var en jobbig jävel!

När jag vaknar tidigt på mornarna googlar jag runt på nätet. En del säger att man inte ska det, för att det på nåt sätt skapar spöken i huvudet på en. Men jag är ju journalist i grunden. Research, eller detektivarbete som jag nog ibland kan tycka att det är ligger mig så nära. Jag kan inte sluta, jag vill veta.
De här raderna läste jag i läkartidningen
 ” I Sverige avlider var sjätte timma, året runt, en kvinna i bröstcancer. Under de sex timmarna diagnostiseras ytterligare fem kvinnor med bröstcancer. Det är inte acceptabelt.”

Här kan du läsa hela artikeln, som egentligen verkar handla om mammografi är så tillförlitligt: Läkartidninegn

Nej, herregud det är INTE acceptabelt. Det är banne mig helt galet om det stämmer. Helt galet.

Nästa månad är en bröstmånad känns det som. Men då kommer i alla fall bröstcancer och att så många kvinnor insjuknar i det att uppmärksammas. Folk kan skoja och tycka att Rosa bandet är larvigt, eller att engagemang är larvigt. Men när man väl får cancer så uppskattar man allt engagemang som finns, för det säger och visar på nåt sätt att man betyder nåt. Jag som sjuk är viktig och det är så viktigt för oss som blir sjuka att få känna..
Många kvinnor vill skjuta den där oron för att få bröstcancer ifrån sig. Man kanske tänker om jag inte kollar mina bröst finns det ingen fara. Eller jag har gjort min mammografi och nu finns det ingen fara.
Det är INTE sant. Jag har gjort min mammografi som man ska, men jag har också fått reda på att min cancerform är svår att se på mammografi OCH på grund av att jag har så kallade täta bröst. Så min cancerform inflammatorisk bröstcancer syntes inte på mammografin, inte ens när cancern väl var diagnosticerad. Jag tackar Gud för att jag är en jobbig jävel. Som verkligen känner efter och som kräver min rätt att bli punkterad, vilket jag gjorde den där dagen i juni när de ville skicka hem mig från Bröstcentrum. Nej, jag ställde till en scen, grinade högljutt och faktiskt vägrade att vänta på remissen för ultraljudsundersökningen, för utan den ville de inte punktera. Hur glad är jag inte för det?
Hur hade det blivit om jag väntat, lyssnat på doktorn som ville skicka hem mig med svullet bröst, för att hon inte ville göra en punktion på mig, om jag inte gjort ultraljud. Hon som typ ville att jag skulle fortsätta att äta voltaren för att svullnaden skulle gå ned?
Nej, jag gillar att jag är en jobbig jävel.
Jag gillar att jag vågar lita på min egen röst som vet när nåt är fel i min kropp.
Jag blev punkterad utan ultraljud och det visade sig att jag hade cancer och sen gick allt fort. Och när allt väl var diagnosticerat har jag inte mött på något motstånd.
Varför finns det ett motstånd innan?
Varför måste man behöva vara en jobbig jävel som kräver sin rätt innan man blir tagen på allvar?
Därför vill jag uppmana alla er kvinnor. Stick inte huvudet i sanden. Undersök dina bröst och har du en minsta oro, se till att kolla en extra gång. Ta reda på om dina bröst är täta, kräv ultraljud istället för mammografi.

Täta bröst är ofta stora bröst med mycket bröstkörtlar. De är svåra att undersöka, men de har tydligen mellan fyra till sex gånger högre risk att utveckla bröstcancer än kvinnor med låg täthet.

Så börja med att känna igenom dina bröst, gör det till en ritual. Varje dag. Eller låt din partner känna och klämma. Skjut det inte på framtiden. Gör det nu.

Lär känna dina bröst

1
1