Vaknade klockan tre i morse. Gick upp och drack mitt citronvatten och tog mina probiotikatabletter från Renee Voltaire.

Sedan lyckades jag somna om och vaknade klockan sex. Så härligt.
Har inte alls lika ont i kroppen som förra omgången. Känner mig svag, så klart. Men har inte ont på samma sätt. Yogade och gjorde andra serien. Kanske inte min bästa andra serie, men jag gjorde det. Stod på händer, brygga, kapotasana. Vad jag längtat efter bakåtböjningarna. Det är nåt som händer när man har ont. Man andas grundare. Och även om man som jag är ganska van vid att ta i vid andningen, att liksom andas långa och djupa andetag. Att jag vet hur viktigt det är. Så kan man ändå låsa sig. Krympa ihop och låta andetagen bli för grunda. Det är så jag känt. Jag har inte fått fatt i min andningen den här och förra cellgiftsomgången. Därför var min yogastund i morse som en välsignelse. Oj, vad jag andades och oj vad glad jag blir att min kropp är så stark. Att den vill, att den vill öppnas upp i bröstet och nå hjärtat. Låt mig aldrig bli stängd igen. Låt mig alltid vara öppen, men rädd om mig, så att jag inte är vidöppen för allt och alla.

Låt mitt hjärta vara öppet så att min andning, mina andetag kan löpa fritt genom min kropp och fylla mig med liv.

Idag har varit en trött dag. Allt har gått långsamt och jag har haft ont i kroppen. Inte lika ont som förra gången, men ändå så där ont att jag hasat mig fram. Det är som om cellgiftet går på skelettet och musklerna den här gången. Jag har tappat i muskelmassa och ökat med vatten i kroppen istället. Jag har inte gått upp i vikt. Väger samma, men känner hur huden blivit slapp.
Jag åldras.
Var på vårdcentralen och fick min spruta. Har ont i ansiktet den här gången, i mina kinder. Känns som om huden blivit så där tjock och hård och helt utan nån sorts smidighet. Vad jag vill bort och ur det här.
Bort och ur det här.
En gång kvar med cellgifter, en gång kvar, en gång kvar. Måste tänka så för att stå ut. För att orka det här. Hur ska jag annars orka, vilja, orka, vilja.
Stå ut, stå ut, stå ut lite till.
Ni anar nog inte hur ofta jag önskar att jag bara vaknade upp och det här var en mardröm och mitt liv fortsatte som vanligt.
Mitt frilansarliv. Mitt liv som yogalärare. Mitt liv.
Mitt liv som jag inte längre har någon som helst kontroll över. Det bara fortsätter, nån annan domderar, dikterar mina villkor och jag måste lomma med.
Jag försöker bryta mig loss.
Fantiserar om hur jag rymmer. Packar min väska och rymmer, bort från allt, till en strand nånstans. Till värmen, en palm som jag kan ligga under och slicka mina sår.
Men jag kan inte rymma.
Inte den här gången.
Jag har rymt många gånger förr. Men inte den här gången. Den här gången måste genomlevas. Klaras av.
Tack ni som hörde av er efter inslaget igår. Tack för ert stöd. Tack.
Tack för blommorna som jag fick alldeles nyss. En vacker rosa bukett från Jan och Gjertude. Tack!

De ringde från Tv4 i fredags och ville att jag skulle vara med idag söndag. Men eftersom jag var rädd att må så där dåligt som jag gjorde förra gången, sa jag att jag kan inte garantera att jag kan komma. Att det faktiskt är dag för dag för mig när det gäller vad jag ska göra. Vet ju inte hur jag mår. Kan inte bestämma så mycket i förväg.  Vad jag längtar att de här cellgiftseländet ska ta slut.
 Så istället blev det bandat.
Men hon var så fin Jenny som intervjuade. Jag kände mig trygg.

Idag flyttar vi, så jag rymde efter inspelningen ut till Cissis land och sov över. Jag är som på spa. Vi tittade på inslaget på Nyhetsmorgon, och det känns märkligt att se sig själv i en sån utsatt situation. Som att vara naken. Här är inslaget, om nivill se det: Jag på nyhetsmorgon

SEdan gick jag och Cissi en lång promenad längs vattnet och snart ska vi se på film. Och jag ska åka till nya lägenheten när allt är flyttat senare ikväll. Sån lyx.

Igår tog jag min femte cellgiftsbehandling. Fotografen och vännen Anneli var med på sjukhuset och dokumenterade och min svägerska Babette, som går en utbildning i psykiatri på KS, kom förbi och vi åt lunch. Sedan åkte jag hem och tog det lugnt. Nu sitter jag här denna väldigt tidiga morgorn (vaknade klockan tre) och väntar på biverkningarna, men om det ska vara som förra gången så kommer biverkningarna på lördag. Men det är möjligt att jag inte kommer få så mycket det här gången. Ni håller väl tummarna?
Jag har ju fått den dyra vitablodskroppssprutan Neulasta tidigare, men tydligen har jag haft FÖR bra vitablodkroppsvärden och det kan göra att man får ont i kroppen. Jag hade 48 i vitablodkroppsvärde, senaste gången de tog proverna. 5,5 hade räckt god väg. Så nu ska jag ta fem sprutor varje dag nästa vecka. Ska förbereda vårcentralen att jag kommer med mina sprutor. Jag är ju så spruträdd, så jag behöver att någon annan tar sprutorna på mig. Hoppas nu att inte värdena sjunker och jag blir sjuk och att jag slipper värsta värken. Hoppas, hoppas.

Kom hem och hade fått post. Senaste M-magasin. Titta på omslaget längst ner till höger under superhäftiga och snygga Amelia Adamo. En liten SkallePer. Jag har ju några människor runt omkring mig, som jag ser som de som sparkade mig i baken, fick mig att våga göra grejer, såg mig och trodde på mig. Allra viktigaste var det när jag var ung och osäker. Lite vilsen och inte riktigt visste min potential eller vem jag var, Amelia är ju en sån som ser människor. Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Jag var 22-23 år och kom upp på Aftonbladets söndagsbilaga, som hon var chef över. Kom med mitt första skrivjobb, som handlade om Svempa som har downs syndrom och är en sådan konstnärlig begåvning. Jag tror i alla fall  att det var mitt första skrivjobb.  Det var ett så fint och viktigt  jobb som jag och fotografen Walter Hirsch gjorde och ganska ovanligt för sin tid. Då var det ytterst sällan, om aldrig som man visade handikappade människor som något annat än offer. Det var ett ganska uppskattat jobb och tydligen så fint att de ringde från tv-programmet Dabrowski och ville ha med honom i studion vilket han också var med hög hatt. Jag och Walter gjorde flera fina jobb för Amelia. Hon är så bejakande och man känner sig så bra och duktig och det är en så härlig egenskap tycker jag.

Det mest privata. Vad är privat och vad är personligt. Vad är det för dig? Var går din gräns? Har bloggandet suddat ut gränsen mellan privat och personlig. Vad tycker ni?

Och medan ni tänker, var med mig och Moonsun och samla in pengar till Cancerfonden. 50 kronor har du råd med, det är en kaffelatte, en öl på stan. Här kommer länken: Moonsun stöttar cancerfonden

Idag är cellgiftsdag. Jag har förberett med att äta 16 X 2 kortisontabletter igår och ska också efter frukost ta 16 till.  Kortison gör en pigg, men inte på det trevliga sättet, utan på det mer knarkiga sättet. Men det hjälper mig också att inte må så illa vid behandlingen. På något märkligt sätt lyckades jag somna igår som en liten stock vid elva, men vaknade redan klockan tre. Och nu har jag lärt mig. Det är ingen ide att försöka ligga kvar i sängen och ha ångest för att jag inte sover, eller att timmen är för ung. Så jag går upp och skriver, yogar om det känns bra.

Träffade Mira igår och hon hjälpte mig att köpa gympadojor. Jag går ju så mycket, och nu kan jag inte gå i klackskor överhuvudtaget. Taxotere tar på skelettet. Försökte mig på höga klackar en dag, ville vara fin för Ray. Liksom glömma bort att jag är sjuk. Klä upp mig och fixa, även om jag alltid försöker göra mig så fin jag kan, inte bara för honom utan för min egen känslas skull. För att det känns viktigt att känna sig ren, fin och fräsch. Men jag fick så ont i kroppen efter att ha gått med höga klackar. Ja, det är ungefär som att vara gravid, så nu blir det låga skor eller gympadojor. Det blev ett par air max… igen. Jag är en vanemänniska. Gillar jag något håller jag fast vid det, även om modet säger annorlunda. Men allt kommer ju tillbaka, så varför bry sig. Sedan blev det glass på bästa glass-stället i stan, Gelateria Italiana på Fridhemsplan, som funnits där i så många, många år, minst 20 i alla fall. Har ätit så många glassar där.

För mig kommer torsdagar, eftersom mina cellgiftsbehandlingar verkar alltid infalla på denna dag, vara en speciell dag. Kanske inte en mysig dag direkt. Men ändå om man nu ska välja en dag att ta cellgifter känns torsdag som en bra dag. Så här stod det på WP:

 ”Torsdag är den veckodag som i Norden  är uppkallad efter den fornnodiske åskguden Tor. På latin kallad dies Jovi, vilket betyder Jupiters dag. I Norden jämställde man Tor med de romerska gudarnas konung, Jupiter.Torsdagskvällen och den därpå följande natten var enligt folktro en vanlig tid för handlingar som hade med magi och trolldom att göra. Ville man lära sig att spela av näcken eller tillverka en bjära, så skulle det ske tre torsdagar i följd. Åtgärder mot sjukdomar skulle vidtas under torsdagsnatten.”

Det blev inget inlägg igår.
Det hände så mycket grejer igår så jag hann inte med. Jag åkte till Karolinska efter att ha yogat på morgonen. Gjorde mina provtagningar. Den här gången blev det lite mer. Fler blodrör att fylla. De kollar upp en väldigt innan cellgifterna, så att kroppen ska orka med att ta emot giftet. Kollar hur levern mår och sånt som är viktigt. Fick prata med min onkolog inför cellgifterna i morgon. Berättade om mina biverkningar och hon ville att jag skulle lungröntgas. Så istället för en rutinkontroll hamnade jag i kö för att göra datortomografi för att se att jag inte fått proppar i lungorna, som tydligen kan vara en biverkning. Fem timmar var jag på sjukhuset. Och oron för om det skulle vara proppar i lungorna. Det är en sån anspänning att ha den här oron för katastrofer. Stundande katastrofer. Möjliga katastrofer.

Fassiken, vad jag är trött på det här nu. Trött på att vara en provtagningsdocka, trött på nålar och vätskor som sprutas in i mig. Trött på hela skiten. Vill bara vara Karin igen. Karin som njuter av livet, skrattar och är glad utan rädsla i kroppen. Jag vill leva livet. Njuta maximalt.

Igår skrev vi på kontraktet för nya lägenheten. Vi gick förbi vårt nya hem. Känns så skönt att byta fyra trappor upp utan hiss, till en trappa och stora fönster och ljusinsläpp och bästa kvarteren. Nära till allt, t-bana, mataffärer, bästa restaurangerna, nära till Östra station och bussen till Björkö. Nära.
Ordet för idag.
Nära.
Vara nära mig själv. Vara nära de jag älskar. Vara nära.
Bra ord.
Närhet.

Här kan ni läsa min krönika i senaste Amelia, hoppas ni gillar den: Min krönika i Amelia

Det är tufft nu. Det är bergochdalbana i mitt känsloliv. Jag är ömsom glad och ömsom ledsen. Igår vaknade jag och ögonen var helt svullna, så där så man ville tejpa upp ögonlocken och det var stora mörka påsar under ögonen. Nästan samma i morse, fast ögonen var mer igenklibbade.
Jag känner mig så himla utsatt när det syns i ansiktet att jag är sjuk.
Ögonfransarna har börjat att ryka och ögonbrynen finns visserligen kvar, men det är tunnare än tidigare.
Men det sjuka är att håret på benen fortsätter att växa.
Kan det inte vara tvärtom. Jag har hellre ögonfransar och bryn än hår på benen, om jag får välja.
När ögonfransarna ryker blir också ögonen känsliga, så även om jag inte är ledsen så rinner tårarna. Ögonfransarna skyddar ögonen.
Nu är det dags för solglasögon, som skydd.
Dessutom är jag så himla blek, det är som om jag sakta suddas ut. Alla mina konturer, hela jag. Det är en så obehaglig känsla.
Vem vill vara konturlös?
Nu skulle jag vilja klä mig som de där balla brudarna jag såg på flygplatsen i Doha. Med sjal och stora tjusiga solglasögon.
Igår ville jag vända tillbaka hem straxt utanför porten, ville inte gå ut. Började grina och kände mig så jävla ljusskygg. Vi tog oss ner till Jappi, två portar ner för att handla mat. Men det var en sån ansträngning. Usch jag är så känslig och jag läser in allt, precis allt i alla möten. När vi var på väg ut träffade vi vår granne. Jättegulligt, vi har inte setts på hela sommaren och känner egentligen inte varandra. Men hon hade hört att jag var sjuk och kom fram och kramade om  mig och undrade hur jag hade det. Jag började grina så klart. Det är som att trycka på en knapp, så bara flödar det just nu.
Jag blir så berörd av omtänksamhet. Den som är på riktigt, den som berör.
När vi väntade på vår mat, nere på restaurang Jappi, så gick en tjej som jag känner rätt ytligt förbi. Vi har alltid hälsat på varandra, småpratat ibland. Nu har hon gått förbi mig flera gånger och väjt med blicken.
Sånt tar på en. Det finns säkert tusen och en anledning.
Men det är en väldigt obehaglig känsla när folk väjer med blicken när man som jag är i  den här situationen.

I början av nästa år kommer min och fotograf Anneli Hildonens bok Knip för bättre hälsa ut på Bonniers. Här kan ni läsa mer och man kan också förbeställa boken. Känns märkligt att ses sig själv på omslaget som togs några veckor innan jag fick besked om att jag hade cancer. Men redan där kände jag att något var fel. Vilken tur att jag tog tag i det och gick och kollade mig. Jag ville se ut som 80-tals gymbrutta på bilden. Haha jag tycker att vi lyckades. Tack Anna Frid för snygg hår&make. Tack H&M och Dance&gymshopen för kläder och Lena Alinder för fina miljön.

Här kan du läsa mer om boken och förbeställa. KNIP
Och glöm inte att Knipa är en färskvara och nåt man behöver göra varje dag hela livet. Boken är fullmatad med övningar och anledningar till att ta knipandet på allvar.

I natt hade jag så ont i benen att jag bökade runt i sängen som en toka, innan jag insåg att jag skulle lägga mig som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden. Fast jag hade flera huvudkuddar än hon. Först började jag med att ha benen mot väggen i sängen, men det blev för jobbigt att försöka sig på att sova så. Istället bullade jag upp med fem kuddar under vaderna och då blev det bättre. Lyckades ändå sova till kvart över fem. I morse kunde jag yoga mycket mer än jag hittills gjort den här cellgiftsomgången. Så härligt att bli svettig och varm och andningen funkade så bra. Så nu känner jag mig så glad, som Pippi faktiskt.
Pippiglad.
När jag var liten älskade jag verkligen Pippi och det var också min första peruk, Pippiperuken. Nu har jag en blond, lite mer tjusig peruk som jag aldrig använt. Den bara hänger där på sin peruk-hängare i sovrummet och ser deppig ut. Jag undrar om jag kommer att använda den någon gång? Kanske i vinter när det blir kallt och en liten mössa inte räcker för att värma huvudet.

ÅÅÅ, vad jag älskar min man. Han är bara bäst, bäst, bäst. Igår, det var kanske inte det smartaste. Fast å andra sidan just nu är det inte mycket i mitt liv som är särskilt smart. Många faller ju lätt på att flytta. Tycker att det är väldigt jobbigt. Jag vill verkligen inte förringa det, men jag har redan flyttat EN gång under mina cellgiftsbehandlingar, flytten från Båstad till Björkö och nu är det dags för flytt nummer två. Vi har fått en lite större lägenhet i området, men observera liiite större och flyttar i slutet av månaden.Vi fortsätter med vårt compact living, eller smart living som jag skulle vilja kalla det, ett tag till.
Men det för oss också närmare. Typ tvingar oss närmare. Vi är nära, vi är på varandra.
Jag kommer ihåg när Mira var en liten flicka och vi hade en liten tvåa. Hon hade eget rum och jag sov i vardagsrummet. Under några veckor hade vi en fuktskada som åtgärdades i vardagsrummet och jag var tvungen att flytta in i hennes rum med tv och allt. Å, vad hon tyckte det var mysigt att vi bodde på varandra så där. Och det är faktiskt mysigt på nåt sätt och väldigt ekonomiskt att bo smått.
När den här cellgiftskuren är klar har jag alltså flyttat TVÅ gånger.
Ibland tänker jag; Varför måste jag alltid prövas så hårt?
Orkar nästan inte tillägga att jag också försöker slutföra boken som skulle varit klar i slutet av augusti.
Det är mycket nu är verkligen ingen underdrift.
Men nu till det inte så smarta. Igår tog vi oss till Ikea, för vi skulle kolla grejer som vi trodde vi ville köpa. Men det blev inte så mycket köpt och jag var så trött när vi kom hem att jag fullständigt däckade klockan åtta och sov i ett sträck till fem i morse.
Men det härliga med min man är att han pussar på mig hela tiden och OJ vad jag behöver det. Hela vägen ut till Ikea, på Ikea och hela vägen hem. Som två tonåringar som precis träffats. Så himla härligt. Jag behöver min man så mycket. Just nu är ett sånt läge att jag helst skulle vilja vara en liten Kånkenryggsäck på hans rygg, som följer med honom överallt.
För jag är svag nu.
Och trött.
Försöker yoga, men måste ändra min yoga ganska rejält. Det gör ont i kroppen. Den här cellgiftsbehandlingen har tagit hårt på skelettet känns det som och jag har ont. Dessutom blir jag andfådd för minsta lilla, orkar nästan ingenting och benen blir som spagetti. Har världens sämsta balans och väldigt lågt blodtryck. Har superdålig blodcirkulation och fryser på nätterna så jag måste ha dubbla täcken, och ändå svettas jag. Jättemärkligt.
Min kropp är inte med mig.
Det är en väldigt obehaglig känsla för någon som behöver sin kropp, behöver sin yoga. Till och med andningen har påverkats den här gången. Det hänger nog ihop med hjärtat. Herceptinet tar på hjärtat.
Men jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här. Man ska inte vara ensam i en sån här situation, å, vad jag önskar alla en härlig och stöttande partner.
Jag längtar så tills den här cellgiftskuren är över och jag får återhämta mig. Hämta tillbaka mig själv.