svarta vattenormens år

Ormens år, började redan fjärde februari, men firas tydligen först från tionde februari. Förändringens år. den svarta vattenormens år Å, vad jag önskar att det blir ett bra år. Förra året var ett jävla skitår i alla fall för mig. Och ändå var det drakens år. Jag hade så stora förväntningar på Drakens år, eftersom jag själv är drake. Tänkte att det borde ju vara gynnsamt. För mig är 2012 året jag helst vill glömma, men förmodligen kommer det bli ett år svårt att glömma bort. Det är liksom året som klöv mitt liv i två delar. Livet innan cancern. Cancern och kampen att bli av med den. Och så livet efter katastrofen.
Visst, jag förstår att om man lever ett helt liv, så kommer katastroferna avlösa varandra. Man kanske blir mer rustad, redo för att ta emot katastrofer om man varit med om flera. Men kanske hade jag hoppats på de skulle komma senare i livet. Jag ber till gud, om det finns någon sådan att jag får bli en gammal tant och att jag får ha min gubbe länge i livet och att våra barn får vara friska.

Igår var en så härlig dag. Gick långpromenad på morgonen, gick vilse men hittade rätt till slut. Många författare skriver om att gå vilse, som om det vore en konst. Att gå vilse är att också ge plats för att hitta sig själv. Vad vet jag. Tycker nog att jag ägnat många år till att hitta mig själv. Varit så fruktansvärt Nyfiken på mig själv och rotat runt i mina innersta skrymslen och vågat titta på det där svarta. Det där jag helst inte velat se. Men visst lite mer vilsen kan man ju alltid bli, så att man får uppleva glädjen av att hitta ut, hitta rätt igen.
Det blev en två-timmars-promenad i de mest fantastiska omgivningarna. Jag förvirrade mig, tappade bort de röda skyltarna som jag skulle följa för att det var så vackert runtomkring mig. Och jag tänkte på min kompisfotografen Anneli, å, jag vet att hon skulle älska platserna som jag hittade.

 Jag vill ha en husvagn. I trä, med en liten terass utanför.

 även i Ytterjärna taggar folk…
 Ganska kall om kinderna och näsan. Glömde både favorithalsduken och vantar. Packade inte så smart denna gång.

Sen kom Ray och det var så mysigt att få vara med honom, men nu när han åkt längtar jag så mycket efter honom att det värker i hela hela kroppen. Jag kan efter allt vi varit med om med eftertryck säga att han är mannen i mitt liv. Jag är så tacksam att jag har honom vid min sida. Att bli älskad av honom är så härligt. Varje kväll när jag går och lägger mig har han bekräftat mig. Hans peppande ord när jag misströstar gör att jag kan somna älskad. Det om något är den vackraste och bästa medicinen.

 Och Ray tog med favvishalsduken, min prickiga från MaxMara, bara en sån sak ;). Den här bilden tog Anneli Hildonen när vi var på landet i januari.
 Och i morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade socor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i nåt litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.

1
1