera många tankar. Och jag känner en dubbelhet vad gäller välgörenhet och människor som äger slott, skattetrixar för att lura systemet. Personer som åker ut till förorten för ”att göra gott” och gärna nämner det på sina instagramkonton.  Människor som volontärar för att det ser bra ut på deras cv osv. Jag vet att jag inte tänkt klar mina tankar kring det. Kanske förstår ni inte vad jag menar. Eller så gör ni det. Men i mig skaver orättvisorna i världen och orättvisorna i Sverige. Jag tänker att det är därför vi betalar skatt för att det ska finnas ett skyddsnät för alla medborgare. Hur viktigt det här skyddsnätet är.

Men den där dubbelheten tycker jag är obehaglig och därför blev den här bilden med den texten obehaglig för mig.  För kvinnan på bilden är inte John och Yokos hembiträde som är det första som kommer upp när jag läser ordet maid. Det är hotellstäderskan på Hilton hotell i Amsterdam 1969 som gör sitt jobb, dvs bäddar sängen i Presidentsviten där John och Yoko bor på sin bröllopsresa.

Så hörni Låt oss stanna i sängen och fundera lite på välgörenhet, och hur vi kan göra den här världen en bättre plats för alla. Jag passar på att se om dokumentären Bed peace med John & Yoko.

”Dear Friends, In 1969, John and I were so naïve to think that doing the Bed-In would help change the world. Well, it might have. But at the time, we didn’t know. It was good that we filmed it, though. The film is powerful now. What we said then could have been said now. In fact, there are things that we said then in the film, which may give some encouragement and inspiration to the activists of today. Good luck to us all. Let’s remember WAR IS OVER If We Want It. It’s up to us, and nobody else. John would have wanted to say that. Love, yoko Yoko Ono Lennon New York, USA May 2017”

Älskar den här skylten. Constant reminder. Den får mig alltid att längta till Indien. Det är nåt med den indiska livsfilosofin som får mig att varva ner. Hitta mitt lugn. Min ro. Om en månad är jag där och yogar för min yogalärare Sharmila Desai Hon är magi. Snart så är jag där i hennes yogasahala och jag kan tillåta mig att bara vara. Att landa. Å vad jag längtar. Just nu sitter jag på ett hotellrum i Göteborg. Igår hade jag workshop för nästan femtio kvinnor om knipandes konst. Jag skojade på Instagram och kallade mig för handelsresande i Knip. Men det är lite så  det känns just nu. Jag flänger runt i Sverige och har föreläsningar och workshops. Mötena är alltid underbara, men det är den där extratiden, hänget i ett hotellrum, på en perrong i väntan på ett tåg. Det är så där lagom kul. Jag har precis fått ett meddelande om att tåget tillbaka till Stockholm är försenat. Jag måste nu tillämpa mitt tålamod. Men jag vill bara hem. Jag har jobbat så hårt den senaste tiden för att betala för misstag jag gjort. Lite som att jag orkar inga motgångar. Inga svårigheter. Just nu är det tufft, men det ska bli bra. Prinicipen är alltid: Do you have a problem in Life?  Hur man hanterar det. Hur man låter motgångar äta sig in i en. Eller om man släpper och går vidare. Jag jobbar på det. Hur tar du hand om dina motgångar? Har du lätt för att säga nej, stå upp för det du känner? Det du behöver? Hur blir du när du känner dig överkörd? Vaknar reptilen i dig, eller blir du en våt fläck?

Vet ni efter att jag skrev det här inlägget. Tog jag mig ner till tågstationen och lyckades med konststycket att hoppa på ett tåg som skulle gått från stationen 7.29, men som kom iväg först kl 9. En halvtimme före mitt eget tåg. Nån däruppe vill inte jag ska känna mig övergiven. Och när jag öppnade min mejlbox så hade jag fått ett mejl från Sharmila. Tack Universum att du ser över mig.

Oktober är en månad som jag både ogillar och gillar. Gillar för att det är en fantastisk höstmånad och den väcker min längtan efter långa höstpromenader i skogen. Men jag direkt ogillar oktober för att det känns som att Cancerfonden lagt beslag på den månaden. Kidnappat den i sitt namn. Allt blir rosa. Jag kan inte handla i en affär utan att expediten frågar om jag inte ska ha ett rosa band också. Nej, jag vill inte ha ett rosa band vill jag bara skrika. Jag har haft cancer. Jag vill inte bli påmind varenda dag under oktober månad om denna vidriga sjukdom. Jag vill inte heller känna mig som jag är en elak jävel som säger NEJ varje gång jag ”erbjuds” det här rosa bandet. Ungefär som att rosa bandet tar bort cancer, minimerar risken och hjälper oss… Ni som följt mig över tid vet att jag inte direkt gillar Cancerfonden. Jag har skrivit om min tankar så många gånger vad gäller Cancerfonden tidigare i bloggen. Jag säger NEJ till cancer OCH jag säger NEJ till Cancerfonden. Varför? Jo, för att jag tror tyvärr att cancer är en inkomstkälla för vissa, eller om man kan vara så krass och faktiskt ifrågasätta alla de här pengarna som är i omlopp. Den mastodonta marknadsföring som Cancerfonden gör under oktober månad. Läs gårdagens blogginlägg från Food pharmacy – en rosa oktober.

Men framförallt läs Cancerfondens tidigare vice ordförande Lars Bern uppmaning. Han om någon har haft insyn. Eller vad säger ni?

Inga pengar till Cancerfonden!

Varje morgon när jag kommer till min lokal Lilla huset på puckeln som jag kallar den.Tänder jag rökelser vid mitt lilla fönsteraltare. Där samsas Patanjali medLakshmi, en madonna, en snäcka som jag fick av min dotter för länge sedan och lite annat smått och gott. Jag är inte religiös i den bemärkelsen att jag har eller följer någon religion. Men jag kan ändå känna ett behov av att tro på något större. Vad nu det kan vara.

I dag när jag kommer till jobbet ska jag tända rökelse och ett ljus och be för en bra vecka. För bra beslut. För tilltro.

Min blogg har bytt utseende och den kommer att ändras mer. Här kommer du också att hitta min kalender. För från och med nu kommer du att kunna läsa minst ett inlägg om dagen. Ni som följt mig en tid vet att jag är en känslomänniska. Men nu frågar jag er: Vad vill ni att jag skriva om? Mer yoga? Mat? Relationer? Cancer? Alternativvård? Recept? Ge mig en hint.

God vecka på er allihopa. God måndag. God månad som man så himla trevligt säger till varandra i Grekland.

Må allt gå som ni vill och önskar.