dom kallar oss Cancertanter

Träffade min lillastora dotter Mira igår. Hon kom förbi efter sitt jobb och berättade om hur de har det på jobbet. Hon är så klok min dotter, ser allt och har sådan råkoll på hur saker och ting är. Alltid så kul att lyssna på hennes historier. Hon är så underfundig. Har sån humor. Tänk att hon är min dotter tänker jag varje gång, stolt. Dessutom är hon så empatisk, så skolan och fritidshemmet som hon jobbar på kan verkligen skatta sig lycklig. Hon är en sån resurs.  Hoppas de fattar att uppskatta det.
Mira gick hem med en kasse hårprodukter. Det lär ju ta tid innan jag kommer att använda rotlyft, olika specialbalsam, hårskydd mot solen och allt jag lyckats samla på mig för håret. Hon blev en en kasse rikare, dessutom passade hon på att kolla in mitt parfymförråd. Det finns verkligen ingen annan än hon som kan linda mig så lätt kring sitt lillfingret. Hon gick hem med en nästan oanvänd Tom Fords Black Orchid också. Hon hade en massa argument, varför den lukten inte passade på mig. Haha jag köpte dem alla.

Bildtext: Mira och jag poserar för VeckoRevyn. Mira är sex veckor här. Sån lycka. Jag tycker man ser i mina ögon att jag är lycklig.

Dessutom passade Mira på att berätta att hon och några av hennes väninnor kallar oss mammor för CancerTanter. För några av hennes väninnors mammor har liksom jag fått eller haft cancer och/eller kämpar med sviterna med och efter. Supersorgligt så klart, att flickorna ska behöva oroa sig för sina mammor. Men jag tror på deras humor, galghumorn, det är ett sätt att också stå ut med ”läget”. Göra det mer lätthanterligt kanske. Det är inte bara gråt som är förlösande, även skrattet kan förlösa.
Men är det inte ovanligt mycket cancer just nu?
Känns som var och varannan får cancer.
Eller är det bara för att jag själv fått cancer som jag har tentaklerna ute?
Borta är liksom Pantertanter. Ni vet tanter som lever livets glada dagar på ålderns höst. De som får en att längta till att bli pensionär. Jag har ju alltid, alltid längtat till den dagen. Gud vad jag hoppas att jag får blir pensionär med min gubbe. Nu måste vi, jag och de andra cancertanterna klara av sånt som brukar komma på ålderns höst innan man fyllt femtio. Är inte det lite väl tidigt?
Just nu är jag en cancertant som blir glad av såna här videos: Gagnam Style
Eller favoriten av dem alla: Frank och bebisen. När jag ser reklamfilmerna med fåret Frank och hans Francine blir jag alltid så där löjligt glad. Jag samlar på bra dagar har jag skrivit tidigare, men jag samlar också på bra ögonblick. Och det behöver inte vara skaldjursplatå på tjusigaste restaurangen, även om det är supermysigt.
Jag övar på att säga nej. Det viktigaste just nu är min energi, det är ju den som ska klara mig igenom det här. Jag måste spara på den, snarare fylla på den.
Just nu tackar jag nog nej till ganska mycket, som dokumentärer om mig, reportage för rosa bandet galan, intervjuer om varför jag bloggar. Jag behöver all min energi nu. Jag vet inte från dag till dag hur jag mår. Igår hade jag vattenblåsor i hela ansiktet och på skalpen. Idag verkar de ha lindrats något. En dag i taget. Men jag kommer igen, men just nu vill jag bara vara hemma. Bloggen passar mig perfekt, då kan jag uppdatera vänner och er som läser hur jag mår och samtidigt vara hemma.

0
0