IMG_8566

yogadramat finns i oss alla

IMG_8566

Den här bilden la en yogakompis upp för ett par veckor sedan. Den är genialisk tycker jag. Vill ha en sån tshirt.

När yogamänskor gör fel, får man ofta höra ”men, herregud hon/han är ju en yogi”. Eller ”det där var inte särskilt yogiskt”. När jag började med yoga och blev mer ”insyltad” i den yogiska världen blev jag så fascinerad, och faktiskt ibland lite chockad över hur det kunde låta. Hur yogalärare kunde prata om sina elever, och ofta kanske just poängtera MINA elever. Krig och skitsnack mellan yogastudiorna, märkliga situationer, baktalande, intrigerande, konstiga förbud. Så mycket märkligt och ändå har jag jobbat i mediabranschen och på tv. Där liksom drama är själva grogrunden. Eller det där lät konstigt. Men folk är vana att programledare och hajpade personer blir höga på sig själva. Alla har också varit med och sett att efter uppgång kommer fall. Det skapar i bästa fall en sorts ödmjukhet för yrket och för att man är del av ett sammanhang. En del har med sig det från början, andra är tvungna att göra den där resan. Sticker man ut hakan får man både ris och ros. Jag började som praktikant. Var hon som höll i kaffekassan, hon som fick göra allt det där som ingen annan ville göra. Jag jobbade mig upp. Och jag jobbade med både manliga och kvinnliga programledardivor. Jag blev själv programledare. Men där var det liksom mer okej. Kanske för att det inte var inlindat i den där yogiska snällheten. Att yogamänskor anses vara så snälla, empatiska, nästan inte jordiska. Utan hierarkin var mer tydlig på tv. Och jag hatar hierarki, men den osynliga den är värst. I yogavärlden är liksom hierarkin osynlig, tills den överträds.

Det är ju nåt med uppmärksamheten som man får när man blir yogalärare. Till slut kanske man tror på bilden som andra gärna vill tillskriva en. Vad förväntar vi oss av en yogalärare? Nog förväntar vi oss mer än vi kanske gör med en Friskis och svettisledare? Vi förväntar oss en god människa. En människa utan några fel och brister. En helt klar människa. Men vem är det?
Livet är inte enkelt och vi har ofta mycket att deala med. Även vi yogalärare. Vi dealar ju med samma saker som alla andra. Och många har tyngre problem i bagaget som de försöker deala med med hjälp av yogan. Men nu är det ju inte så att yoga och meditation hjälper mot allt. Vissa saker måste man ta i terapi. Borde vara en självklarhet att människor som jobbar med människor på det sätt som man gör i yogan också gick i terapi. Självrannsakan.

Så min uppmaning är väl att inte sätta någon på en piedestal. Aldrig tro att det finns övermänniskor. Aldrig tro att hon eller han med den skitsnygga ”yogakroppen” är bättre än du. Eller att en yogamänniska som kan göra de allra svåraste ställningarna är den mer upplysta. Det kan vara så, men det behöver inte vara så.

Kanske är det så att vi yogalärare faktiskt har mer att deala med än ni som ”bara” går och tar en yogaklass. Vad vet jag. Men en sak jag vet och en sak jag inte vill. Sätt inte mig på en piedestal. Jag har inte alla svaren. Jag gör så många fel. Jag försöker, men ibland snurrar jag till det. Jag blir stressad och tar dåliga beslut. Så då var det sagt. Dagens blogginlägg föddes ur det här:

Yogadrama LÄS HÄR

En sorglig historia. Väldigt sorglig. En del människor går under av den bild som vi visar utåt. Även hon med de fina kläderna och de tjusiga huset bär på en sorg, eller något drama. Han med magrutorna har också sina historier, sitt bagage som är tyngre att bära än de där hantlarna på 15 kg vardera. Vi har alla nåt att jobba med. Små eller stora sår.

Yogadramat finns nog i oss alla. Kanske handlar det om att se sina svagheter och sina brister. Inte rymma från dem. Eller döva dem med alkohol, sex och knark. Utmaningen är kanske att se också sin egen baksida och jobba med den.

I morse såg jag den här dikten på Alex Schulmans instagram. Den är fantastiskt sorglig, om man kan skriva så. Men herregud hela världen har ont. Hela världen.

12247022_10153792134083417_1470021033555511133_n

FullSizeRender

D som i donationer och dinner

I mitten av juni var Bengt Sjöberg i TV4s morgonsoffa. Bengt Sjöberg är miljardären som skänkt två miljoner till cancerforskning. SE reportaget och se hans diplomatiska åsikter om den svenska cancerforskningen/vården. Bland annat säger han att han upplever att det är som två läger i Sverige, den konventionella vården och den alternativa och att det inte är så i andra länder.
Han har ju så klart rätt. Jag kan inte förstå att det ska vara två läger?
Varför har vi inga andra alternativ till vård än den vi har på sjukhusen? Och varför undersöker vi inte och forskar på sånt som inte ger några biverkningar.
Jag kan inte förstår.
Jag vill inte förstå.

Här kan du läsa
SE DET HÄR

Man får ju hoppas att Karolinska inte sjabblar bort de här pengarna som de gjorde med Osher-donationen för en massa år sedan. >LÄS

Jag vet att man inte ska vara negativ i förväg, men jag kan inte hjälpa…

FullSizeRender

Igår var vi hemma hos Anneli och Johan som bor på Väddö. Så mysigt, så gott.

IMG_8684

Älskar när köttätare också lagar/grillar sånt som jag kan äta. Och det dessutom är så gott. Nu tog jag inte bild på efterrätten men vad säger ni om jordgubbar och andra god frukter som de strött basilikasocker på. Alltså, sååå gott. Plötsligt blev basilikan het, från att ha varit nån smålarvig kryddväxt, i alla fall för mig.

IMG_8679

Ja, vid det här laget vet ni ju att Anneli är min bästa kollega. Tack tidningen Tara som sammanförde oss för ett jobb för en massa år sedan.

IMG_8702

Pino tyckte också det var mysigt att träffa Anneli och Johan

IMG_8685

Johan och Tomas, den där grillkokboken. Ja, ni fattar.

Kickis blogg LÄS DET HÄR Sånt man kan tänka på om man har vänner som är sjuka i cancer, eller någon annan sjukdom. Jag är tacksam för den hjälp och det stöd jag fick när jag var under cellgifter. Det är min värsta period i livet, men mina vänner och många av er som följt mig på bloggen. Ni gjorde att jag kunde uthärda. Tack för allt ert stöd. Tack för all er hjälp. Fy fan vad jag hatar cancer.

knip 2

skål, varma bad och så Kniiip

Igår när jag tittade på ett avsnitt med dr Phil så tog de upp om bäckenbottenträning. De visade sig att i Usa är siffrorna att 40 procent av alla kvinnor har någon form av inkontinensproblematik. Tyvärr är ju siffrorna detsamma i Sverige. Så tråkigt, så onödigt på nåt sätt.
Och ja, jag vet en del tjejer som genomgått förlossningar och som har förlossningsskador ska i första hand inte göra knipträning, men flera av oss andra behöver påminna oss om den viktiga muskeln. Så att den inte förslappas. För det vill vi inte.
När man gör knipträning så får man en massa härliga biverkningar förutom att man kan minska och mildra sina inkontinesproblem. Men man får plattare mage, mindre ont i ryggen, man kan lindra och motverka livmoderframfall, bäckenbottenuppluckring, bättre hållning, tajtare slida, intensivare orgasmer, roligare sexliv och en del tjejer kan knipa sig till orgasm.
En hel del härliga biverkningar va?

Så då tänker jag att ni mellan roseglasen och de ljuvliga sommarbaden ändå kan passa på att KNIPA Här hittar du en massa träningsfilmer

_MG_2897
Bildtext: så mycket kraft det finns i våra underliv.

Och det knip vi tjejer kanske allra främst slarvar med är ofta Snabbhetsknipet. Så vad sägs om några minuters varje dagträning resten av sommaren?

Och gå in Lights by Tenas hemsida och kolla mina knipfilmer om ni vill lära er grunderna till att hitta knipet och göra övningar som stärker och tajtar till slidan.

Och vill du träffa mig live och gå på någon av mina knipworkshops, gå då in på min hemsida HÄR och kolla under events. Jag kommer att i höst ha knipworkshops i Strängnäs, Viken, Sundbyberg, Uppsala bland annat. Jag hoppas vi ses.

Och du har väl inte missat min KNIP för bättre hälsa som kom ut 2013, och som trycks upp igen och igen. Och vad ska jag säga, bäckenbottenträning är viktigt för oss tjejer.

knip 2

Och när alla andra letar pokemon varför inte utforska din insida med lite tv-spelande med muffen? LÄS MITT GAMlA BLOGGINLÄGG HÄR

index

det var kanske bättre förr

när en telefon var just en telefon.
Man kunde bara bli nådd när man var hemma.
Då förstod man inte hur bra det var. Eller vad säger ni?

index

LÄS DET HÄR OM APPLE

Egentligen är det ju inte bara det här med den överdrivna konsumtionen som är så tröttsamt och ledsamt.Att en mobiltelefon är uttjänt efter ett år och man tvingas byta upp sig, fast ens avtal var på två år med mobilföretaget. Mobiltelefonen har blivit nån sorts bihang, som hänger med oss vart vi än går. En del tar med den in på toan och där får man sitta och lyssna på strilande och ploppande från någon som liksom är effektiv precis hela tiden.

Jag är likadan. Inte att jag tar med telefonen på toan just, men jag kan lätt hamna i det där effektiva. Och visst är det i bland bra att man ständigt kan bli nådd. Som när man hade tonårsbarn och grejer hände. Eller när man får motorstopp mitt i natten eller behöver svara på ett viktigt samtal fast man är på en liten ö i Indonesien. Typ.

Och jag märker hur lätt irriterad jag blir på min mamma som ringer tio gånger efter varandra om man inte svarar, som om hon inte vill förstå att jag ser att hon ringt på min display och jag ringer upp när jag kan. Eller att hon inte lärt sig att smsa. Eller när hon inte svarar på flera timmar, för att de ju inte är hemma…

Det här med mobiltelefonen är så dubbelt. För visst gillar man grejer som har många funktioner, för man slipper ha klocka och kamera och stegräknare och almanacka och allt det där man annars bär med sig i sin handväska. Allt-i-ett är ju så smart.

Men de där två veckorna i julas när jag la undan telefonen och införde datatid. Kan mycket väl ha varit ett av mina bättre val.
Då planerades också en stor del av min kommande bok ETT STRESSFRITT LIV . Som faktiskt precis i detta nu formges för fullt. Jag hoppas ni kommer gilla den. Jag ser så fram emot boksläpp

9789113073545_200x_ett-stressfritt-liv_haftad

läs det HÄR Våga varva ner

gurujones1

ett ivrigt och rastlöst blod

_V1A9702

Den här bilden togs i augusti-september 2014 utanför Vidarkliniken. Jag hade varit patient på Vidarkliniken i nästan tre veckor. Min fotografkollega Anneli kom och hälsade på och vi gick runt i de fantastiska omgivningarna. Helt hänförda över allt det vackra. Omgivningarna. Naturen.

Jag roar mig med att leta hus på hemnet. Drömma lite om att bo där. Jag drömmer om många platser. Jag älskar Björkö. Jag älskar Gotland. Jag älskar Mallorca och jag har verkligen lärt mig att älska Järna.
Ju äldre jag blir märker jag att det är lugnet jag älskar.
Platser där det finns möjlighet att hitta ro.
Jag tycker om mig själv bättre när jag liksom impregnerats av den där lugna känslan.
Den finns inte naturligt i mig. Kanske var det därför som yogan blev så viktig för mig. För att yogan lär mig om tålamod. Tvingar mig att vara i min kropp, landa. Ibland upplever jag att mitt blod flyter ivrigt nästan rastlöst i min kropp. Som om det eldar på tankarna, eller om det är tvärtom. Jag behöver hela tiden stanna upp. Vänta in. Det är min stora stora utmaning. Vilken är din?
Samtidigt som jag då och då älskar att go with the flow. Vara vild. Göra vad som helst. Hoppa högt och långt. Springa fort, eller ta trapporna i sjumilasteg (fast mina ben är korta). Jag läser ut boken raskt, eller inte alls. Men det där ivriga, kvicka det finns redan där och kan lätt gå från charmigt galet, till ja, faktiskt galet.
Balans.
Hela tiden balans.
Att bara ligga och titta upp i taket, eller räkna molnen. Eller hitta formationer bland molnen, då när jag hamnar där. Jag älskar det.
Men det kräver också att jag lägger tid på att landa.
Det som hänt sedan jag fick diagnosen cancer är att jag idag blir rädd för stress. Jag blir rädd för ilska och ledsenhet. Jag blir rädd för de där känslorna som man inte vill ska stanna i bröstet. Jag är rädd att de ska ta fäste i min kropp och utvecklas till sånt jag inte vill ha i min kropp. Det där är lite svårt att förklara och jag har inte heller någon lust att någon, inte heller jag själv ska känna någon sorts skuld för att man känner saker. Oroar sig.
Och jag vet egentligen inte hur jag ska förklara det.
Men det är så det är.
Jag är rädd för att oroa mig. Jag vill inte kapsla in känslor.
_V1A0147-1

_V1A9496-1

_V1A0200-1

En del av bilderna hamnade i 21 DAGAR TILL ETT LÄTTARE OCH FRISKARE LIV 9789155261498_200_21-dagar-till-ett-lattare-och-friskare-liv

Du har väl inte missat den? Den kom ut förra året och är proppfull med härliga recept och övningar. Å vad gullig jag är med mitt lockiga korta hår. Visst får man säga sånt högt?

Och förresten, du har väl inte missat mina härliga resor. Paxa en plats.

HÄR HITTAR DU INFO OM ashtangayoga i GOA-RETREATET

HÄR HITTAR DU INFO OM hathayoga & Ayurveda i Kerala

Båda blir supersuperhärliga.

gurujones1

Vi ses väl på någon yogamatta framöver?

Om shanti, shanti, shanti

Mvh Guru Jones (obs obs jag skämtar jag ser mig inte som en guru, men jag tycker den här bilden är så rolig. Och lite gullig faktiskt. En gång i tiden var jag lite lik min guru.)

_MG_2606

hej från yogaaktivisten

visste ni att om jag tipsar om att ni ska äta gurkmeja, så är det inga problem. Hade jag däremot gjort det i egenskap av att vara läkare hade jag förlorat min läkarlicens om någon anmält mig vill säga.
Det förklarar ju varför läkare man träffar inte ens kan tipsa om saker, mat, kosttillskott eller liknande som inte är vetenskapligt bevisat. Fy fan, vad jag skulle känt mig bakbunden om jag var läkare.Därför blir den här sajten så viktig. Läkare för framtiden LÄS HÄR</a>

Det hela blir ju larvigt om man tänker så här att t ex Vidarkliniken måste ansöka om att få använda lavendelolja som insmörjningsolja i sin behandling. En sådan ansökan kostar tydligen en miljon, om jag inte missförstått allt. För mig som varit patient vid två tillfällen på Vidarkliniken, så betydde den där kvällsinsmörjningen med lavendelolja som bomull för min trötta, slitna kropp. En insmörjning som gjorde att jag kunde slumra in för natten utan hjälp av sömntabletter eller insomningstabletter. Det var en fin stund mellan mig och en sköterska som gjorde insmörjningen. Och vet ni, jag tror att Vidarkliniken faktiskt betalade en miljon för att vi skulle få ha den möjligheten. Men jag är inte helt säker, någon som vet?

lite om evidens LÄS

och så läser du det HÄR:Paracetamol hade inte godkänts idag

Vi som helst väljer alternativa vägar, nåt annat än läkemedel. Vi ställs hela tiden mot väggen med argument som att hälsobranschen som man då gärna buntar ihop med allt som är alternativt i, ja att det är en bunt profitörer som skor sig på människors rädsla för att bli sjuka eller vad nu argumenten är. Så kan det säkert vara i vissa fall.
Syna gärna hälsobranschen men vi kan väl passa på att syna läkemedelsbranschen också?

Ja, det var morgonens tankar. Snart ska jag svida om och sätta på mig yogakläderna och göra min yoga. För ett antal månader sedan blev jag inbjuden till ett tvprogram för att prata om min ”nya” bok, den som kom ut i början av det här året. Yoga – fysisk och själslig detox. De ville att jag skulle prata om andningen. Yogaandningen. Ja, vad kul sa jag, då kan jag ju berätta om att jag använde andningen under cancerbehandlingarna och faktiskt inte behövde ta medicinen mot illamående, som i sin tur gjort mig lös i magen så att jag skulle behöva ta läkemedel som gjorde mig stenhård i magen, för att sedan ta ett medel för att lösa upp avföringen igen. Ja, ni ser ju det nästan humoristiska i det…
Vänta lite, jag måste prata med redaktionen först svarade researchen. Vet ni vad svaret blev?

Då vi inte har så mycket tid till förfogande på torsdag och vi vill verkligen hinna fokusera på andning som leder till välbefinnande. Yogaandning som minskar stress och oro och kunna visa exempel på sådana övningar. På grund av det kan vi tyvärr inte prata om hur andningen botade ditt illamående under behandling. Detta också för, som jag sa, är xxxxxxx just nu verkligen under lupp och noga med att uttalanden som dessa är vetenskapligt bevisade. Så att det inte tas som någon uppmaning till patienter med cancerbesked att inte ta sina mediciner.”

Nej, det är inte så bra, tänk om patienter slutar ta sina mediciner och slipper biverkningar.
Nej, jag var inte med i programmet. Från en stund till en annan förvandlades jag från att vara en mysig yogalärare som pratar lite smågulligt om yogans betydelse till att bli en yogahaverist. En aktivist som kanske fått en och annan att tänka: Va? Kan man använda yogaandningen som ett redskap när man mår illa av de tuffa medicinerna och slippa de medicinernas tråkiga biverkningar.

_MG_2606

_MG_9069

mjuka kläder, mysrysare och tid för samtal

Idag skiner solen härute. Det har varit omväxlande väder kan man säga. Sol, regn, elavbrott, blixtar och dunder och hagel, från och till. Men det har också varit lite härligt. Jag har haft tid att ligga i sängen och lyssna på sommarens bästa lyssning DE DÖDAS RÖSTER. Ladda ner! Lyssna! Kändes lite som att jag förflyttades till de där somrarna när jag växte upp och det visades mysrysare på tv. Älskar mysrysare, särskilt på sommaren.

_MG_9069_MG_9443_MG_9420

Sommaren är också en tid jag bara vill gå runt i sköna kläder. Mjuka kläder. Inget får sitta åt. Strama någonstans. Bekvämt OCH praktiskt. Så då fattar ni. Jag går runt i mina fina kläder från SANTANI, som du hittar HÄR Ni vet bästa Petra Westerlund som jag faktiskt lärde känna förra året och som delar samma öde som jag. För mig var mötet med Petra viktigt. Petra fick bröstcancer i 30 årsåldern och genomgick precis samma behandling. Idag mår hon bra. Idag bor hon på Mallorca och driver sitt eget klädmärke. Shes living her dream, helt enkelt. Du kan läsa om henne i Malin Berghagens fina bok som är en hyllning till Mallorca: MALLORCA I MITT HJÄRTA Ni anar inte vad det hjälpt mig, att släppa taget om oro, om att tänka att mina val varit bra, att varje steg är en riktning åt rätt håll och att ibland helt ordlös förstå att någon förstår vad jag går/gått igenom. Någon som gått igenom samma helvete och överlevt. Det är viktigt. Ju mer jag tänker på det. Det är viktigt att vi pratar om saker. Berättar om allt det där som skaver, gör ont, inte känns bra. Att få dela det med någon som förstår. Som varit där. För att kunna släppa, för att kunna gå vidare och för att det faktiskt är okej att då och då inte leva livet på topp. Kanske för att man ska lära sig att se när det faktiskt är på topp. De små förändringarna. Att mirakel sker. Det är så lätt att slukas av det som händer i världen, av ondska och fiendeskap och orättvisa. Jag menar inte att man ska gå runt med skygglappar för ögonen, men man behöver också få pausa från det där som är så svårt att förstå. Fånga upp sig själv. Ibland kan jag känna mig som indianhövdingen som flög långt för ett viktigt möte, och som satte sig ner på flygplatsen för att vänta in sin själ. Det sägs att han satt där i två veckor efter den långa flygresan. I dagens samhälle känns det inte som att man ens behöver flyga rent fysiskt för att då och då behöva sätta sig ner och vänta in sin själ. Det är väl därför jag älskar yogan, för att yoga ”tvingar” mig att stanna upp, vänta in. Yoga har gett mig ett större tålamod, även om det ofta krackelerar eftersom min person verkar ha ett ivrigare blod, som flyter snabbt och stressigt i mina vener.

12243247_10153723374916823_7770357178053092217_n

IMG_7380
Bildtext: Den här bilden tog Anneli på mig och Petra i mars när vi var inne i Santanyi, som är en liten stad/by ni måste besöka om ni är på Mallis och som har en så härlig marknad.

Jag har tyckt om Mallorca sen första gången jag var där. Jag, Cissi och Cia och alla våra barn (6 stycken) hyrde två lägenheter i två veckor i en finca i Puigpunyent, strax utanför Palma för nästan 20 år sedan. Fincan ägdes av en föredetta chef till Cissi och den var fullständigt underbar. Vi hade så skoj. Det var som ett kollo och vi mammor var kolloledare. Vi var alla singlar och jag måste säga att det var ett så bra sätt att resa med sina barn. Vi hjälptes åt. Barnen var glada. Mammorna var glada. Sedan dess har jag återvänt till Mallis både på semester och på jobb. För det är nåt särskilt med ljuset på Mallorca, det säger i alla fall världens bästa kollega och fotografen till typ alla mina böcker, Anneli Hildonen.

I morse såg jag på facebook att Petras kommande nya kollektionen fotats med yogalärarna Malin Berghagen och Sam Aziz på Mallis. Ser fram emot att se bilderna på dem. Ser fram emot kollektionen.

Och i oktober återvänder jag till Mallis och har en resa med tidningen Hälsa. HÄR hittar du info. Hoppas vi ses. Hasta la vista

13631511_10154225309634526_7195186795176977729_n

respekt är väl det minsta man kan få

Jag har haft skojiga dagar i Visby och Almedalen. Jag var ditbjuden för att vara med i en paneldebatt på onsdagen som Vidarstiftelsen anordnade och med tidningen Hälsas chefredaktör Maria Torshall som moderator. HÄR kan du läsa om debatten

13631511_10154225309634526_7195186795176977729_n13631528_10154225310774526_1603133358734260643_n13590326_10154225309384526_4555457479312912792_n13529000_10154225309984526_3039234586605426627_n

Jag har på allvar svårt att förstå varför vi inte har integrativ vård i Sverige. Varför vi inte har möjlighet att välja? Man pratar ju om patientval, men när vi är i sjukvårdens händer så kan vi bara ta emot den hjälp som erbjuds och betala allt det andra ur egen ficka. Jag har aldrig tidigare drivits av en önskan om att tjäna pengar. Pengar har aldrig varit min drivkraft. Jag har aldrig tänkt ”smart” på det sättet utan alltid gjort och arbetat med det som jag tyckt varit kul och sedan hoppats på att det i slutändan sedan ska kunna försörja mig. Men när jag fick cancer och varken var försäkrad eller att jag ens sett om mitt hus så att jag hade en värdig sjukpeng. Jag hade faktiskt inte ens råd att vara sjukskriven när jag gick på cellgifter. Det ändrade min inställning. För det är verkligen när man blir sjuk som man förstår hur mycket lättare det är att vara rik. Då har du råd att väja alternativ medicin och gå på dyrbara behandlingar. Kanske till och med åka till en klinik i Tyskland och bli behandlad med just integrativ medicin.
Så nu för tiden ägnas många tankar åt; Hur blir jag rik? Och gärna snabbt.
Tips emottages tacksamt.

Fick det här mejlet och det gjorde mig så ledsen. Faktiskt upprörd. Läs:

Hej Karin
Jag har följt din blogg med stort intresse ett bra tag nu. Det började med att jag själv insjuknade i cancer 6 månader efter att min lilla son fötts. Jag fick då en av dina böcker av min pappa som hoppades att den skulle ge hopp och inspiration genom alla tuffa behandlingar. Och det gjorde den! Jag har sen dess återupptagit yogan och helt lagt om min kost…för att försöka ta hand om mig själv och läka. Även om jag idag är cancerfri så känner jag att det är en lång väg tills kroppen och själen är läkta. Jag söker precis som du komplement till den \’vanliga\’ cancervården och ville gärna bli remitterad till Vidarkliniken i Järna för rehabilitering. Men när jag tog upp saken med min läkare blev jag tillrättavisad och tillsagd att inte under några omständigheter kunde han gå med på att renittera mig dit. Och han ville inte heller att jag skulle få någon \’alternativ\’ påverkan på min kropp då detta kunde störa återhämtningen typ. Jag blev verkligen helt paff och kände inte att jag orkade ta en fight med min läkare. Men nu efteråt känner jag mig så himla besviken och fråntagen möjligheten till en holistisk läkning. Jag tänkte därför höra om du har några tips på hur man kan gå vidare med detta, dvs andra vägar in? Och vad fick du för gensvar från dina \’vanliga\’ läkare ang vården på Vidarkliniken? Tack för en mycket tänkvärd och inspirerande blogg! Är så tacksam att du tog dig tid att läsa detta bland alla mail du får.
Hoppas du får en fin sommar!
Mvh
L

Svar: Kära L, vad fint att höra att du är cancerfri och att min bok hjälpte dig till inspiration och hopp. Du anar inte vad det värmer mig att läsa. Tack för att du också berättar för mig.
Precis som du skriver så tar det tid att läka efter alla behandlingar, men också efter ett chockbesked om cancer. Den där rädslan som ligger och gnager, oron att det ska komma tillbaka som vi som en gång insjuknat alltid går runt och bär på. Men de känslorna mattas av och jag lovar att skratten mutar in sig och tar mer plats. Men det är just för att kunna läka och få hjälp att hitta de verktygen som man gärna vill komma till Vidarkliniken. Jag läkte verkligen där. Mina möjligheter till behandling där var magiska på så många sätt och jag önskar så att alla fick den möjligheten. Därför blir jag så ledsen att höra att din läkare inte vill remittera dig. Att han sätter sig över din önskan.
Och jag undrar faktiskt om han ens har rätt att neka dig den hjälpen?
Att han tar sig den rätten. Jag blir fly förbannad.
Om jag vore du skulle jag anmäla honom. Jag förstår om du inte orkar eller vill. Men nu är det så att det är läkarna som vi har under vår cancerbehandling som just kan remittera oss. Ett annat sätt är att hitta en annan läkare. Du vet att du har rätt till second opinion. Ge inte upp. Jag har hela tiden tänkt genom alla behandlingar att om jag orkar kämpa för bästa vården, så kommer det att gynna någon annan. Jag skriker och gormar inte bara för mig själv, utan för alla tjejer och killar och gubbar och tanter som kommer att få cancer och drabbas som jag. För att de ska få bra vård. Bästa vården och möjligheter till rehabilitering. Det hjälpte mig att vara konstruktivt arg.
Att faktiskt kräva min rätt.
Att inte bli rädd för vita rockar och tro att de vet bäst.
Jag är expert på mig och du är expert på dig. Du vet bäst. Så bli inte ledsen, utan bli arg och omvandla det till kraft.
Hoppas du förstår vad jag menar.
KOLLA HÄR hur man går tillväga.
Om du inte vill anmäla din läkare, så skulle jag höra av mig till Vidarkliniken och berätta om din läkare som inte vill skicka en remiss. Jag tänker att de måste ha varit med om det här massor av gånger och de har säkert någon tanke hur du kan få en remiss på annat sätt.
Läste precis det här: Tyvärr vill många läkare slippa skriva remisser LÄS HÄR Mycket oroväckande.
Jag är tacksam för min onkolog som lyssnade på mig och tog mina önskemål på allvar. Jag förstår idag, när jag läser ditt mejl att min onkolog kanske var lite ovanlig som vågade låta mig på många sätt läka mig själv med andra saker än det sjukvården erbjöd. Jag ska inte säga att hon uppmuntrade mig till att använda komplementär vård och behandlingar. Eller att hon trodde på min kostomläggning och sånt. Men hon respekterade mig och mina åsikter och tankar.
Respekt är väl ändå det minsta man kan få från en läkare när man genomgått så tuffa cancerbehandlingar som du gjort.

vården är ojämlik

LÄS

Vi MÅSTE prata om det som gör ont, skaver, är skämmigt. Vi MÅSTE. Jag säger det varje gång jag har en knipworkshop. För det är så vi kan få förändring. Vi måste ta den platsen. Begära den rätten.

Läs Aftonbladets serie om trasiga underliv. LÄS och bli arg.

Någon mejlade mig och skrev att jag tycker synd om mig själv och jag söker bara bekräftelse. Ja, jag tycker synd om mig själv då och då. Jag vältrar mig i självömkan, men jag reser mig gång på gång. Det kallas sorgearbete. Jag kan inte svara på hur lång tid det tar, men jag tänker ta mig den rätten att sörja det som hänt mig. Men jag begär inte att någon ska tycka synd om mig.

Och JA, jag söker bekräftelse. Jag vill gärna bli sedd och bekräftad för saker jag gjort eller gör. Men det är inte bekräftelsen som driver mig.
Jag drivs av att vilja göra förändring.
Jag drivs av kunna göra förändring.
Jag är glad och tacksam för att jag har en plattform dit många kvinnor (och en del män) kommer. Att ni köper mina böcker, kommer på mina workshops och jag kan få väva in feminism och kampanda i yogan…

Jag är så väldigt mycket en journalist i grunden.
Om någon kan se en liten röd tråd i allt jag gör, så kommer ni att se.

En sak jag gång på gång försöker ingjuta i varenda ung tjej och mogen kvinna/tant, som kommer på mina kurser det är att INGEN ska säga till dig att det är normalt att ha ont. Efter att ha varit flera år i vårdsvängen vet jag. Jag är expert på mig, du är expert på dig. Byt läkare, gynekolog, sköterska eller vad fassiken det är du har framför dig som säger att du ska gå hem med smärta. Man får det. Man kan det. Det kallas second opinion. Anmäl dumma läkare, gynekologer. Mejla till deras chefer. Stå upp för dig. Ta med någon till undersökningen om du vet att de kommer ”köra” över dig. Fy, fan jag blir så arg.

Jag är så trött på att kvinnors smärta inte tas på allvar. Så jävla trött på att man ska behöva vara rädd för att överleva en förlossning, kanske så rädd att man inte vill ha barn eller begär kejsarsnitt. Trött på att de stänger ner förlossningsavdelningar och att barnmorskor skolar om sig eftersom de inte klarar att jobbiga i den stressade miljön.

Hur tystar man kvinnor? Jo, genom att säga att det som de upplever som ett problem är normalt. Och kanske för att de vet att man är trött efter en förlossning. Man har också fullt upp med att vara mamma, vem orkar kämpa och protestera över det som hänt en just då? Man åker hem från förlossningen djupt tacksam för att man fick ut ungen. Men att det var på bekostnad av en själv den tanken vågar man inte ens tänka, eftersom vårdpersonalen sa att det var normalt. Om män hade fött barn hade förutsättningarna varit annorlunda. Fy, fan vad orättvist det är.

LÄS den här DEBATTARTIKELN av nätverket Våga vägra förlossningsskador