Fick ju taxotere i torsdags. Ny medicin, nytt cellgift. Hade läst på om biverkningarna, men var verkligen inte förberedd på den totala knocken. Man kan ju inte förbereda sig för en sån sak. Ja, jag blev knockad och är fortfarande ganska omruskad. Taxotere utvanns från början ur idegran, nu tar man fram det kemiskt.

Igår åkte vi ut till vårt fina hus i Roslagen. Så härligt att vakna mitt i naturen. Det är så tyst. Solen skiner nu på morgonen. Life is good.
Jag måste våga lita på det, att mitt liv är bra och att det kommer att bli bra, kanske annorlunda. Jag är inte samma som för några månader sedan.
Mitt egna mantra: Karin är liv.
Snälla, låt biverkningarna av den här cellgiftskuren vara snälla.
Men jag känner av tänderna, det är jobbigt. Och naglarna har förändrats, men jag smörjer och smörjer.
Vaknade halv ett i natt av att jag fick mens. Kunde den inte väntat lite?
Min kropp, min kropp. Oj, vad den kämpar. Så det blev ingen yoga i morse. Men satte på mig min nyinköpta adidasdress, så jag ändå kan känna mig lite sportig och snart åker toppluvan, eller tomteluvan på. Är inte så modig att jag pallar att gå runt med kalt huvud.
Det är det här med blickarna, man vill inte att folk ska titta på en och tänka, hon är sjuk. Undra om hon har cancer, eller varför är hon rakad. Hade det varit mitt egna val att raka huvudet, så kanske det hade varit ett statement. Men jag har inte valt det här och det är en annan sak. Jag går utan huvudbonad hemma och när jag yogar. Men inte utomhus bland folk jag inte känner.

Lite ledsamt att det inte blev någon yoga i morse, men mensvärk och muskelvärk sätter stopp och det får bli en vilodag. Det är en av biverkningarna, det gör ont i mina leder. Och i ryggen av vitablodkroppssprutan.

Men annars är jag helt säker att det är yogan som kommer att ta mig igenom det här. Yogan som hjälper mig att fortsätta att älska min kropp trots att den är i förändring. Och att jag faktiskt ännu inte har en aning om hur det kommer att bli efter operation och strålning och allt det jag har framför mig. Men jag har en överlevnadsinstinkt och jag är så tacksam för att den hjälper mig att ta mig igenom det här och att jag ändå mitt i alltihopa har så nära till mina känslor. Att jag låter mig själv vara ledsen när jag är det. Att jag gråter när jag behöver. Att jag bryter ihop då och då, men jag tar mig upp. Alltid upp, för att det är enda vägen.
För att jag vill leva. Jag har alltid varit levnadsglad. Och det här med att jag är så anpassningsbar. Jag har skrivit om det förut, men att ”Were ever I lay my hat thats my home”. Det är en bra grej. Jag har inte tänkt på det förut, mer sett det som en grej att prata om i terapin. Men, nej det är ett sätt. Ett sätt att leva som gör det lättare. Liksom inte gråta över spilld mjölk.
Sjukvården ska hjälpa mig och de gör dem. Jag kommer att kosta staten flera miljoner. DET är det vi betalar skatt för. Jag är så tacksam för att vi har så bra sjukvård i Sverige. Men det ligger också på mig att hjälpa mig själv. Jag kan inte bara tro att sjukvården ska göra hela jobbet. PÅ mig vilar att äta bra, ta hand om mig själv, träna mig både fysiskt och psykiskt, så mycket jag kan. Jag måste anamma fightern i mig. Tänker så på Ludmila som tävlade på cellgifter. Fan, vilken fighter.
Nu är det så här, jag kan deppa ihop och bli ledsen och tycka synd om mig själv för att jag har det så här, men livet är större och jag ska klara mig ur det här.
Livet.
Jag vill leva. Och då är det så härligt att se bilderna från i somras med Petri Räisanen, efter min tredje cellgiftsbehandling. Han hade en fem dagars workshop på Yogavita i Båstad. Ni vet att det sitter mycket i ryggraden. Att vi har hela nervsystemet längs ryggraden. Att man inom yogan pratar om att bakåtböjningar öppnar upp i hjärtat.

Och jag ber efter varje yogastund att mitt hjärta ska fortsätta att vara öppet och varmt och släppa in det goda i mitt liv, men att det ska orka vara så starkt att med respekt för mig själv putta bort det som jag inte behöver i mitt liv. Jag behöver bara det goda nu, eftersom det onda lever om i min kropp.

Igår gjorde jag fjärde cellgiftsbehandlingen och fick nya preparat. Började med Herceptin. Jag ska få 17 herceptinbehandlingar under ett års tid. Och så tog jag cellgiftet taxotere för första gången. Nu sitter jag bara och väntar på biverkningarna. Jag är hög på kortisonet, känner att jag är trött men kan inte sova. Helt knarkig helt enkelt. Kände av att händerna och fötterna svullnade. Det är tydligen vanligt. Inte så kul dock. Och så mejlade en tjej som inte fått kylvantar och kylstrumpor vid sin taxotere-behandling vilket resulterade i gula naglar och hon har det fortfarande. Sånt är ju inte så kul.

Lyckades somna igår. Men somnade med läsglasögonen på mig, det måste ha ramlat av i sängen vilket gjorde att Ray vaknade med nåt knögligt under höften. Det var mina glasögon. Stackarn jag hoppas han fick sova lite. Och stackars mig. Nu måste jag köpa nya. Varför är läsglasögon så känsliga? Eller är det så att man är slarvigare med läsglasögon än ”riktiga” glasögon.
Vaknade klockan fyra, det är kortisonet som jag måste äta innan behandlingen som gör att jag är, ja, vad säger man morgonpigg…
Jag oroar mig för idag, taxoter och herceptin. Nya preparat som ska in i min kropp. Idag blir det också sån där testdag då de skjuter in lite mer än vanligt och de också ska kolla mig, så att jag inte får en allergisk reaktion.
Jag ska tydligen också ha isstrumpor och isvantar, för taxoteret, eller vad det nu heter har som biverkning att man faktiskt kan få svarta naglar och i värsta fall tappa naglarna. Det verkar vara tufft det här sista cellgiftet, nu ryker förmodligen ögonfransar och ögonbryn. Ångest, ångest, ångest.
Jag fick ett mejl, som jag inte ens orkar svara på, där det stod att det var löjligt att jag typ är så fåfäng i den situation jag är. Eh… put yourself in my shoes.
Ja, jag är fåfäng i den här överjävliga situationen, om det är fåfängt att vilja ha kvar sina ögonfransar och ögonbryn eller sitt hår? Eller om det är fåfängt att sörja att man ska ta bort ett bröst som jag haft i stort sett hela mitt liv, eftersom jag fick bröst tidigt. Jag ÄR inte mitt utseende, men jag vill ha det kvar. Varför ska jag inte få sörja det?
Jag har aldrig pysslat med skönhetsoperationer,  har aldrig gjort ett sånt ingrepp. Om det räknas som fåfångt är jag inte i närheten. När jag var jätteung ville jag operera min näsa, som jag tyckte var för stor. Men nu tycker jag faktiskt att jag är helt okej. Däremot är jag en livsnjutare som gärna smörjer in kroppen i olja, värmer den lite först och sen smörjer och smörjer. Jag är noga med vad jag har på min hud. Numera använder jag ingenting annat än Moonsuns ekologiska hudvård. Med sånt är jag noga. Jag vill känna mig hel och ren och fin.
Jag är nog också ganska fåfäng när jag ska gå ut genom dörren. Vill inte gå utan huvudbonad. Det känns så naket, och jag är inte så modig att jag orkar utsätta mig för det. En hatt eller en mössa gör att jag kan gömma mig lite. Då kan jag bli ledsen och känna mig så ful. Tycker att inget passar eller är obekvämt. Nu längtar jag ut till Björkö och naturen. Om allt går enligt planerna åker vi ut i morgon och jag stannar där ett tag.

Igår bröt jag ihop lite och satt i Rays knä och grät. Jag är så ledsen att jag ska behöva gå igenom det här. Det är så mycket ångest för mig allt det här springandet på sjukhus och att vara i händerna på andra. Att slita av sig tröjan och visa brösten och bli klämd på, även om händerna är varma och blicken empatisk. Men det är en utsatthet och det är extra känsligt just nu när jag själv på något sätt försöker greppa vad jag är med om. Ångest som liksom lagrar sig i kroppen och blir just ledsenhet. Om några timmar ska vi vara där på sjukhuset. Ray ska följa med, det känns tryggt. Jag är så glad att jag har min man och alla runt mig som stöttar. Hur viktigt det är att inte känna sig ensam. Att det är en del av helandet. Och jag vet att jag är dålig, jättedålig att svara på era kommentarer. Förlåt för det. Men jag kan inte nog tacka er för att ni stöttar mig i det här. Jag ska bli frisk, men jäklarnas vilken lång resa det är.

Som journalist är man van att jobba med deadlines. Igår hörde jag mig själv säga i telefon till Johanna på Bonnier Semic; ”Jag behöver deadlines. Jag jobbar bäst med just en deadline”. När hon undrade lite försiktigt när jag trodde att boken skulle bli klar.
Jag skulle lämnat in boken Knip i slutet av augusti. Men inte haft ro att skriva nåt annat än blogginläggen här, nu måste jag se till att få det gjort.
Så kom jag på hur konstigt det lät. Jättejättekonstigt.
Deadline.
Vem vill ha en deadline… egentligen?!
Ordet hängde kvar också idag när Cissi följde med mig till Radiumhemmet. I morgon är ju en stor dag, det är cellgiftsdag. I morgon ska jag byta cellgifter och också börja med herceptin.
Jag har ångest inför det. Nya preparat som ska in i min kropp, det betyder nya biverkningar och jag som tyckt att jag fixat det – so far.
Känns inte som om ombyte förnöjer, men cancerhelvetet ska dö. Där har vi min deadline och till det behövs alla vapen man kan tillgå.
Tre cellgifter avklarade – check.
Idag fick jag svar på flera av mina frågor. Det är så bra att ta med en kompis eller en person man litar på när man ska träffa sin doktor. Fyra öron hör bättre än två. Två munnar som ställer frågor. Vi hade gått igenom lite i förväg med frågor, sånt som jag undrar över och Cissi kom ihåg att ställa dem. Mitt minne är det ju lite si och så med just nu (läs kemobrain), så det är bra om någon följer med och påminner en om vad man faktiskt undrar över.
Och mycket har handlat om att jag vill veta tidsplanen.
Att jag vill börja planera mitt liv lite grann, i alla fall så mycket som är möjligt.
Nu fick jag den. Så nu vet jag att jag är uppbokad var tredje vecka i ett helt år, från om med oktober.
I morgon gör jag min fjärde cellgiftsbehandling.
Om allt går enligt planerna gör jag min sista cellgiftsbehandling den artonde oktober.
Sedan ska jag ta herceptin 14 gånger under ett år. Var tredje vecka kommer jag att få herceptinet intravenöst. Jag slipper kortisonet vilket gjorde mig enormt lättad.
Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har trott att man måste ta kortison i samband med herceptin.  Det var fel.

Sedan väntar operationen vecka 46.

Efter fyra veckor blir det strålning i stort sett varje dag i fem veckor från vecka 50. Man slipper strålas lördag och söndag.

 Nu ska jag bara smälta det här. Förbereda mig för morgondagen. Har ätit 16 kortisontabletter och om en kvart ska jag äta 16 tabletter till. Nu väntar en knarkig natt, ja, nu väntar några knarkiga dagar och nya biverkningar. Måste göra mig redo.

Varje dag försöker jag äta en matsked Ghi. Jag blandar in den i min gröt. Men den där matskeden kan också smältas i varm mjölk eller varmt vatten. Några har frågat hur man gör ghi, så här ska ni få receptet. Ghi sägs vara förträffligt på så många sätt. Det är som en inre bodylotion, som smörjer din insida. Och vi som går på cellgifter behöver verkligen smörja oss, eftersom cellgifter och kortison torkar ut oss. Fast de flesta människor behöver nog smörjas inifrån. Ghi hjälper också magen och tarmarna och enligt ayurvedan så är en viktig del i vår hälsa en fungerande avföring ( att man varje dag går på toaletten) och ja, ghi är toppen för det.

Här är nu det efterlängtade receptet:

Köp ett paket osaltat, helst också ekologiskt smör. Det är viktigt att smöret är osaltat. Jag vet inte om det stämmer, men en person sa till mig att det salt som är i smör är industrisalt, och det är inga bra grejer. Så osaltat är viktigt.

P.s Snart kan man se den här filmen Beyond that wasteland. För två år sedan fick sångerskan Jenny Wilson bröstcancer. Den här filmen har hon gjort med sin pojkvän. För mig som drabbad, drabbas jag starkt av historierna, böckerna, konsten och här filmen av någon annan som också drabbats, än att läsa historierna OM någon som blivit drabbad. Jag önskar och hoppas att fler som fått cancer ger uttryck för sin sorg, sin rädsla, sina våndor, att de hittar ett uttryckssätt och förmedlar sina tankar, för då går det rätt in i mig. Rätt in i hjärtat och jag blir verkligen berörd. d.s

Goda nyheter. Faktiskt helt jävla inihelvet fantastiska nyheter, men tyvärr blev de lite inbäddade i den där känslan som jag hatar. Jag är känslig och säkert mer känslig nu än någonsin. Men den känsla som jag hatar det är när man blir undersökt och känner sig ovärdig. När någon tar i en på det där sättet man inte vill. När man så tydligt känner skillnad på händerna som rör en. Om de bara vill få det överstökat, att man är en i mängden. När personen fått distans till att man är människa med en massa känslor, oro, rädslor. Istället har man förvandlats till nån som ska behandlas, ett fall, ett papper som ska vidare till en annan distans och tittas på och där kan man se vad som ska behandlas. Men att jag är där, naken med kalt huvud i ett alldeles kallt och väldigt sterilt rum. Så utsatt. Allt man önskar är att det ska gå över snabbt.
Just ovärdigt.
Jag vill inte vara där på något sätt.
Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt.
Kerstin Thorvalls boktitel ”Jag minns alla mina älskare…” kom upp i huvudet. Känner att jag skulle kunna skriva en bok bara om händerna som mött mig i sjukvården. ”Jag minns alla händer och hur de tog i mig”
I morse var det dags för mitt-i-behandlingen-kollen. Mammografi och ultraljudsundersökningen. Jag åkte dit själv. Ibland känner jag att jag behöver göra saker själv, säkert mitt duktighetssyndrom och så ångrar jag mig när jag väl är där. Så typiskt på något sätt.
Förra gången jag var på Mammografiavdelningen var så ångestfylld. Jag hade precis fått besked att jag hade cancer och alla prover skulle tas.  Jag var livrädd.
Idag var jag också livrädd.
Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin. Jag vet inte varför de distanserar sig så på den avdelningen. Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.
Varför kan de inte bara säga något?
Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är skiträdd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.
Och jag tänker att om jag haft minsta känsla eller hat mot min kropp skulle den ju så klart förstärkas i den situationen.
Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en svart sjuksköterska och med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och förändringarna som då var i några lymfkörtlar var borta, och cancern i bröstet hade gått ner. Det var så tydligt. Jag grät av lycka. Hon tog sig tid, gav mig tid. Det började inte så där jättebra mitt besök på sjukhuset idag, men det slutade så himla bra.
Cellgifterna har verkat.
Fan, jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg. 

När jag började skriva den här bloggen för flera år sedan hette den väl nåt som yogavitabloggen. Den hade egentligen inget namn, tror jag. Sedan fick jag ju erbjudande från tidningen Yourlife att blogga för dem. Vilket jag gjorde tills tidningen lades ned. Då när jag hade möte med Carina Nunstedt, skulle jag komma på ett namn och ganska snabbt blev det Yoga, mat och meningen med livet. Då förstod jag inte hur himlans viktiga just de orden skulle komma att bli i mitt liv.
För en stor del av mitt liv går just nu ut på det.
YOGA, MAT och MENINGEN MED LIVET.
Yogan är min livlina. Det som håller mig fokuserad och inte lika rädd, ja,  som att yogan hjälper mig så att mina känslor och tankar hålls i schack. Jag älskar att min kropp kan röra sig och göra i stort sett nästan allt jag kunde göra innan cancern uppdagades och innan cellgiftsbehandlingarna sattes in.
Jag är glad för varje gång jag kan gå och yoga. Varje dag!
Fick ett mejl från tjej som läst mina böcker och som tackade för en mening som jag skrivit:
”att när man bär på sorg så kan yogan bli en vän i livet som man kan luta sig
mot när man känner sig ensam”
När jag skrev den meningen förstod jag nog inte på riktigt hur viktig den skulle bli i mitt liv. Men jag önskar verkligen alla att hitta det verktyget, för det är ett bra redskap när det stormar i livet. För det gör det nångång för alla. Yogan har hjälpt mig igenom en massa sorger och ledsamheter. Yogan har också varit med när livet varit kul och enkelt att leva.
Meningen med livet är ju något jag tänker på varje sekund. Att allt blir viktigt. Att försöka ta en dag i taget. Jag kan inte planera nånting, vet inte vad som händer mer än sex veckor framåt i taget. Och då menar jag sånt jag kan skriva in i min kalender. Det är en ovanlig situation. Hela mitt liv är ganska inrutat i när jag kan ta mina cellgifter, och kanske framförallt OM jag kan ta cellgifterna. Snart kommer också herceptinbehandlingarna att begränsa mitt liv. Jag ska ta herceptinet ett år intravenöst.
Maten är också mer viktig än någonsin. Det är just nu det enda jag faktiskt kan kontrollera. Att jag hela tiden tänker efter vad jag stoppar i mig. Jag äter inget vitt. Har slutat med vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Inget kött. Fisk ibland. Ett tag åt jag bara rawfood, men upptäckte att jag behöver också varm mat. Det finns som en omtanke i den varma maten, som en kram av en snäll mamma. Det behöver jag. Jag ska skriva lite mer om vad jag äter, jag lovar. Men nu ska jag gå och yoga. Tim Feldman är i stan och jag går en helgkurs på Atmajyoti.

Hade världens bästa lunchdejt igår med en av mina bästisar. Vad det är härligt att säga det ordet, en av mina bästisar. Men det är så härligt att ha kompisar som man kan ligga och fnittra med en en hel kväll bara så där, eller ringa när det stockar sig i halsen av gråt och man är så där urbota ledsen och man vet att hon gör detsamma tillbaka när hon behöver stöd. Cissi, som jag känt sedan jag jobbade på Bullenredaktionen för 25 år sedan. Om någon kan mina dåliga och bra sidor så är hon en av dem. Men jag kanske ska se det som ett gott tecken att hon efter 25 år vill fortsätta att vara min vän. Om någon är dum mot Cissi, så skulle jag kunna åka hem till den personen och läsa lusen av den. Då skulle jag hur lätt som helst kunna försvara henne. Och jag vet att hon skulle göra det för mig också. Eller om någon skulle få för sig att prata skit om Cissi; då skulle jag säga; Dont even go there.
Vi har till och med gått på gruppterapi, en terapiform som heter omvärderande parsamtal, ihop när vi var unga. Det var en väldigt bra terapiform. Jag har försökt hitta den formen, men den verkar ha försvunnit. Här kan man läsa lite om formen: Omvärderande parsamtal
Om någon som läser det här vet var det finns en sån grupp, tipsa mig gärna.

Det ösregnade igår, och vi hade bil så vi åkte till Flickorna Helin och Voltaire på Djurgården, så mysigt. Vi pratade mycket om just det här med att lära sig sätta gränser. Cissi har alltid varit så bra på det, numera är hon chefredaktör på tidningen Chef. Vi pratade om härskartekniker och såna där grejer som folk tar till för att trycka ner. En sån härskarteknik, som också är förminskande och förlöjligar en är; ”Det är många andra som tycker att du är dum/gör fel/tänker fel” Eller ”Det är flera som säger så här om dig, men jag brukar alltid försvara dig”
Förstår ni vad jag menar?

Jag har märkt att jag kan lätt försvara någon annan, någon jag tycker om, någon som behöver hjälp.  Men varför är det så svårt att liksom försvara sig själv? Stå upp för vad man själv vill, eller om man känner sig överkörd? Varför blir det svårare när man känner personen som kör över en? När har ni svårt att sätta era gränser? Eller hur gör ni?

Fick den här länken skickad till mig av en facebook-kompis. Kolla här:Benjamin Smythe

Ja, det var mina lördagstankar. Vaknade förövrigt kvart i fem i morse. Innan klockan ringde. Oroar mig för veckan som kommer; cellgiftsveckan. Jag ska till Karolinska varenda dag nästa vecka. På torsdag ska jag börja med Herceptin. Jag känner mig jättenervös för det. Jag ska få herceptin intravenöst i ett år. Jag har gått in och googlat på biverkningarna av Herceptin. Jag skulle inte ha gjort det. På måndag ska jag göra mammografi och ultraljud. Håll nu alla tummar och tår att cancern krympt ihop till en boll i bröstet och inte längre är som ett moln. Och att den inte spridit sig till mina lymfkörtlar. 

I grunden är jag författare.
Ooo, hjälp nu tar jag plats.
Författarförbundet är mitt fackförbund. Ord är viktiga för mig. Och sedan jag blev sjuk har de blivit allt mer viktiga. Varje dag längtar jag efter att skriva. Jag är hyfsat bra på att skriva, och orden som staplats inom mig, måste få komma ut ur mig som en kanal. Det har tagit tid för mig att kalla mig själv författare. Länge sa jag att jag skriver om någon frågade vad jag gjorde. Man måste ha skrivit minst tre böcker för att få komma med i författarförbundet. Jag har skrivit sju. Inte ens när jag kom med för, jag tror det är sex år sedan, kunde jag ta ordet i min mun. Så mycket respekt hade/har jag för yrket. För vad det innebär att skriva. Kanske för att jag är uppväxt med en far som är författare och som översatt flera nobelpristagare. Det är ett yrke, man sitter från 9-17, en arbetsdag oavsett lusten att skriva eller inte. Som författare tar jag mig rätten att skriva det som måste komma ut ur mig. Det kanske sårar någon, det kanske får någon att gråta, bli glad, vara helt oberörd, bli berörd, uppretad, ja, vad som.

Jag övar på att säga ifrån, men för mig har det alltid varit lättare att skriva vad jag känner. Bra mycket enklare än att prata.
Men jag övar.
Tänker att det är kanske vad som kommer att växa fram ur det här.
En mer gränsdragande Karin som vet vad som är bra för mig. Men att säga Nej tack, betyder också att jag tar en stor risk att bli baktalad, inte omtyckt och kallas för en arg bitch.
Jag tar den risken.
Och det är skitläskigt.
Jag är inte ute efter att vara en hjälte, eller martyr.
Om någon tror det, så får det vara upp till dem. Jag försöker bara skriva om en situation som tagit ett så stort och hårt grepp om mig, och ruskat om min tillvaro.
Försöker förstå det ogreppbara.
Rensa min inre trädgård.
Jag vill vara empatisk, men inte längre på bekostnad av mig själv.
Jag kämpar med min tillvaro, mina bra och mina dåliga sidor.
Jag vill vara en bra människa för min familj och mina närmsta, men framför allt för mig själv.
Det räcker gott för mig.

Jag vill skriva av mig det som händer i mig och också utanför mig.
Jag håller på och lär mig att säga nej.
Det är en svårt sak för mig och av alla mejl jag får, en svår sak för många kvinnor.
Vi kvinnor fostras i att vara gulliga och snälla, inte ta konflikter, alltid tycka samma, alltid förstå varandra, inte ta plats, i alla fall inte för mycket plats och veta sin plats. Det är en snäv tillvaro.
Som snart femtioåring är jag trött på den rollen.
Och jag kommer göra fel och jag kommer förmodligen att såra, men jag håller på att lära mig att sätta gränser. Känns nästan som att jag håller på att lära mig gå.
Finns det nån snabbkurs man kan gå?
Där man liksom lär sig säga Tack, men nej tack?
Den kursen vill jag gå.
Jag tror jag vill bli en arg bitch.