Det är tufft nu. Det är bergochdalbana i mitt känsloliv. Jag är ömsom glad och ömsom ledsen. Igår vaknade jag och ögonen var helt svullna, så där så man ville tejpa upp ögonlocken och det var stora mörka påsar under ögonen. Nästan samma i morse, fast ögonen var mer igenklibbade.
Jag känner mig så himla utsatt när det syns i ansiktet att jag är sjuk.
Ögonfransarna har börjat att ryka och ögonbrynen finns visserligen kvar, men det är tunnare än tidigare.
Men det sjuka är att håret på benen fortsätter att växa.
Kan det inte vara tvärtom. Jag har hellre ögonfransar och bryn än hår på benen, om jag får välja.
När ögonfransarna ryker blir också ögonen känsliga, så även om jag inte är ledsen så rinner tårarna. Ögonfransarna skyddar ögonen.
Nu är det dags för solglasögon, som skydd.
Dessutom är jag så himla blek, det är som om jag sakta suddas ut. Alla mina konturer, hela jag. Det är en så obehaglig känsla.
Vem vill vara konturlös?
Nu skulle jag vilja klä mig som de där balla brudarna jag såg på flygplatsen i Doha. Med sjal och stora tjusiga solglasögon.
Igår ville jag vända tillbaka hem straxt utanför porten, ville inte gå ut. Började grina och kände mig så jävla ljusskygg. Vi tog oss ner till Jappi, två portar ner för att handla mat. Men det var en sån ansträngning. Usch jag är så känslig och jag läser in allt, precis allt i alla möten. När vi var på väg ut träffade vi vår granne. Jättegulligt, vi har inte setts på hela sommaren och känner egentligen inte varandra. Men hon hade hört att jag var sjuk och kom fram och kramade om  mig och undrade hur jag hade det. Jag började grina så klart. Det är som att trycka på en knapp, så bara flödar det just nu.
Jag blir så berörd av omtänksamhet. Den som är på riktigt, den som berör.
När vi väntade på vår mat, nere på restaurang Jappi, så gick en tjej som jag känner rätt ytligt förbi. Vi har alltid hälsat på varandra, småpratat ibland. Nu har hon gått förbi mig flera gånger och väjt med blicken.
Sånt tar på en. Det finns säkert tusen och en anledning.
Men det är en väldigt obehaglig känsla när folk väjer med blicken när man som jag är i  den här situationen.

I början av nästa år kommer min och fotograf Anneli Hildonens bok Knip för bättre hälsa ut på Bonniers. Här kan ni läsa mer och man kan också förbeställa boken. Känns märkligt att ses sig själv på omslaget som togs några veckor innan jag fick besked om att jag hade cancer. Men redan där kände jag att något var fel. Vilken tur att jag tog tag i det och gick och kollade mig. Jag ville se ut som 80-tals gymbrutta på bilden. Haha jag tycker att vi lyckades. Tack Anna Frid för snygg hår&make. Tack H&M och Dance&gymshopen för kläder och Lena Alinder för fina miljön.

Här kan du läsa mer om boken och förbeställa. KNIP
Och glöm inte att Knipa är en färskvara och nåt man behöver göra varje dag hela livet. Boken är fullmatad med övningar och anledningar till att ta knipandet på allvar.

I natt hade jag så ont i benen att jag bökade runt i sängen som en toka, innan jag insåg att jag skulle lägga mig som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden. Fast jag hade flera huvudkuddar än hon. Först började jag med att ha benen mot väggen i sängen, men det blev för jobbigt att försöka sig på att sova så. Istället bullade jag upp med fem kuddar under vaderna och då blev det bättre. Lyckades ändå sova till kvart över fem. I morse kunde jag yoga mycket mer än jag hittills gjort den här cellgiftsomgången. Så härligt att bli svettig och varm och andningen funkade så bra. Så nu känner jag mig så glad, som Pippi faktiskt.
Pippiglad.
När jag var liten älskade jag verkligen Pippi och det var också min första peruk, Pippiperuken. Nu har jag en blond, lite mer tjusig peruk som jag aldrig använt. Den bara hänger där på sin peruk-hängare i sovrummet och ser deppig ut. Jag undrar om jag kommer att använda den någon gång? Kanske i vinter när det blir kallt och en liten mössa inte räcker för att värma huvudet.

ÅÅÅ, vad jag älskar min man. Han är bara bäst, bäst, bäst. Igår, det var kanske inte det smartaste. Fast å andra sidan just nu är det inte mycket i mitt liv som är särskilt smart. Många faller ju lätt på att flytta. Tycker att det är väldigt jobbigt. Jag vill verkligen inte förringa det, men jag har redan flyttat EN gång under mina cellgiftsbehandlingar, flytten från Båstad till Björkö och nu är det dags för flytt nummer två. Vi har fått en lite större lägenhet i området, men observera liiite större och flyttar i slutet av månaden.Vi fortsätter med vårt compact living, eller smart living som jag skulle vilja kalla det, ett tag till.
Men det för oss också närmare. Typ tvingar oss närmare. Vi är nära, vi är på varandra.
Jag kommer ihåg när Mira var en liten flicka och vi hade en liten tvåa. Hon hade eget rum och jag sov i vardagsrummet. Under några veckor hade vi en fuktskada som åtgärdades i vardagsrummet och jag var tvungen att flytta in i hennes rum med tv och allt. Å, vad hon tyckte det var mysigt att vi bodde på varandra så där. Och det är faktiskt mysigt på nåt sätt och väldigt ekonomiskt att bo smått.
När den här cellgiftskuren är klar har jag alltså flyttat TVÅ gånger.
Ibland tänker jag; Varför måste jag alltid prövas så hårt?
Orkar nästan inte tillägga att jag också försöker slutföra boken som skulle varit klar i slutet av augusti.
Det är mycket nu är verkligen ingen underdrift.
Men nu till det inte så smarta. Igår tog vi oss till Ikea, för vi skulle kolla grejer som vi trodde vi ville köpa. Men det blev inte så mycket köpt och jag var så trött när vi kom hem att jag fullständigt däckade klockan åtta och sov i ett sträck till fem i morse.
Men det härliga med min man är att han pussar på mig hela tiden och OJ vad jag behöver det. Hela vägen ut till Ikea, på Ikea och hela vägen hem. Som två tonåringar som precis träffats. Så himla härligt. Jag behöver min man så mycket. Just nu är ett sånt läge att jag helst skulle vilja vara en liten Kånkenryggsäck på hans rygg, som följer med honom överallt.
För jag är svag nu.
Och trött.
Försöker yoga, men måste ändra min yoga ganska rejält. Det gör ont i kroppen. Den här cellgiftsbehandlingen har tagit hårt på skelettet känns det som och jag har ont. Dessutom blir jag andfådd för minsta lilla, orkar nästan ingenting och benen blir som spagetti. Har världens sämsta balans och väldigt lågt blodtryck. Har superdålig blodcirkulation och fryser på nätterna så jag måste ha dubbla täcken, och ändå svettas jag. Jättemärkligt.
Min kropp är inte med mig.
Det är en väldigt obehaglig känsla för någon som behöver sin kropp, behöver sin yoga. Till och med andningen har påverkats den här gången. Det hänger nog ihop med hjärtat. Herceptinet tar på hjärtat.
Men jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här. Man ska inte vara ensam i en sån här situation, å, vad jag önskar alla en härlig och stöttande partner.
Jag längtar så tills den här cellgiftskuren är över och jag får återhämta mig. Hämta tillbaka mig själv.

Tydligen är det så att den erotiska litteraturen är den nya trenden.
Och hur bra är inte det?
Det är väl bättre att snickra på sitt privatliv än att lägga ner hundratusentals kronor på att renovera om ett kök som man ändå bara nyttjar typ en kvart om dagen. Ja, för siffrorna säger så.
Dessutom säger siffrorna att svensken lägger ner 18 minuter i veckan på sitt sexliv. Det är deppiga siffror.
18 minuter på en hel vecka. Ibland kan man undra vad det är vi lägger tid på i våra liv och om det verkligen i slutändan var viktigt. Sånt tänker man mycket på när man får ett besked som cancer när man är mitt i livet.
Jag vet hur jag var, hur jag sköt allt framåt och tänkte sedan ska jag ha mer tid. När jag gjort det här och det där. När jag inte fångade ögonblicken av närhet med de jag verkligen älskar och istället la min energi på människor, saker, företeelser som egentligen inte brydde sig ett enda dugg om mig, på riktigt.
Jag investerade dåligt förr.
Nu är det bot och bättring på det.
Yta är tyvärr så viktigt i vår värld. Med den här inredningstrenden så renoverar vi oss också längre och längre ifrån varandra. Jag tycker det är fantastiskt att den här erotiska trenden är här och jag hoppas den kommit för att stanna. För vi behöver mer erotik och sensualism i våra liv!!!

Här kan du läsa om trenden: erotisk litteratur

Nej, man behöver inte vara ihop eller gift med någon. För grejen är att man kan snickra på sitt eget sexliv även om man inte har en partner. Erotik och sensualism är viktigt. Det är en kärleksförklaring till dig själv. För när man känner den känslan för sig själv, tar man sedan med den in i ett förhållande. För mer än ett år sedan gjorde jag och min vapendragare fotografen Anneli Hildonen den här boken, här kan du läsa om boken: Yogaerotica

För jag upptäckte tidigt att yogan är en så bra ingångsport för att hitta just erotiken i sitt liv. Och erotik behöver ju inte bara vara penetration. Näe, det är liksom också uppbyggandet av erotik, det långa evinnerliga förspelet. Hur viktigt är inte det.
Jag är väldigt stolt över den här boken. Tycker att den är sååå fin och bra. Jag har fått många mejl från läsare som skriver att de gillar den, att den gett dem något och att de gillar övningarna som finns i boken.

Här kan du köpa den för 228 kr Så varför inte hotta upp dig och din partners sexliv i höst, eller ditt egna ensamsex.

Träffade min lillastora dotter Mira igår. Hon kom förbi efter sitt jobb och berättade om hur de har det på jobbet. Hon är så klok min dotter, ser allt och har sådan råkoll på hur saker och ting är. Alltid så kul att lyssna på hennes historier. Hon är så underfundig. Har sån humor. Tänk att hon är min dotter tänker jag varje gång, stolt. Dessutom är hon så empatisk, så skolan och fritidshemmet som hon jobbar på kan verkligen skatta sig lycklig. Hon är en sån resurs.  Hoppas de fattar att uppskatta det.
Mira gick hem med en kasse hårprodukter. Det lär ju ta tid innan jag kommer att använda rotlyft, olika specialbalsam, hårskydd mot solen och allt jag lyckats samla på mig för håret. Hon blev en en kasse rikare, dessutom passade hon på att kolla in mitt parfymförråd. Det finns verkligen ingen annan än hon som kan linda mig så lätt kring sitt lillfingret. Hon gick hem med en nästan oanvänd Tom Fords Black Orchid också. Hon hade en massa argument, varför den lukten inte passade på mig. Haha jag köpte dem alla.

Dessutom passade Mira på att berätta att hon och några av hennes väninnor kallar oss mammor för CancerTanter. För några av hennes väninnors mammor har liksom jag fått eller haft cancer och/eller kämpar med sviterna med och efter. Supersorgligt så klart, att flickorna ska behöva oroa sig för sina mammor. Men jag tror på deras humor, galghumorn, det är ett sätt att också stå ut med ”läget”. Göra det mer lätthanterligt kanske. Det är inte bara gråt som är förlösande, även skrattet kan förlösa.
Men är det inte ovanligt mycket cancer just nu?
Känns som var och varannan får cancer.
Eller är det bara för att jag själv fått cancer som jag har tentaklerna ute?
Borta är liksom Pantertanter. Ni vet tanter som lever livets glada dagar på ålderns höst. De som får en att längta till att bli pensionär. Jag har ju alltid, alltid längtat till den dagen. Gud vad jag hoppas att jag får blir pensionär med min gubbe. Nu måste vi, jag och de andra cancertanterna klara av sånt som brukar komma på ålderns höst innan man fyllt femtio. Är inte det lite väl tidigt?
Just nu är jag en cancertant som blir glad av såna här videos: Gagnam Style
Eller favoriten av dem alla: Frank och bebisen. När jag ser reklamfilmerna med fåret Frank och hans Francine blir jag alltid så där löjligt glad. Jag samlar på bra dagar har jag skrivit tidigare, men jag samlar också på bra ögonblick. Och det behöver inte vara skaldjursplatå på tjusigaste restaurangen, även om det är supermysigt.
Jag övar på att säga nej. Det viktigaste just nu är min energi, det är ju den som ska klara mig igenom det här. Jag måste spara på den, snarare fylla på den.
Just nu tackar jag nog nej till ganska mycket, som dokumentärer om mig, reportage för rosa bandet galan, intervjuer om varför jag bloggar. Jag behöver all min energi nu. Jag vet inte från dag till dag hur jag mår. Igår hade jag vattenblåsor i hela ansiktet och på skalpen. Idag verkar de ha lindrats något. En dag i taget. Men jag kommer igen, men just nu vill jag bara vara hemma. Bloggen passar mig perfekt, då kan jag uppdatera vänner och er som läser hur jag mår och samtidigt vara hemma.

Igår glömde jag att jag skulle tagit mina vitablodkroppsprover. Slarvmaja. Näe, men det är helt klart en biverkning. Kan inte hålla kvar så mycket i huvudet. Glömmer koder. Glömde koden på mitt bankomatkort. Äh, det är en enda röra i mitt huvud.

Igår vid matbordet. Jag var inte på så roligt humor. Har ett par dagar känt att jag är nog typ på väg in i en depression. Att jag inte pallar det här. Att jag inte hittar kraften. orkar nästan ingenting. Vill inte prata i telefon. Vill inte träffa nån. Känner mig trött, ful, svullen, ja, helt orkeslös.

Ray: Hur har din dag varit?
Jag: Så där. Jag är trött. förresten… jag tror jag kommer att bli bitter.
Tydligen sa jag det med en sån inlevelse att Ray tog det på allvar.
Ray: Va?! Tror du?
Jag: Ja, jag tror att jag kommer att tappa lusten helt och bli bitter. Sur på hur allting blev, så tror jag det kommer att bli.
Och så snöade jag in på det, lite så där att bitter liksom var den rätta vägen, eller den enda vägen. Bara få sura loss för att jag fått cancer, att det är jättesynd om mig, att ingen fattar hur synd det är om mig. Att jag kommer att deppa ihop efter operationen, inte vilja visa mig på en badstrand mer. Att jag kommer att hata alla ärrlösa människor. Jag ni fattar säkert. Ingen kul tjej.

SEdan gick jag och la mig och vaknade en timme senare kl 19 kokhet. Tog tempen och jag hade 38,2. Blev livrädd och ringde mitt akutnummer på Radiumhemmet. Men mina värden hade varit så bra förra gången jag tog proverna, så de trodde inte det var någon fara. Men det var viktigt att jag kom in och tog proverna som jag skulle. Tog två alvedon och sov hela natten.
Vaknade pigg och glad i morse.
Och INTE bitter.

Det funkar att vara bitter ett tag. Men det är sååå tråkigt att vara bitter, så tråkigt. Livet är faktiskt roligare om man då och då kan se det från ljusa sidan. Men det kanske man bara kan om man grinar, gråter, pustar,stönar, tycker synd om sig själv och bittrar loss lite till mans vill jag skriva här.

Jag har ju berättat att den här omgången av cellgifterna är den värsta. Jag tror på allvar att jag inte mått så dåligt nån gång. Att föda barn var en fis i rymden, jämförelsevis. Då får man ju bästa finaste presenten efter alla timmar och i mitt fall dagar av smärta. Men cellgifter, fy fan vilken ångest.  Står nästan inte ut och har två cellgiftsbehandlingar kvar och  ska fortsätta i ETT år med herceptin. Det är visserligen inget cellgift, men kolla herceptinets biverkningar. Ingen kul läsning direkt.
Varje kväll drömmer jag mardrömmar om den väntande operationen och strålningen.

Fan, vad jag tycker synd om mig själv.

Kan inte någon? Gud, kanske bara trolla bort min cancer. Så att alla står där helt förbryllade: Men Karin, din cancer är borta. Du behöver inte opereras eller strålas. Det här är fantastiskt.




Biverkningar av Taxotere (cellgift):


Mycket vanliga (kan drabba fler än 1 av 10 personer):

• Infektioner, minskning i antal
  röda blodkroppar (anemi) eller vita blodkroppar (vilka
  är viktiga för att bekämpa infektioner) och trombocyter SVAR: vet ej
• feber: om detta sker måste du omedelbart kontakta din läkare SVAR: känner mig varm och kall om vartannat
• allergiska reaktioner som beskrivs ovan SVAR: vet ej
• aptitlöshet (anorexi) SVAR: Har typ tappat aptiten, äter för att jag måste
• sömnlöshet SVAR: På tio dagar sov jag knappt
• domningskänsla eller myrkrypningar eller smärta i leder eller
  muskler SVAR: Då och då under dagen
• huvudvärk SVAR: Sprängande huvudvärk
• smakförändring SVAR: Inget smakar gott, inte ens det jag verkligen älskar
• inflammation i ögat eller
  ökat tårflöde SVAR: Ögonen rinner och ögonen är svullna
• svullnad orsakad av bristfälligt lymfdränage SVAR: Kroppen gör ont på det där sättet när man vet att man har för mycket vatten i kroppen.
• andfåddhet SVAR: Kan inte gå några steg utan att bli andfådd
• nästäppa; inflammation av hals och
  näsa; hosta SVAR: snorig och lätt halsont
• näsblod SVAR: nej
• sår i munnen SVAR: nej, ta i trä
• orolig mage inklusive illamående, kräkningar och diarré,
  förstoppning SVAR: magen är inte bra
• magsmärta SVAR: jätteont i magen
• matsmältningsbesvär SVAR: Magen är ju inte så bra, så det är väl problem med matsmältningen
• håravfall (efter avslutad behandling bör normal hårväxt i de flesta fall
  återkomma) SVAR: Har ju inget hår att tala om
• rodnad och svullnad av handflator
  och fotsulor, vilket kan orsaka hudfjällning (detta kan även inträffa på
  armarna, i ansiktet eller på kroppen) SVAR: fjällar i hårbotten, eller vad säger man. Skalpen fjällar
• förändring i färgen på dina naglar och eventuell påföljande
  nagelavlossning SVAR: naglarna är inte roliga
• muskelsmärta eller värk; ryggvärk eller skelettsmärta SVAR: extremt ont i hela kroppen
• menstruationsrubbningar SVAR: säkert, min mens är märklig
• svullnad av händer, fötter, ben SVAR: Det mesta känns som det har svullnat
• trötthet; eller influensaliknande
  symtom SVAR: Känner mig trött och håglös och frusen på ett trist sätt
• viktökning eller viktminskning SVAR: vet inte, väger samma eller ett kilo mindre sedan jag började. Vägde 56 kilo när jag började resan, nu väger jag 55.

Vanliga (kan drabba upp till 1 av 10 personer):

• svampinfektion i munnen SVAR: den har äntligen försvunnit
• uttorkning SVAR: Huden är torr, torr, torr
• yrsel SVAR: Ja, det snurrar rätt ofta
• nedsatt hörsel SVAR: jag hör inte riktigt vad alla säger
• sänkt blodtryck; oregelbunden eller ökad hjärtrytm SVAR: helt klart
• hjärtsvikt SVAR: vet inte
• inflammation i
  matstrupen SVAR: känns som jag har det
• muntorrhet SVAR: ja
• sväljsvårigheter eller sväljningssmärtor SVAR: Ja
• ökad blödningsbenägenhet SVAR: är livrädd för att skära mig
• förhöjda leverenzymvärden (därav behovet av regelbundna
  blodprovskontroller). SVAR: vet ej

Mindre vanliga (kan drabba upp till 1 av 100 personer): SVAR: de här nedan är jag livrädd för att få

• svimmning
• hudreaktioner, kärlväggsinflammation och svullnad lokalt vid
  insticksstället
• inflammation i tjocktarmen;
  tunntarmen; perforering av tarmen
• blodpropp.

  Så går vi vidare med antikroppshormonet Herceptin som jag ska äta i ett år. Jag har redan, efter bara en gång fått flera av biverkningarna som står här. 

  Neutropen sepsis – vanlig
  Cystit – vanlig
  Herpes zoster – vanlig
  Infektion – vanlig
  Influensa – vanlig
  Nasofaryngit – vanlig
  Sinuit – vanlig
  Hudinfektion – vanlig
  Rinit – vanlig
  Övre luftvägsinfektion -vanlig
  Urinvägsinfektion – vanlig
  Erysipelas (rosfeber) – vanlig
  Cellulit – vanlig
  Infektioner och infestationer
  Sepsis – Mindre vanlig
  Malign neoplasmprogression – Ingen känd frekvens
  Neoplasier; benigna, maligna och ospecificerade (samt cystor och polyper)
  Neoplasmprogression – Ingen känd frekvens
  Febril neutropeni – Mycket vanlig
  Anemi – Vanlig
  Neutropeni – Vanlig
  Trombocytopeni – Vanlig
  Minskat antal vita blodkroppar/leukopeni – Vanlig
  Blodet och lymfsystemet
  Hypoprotrombinemi – Ingen känd frekvens
  Överkänslighet – Vanlig
  Anafylaktisk reaktion – Ingen känd frekvens
  Immunsystemet
  Anafylaktisk chock – Ingen känd frekvens
  Organsystem Biverkan Frekvens
  Viktminskning – Vanlig
  Anorexi – Vanlig
  Metabolism och nutrition
  Hyperkalemi – Ingen känd frekvens
  Ångest – Vanlig
  Depression – Vanlig
  Insomnia – Vanlig
  Psykiska störningar
  Onormala tankar – Vanlig
  Tremor – Mycket vanlig
  Yrsel – Mycket vanlig
  Huvudvärk – Mycket vanlig
  Perifer neuropati – Vanlig
  Parestesi – Vanlig
  Hypertoni – Vanlig
  Somnolens – Vanlig
  Dysgeusi – Vanlig
  Ataxi – Vanlig
  Pares – Sällsynt
  Centrala och perifera nervsystemet
  Hjärnödem – Ingen känd frekvens
  Konjunktivit – Mycket vanlig
  Ökad lakrimation – Mycket vanlig
  Torra ögon – Vanlig
  Papillödem -Ingen känd frekvens
  Ögon
  Retinal blödning – Ingen känd frekvens
  Öron och balansorgan
  Dövhet – Mindre vanlig
  Sänkt blodtryck -Mycket vanlig
  Förhöjt blodtryck – Mycket vanlig
  Oregelbunden hjärtrytm – Mycket vanlig
  Hjärtklappning – Mycket vanlig
  Hjärtfladder – Mycket vanlig
  Kongestive hjärtsvikt Vanlig (2%)
  Supraventrikulär takyarrytmi – Vanlig
  Kardiomyopati- Vanlig
  Minskad ejektionsfraktion* -Mycket vanlig
  Perikardisk effusion – Mindre vanlig
  Kardiogen chock –  Ingen känd frekvens
  Perikardit – Ingen känd frekvens
  Bradykardi – Ingen känd frekvens
  Hjärtat
  Takykardi (galopperande hjärtrytm) – Ingen känd frekvens
  Hypotoni – Vanlig
  Blodkärl
  Vasodilatation  – Vanlig
  Värmevallning – Mycket vanlig

  Organsystem Biverkan Frekvens
  Rosslande/pipande andning -Mycket vanlig
  Dyspné – Mycket vanlig (14%)
  Astma -Vanlig
  Hosta – Mycket vanlig
  Epistaxis – Mycket vanlig
  Lungsjukdom – Vanlig
  Faryngit – Vanlig
  Rinorré – Mycket vanlig
  Pleurautgjutning – Mindre vanlig
  Pneumonit -Sällsynt
  Lungfibros – Ingen känd frekvens
  Andnöd – Ingen känd frekvens
  Andningssvikt -Ingen känd frekvens
  Lunginfiltration – Ingen känd frekvens
  Akut lungödem – Ingen känd frekvens
  Akut svår andningsinsufficiens (ARDS) -ngen känd frekvens
  Bronkospasm – Ingen känd frekvens
  Hypoxi – Ingen känd frekvens
  Minskad syremättnad – <Ingen känd frekvens
  Laryngealödem – Ingen känd frekvens
  Ortopné -Ingen känd frekvens
  Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
  Lungödem – Ingen känd frekvens
  Diarré – Mycket vanlig
  Kräkningar – Mycket vanlig
  Illamående – Mycket vanlig
  1Svullna läppar – Mycket vanlig
  Buksmärta – Mycket vanlig
  Pankreatit -Vanlig
  Dyspepsi – Vanlig
  Hemorrojder – Vanlig
  Förstoppning – Vanlig
  Magtarmkanalen
  Muntorrhet – Vanlig
  Hepatit  Vanlig
  Leverömhet – Vanlig
  Gulsot – Sällsynt
  Leversvikt – Ingen känd frekvens
  Lever och gallvägar
  Hepaocellulär skada – Vanlig

  Organsystem Biverkan Frekvens
  Erytem – Mycket vanlig
  Hudutslag – Mycket vanlig
  Ansiktssvullnad – Mycket vanlig
  Akne – Vanlig
  Alopeci – Vanlig
  Torr hud – Vanlig
  Ekkymos – Vanlig
  Hyperhydros – Vanlig
  Maculopapulösa utslag – Vanlig
  Nagelförändringar – Vanlig
  Pruritus – Vanlig
  Angioödem – Ingen känd frekvens
  Dermatit – Ingen känd frekvens
  Hud och subkutan vävnad
  Urtikaria – Ingen känd frekvens
  Artralgi – Mycket vanlig
  1Muskelkramper – Mycket vanlig
  Myalgi – Mycket vanlig
  Artrit – Vanlig
  Ryggsmärta – Vanlig
  Bensmärta – Vanlig
  Muskelspasmer – Vanlig
  Muskuloskeletala systemet och bindväv
  Nacksmärta – Vanlig
  Nedsatt njurfunktion – Vanlig
  Membranös glomerulonefrit – Ingen känd frekvens
  Glomerulonefropati – Ingen känd frekvens
  Njurar och urinvägar
  Njursvikt – Ingen känd frekvens
  Graviditet, puerperium och peritanalperioden
  Oligohydramnios – Ingen känd frekvens
  Reproduktionsorgan och bröstkörtel
  Bröstinflammation / mastit – Vanlig
  Asteni – Mycket vanlig
  Bröstsmärta – Mycket vanlig
  Frossa – Mycket vanlig
  Trötthet – Mycket vanlig
  Influensaliknande symptom – Mycket vanlig
  Infusionsrelaterade reaktioner – Mycket vanlig
  Smärta – Mycket vanlig
  Pyrexi – Mycket vanlig
  Perifera ödem – Vanlig
  Sjukdomskänsla – Vanlig
  Slemhinneinflammation – Vanlig
  Ödem – Vanlig

När jag vaknar tidigt på mornarna googlar jag runt på nätet. En del säger att man inte ska det, för att det på nåt sätt skapar spöken i huvudet på en. Men jag är ju journalist i grunden. Research, eller detektivarbete som jag nog ibland kan tycka att det är ligger mig så nära. Jag kan inte sluta, jag vill veta.
De här raderna läste jag i läkartidningen
 ” I Sverige avlider var sjätte timma, året runt, en kvinna i bröstcancer. Under de sex timmarna diagnostiseras ytterligare fem kvinnor med bröstcancer. Det är inte acceptabelt.”

Här kan du läsa hela artikeln, som egentligen verkar handla om mammografi är så tillförlitligt: Läkartidninegn

Nej, herregud det är INTE acceptabelt. Det är banne mig helt galet om det stämmer. Helt galet.

Nästa månad är en bröstmånad känns det som. Men då kommer i alla fall bröstcancer och att så många kvinnor insjuknar i det att uppmärksammas. Folk kan skoja och tycka att Rosa bandet är larvigt, eller att engagemang är larvigt. Men när man väl får cancer så uppskattar man allt engagemang som finns, för det säger och visar på nåt sätt att man betyder nåt. Jag som sjuk är viktig och det är så viktigt för oss som blir sjuka att få känna..
Många kvinnor vill skjuta den där oron för att få bröstcancer ifrån sig. Man kanske tänker om jag inte kollar mina bröst finns det ingen fara. Eller jag har gjort min mammografi och nu finns det ingen fara.
Det är INTE sant. Jag har gjort min mammografi som man ska, men jag har också fått reda på att min cancerform är svår att se på mammografi OCH på grund av att jag har så kallade täta bröst. Så min cancerform inflammatorisk bröstcancer syntes inte på mammografin, inte ens när cancern väl var diagnosticerad. Jag tackar Gud för att jag är en jobbig jävel. Som verkligen känner efter och som kräver min rätt att bli punkterad, vilket jag gjorde den där dagen i juni när de ville skicka hem mig från Bröstcentrum. Nej, jag ställde till en scen, grinade högljutt och faktiskt vägrade att vänta på remissen för ultraljudsundersökningen, för utan den ville de inte punktera. Hur glad är jag inte för det?
Hur hade det blivit om jag väntat, lyssnat på doktorn som ville skicka hem mig med svullet bröst, för att hon inte ville göra en punktion på mig, om jag inte gjort ultraljud. Hon som typ ville att jag skulle fortsätta att äta voltaren för att svullnaden skulle gå ned?
Nej, jag gillar att jag är en jobbig jävel.
Jag gillar att jag vågar lita på min egen röst som vet när nåt är fel i min kropp.
Jag blev punkterad utan ultraljud och det visade sig att jag hade cancer och sen gick allt fort. Och när allt väl var diagnosticerat har jag inte mött på något motstånd.
Varför finns det ett motstånd innan?
Varför måste man behöva vara en jobbig jävel som kräver sin rätt innan man blir tagen på allvar?
Därför vill jag uppmana alla er kvinnor. Stick inte huvudet i sanden. Undersök dina bröst och har du en minsta oro, se till att kolla en extra gång. Ta reda på om dina bröst är täta, kräv ultraljud istället för mammografi.

Täta bröst är ofta stora bröst med mycket bröstkörtlar. De är svåra att undersöka, men de har tydligen mellan fyra till sex gånger högre risk att utveckla bröstcancer än kvinnor med låg täthet.

Så börja med att känna igenom dina bröst, gör det till en ritual. Varje dag. Eller låt din partner känna och klämma. Skjut det inte på framtiden. Gör det nu.

Lär känna dina bröst

Det sägs att stressnivån sänks när vi är nära hundar. Jag tror på det. Jag tror på att djur är som små kärleksmirakel. I alla fall tycker jag att min lilla pudelpojke är ett alldeles särskilt mirakel. Och nu när jag är sjuk har han visat ännu mer av sina fina sidor. Han vaktar mig. Minsta pip i huset morrar han för, varnar mig. Han har också hela tiden koll på vad jag gör, vart jag går och om jag är på väg nånstans. Han vill vara med. Jag tror djur känner när vi är skröpliga.

Snart fyller Pino sex år. Han hämtades i en liten by mittemellan Höör och Hörby. Jag hittade Pino på blocket. Han är ingen rashund överhuvudtaget. Och snart skulle det visa sig att att den billiga (med modifikation) hunden på blocket hade en massa osynliga fel. Jag gjorde säkert alla fel man kan i hundköparboken, men det är mitt bästa köp. Pino är världens snällaste och gulligaste.
Och det är så härligt att ha honom när jag mår så här. Visst, det är dagar när det är jobbigt och jag faktiskt inte kan ha honom. När jag är för svag, eller när jag måste göra en massa sjukbesök. Men mestadels är det underbart att ha honom. Få vara med honom. Han är ett sällskap.
Jag träffar många kvinnor på Radiumhemmet, flera har berättat om sina hundar. Att promenaderna med hundarna gör att de kommer upp och ut och att det är viktigt för dem.

Nu drömmer jag om en aprikosfärgad liten toypudelflicka. Men ingen annan i familjen verkar tycka det är en bra ide. Förutom min dotter och hennes kille. För de skickade mig det här kortet, med den här texten. Haha, de har fattat vad jag gillar.