Så då kan jag förtälja att min nästa bok kommer att vara en bok om att knipa. Den riktar sig enbart till kvinnor. Och då inte enbart yogaknipet, utan ett knip som är hela vägen och som man kan hitta inom olika träningsformer, men som är livsviktigt för kvinnor. Och som jag önskade alla kvinnor ägnade lite mer tid åt. För det är så viktigt.
Så ni kommer att få en massa kniptips.
Och för att få med er, vore så kul, intressant, spännande att få höra era kniphistorier.
I vilka yogaställningar/ställningar kan ni lättast hitta knipet?
Har det ändrat sig i kroppen, har du fått bättre rygg, har knipet motverkat inkontinens?
Har du fått skojsigare sexliv och starkare orgasmer? Allt är av intresse? Och har du kanske träffat på någon som var extra bra på att förklara knipet, en sjukgymnast, barnmorska, gympaledare? Ge mig tips. Allt, precis allt är av intresse.
Och glöm inte att knipa.
varje dag, varva med korta knip till längre, både de där du håller kvar knipet lite längre. Men också knipet längre in, det som växer sig och blir core.

Kokosnötsvatten, sägs vara så näringsrikt, som en dryck från Gud. Bra mot svamp i magen, bra för ämnesomsättningen, bra mot infektioner, jag skulle kunna skriva en lång lista på allt som det är bra för. Men det känns faktiskt väldigt fräscht och nyttigt när man dricker det.
Jag lärde mig dricka coconut water första gången jag var i Indien och spenderade ett par veckor på ett ayurvediskt retreat. Efter varje behandling fick man sitta ner i en skönt stol för att ta det lugnt och dricka vattnet från en grön kokosnöt. Det är viktigt, kokosnöten är grön och det är inte mjölken den vita man dricker, utan den yngre saften, som är mer vattnig och mer genomskinlig.
Sedan jag var i Indien första gången dricker jag kokosnötsvattnet ofta och gärna, som när man ligger på stranden i Indien. Då brukar kvinnorna som säljer frukt där också gärna ha med sig kokosnötter.
Utanför shalan i Mysore så finns en man som fattat att yogisar gärna dricker en kokosnöt efter sin träning. Han står där varje dag med en massa kokosnötter, som vi snabbt dricker slut.
Så idag efter att jag varit och fikat med en kompis gick jag förbi Taj Mahal på hemvägen. Ligger på Kammakargatan och titta de hade coconutwater, nästan som färsk.
På Taj Mahal hittar du också en massa andra härliga prylar, som ingefärspulver och senapsolja.

Namn: Annika Lindberg

Ålder: 57

Yrke: Yogalärare och handledare inom
sorgbearbetning i mitt egna företag Stillastund och anställd som
marknadsförare/projektledare på universitet i min stad

Civilstånd/familj: Gift. Har tre
barn i familjen, ett barnbarn

Bor: Strax utanför Örebro. För ett
år sedan flyttade vi från ett boende mitt i stan till en mil utanför och jag
älskar friden och stillheten.

Vad är meningen med livet? 
– Den frågan började jag
fundera på tidigt i mitt liv. Försökte prata med vuxna i min närhet som alla sa
att jag inte skulle fundera så mycket. Vilket gjorde att jag tänkte ännu mer
och hårdare. I tonåren hade jag många existentiella funderingar på orättvisorna
i världen och hur det kunde komma sig att vi var så lyckligt lottade på många
sätt i den här delen där jag råkade födas. Livet är inte rättvist i det korta
perspektivet. Det följer mig fortfarande ibland när jag ser katastrofer och
hemskheter som utspelar sig på andra ställen på jorden. Försöker göra gott där
jag är. Har haft en tuff syn på att allt måste vara lärdomar i livet och det
har känts hårt. På senare år har jag hittat ett mjukare förhållningssätt till
livet. Eller kanske handlar det helt enkelt om relationen till mig själv? Jag
tror att det är meningen att vi ska leva utan rädsla och i glädje och kärlek.
Och det kan se ut hur som helst. För olika individer.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 
– Ja det
måste jag svara ett stort ja på. Det känns som min bästa tid är nu. Så mycket
oro, rädslor och tveksamheter som följt mig och som jag släppt via olika
metoder. Jag tror på kombinationer av sätt att komma åt det som hindrar eller
blockerar oss människor på olika vis. För min del har det handlat om terapi,
sorgbearbetning och yoga. Terapin ser jag som en ren investering och ett sätt
att sortera mitt känslobagage och se min personlighet. Sorgbearbetningen som
jag arbetar med är en fantastisk metod att läka förluster och hitta sin äkta
glädje som en resonansbotten i sig själv.  Sedan yogan kom in i mitt liv för 12 år sedan
har jag hittat en trygghet och styrka i min egen kropp. Den har hjälpt mig
läkas fysiskt från några diskbråck men även fått mig att växa andligt och
mentalt. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan yoga.  Men mest har jag nog utvecklats i min relation
till min man. Vi har varit tillsammans i snart 30 år och det är fortfarande ett
äventyr att leva ihop. Men det har inte varit enkelt och många gånger har det
varit på gränsen för mig att klara av det. Men för alla som har det svajigt
ibland, håll ut, så länge kärleken lever så klarar man
det svåra och så vänder det och då är man starkare än någonsin.

Vilken är din livsfilosofi? 
– Den är kort – do good and be good. Jag är övertygad
att man kommer hur långt som helst med vänlighet. Att man känner att alla människor
faktiskt har exakt samma värde, oavsett allt. Om vi ser att vi är här
tillsammans en kort stund på jorden så ser vi också att vi mår bra när vi gör
gott för andra och är hyggliga människor. I stort. I smått.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad
skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
–  Bry dig inte om vad andra tänker, gör det som känns rätt i hjärtat. Även om du
känner dig helt fel ibland, så kan det ändå vara rätt för dig. Våga lita på din
inre röst. Så länge man inte skadar någon kan man göra vad som helst,
egentligen. Och det är ju samma sak som gäller för killar. Vi är inte så olika
egentligen men brottas med olika typer av svårigheter, fördomar och bemötanden.
Jag skulle också vilja säga att det inte är så bråttom med olika val. Att man
kan göra saker i en annan ordning än andra. Allt är rätt! 

Hörrni, tack för alla mejl och tankar som jag får, ofta skickade till min mejl, som svar på något jag skrivit här på bloggen. Tack, för att ni läser och att ni kommenterar. Det gör mig varm. Då är liksom bloggen det allra bästa av forum. Jag är också så tacksam för alla underbara och härliga kvinnor som delar och delat med sig av sina tankar i söndagarnas mening med livet.
Det märks också på läsningen, många som går in och läser just då.
Vi är kanske mer filosofiska än vi tror, men det tänket får inte alltid plats.
Undra, vad någon skulle säga om man sa att jag sitter här och tänker på meningen med livet.
Hehe, folk skulle nog tycka att man var lite för pretentiös.
Men, visst är det härligt att bara sitta i godan ro, ge sig själv tid att tänka.
Så därför utmanar jag er läsare.
Ordet är fritt, mejla mig era svar på Meningen med livet och skicka också ett kort.
Jag vill veta hur ni tänker.
Här är frågorna, fila lite på dina svar. Men tänk inte för länge, finns inga rätta svar. Finns bara ärliga svar direkt från hjärtat.
Jag ser fram emot era svar. Mejla mig på yogavita@telia.com

Ibland tänker jag så här. Livet visar vägen. Och ibland ser man en röd tråd om man tittar tillbaka, och funderar lite över de vägar man tog, ibland rena rama senvägen, men också genvägen, som lite längre fram ändå tvingade en att sakta ner.
Ibland är vägen gumpig, bumpig, hoppig, stötig, ja, helt enkelt känns det mer än någonsin. Och ibland upplever man att det liksom glider fram som en vassbåt i backwaterdistrikten i Kerala i södra Indien. En flodfärd i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt var jag är nu.
Ibland känns allt lätt och riktigt och jag vet minsann vart jag ska, jag liksom går dit näsan pekar. Men så vissa dagar, är det svårare.
Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kanske hakar upp mig.
Som en lp-skiva som fått en repa.
Fast solen skiner därutanför, och jag har det så bra i livet.
Just då, kan jag känna mig sorgsen.
Min periodtracker (min typ enda och superviktiga app) visar på ägglossning, ha, där har vi det, för det är också precis då som pmsen startar.
Först är man barn, sen blir man en pubertal tonåring. SEn är man kvinna länge, länge för att bli en pubertal kvinna i menopausen.
Haha jag har degraderat.
Livet visar vägen, puh.
Nu är det nog några jobbiga menopausår jag har framför mig.
Livet visar vägen, jag måste lita på det.
Sånna här dagar kan man googla runt och hitta såna här härliga youtubeklipp:
KOlla vilket frieri

Det blir jobbigare med åren. Jag har så svårt att inte visa mina känslor när jag tänker och känner annorlunda. Så svårt att liksom sitta still och hålla igen. Så har det varit sedan jag var liten. Det kanske är det här överkänsliga i mig. Kändes nästan som att jag fick en diagnos när jag läste det inlägget.
När jag var liten kunde jag liksom hålla igen det, eftersom jag nog var för blyg för att medvetet ta plats. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och skruva mig i skolbänken och känna att det läraren eller någon annan sa var fel. Att jag inte höll med, att jag kanske hört att det fanns en annan sanning. Att kinderna blev blossande röda.
Än idag kan jag lyssna på tonfall, känna att en person säger nåt men menar något annat och så tycker jag det är jobbigt.
Jag går en ayurvedautbildning, och jag har verkligen velat lära mig det. Men det började redan förra helgen som vi hade kurs.
Jag håller inte med i en hel del grejer.
Allt det som handlar om ayurveda det känner jag är viktigt och riktigt, men när det kommer till andningsövningarna och yogan, så får jag det där igen.
Känner hur jag sitter och skruvar på mig, inte tycker samma. Inte håller med om en hel del ganska viktiga grejer.
Så kan jag bli sur på mig själv att jag inte kan vara så där smidig och bara köpa hela grejen. Men det finns ju något som många tycker att man ska åberopa när det kommer vanlig sjukvård och det är second opinion. Jag tror jag måste göra det nu.
Jag måste sätta mig ner och verkligen känna efter om jag håller med, om jag kan hålla igen och gå på lektionerna och få min utbildning det jag känner och tycker till trots. Eller om jag måste tillåta mig själv att jag är så här, att jag går min egen väg. Att det kanske är min väg.
Jag kommer nog aldrig bli en smidig person. Jag är den jag är, men det kostar ska ni veta.
Så hur ska jag göra?

Den här veckan, jag visste det redan på söndagen att den skulle bli speciell. Men inte att den skulle handla om livet, ja, det pågår ju hela tiden. Men livet gjorde också att jag var tvungen att stanna upp.
Det är ju nåt med månaden maj. Plötsligt ska allt bli klart. Alla artiklar ska in. Alla jobbmöten läggs nu, och det är så klart en massa andra pryttlar som är supersuper viktiga och som måste göras just nu. Mitt i allt det klämde jag in min terapi i måndags. Jag började med att säga;
 ”Det känns som om jag har en autopilot. Att jag liksom är lite distanserad, för att jag måste”.
Trodde på nåt märkligt sätt att det skulle funka i terapin också, eh. Nej.
Det var min djupaste och mest märkliga terapistund. Men viktig. En sån där man går omkring och tänker efteråt, vad betyder det här, varför kom det här upp nu. Man stuvar och stökar i sitt inre.

I tisdags var det begravning av en gammal jobbarkompis och vän, Walter. Ceremonin var otroligt vacker. I Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården och solen sken. Mitt i all det sorgliga var vädret så där bedårande. Kontrast. Samma dag döptes lilla prinsessan Estelle och vi hade minnesstund för Walter.
Livets kontraster. Livet har sin gång, man vet det, men det gör ändå ont.
Det är egentligen fantastiskt att man har begravning och hur viktigt det är. Att det är en ceremoni, att man tar avsked av en vän. Ett stillsamt, men väldigt sorgesamt adjö. På begravningen träffade jag många gemensamma vänner, vi skrattade och skojade och berättade historier om hur det var att jobba med Walter. Hur han var. Vi grät också, för vi alla väldigt rörda av att en vän lämnat oss. Amelia Adam var där och jag fick chans och tacka henne för att hon och Walter satsade på mig, fick mig att tro att jag kunde skriva. Det är så viktigt att man får chans att säga det till folk. Tacka. Inte hålla inne med det vackra. Man kan ödsla med snällhet och kärlek.
På begravningen träffade jag också en annan kompis som har cancer och väldigt långt gången sådan. Hans liv är tidsbegränsat. Jag hatar cancer. Det var egentligen meningen att jag skulle gått på min balett direkt efter begravningskaffet. Men jag åkte hem och la mig på sängen och kom inte upp.
Jag var helt utslagen.
Benen var som förlamade.
I onsdags skulle jag ha gått på en superrolig invigning nämligen öppnandet av Spritmuseum. Men jag kunde inte. Stannade hemma och åt middag med familjen och vi satt länge och pratade och flamsade och bara var.
Låter så fånigt att skriva. Men varför är det så svårt att få till det när vardagen bara snurrar på?
Hur mycket älskar jag inte jag att vara i det. Livet, måste ta vara på det. Måste måste. Vill inte känna att åren bara går och jag hann ingenting. Vara med dem jag älskar. Odla det. Det ÄR det allra viktigaste.