pippiglad

I natt hade jag så ont i benen att jag bökade runt i sängen som en toka, innan jag insåg att jag skulle lägga mig som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden. Fast jag hade flera huvudkuddar än hon. Först började jag med att ha benen mot väggen i sängen, men det blev för jobbigt att försöka sig på att sova så. Istället bullade jag upp med fem kuddar under vaderna och då blev det bättre. Lyckades ändå sova till kvart över fem. I morse kunde jag yoga mycket mer än jag hittills gjort den här cellgiftsomgången. Så härligt att bli svettig och varm och andningen funkade så bra. Så nu känner jag mig så glad, som Pippi faktiskt.
Pippiglad.
När jag var liten älskade jag verkligen Pippi och det var också min första peruk, Pippiperuken. Nu har jag en blond, lite mer tjusig peruk som jag aldrig använt. Den bara hänger där på sin peruk-hängare i sovrummet och ser deppig ut. Jag undrar om jag kommer att använda den någon gång? Kanske i vinter när det blir kallt och en liten mössa inte räcker för att värma huvudet.

 Vad jag önskade mig en liten apa när jag var liten. En Herr Nilsson som jag också kunde ha på axeln, precis som Pippi. Jag önskar mig fortfarande en liten apa, fast jag tycker nog att aporna ska få leva fritt och med sina mammor i träden. Men ”fyfabian” vad apor är gulliga.

Här är jag med en gullig apa som räddats från elaka människor, som tar apbebisen från sin mamma för att visa upp för turister. En apa måste leva med sin mamma tills den blir två år gammal. Annars lär den sig inte sånt som är viktigt för en liten apa att veta. Man riktigt ser hur jag spänner mig för att sitta helt blickstilla, så att apan ska sitta kvar hos mig och inte hoppa iväg på direkten. Den satt i alla fall länge nog för att fotografen Tove Falk Olsson skulle hinna med att ta bilden.