Tillbaka

det är härligt att vara tillbaka efter två härliga veckor i Goa, men jag skulle önska att jag då och då kunde plocka fram ljudet av havet som slår mot stranden och värmen från solen. Men, vi lever i vårt stundvis ganska gråa land.
Men jag tänker behålla värmen i kroppen ett tag till. Det är två år sedan jag var i Indien och jag förstod den här gången att jag behöver Indien. Jag älskar moder India, jag måste dit ibland för att tillvaron ska bli lite enklare. Tanka min kropp med indisk energi helt enkelt.
Retreaten var jättebra. Vi hade fantatiskt kul, men det sätter ju också igång känslor. Många hade barn och familj hemma. Det är lätt att få skuldkänslor för att man reser iväg, unnar sig något. Jag hoppas att alla åkte hem med indiens kärlek i hjärtat och att det nu är lättare att ta itu med vardagen och julen som nalkas.
Nästa gång måste ni följa med. JA, det blir en nästa gång, boka november 2010.
I morgon reser jag till Finland för en workshop. Ska bli kul. Hoppas det är några från förra kursen i våras som kommer.
Jag ska bli bättre på inlägg. Jag lovar.

Snart i Goa

Det blir kanske ett litet uppehåll på ett par veckor. Det får ni stå ut med. Man vet aldrig med internetcafeerna i Goa. Nu rasar tydligen en cyklon i Goa också och jag reser dit i morgon. Hm, inte direkt vad jag såg fram emot, men det blir regnmassage istället för sol på näsan. Men det kanske är bra.
Men ni vet ju hur jag deppade i somras när halva sommaren regnade bort i Båstad.
Regn, dag efter dag kan göra en helt jäkla galen.
Som tortyr.
Att vara borta från älsklingen är också tortyr.
Jag har separationsångest.
En svår sådan.

Jag älskar att resa, men hatar att lämna. Svår kombination.
Men jag ska ta hand om mig själv i två veckor och boosta med kvinnokraft på kvinnoyogaretreaten.

Jag ska ta med boken Yogans väg av Osho. Den boken kan jag rekommendera. Den berättar ganska lättfattligt om vad yoga är för något.

jag rekommenderar att gå en Iyengaryogakurs

Jag var på Iyengaryogakurs i helgen med Monica Haar, från www.iyengaryogacenter.se. Det var Naomi Grosin, på www.inbalance.se som bjöd in henne till sin studio på Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm. Och jag är supernöjd. Kände att jag lärde mig saker om min kropp, som jag kommer att ha stor användning av i mitt framtida yogande. Visserligen har jag gått för många Iyengaryogainfluerade lärare, och lärare som började som Iyengaryogalärare och sedan hittade sin egna stil, som häftiga Dona Holleman. Men det är hälrigt med bra lärare, och med stor erfarenhet som pratar ens eget språk. 😉 Det sätter sig på något sätt djupare.

Alla yogaformer har verkligen något särskilt och i perioder passar vissa bättre för en, än andra. Man brukar ju säga att Iyengaryogan är precis, man använder redskap och står länge i rörelserna just för att man ska förstå rörelsen.
Ashtangayogan är mer förförisk, man dras liksom in i flödet och i utmaningarna. Jag älskar verkligen ashtangayoga, men det är lätt att tappa huvudet, precis som när man blir förförd. Visst det kanske funkar att köra på när man är ung, men om man vill ha en kropp att åldras i som byggs upp sakta men säkert är det bra att få in den där precisa kunskapen – också.

Jag vill hålla. Jag vill att min kropp ska hålla. Jag vill få in mer intelligens i mitt yogande, att verkligen förstå hur det ska kännas i kroppen när jag står i ställningarna. Så att jag inte bara står, eller bara gör. Även om det är superhärligt och skönt att bara köra.

Verkligen förena kropp, själ och tanke.

Så tipsa mig om bra iyengaryogalärare och om de ska hålla kurs, retreat eller workshop i Sverige.

Störst av allt är kärleken

Det finns dagar man tvivlar. Det finns dagar man helst vill glömma, eller göra om. Men hur många tankar man än hinner tänka, så kommer man alltid till det största av allt – ja, det är kärleken. Kärleken till sig själv, till sina barn, sina föräldrar, sina syskon, sina vänner och sin partner. Det är det största. Det är det viktigaste när dagen tar slut.

Den här texten blev jag påmind av idag, den påminde mig om hur viktigt det är med kärlek i sitt liv. Efter en härlig lunch med min barndomskamrat T – hon som är feng shui-expert, gick vi in i en nyöppnad affär på Skånegatan. Där låg texten.

Såna här texter får mig att bli religiös. Jag är inte troende någon religion. Men jag tror på en sorts gud, eller en godhet. Jag tror den finns i var och en av oss. Vi bär alla på en bit av gud, det är min tro. Ordet Gud, kan få många att rygga tillbaka, men läs texten utan att lägga in någon värdering av religioner. Om du vill det, så välkommen. Men om du inte vill det, läs texten och bara känn hur den känns i dig.

Första Korinthierbrevet – kapitel 13

Kärleken

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara dånande malm eller skrällande cymbal.
Om jag äger profetisk gåva och känner alla hemligheter och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Om jag skänker allt jag äger, och om jag offrar min kropp för egen berömmelse, men saknar kärlek, vinner jag ingenting.

Kärleken är tålmodig och vänlig, kärleken avundas inte, kärleken skryter inte, den är inte högfärdig, den är inte ohövlig, den är inte självisk, den är inte aggressiv, den är inte långsint, den gläds inte över orättfärdigheten, men gläds med sanningen. Kärleken överskyler allt, den tror allt, den hoppas allt, den uthärdar allt.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska få ett slut och tungotalen ska tystna
och kunskapen ska få ett slut. För vårt vetande har gränser och profeterandet har gränser. Men när det fullkomliga kommer ska det som har gränser få ett slut. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Då jag blev man, lade jag bakom mig det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu har mitt vetande gränser, men då ska min kunskap bli fullständig, så som Guds kunskap om mig.

Nu består tro och hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Feminas novembernummer

BILDTEXT: Kolla in fina fina tajtsen. Kommer från Pretty Yoga, Pretty Jos på St paulsgatan i Stockholm, syr finfina kläder att yoga i bland annat.

Jag har skrivit en artikel som finns i Femina, som är ute nu. Då kan man bland annat se de här fina leopardtajtsen som var sommarens favorit för mig. Perfekta att yoga eller bara strosa runt i. Om allt blir som jag vill, kommer ni kunna köpa Pretty Yoga kläder nästa sommar på Yogavita i Båstad.

pannkakor och promenad – det är en sån dag

BILDTEXT: Här sitter jag på stranden vid min favoritrestaurang La plage i Norra Goa. Om några veckor sitter jag här igen. Non vedo l’ora som man säger på italienska (typ jag kan inte bärga mig, så mycket längtar jag)

Ja, det är en sån dag. När man längtar sig bort och drömmer om värme och sol och bad och vågor och god mat OCH att kroppen känns lätt. Inte kall och stel och tung, som den här årstiden gör med kroppen. Man vill ha en belöning för att man står ut och för att man vet att det blir mörkare. Det här är bara början.
Vilka kämpar vi är här uppe i norr. Riktiga vikingar.
Nu är en så jobbig tid för kroppen. Kroppen vill helst ligga kvar i sängen, sova ett par timmar till. Inte vakna klockan sex och gå iväg till någon yogastudio. Nu är svårt. Men då kanske NU är en precis sån dag, då man ska dra täcket lite över huvudet. Ligga kvar en stund till, masa sig upp. Långsamt.
Så gjorde jag idag. Ingen yoga. Tog med Pino, min lilla hund på en promenad runt LÅngholmen. En timme och tio minuter i raskt takt.
Jag älskar att promenera.
Jag vet att jag snart kommer bli en vandrare. En sån med kängor och ryggsäck som åker runt om i världen och promenerar.
Stadsvandringar, vandringsleder och så Agneta Sjödin-vandringen.
Man blir glad av att promenera.
Jag vet, för jag intervjuade en gång den gladaste av de alla; Sickan Carlsson. Hon promenerar runt Rålambshovsparken, varje dag. Hon är smärt och glad – jättesöt helt enkelt. Det måste vara promenaden!
Yoga och promenad, är det bästa. Imorgon blir det både och. Idag är det promenad och pannkakor, såna dagar måste en yogi få ha i sitt liv.

YOGA FÖR KVINNOR I FINLAND 4-6/12-2009

Jag är glad. Jag är nämligen inbjuden igen till Jakobstad och Vasa i Finland för att hålla workshop i Kvinnoyoga. Två jättefina studios som drivs av snälla yogisar. Tack.
Förutom att jag själv tyckte det var jättekul att ha kursen i våras, så är jag nu inbjuden att hålla kurs för kvinnor på Finlands självaste självständighetsdag 6/12. Typ Finlands nationaldag.
Det måste jag säga är en mycket hedersam dag. Också det måste jag tacka för.
Självständighet är viktigt, samhörighet är också viktigt. Ska försöka förena det i kursen 😉

Om man är intresserad så kan man få mer info på respektive yogaskolas hemsida.
Jakobstad: www.yogaways.fi
Vasa: www.wasayogacenter.fi

Välkomna!!!

ett steg i taget är en bra början

Ibland ramlar fina texer över en, där man minst anar. Slötittade på tv i går. Zappade mig igenom det mesta. Hamnade i ”Här är ditt liv”, med Sven Wollter som överraskningsgäst. Skådespelerskan Maria Lundkvist intervjuades, hon läste upp några rader ur den här dikten. Jag googlade fram den i morse och kände att den här ska genomsyra min dag. För det är ju så, vi glömmer gärna bort oss själva, eller håller i oss själva – det där är ju olika från person till person. Men det är inte farligt att gå åt det håll man vill. Snarare är det farligt att alltid bara göra vad andra vill och inte följa sin inre röst.

Steget
Jag måste ge mig själv en dag,
då min tanke får sväva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum,
resa mig upp och stå på golvet en stund
och fråga mig själv åt vilket håll ska jag gå.
Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer.
När man går åt det håll man själv vill.
Jag måste fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd
och mitt liv står utanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag:
– Vänta en stund.
Idag vill jag följa min egen röst.
Idag är jag ingens hund – ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.
/Kent Andersson