Ormens år, började redan fjärde februari, men firas tydligen först från tionde februari. Förändringens år. den svarta vattenormens år Å, vad jag önskar att det blir ett bra år. Förra året var ett jävla skitår i alla fall för mig. Och ändå var det drakens år. Jag hade så stora förväntningar på Drakens år, eftersom jag själv är drake. Tänkte att det borde ju vara gynnsamt. För mig är 2012 året jag helst vill glömma, men förmodligen kommer det bli ett år svårt att glömma bort. Det är liksom året som klöv mitt liv i två delar. Livet innan cancern. Cancern och kampen att bli av med den. Och så livet efter katastrofen.
Visst, jag förstår att om man lever ett helt liv, så kommer katastroferna avlösa varandra. Man kanske blir mer rustad, redo för att ta emot katastrofer om man varit med om flera. Men kanske hade jag hoppats på de skulle komma senare i livet. Jag ber till gud, om det finns någon sådan att jag får bli en gammal tant och att jag får ha min gubbe länge i livet och att våra barn får vara friska.

Igår var en så härlig dag. Gick långpromenad på morgonen, gick vilse men hittade rätt till slut. Många författare skriver om att gå vilse, som om det vore en konst. Att gå vilse är att också ge plats för att hitta sig själv. Vad vet jag. Tycker nog att jag ägnat många år till att hitta mig själv. Varit så fruktansvärt Nyfiken på mig själv och rotat runt i mina innersta skrymslen och vågat titta på det där svarta. Det där jag helst inte velat se. Men visst lite mer vilsen kan man ju alltid bli, så att man får uppleva glädjen av att hitta ut, hitta rätt igen.
Det blev en två-timmars-promenad i de mest fantastiska omgivningarna. Jag förvirrade mig, tappade bort de röda skyltarna som jag skulle följa för att det var så vackert runtomkring mig. Och jag tänkte på min kompisfotografen Anneli, å, jag vet att hon skulle älska platserna som jag hittade.

Sen kom Ray och det var så mysigt att få vara med honom, men nu när han åkt längtar jag så mycket efter honom att det värker i hela hela kroppen. Jag kan efter allt vi varit med om med eftertryck säga att han är mannen i mitt liv. Jag är så tacksam att jag har honom vid min sida. Att bli älskad av honom är så härligt. Varje kväll när jag går och lägger mig har han bekräftat mig. Hans peppande ord när jag misströstar gör att jag kan somna älskad. Det om något är den vackraste och bästa medicinen.

OKEJ, jag har sagt det förut. Vi som drabbas av bröstcancer används som kassakor. Vi uppmanas att visa våra bortopererade bröst i tidningar. Att berätta vår historia, blotta sorgen i oss, ångesten och rädslan när vi drabbades av bröstcancer. Visst det är bra på många sätt och vis. För att få upp ögonen, för att andra ska upptäcka sin cancer i tid. Rosa bandet-galan samlade in 49 miljoner kronor förra året. Och det är fantastiskt att folk vill hjälpa till och stötta. Folk skänker pengar till bröstcancer, men pengarna som Rosa bandet får in är INTE öronmärkta för bröstcancer, nej de äts upp av hela cancerfonden. Och det vore ju fine om det var tydligt och alla vet det. Men så är det inte. De flesta tror fortfarande att alla Rosa bandet-pengarna går till just bröstcancer. Det är verkligen inte uppenbart ens på deras hemsida.
Så läser jag  den här debattartikeln i DN att Nya Karolinska stänger ute bröstcancerpatienter. Det är Maria Wiklund Karlsson, ordförande Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholms län  och Elizabeth Bergsten Nordström, ordförande Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, BRO som skrivit debattartikeln och jag blir så arg. Vi exponeras och används för att dra in pengar, men nu ska vi inte ens få vara med. Jag fastnade för de här meningarna:
”Att bygga en sammanhållen verksamhet för all cancervård – och utesluta
bröstcancervården – är fullkomligt obegripligt. Bröstcancer är
volymmässigt störst inom forskningen och genererar mest
forskningspengar. Denna forskning leder dessutom till många upptäcker
som gynnar även andra cancerformer.”

Det här är en kvinnofråga i allra högsta grad. Jag sitter här på Vidarkliniken och är upprörd. Snälla, kan inte nån frisk, smart kvinna eller man kämpa emot. Säga ifrån. För det är inte klokt. Vi ska dra in pengar till alla cancerforskning, men vi får inte vara med, vi utesluts i det Nya Karolinska som byggs. Det är upprörande.

Jag hade tänkt skriva om andra grejer idag i bloggen, men just nu är det här viktigast.

Det är så härligt att vara här på Vidarkliniken.
Kollar mejlen en gång om dagen. Hinner inte mer. Det är fullt schema.
Allt här verkar handla om värme. Det har visat sig att vi som har cancer ofta är kalla och har låg temperatur. När jag kom hit hade jag 36,1 i temp första morgonen. Men när jag började med mistelsprutorna, iscador har jag nu höjt min morgontemp till 36,6. Jag känner det till och med i min kropp, alltså att jag är varmare. Och jag har bara varit här i fyra dagar. Hur ska jag inte må efter tre veckor här?
Jag känner mig starkare. Jag sover, äter bra och får så bra behandlingar. Tänk om vi kunde ha det som i Tyskland, att man blandar skolmedicinen med den komplementära. För skolmedicinen är inte så bra på eftervård. Och det är så viktigt att bygga upp en kropp som utsatts för så mycket stress och kamp som min. Cellgifter, operation och strålning och så allt det psykiska. Sorgen över vad som hänt mig, vad jag utstått. Min kropp fått utstå. All oro och rädsla. Jag pustar verkligen ut här. Älskar terapierna. Att få sitta och måla.

Allt, precis allt går på nåt sätt ut på värme här. Jag får värmeomslag runt magen efter maten, som man ligger och vilar på. I morse när jag skulle bädda  sängen upptäckte jag att madrassen var ull.

Jag är så glad, jag fick de här fina omdömena om Knip-boken mejlade till mig.

Idag fick jag besök. Hilda som är en gammal yogakompis kom och hälsade på här på Vidarkliniken. Hilda har en yogastudio i Stocksund. Här hittar du Hildas yogastudio Det var så mysigt, vi har inte setts sen jag blev sjuk och nu fick vi prata i flera timmar. Lite skönt att få prata med en kompis. Vi pratade om att jag kanske ska ha en knip-workshop på hennes studio.
Är ni sugna på en sån? Mejla mig på yogavita@telia.com, så mejlar jag ut när den blir av.

Jag bestämde mig när jag kom hit till Vidarkliniken att jag skulle vara försiktig med att lära känna nya människor. Det var ett bra tips jag fick av en läsare här på bloggen. Jag är ju faktiskt här för att läka och jag tror det är lätt hänt att man får lyssna på andras krämpor. Jag har så lätt att gå in i rollen och bli någons terapeut och så slutar det med att jag bara blir så trött och tappar all min energi. Jag är här för min skull och just nu känner jag inget behov av att bonda med folk. Jag vill bara sova, läsa och gå på mina olika terapier.

I dag på bildterapin, så var jag tvungen att säga till en kvinna som ville babbla; ”Jag vill gärna vara tyst när jag målar, hoppas det är okej för dig.”
Men jag tyckte att jag kunde säga det. Vår bildlärare sa tydligt i början av lektionen att det är bra om vi går in för det vi gör och inte pratar. Men den här kvinnan lyssnade tydligen inte. Hon kommenterade våra målningar med ”Å, vad fint”. Känns ju lite fel när man är där för att måla sina känslor och inte målar för att det ska vara fint, eller föreställa nåt eller för att någon annan ska kommentera.
Hua, det är svårt.

Men som tur är finns det ett bord i matsalen för oss som vill vara tysta. Det är väldigt skönt att äta i tystnad. Jag har ju också eget rum, så jag kan verkligen gå undan och in i mig själv.
Jag gillar att prata med folk. Men jag känner instinktivt att de här veckorna ska vara på ett annat sätt. Jag vill vara i min ensamhet. Jag vill tänka klart mina tankar. Jag vill inte berätta om mig själv, lära känna andra, nu vill jag bara samla ihop min energi. Stärka mig. Förstår ni vad menar?
Men det var härligt att träffa en gammal vän.

Såg det här, ni har säkert sett det också. Men det är helt sjukt. så här låter hatet mot kvinnor 2013 Är det verkligen svenska män som sitter på sin kammare och skickar såna här mejl till kvinnor som syns i media. Hur ser den mannen ut? Vem är han? Känner jag en sån man? Om jag vore man i Sverige så skulle jag skämmas för hur andra män tar sig friheter mot kvinnor, mot kvinnor som kan vara deras fruar, flickvänner, mammor, systrar, mostrar eller döttrar. Jag tycker inte det är okej, nu är det dags att de bra männen ryter ifrån, tycker till.  Helt jävla galet vad en kvinna ska behöva utstå för att hon syns i media och har åsikter. 

Jag är i himmelriket. Det är helt fantastiskt här. Känner mig som en jättebebis som går omkring i min sparkdräkt. Har bara mysiga mjukkläder och mina ulltofflor.

Det är så lugnt här. Känns som om alla som jobbar här pratar med små bokstäver. Lugnt och eftertänksamt. Ja, det är som gjort för att man ska ha möjlighet att läka, att gå in sig själv. Hitta tillbaka till sig själv. Precis det jag hela tiden känt att jag behöver. Som att bli omfamnad, länge och varmt. Jag är så ompysslad, att jag började gråta det första jag gjorde när jag kom hit. Som om jag pustade ut, släppte allt och bara tillåter mig att bli buren. Tre veckor här kommer att göra mig gott.

Jag har sovit här en natt.

Söndag. Förhoppningsvis en långsam dag. Imorgon åker jag till Vidarkliniken. Tre veckor är lång tid. Det sägs ju att det tar 21 dagar innan något blir en vana. Därför tror jag att just de här veckorna kommer att bli bra för mig. Viktiga och särskilda dagar. Dagar som förhoppningsvis lägger en grund för min framtid, för min syn på varjedagliv.

Söndagar, har alltid varit plats för frågorna om Meningen med livet i den här bloggen. Fortsätt skicka in era svar, och allra helst med bild på er. Mejla till: yogavita@telia.com. Här kommer Lindas svar. Och frågorna, ja, de hittar ni här:

Idag är också andningens dag fick jag alldeles nyss reda på. Andningen är så viktig och jag är så tacksam för att jag ändå har sån koll på andningen.Visst den kan alltid bli bättre. Men yogaadningen har hjälpt mig igenom den här sjukdomen på ett så fint och bra sätt. Jag har andats mig igenom ångest, ledsenhet, illamående och oro. Andats långa och djupa andetag när jag inte kunnat sova och rädslan tagit ett för stort grepp om mig. Jag har andats för livet varje dag sedan den 21 juni förra året. Så låt er inspireras av andningens läkekonst. Och konsten har vi alla inom oss, vi måste bara våga utforska den. Vaddå, jag andas ju varje dag tänker du kanske. Jo, det gör du, men du andas inte djupt, vi andas tyvärr alldeles för grunt.

Freeman om pranayama

Flynn om Ujjijyandning

Så ta tag i den här söndagen, gör det till din egen andningsdag. Utforska andningen på nätet. Sök på pranayama, som är andningsövningar inom yogan. Med hjälp av andningen kan man lära sig att kontrollera känslor och vi vet ju att långsam inandning har en lugnande inverkan på sinnet och är en bra förberedelse för meditation. Men ta det försiktigt och gå långsamt fram.

och så lite inspiration, att yoga faktiskt funkar för alla. Att yogan är anpassningsbar, att viljan är en så bra egenskap. Vilja och tålamod: inspiration

Oj, vilken vecka. Vet inte riktigt vad som händer, men jag är så trött nu. Ungefär som att jag räknar ner, snart är jag på Vidarkliniken. På måndag åker jag dit. Cissi ska skjutsa mig. Det blev jag så glad över. Det tar nämligen väldigt lång tid att åka dit kommunalt och det är också ganska bökigt med pendeltåg och bussbyte. Tre veckor ska jag vara där.
Tre veckor. Vilken lyx!
Tack landstinget!
Igår blev jag bjuden på lunch av Kicki, en ny bekantskap. Det var mycket trevligt.

Sedan åkte jag till KS för att få min herceptininjektion. Jag blev så trött av den och trots att jag sov bra inatt, så orkade jag inte gå och träna i morse. Jag har också ganska ont i skelettet.
Känner mig liksom gammal i kroppen. Jag vet att det brukar ske precis efter injektionen. Och att det släpper efter ett par dagar. Har också mått lite illa. Herceptinet påverkar hjärtat och man blir lite andfådd. Första gången jag kände av det blev jag jätterädd, nu har jag nog vant mig.
Fan, vad vi kämpar vi som får den här jävla sjukdomen. Jag ska ta de här tre veckorna till att hitta tillbaka till mig själv. Reflektera över vad som hänt. Allt har liksom gått i ett. Jag behöver hitta ett andrum i mig själv. Jag längtar efter att hitta mig själv igen. Jag tror att Vidarkliniken kommer som en skänk från ovan för mig.

Heja Astrid Johansson. Läs varför här Heja Astrid

Det
är också ett problem att kvinnliga unga elever håller sig alldeles för
länge, för att de inte vågar gå på toan under skoltid. Det vill säga kniper för länge, det är inte bra. De gör det för att toaletten
är äcklig och smutsig, men också för att det kan vara jobbigt med
tjuvkikare. Fattar inte hur en skola kan bagatellisera nåt som
faktiskt är ett problem. Var är den så kallade humorn?
Så bra att Astrid reagerade och vilket mod att stå emot snacket som kommer igång när man vågar stå emot. Fassiken, det är svårt som vuxen kvinna stå upp mot orättvisor, hur är det inte då för en 14åring. Det är den här inmatningen, ständiga inmatningen, läs hjärntvätten vi kvinnor matas med 
 konstant. Nu ska vi tydligen tycka att det är lite småkul att män/pojkar/killar också ska kika på oss när vi sitter på toaletten. Och det är en SKOLA som förmedlar den bilden. Så bra att Astrid reagerar!