jag gjorde det

Jag yogar nästan varje dag. Men inte på lördagar. Så är det för ashtangisar som vi gärna kallar oss. Så har det varit sedan jag hittade ashtangayogan år 2000. Upp i ottan och yoga varje morgon innan frukost och tänk jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig ett annorlunda liv. Eller ett liv utan yogan.
För mig är ashtangayoga magiskt. Och det är den yogaformen som hjälpt mig genom det här, gjort att jag klarat av den här skiten på ett så ”lättsamt” och någonstans lustfyllt sätt.
Under de här månaderna, sen jag fick mitt cancerbesked och av alla cancerbehandlingar så har ju min kropp förändrats.
Men jag yogade genom cellgifter. Jag yogade direkt efter operation och både under och efter strålningen. Lite mer begränsat i kroppen så klart. Jag har ett stort ärr på min bröstkorg som sticker ut en bit ut i min armhåla. En ganska tydlig begränsning. Som någon sorts spärr skulle man kunna säga.

Men det är verkligen ”Practice, practice and all is coming” som Guruji alltid sa eller svarade på våra frågor om; ”När kan jag göra den eller den ställningen”. Och nu kan jag tillägga: ”Practice, practice and all is coming – again”. För mig har det varit att liksom återvinna det som min kropp kunde innan operationen. Först var det backa tillbaka och bygga upp igen, för att kanske kunna hitta tillbaka.

Och i morse tog jag mig ner i kapotasana själv. Inte snyggt, inte som förr men jag gjorde det. Men det allra bästa jag gick upp och ner i brygga själv. Jag började grina så glad blev jag. Jag har liksom i huvudet tänkt; Ja, det tar väl ett halvår innan jag kan gå upp och ner i bryggor själv från stående. Liksom gett mig själv lite mer tidsfrist för att inte pusha eller hetsa mig själv. Men så gick det mycket snabbare än jag trott.

Jag är överlycklig. Jag älskar yoga.

Här är jag och min fröken Charlotte som har studion på Odengatan här hittar du den.

Och ovanför oss hänger Guruji och med ett glatt leende håller han ett vakande öga på oss.
Och bara för att ni ska veta. Im back, och jag är inte pissed, utan Im back and jag är glad. Så tack yogan du gör min dag
1

ANNONS:

livet på landet


Är på landet. Ensam. Eller inte helt ensam. Pino är ju med.  Han står mest i en fåtölj och håller koll. En liten vakthund. Själv sitter jag och skriver. Och försöker tänka ut min framtid. Vad jag ska göra. Vad jag vill göra. Känns skönt att våga tänka längre fram. Att liksom räkna in mig själv i livet. Att jag fick punka mitt i livet. Det tog tid att fixa den, men nu ska det väl ändå kunna rulla på.

Först var det inte så mycket snö. Så plötsligt bara väller det ner.

Träden blir alldeles tunga och himlen. Ja, himlen är helt fantastisk.

 Tog ut Pino på en liten tur. Han älskar nyfallen snö. Nu ser han mer ut som en liten snöpudel.
0

jag vill ha hår NU

Så, då har jag tagit min första tablett av det här: antihormoner. Alla dessa biverkningar.
De gör mig nästan galen. Är det någon som äter, ätit antihormoner? Hur har ni mått? Har ni tips?
Mejla mig! Lova det.

Idag har jag och Anneli pratat jobb hela dagen, som avslutades med sen lunch på Vurma. Mitt favvohäng. 

Ibland kommer det över mig att jag klarat av en sån jävla fight. Att den cancerform jag hade var en aggressiv form och jag kan lova er att jag var rädd många gånger. Jag hade ju läst så mycket på nätet om inflammatorisk cancer och hur svår den var att bli av med. Oddsen som inte var så himalns bra. Sånt kan jag tänka på ibland. Att det liksom var det tunga artilleriet som sattes in för att bekämpa cancern. Och att det varit så himla tufft. Hur mycket jag utstått, hur jobbigt det varit och vilken helvetisk kamp att komma tillbaka. Hitta tillbaka. Och jag är inte hemma ännu.

Min läkare Elisabeth sa att hon var imponerad av att jag behållit min vikt hela tiden. Hon tror inte på alternativa grejer. Och jag vet att hon inte tror på mistelsprutorna jag tar. Men vi pratar om det och hon respekterar mitt beslut. Men hon säger också att jag på många sätt klarat av det här väldigt bra och att det hänger ihop med att jag tränat och ätit bra.
Och jag tänker mycket på hur det hade varit om jag inte haft yogan. Att träning är nästan A och O för att ta sig igenom en sån här sak. Hur viktigt det är att ha en stark kropp och att man rör på sig. Det är så lätt hänt att man hamnar i en destruktiv snurr där man tycker synd om sig själv. Man kanske helst vill ligga i soffan hela dagarna och tröstäta. Med all rätt, för det är synd om den som får cancer. Men det håller ju inte riktigt i längden och faktum är att man mår bättre om man får röra på sig.

För mig har det här med maten också varit något jag kan kontrollera och som skapade ett lugn i mig. När allting snurrade, och andra bestämde vad som skulle göras så kunde jag ändå hålla koll på att jag åt bra och näringsrik mat och att jag tränade. Jag yogade så mycket som dagsformen tillät. Gick långa promenader i skogen och tankade in trädens kraft. Och nu när nästan behandlingarna är avslutade. Har väl ett halvår till med herceptin och fem år med antihormoner kvar. Men de stora behandlingarna är på nåt sätt överstökade. Så har jag fortsatt att äta bra och fortsatt att träna.
Och jag mår bra.
Och cancern är borta. Det var bara bindväv kvar där cancern tidigare var.
Tänk att det var 800 gram bröst som de tog bort. Vilka stora bröst jag haft. 800 gram är mycket. Protesen som jag nu har i min högra behå, är på 500 gram. Så det är en diff på 300 gram och det känns i kroppen. Det är en skevhet som inte känns så kul.
Men jag kan inte börja diskutera rekonstruktion förräns tidigast i maj. Så om jag har tur kanske jag kan opereras i oktober eller nåt. Förstå vad jag längtar.
Och jag längtar till att ha sånt här hår igen. De här bilderna togs i mitten av juni förra året, nio dagar innan jag fick mitt cancerbesked.

Jag har tröttnat på mitt fjösiga, korta, råttfärgade hår

Den här veckan har jag yogat hos Charlotte på ashtangayoga på Odengatan. Det är så skönt att vara tillbaka på mattan i en studio igen. Jag har ju yogat hemma och när jag var på Vidarkliniken gick jag upp varje morgon klockan fem och yogade. Men det är en annan sak att yoga i en yogastudio. Så jag har ganska rejält med träningsvärk.

Den lilla svarta pricken är en morgontrött Pino, som tycker det är alldels för tidigt att ta sig till en yogastudio klockan halv sju på mornarna.

I helgen åker jag till landet. Längtar, har inte varit där på en månad. Ska bli så härligt att gå i skogen.

Den här filmen skickade Sofia till mig. Ja, ni vet ju hur jag skojat om mina cancerdanser, här är en annan tjej som också cancerdansar.

1

inslängd i verkligheten

Oj, jag slängdes in i verkligheten.
Från värmen på Vidarkliniken till lite mer storstadskänsla…

Igår herceptinbehandling och blodprovstagning.
Idag läkarbesök inför att jag ska börja äta antihormoner. Provtagning för att kolla hur och var jag är i klimakteriet. Sen cellprovtagning på VasaMamma.

Och där på anslagstavlan läser jag om erbjudandet just nu. Känns ju lite märkligt att vara på bild på Mödravårdscentralen och inte se ut som på bilderna längre.
Jag känner mig ju lite mer sliten nu. Och jäklar vad jag längtar efter det där håret. Jag som hade sparat så länge och fått så långt hår.

Men, Ja, jag kniper, så klart. Och JA, jag är tacksam för att jag gör det, eftersom min kropp satts i klimakteriet i och med cellgifterna. Och det är så klart inte världens roligaste historia. Slemhinnorna är sköra. Min nya kropp. Jag måste börja vänja mig vid den. Och jag måste säga att de här veckorna på Vidarkliniken har varit på många sätt det bästa som hänt mig i den här cancerbehandligen. Jag har försiktigt hittat tillbaka till min kropp. Hittat en tillit till min kropp. Hur viktigt är inte det?

 Och på Radiumhemmets Cancerinformation möts jag av mitt eget leende.

Innan cellprovstagningen träffade jag en läsare av den här bloggen. Det var kul att hon kom fram och hälsade i apotekskön på Radiumhemmet. Hon fick cancer i underlivet för ett par år sedan. Och hon kämpar för fullt med biverkningarna efter det.
Tänk om man kunde bygga upp nån verksamhet för kvinnor, där man kan rehabilitera kvinnor efter cancerbehandlingar som exempelvis de gynekologiska och bröstcancer. För det är laddat. Ledsamt. Och jobbigt. Och man känner sig ensam.

 Kolla vad balla NK är. Jag vet inte om flickan på bilden tagit cellgifter. Men hon är skallig och det ger mod till oss andra skalliga.
Fick den här skickad till mig. Bröstcancerkampanj – lite småkul och kanske är det så, att vi måste börja avdramatisera det här med cancer. Inte för att man ska skämta på en cancersjuks bekostnad, men vi behöver skratta. Vara lite glada mitt i allvaret.
Men det här, fy skäms Försäkringskassan:Här gick ni för långt. Dags att kanske låta människor som ska hantera känsliga saker som cancersjuka att gå på empatikurs eller nåt…

Och när vi ändå är inne på underliv kolla vilka fina filmer. Lika men unika Rfsus senaste kampanj.
Man blir glad.

Men NU är jag trött.
Jag är så trött på hela sjukhussvängen. Vill att det ska vara över, men jag har ju lite kvar.

 Den här bilden skickade en elev till mig. Den hänger på en halv vägg på Studiefrämjandet i Falkenberg. Och den är precis vad jag vill tillbaka till. Längtar efter att ha klasser igen.

1

Hejdå Vidar

Hemma.
Hella kom och hämtade mig på Vidarkliniken. Det kändes lite konstigt att lämna rehabiliteringen. Konstigt och härligt på samma gång.
Jag kommer att sakna ganska mycket. Som att måla bilderna i huvudet fyra dagar i veckan. Det VET jag att jag kommer att längta efter. Nu vill jag köpa färger, ett staffli och bara måla. Bli en målarkludd. Tänk att jag haft den längtan så i mig utan att släppa fram den. Jag gick ju humanistisk estetisk linje på gymnasiet, med bild som estetisk variant. Åkte på kombinerad språk och konstresa till Capri som 16-åring. Jag var deras yngsta elev. Men saker och ting kommer emellan. Det är nästan 20 år sedan jag höll i en pensel.

 Här är färgerna man målar med på Vidarkliniken. De är som nån sorts akvarellfärger. Det här är grundfärgerna. Ur de här färgerna kan man blanda alla färger. Det är så kul och liksom ”hitta” en färg.

 Här hänger tygbitarna som man torkar penslarna med på tork.
Tänk vad märkligt att min bildterapeut är syster till en yogakompis. Cecilia Letmark. Hon var så gullig. Underfundigt kul. Vi hade samtal när jag skulle åka hem och gick igenom mina bilder. Hon sa att det hade varit spännande att vara med på min resa. Det tyckte jag var kul. Får se om jag visar de här. Först ska jag sätta upp dem på en vägg på landet och känna in. Tänker att de här bilderna har säkert en massa att säga mig. 
Det har varit jättefina veckor. Personalen har varit så gullig och omtänksam. Så mycket som jag lärt mig och tänker föra in i mitt liv. Men framförallt ska jag vara rädd om min energi.
 Jag hade med mer packning hem än dit. Det är loppisens fel och Nibble trädgårdsbutik.

 Hejdå rummet.

 Hagarna runt Vidarkliniken.
Nu Nu NU. Dags att börja leva eller nåt. Känns lättare att tro på livet, när man vaknar på morgonen och hör fågelkvitter och det ligger någon sorts förväntan i luften.
Vaknade tidigt i morse. En kompis till mig har köpt lägenhet i Östberga. Gick ut och googlade på hur husen ser ut. Och slogs av detta. 
 Östberga

 Guldhuset i Vasaparken

0

tystnadens bord

 Här vid tystnadens bord har jag suttit varje måltid under min vistelse på Vidarkliniken. Jag ville hitta ett lugn i mig själv. Inte sitta och artigt prata med människor. Men framförallt ta chansen. Hemma blir det ju sällan tyst vid matbordet. Middagen blir ju gärna en stund när man försöker uppdatera sig i vad som hänt i familjemedlemmarnas liv under dagen.
Men här på Vidarkliniken finns inte min familj, eller mina närmsta vänner och jag är uppriktigt överaskad att så få sitter vid det tysta bordet. Att de liksom inte tar chansen. Vi har varit högst fem stycken och det är fyra avdelningar på Vidarkliniken. Det kan bli ganska ljudligt i matsalen emellanåt, som en skolmatsal. Jag tror förövrigt att det var i skolmatsalen som min känsla för att äta rätt och ordentligt förstördes. Jag kan nästan få ångest i ”matsalar”. För mycket folk, för hög ljudnivå, för mycket stök, för mycket stress. Inom ayurvedan så uppmanas man att vara tyst när man äter. Att skapa ett lugn kring maten. Det är bättre för matsmältningen. Och en bra matsmältning är en av de viktigaste grunderna för en bra hälsa. Just därför tycker jag det är konstigt att inte fler sitter vid bordet. Vi är ju alla här för vår hälsas skull.
För många är det svårt att vara tyst. Jag är glad att jag inte känt det så. Att jag snarare känt, fy fabian vad skönt att slippa sitta och snacka om cancer, utbrändhet eller dålig sömn. Jag kan ju ändå höra vad folk pratar om…
Trots att vi är tysta kan man ändå förmedla ett lugn och de tjejer som suttit vid bordet har alla liksom gett ett harmoniskt intryck. Det har inte känts jobbigt. Vi ler mot varandra när vi sätter oss ner och utanför när vi står i kön kan vi prata lite. Ibland dyker nån upp som ska ”testa” att sitta tyst. Då förstår man vilken svår sak det kan vara för vissa. En tjej försökte ganska mycket. Det var oerhört ”störande”. Hon satt och skruvade på sig på stolen, tittade hela tiden bort mot de andra borden. Hela hon var som stress. Det var jobbigt att sitta framför henne. Hon försökte så mycket. En dag hade hon morgontidningen med sig på frukosten. Det är ju faktiskt typ nästan samma som att sitta och prata. Och en dag hade hon hörlurar med musik. Men efter det gick hon och satte sig vid de andra. Ungefär som om hon förstod att det liksom inte gick ihop. 
En annan dag kom en något äldre kvinna med en Marie Jungstedt bok som hon läste ur vid lunchen. Satt där och bläddrade och smaskade och kände sig tyst…
Tänk att det är så svårt att vara tyst? Att inte göra något annat än bara äta. Jag är inte särskilt sugen på att åka på tyst retreat som verkar vara en trend just nu. Aldrig känt det suget. Men att vara tyst. Att vara med mig själv småsmå stunder härochdär det är liksom mumma för kroppen, för själen.
Framför allt att äta tyst har så många fördelar. De flesta människors matsmältning är kass. Just för att vi är för stressade. Tuggar för få tuggor. Slänger i oss maten. Kroppen har alldeles för svårt att bryta ner otuggad mat. Så testa, om du har möjlighet. 
Och om du inte redan är medlem i Naturskyddsföreningen, bli det. Och läs det här:Aktion mot hormonstörande medel 

0

små tecken eller nåt

Tänk vad konstigt livet är ibland. Precis när jag och Ray träffades igen, året var 2008. Jag skulle åka till Båstad och vi visste inte om vi skulle ses om några veckor eller om det skulle ta månader. Ray gav mig en bok som han ville att jag skulle läsa, han ville prata om den sa han. Boken blev sen en bestseller men jag var inte särskilt imponerad av den. Det var en självbiografisk bok om Ray, som författaren också heter. Hans fru får bröstcancer och han fortsätter att vara otrogen. Det tog inte många veckor innan min Ray kom ner till mig i Båstad. Ni vet hur det är när man är nykär, man orkar inte, kan inte, klarar inte vara ifrån varandra. Vi hade pratat varenda kväll från kl 21 till två-tre på natten ända fram till han kom ner. Tänk då på att jag gick upp fem för att yoga själv och sen ha klasser i min lilal yogastudio som jag drev på den tiden. Men när man är nyförälskad är det som att man har all ork i världen. Jag tror jag mest gick omkring med ett fånigt leende på läpparna hela den sommaren.

Hur som, vi pratade om boken. Jag var irriterad och tyckte att den där Ray var en självupptagen skitstövel, för att sammanfatta lite kort. Min Ray hade också sina tankar om den där andre Ray, de var inte särskilt höga. Vi kan väl säga att vi dissade boken och vi tyckte båda att han den där författaren var en obearbetad person. Med obearbetad menar vi människor som inte satt sig ner i någon form av terapi och tittat på sin egen skit. Hans bekräftelsebehov. Jag tror nämligen att alla behöver det, alltså titta lite på sitt bagage, i synnerhet människor som jobbar med andra människor.

Så sommaren innan jag fick min diagnos läste min Ray, författaren och journalisten Karin Thunbergs förträffliga bok om sin bröstcancer ”Mellan köksfönstret och evigheten”. Jag kommer ihåg att jag fingrade lite på boken, men kände inte att det just då var ”min grej”. Tänk vad fel jag hade. Och tänk att min man, mitt stora stöd i den här skitsjukdomen hade läst så mycket, liksom researchat i förväg. Och att vi utan att veta om det då, pratat om hur man vill att nån ska förhålla sig till en om man skulle få en sjukdom som exempelvis bröstcancer.

Här på Vidarkliniken har jag precis nu äntligen läst ut Karin Thunbergs bok. Jag rekommenderar den varmt. Så tänker jag på tecknen, att vi kanske omedvetet vet saker. Att Ray inne i sig kanske visste. Första året som vi var tillsammans var jag också oerhört gråtig. Jag grät för att vi inte skulle ha all tid i världen på oss. Att vi inte var unga när vi träffades. Att jag gick och bar på en oro att Ray skulle bli sjuk. Så var det jag som drabbades. Jag kanske också visste, men att jag trodde att jag friskusen var den sista som skulle drabbas. Men livet är som det är. Men så tänker jag hur härligt det ändå har varit. Hur Ray funnits vid min sida hela tiden. Att jag är så lyckligt lottad. Att kärlek är så viktigt. Och att det liksom är i nöden som kärleken prövas och att jag nu känner att det har varit nöd så länge och jag längtar tillbaka till lusten.
Och att jag längtar hem nu. Jag längtar så mycket hem nu.

Kommer ni ihåg?
Hur ball kände man sig inte när man fick fylla i en bokrygg när man läst klart en bok. Kitty på äventyr, Lotta-böckerna alla de här härliga läsupplevelserna. Lånekortet på skolbiblioteket. Magiskt. Jag är så glad för alla lässtunder jag hade när jag var barn och växte upp. De fick igång min fantasi. Lärde mig att få bilder i huvudet. Vilda bilder. Nu måste jag sluta skriva, för nu ska de där huvudbilderna ner på pappret. Nu är det dags för bildterapi.

1

viktiga artiklar

Tack Nina som skickade länken till viktig information Ökning av bröstcancer i Sverige med 20 % på fyra år. Det är heeelt galet. Och ännu mera galet att man på Nya Karolinska ska särskilja bröstcancerpatienter från övrig cancervård. Hur tänker man då?
Hur inihelskotta tänker man där? Galet helt enkelt.
Så när jag läste den artikeln, kom ännu en intressant dagsfärskartikel upp Kemikalier bakom flera sjukdomar.
Ni måste läsa båda.
Jag skrev ju att man hittat PCB i minkarna i Märsta och att det vore intressant att veta om den hormonella cancern ökat just där.

Vår värld, vår värld.

Hade tänkt att skriva om något helt annat, men det här kändes viktigast.

Nu ska jag gå till matsalen och äta kvällsmat, sen ska jag få fot och benmassage och en hjärtkompress mot hjärtat. Undra om jag kommer att somna klockan åtta ikväll igen. Livet som bebis är ganska behagligt. Jag har också dansat M idag och målat. Det blev en bild på hur det känns när Ray håller om mig. Jag tror jag längtar väldigt mycket efter honom nu.

0

nu får duga

Har haft en så härlig helg. Det har varit lugnt och jag har vilat mycket. Promenerat i de vackraste omgivningar som finns här. Jag längtar till att komma hit på sommaren, när det är alldeles grönt. Men nu får duga.

Runt Vidarkliniken finns promenadslingor och för att inte gå vilse i skogen så är det smart om man följer slingans färg. Jag väljer nästan alltid den röda. Tar en timme om man går raskt, eller två timmar om man som jag gjorde första gången, nämligen gick vilse, tappade bort mig i skogen.

Ibland är anvisningarna extra tydliga, så man inte ska få för sig att gå framåt när man ska gå till höger.
 Utanför Vidarkliniken har snön smält bort. Fast det är bara på uppfarten. Men man ser marken, asfalten som krackelerat. Små symboler, eller tecken. Allt, precis allt kracklerar till slut. Jag tänker att här kommer jag snart att tappa alla skydd, vilket jag gjort ganska mycket redan. Men att det är så vilsamt för man vet att när man tappar de, skydden alltså, så kan jag vila i värme. Jag behöver inte den stora famnen att gråta ut i längre, eller just nu. Jag behöver den där varma blicken empatin. Snällheten, nån som tar tag i mig och säger; Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan. Och det är ju det jag får här. Värme, empati och mjuka insmörjningar. 
Min ”granne” åkte hem i går söndags. Men innan hon åkte följde jag med henne och hennes kompis till Saltå kvarn, som ligger väldigt nära Vidarkliniken. Här kan man köpa stora förpackningar av en del braiga produkter.

 Och så tog vi en sväng förbi Järna. Jag har ju inte varit utanför Vidarkliniken på två veckor. Vidarkliniken ligger i YtterJärna, en bit utanför Järna. Kändes nästan som om vi rymde. Men här hittade vi en härlig loppis. Och som jag älskar loppisar.

Efter lunch kom Cia och Cissi och hälsade på 

 Så väldigt mysigt. När jag träffade dem fick jag verkligen känslan att när den här tiden på Vidarkliniken är över, då börjar livet igen. Mitt friska liv. Så måste jag tänka. Det är både läskigt och härligt på samma gång. Måste börja se mig som frisk nu och försöka lita på att allt blir bra. Inte låta rädslan styra. Sluta vara rädd för katastroferna. Jag vet ju att jag är stark. 
I söndags tog jag till och med två sprutor på mig själv. Jag är så imponerad eftersom jag är så, VAR ska jag ju så klart skriva spruträdd. Men nu har jag alltså tagit min första Iscadorspruta på mig själv. Känner mig så stolt. Tuff. 
Cissi berättade att hennes pappa tog Iscador i många år. Om jag tvivlat lite på det medlet tidigare, så är det tvivlet nu borta. Om Göran tog Iscador, så ska jag också göra det. Göran levde 28 år med benmärgscancer. Det kommer bli dyrt och jag lever inte så fett just nu. Men jag ska hitta ett sätt. 

 Nåt som är kul med att ha gått igenom cellgifter och blivit skallig(ja, man kan alltid hitta nåt positivt), är ju att man kan byta olika stilar på nåt sätt. 
Hår kan på så många sätt placera in en i olika fack, vem man skulle vara. TYvärr är det ju så att vi tror oss veta vem någon är genom att titta på dens kläder, eller frisyr. Just nu och här på Vidarkliniken ser jag mest ut som jag inbillar mig att en intern ser ut med träningsbyxor och collegetröja och så toppluva. Och livet här är ju lite så, inrutat. Har ett späckat schema varje dag med grejer, visserligen mysiga grejer.

Jag tog med Cissi och Cia till loppisen i Järna. Det kändes nästan som att jag var på permission.
Och när flickorna åkt sin väg kastade jag mig som en knarkare över tidningshögen dom tagit med sig. Och det var skoj för i Aftonbladets bilaga tipsar man om Knipboken.

1

ta det med en nypa salt

Nu har jag läst lite bloggar och såna där vidhäng som folk skickar och tipsar om på facebook.
Så klart det handlar om cancer.
Dels är jag trött på såna ”artiklar” som den senaste som handlade om kollodialt silver som enligt artikeln botat någons 80åriga anhörig. Varför är det så i allt som är alternativt att det alltid är en namnlös anhörig, vän partner eller liknande som blivit häpnandsväckande botad? Varför går inte personen ut med sitt namn och berättar om denna fantastiska nyhet?
Källan. Köp inte allt med hull och hår, våga ifrågasätta.
Jag såg aldrig dokumentären Guru Lurifax, men fått den berättad för mig. Det är helt otroligt, men vi vill ju så gärna tro. Vill ju så gärna tro det bästa om folk. Men våga ifrågasätt. Våga stå emot. Nu kommer jag inte ihåg bokens namn, men författaren är Tomas Böhm och den handlar inte om de som följde med nazizterna, utan de som stod emot. Han menade att det var viktigt att titta på just det, vad har de som vågar stå emot och ifrågasätta som inte de som följer med och som köper saker och ting med hull och hår har. Jag har tyvärr träffat alldeles för många gurulurifaxar, gått på deras ”prat” om hur man ska vara. Tyvärr verkar inte deras prat gälla dem själva. Allt såntdär kommer ju fram till slut. Krackelerar som en gammal förtorkad vägg.
Tyvärr finns de lurifaxar i den värld där jag själv jobbar yogavärlden och den alternativa – så många likheter har de två världarna. Ibland kan det bli rent ut sagt farligt. Folk ljuger om sina utbildningar. Jag hörde om en som sagt att hen gjorde tredje serien i ashtangayoga för en massa år sedan på en workshop hen höll i. Eleverna upptäckte ju ganska snabbt att så inte var fallet.
Men varför ljuga om det? Varför ljuger folk, vem kan kolla?
Här är en mästare upptäckt: artikel i läkartidningen. På sin hemsida har han skrivit alla sina fina utbildningar på olika högskolor och universitet runt om i världen. Vem har tid att kolla det? Vi drar så klart slutsatsen att han inte ljuger när vi läser informationen om honom.
Nu menar jag inte att utbildningar alltid är det allra viktigaste, men i vissa fall är det ju det uppenbart. Annars skulle ju inte folk ljuga om sina utbildningar.
Jag blir också så trött på det omedvetna skuldpålägget som på nåt sätt hela tiden florerar när det pratas om cancer. Som att den som fått cancer levt fel, gjort fel. Jag vet att alla är livrädda för att få cancer och ett sunt leverne är så klart bra. Men även friskusen får cancer, folk som levt sunt och bra i hela sina liv får cancer. Bebisar får cancer.
Hundar får cancer.
Vi vet inte varför vissa får cancer och andra inte.
Det är ju just det som är så jävla jobbigt, vi vet inte.
Det finns inga vetenskapliga bevis på att något kan undanhålla cancer, eftersom cancern hela tiden hittar nya vägar. Därför måste det forskas.
Man kan roa sig med att hitta tusentals anledningar och man kan ”ha råd” med det möjligtvis när man är frisk. Men det blir också så märkligt och jag unnar verkligen ingen att ha den oron, rädslan  att bli sjuk. Snälla våga lev, var rädd om dig själv, men våga lev. Det funkar inte att man har nån sorts anklagelse på sig själv för att man åt chips 1976, eller nåt.
Jag tror inte det funkar så.
För några är den nedgångna kroppen en grogrund för cancer, men i så fall borde alla som lever osunt få cancer och alla som lever hälsosamt inte få cancer. Så enkelt är det ju inte.
Visst stämmer det att det är bra om man har en basisk kropp och att man ska stärka sitt immunförsvar. Men det säger väl sig självt.
Däremot är det viktigt att vi tittar på varför våra kroppar är så sura. Att många säger att jorden är sur, att vi försurar vår värld. DET måste vi reagera emot, för våra barn och barnbarns skull.
Här på cancer och allergifonden tittar man också på sambandet med miljön. Här lägger jag mitt bidrag.
Ett annat medlemskap som är bra, en bra present till ett nyfött barn, en kompis som fyller femtio eller vad det nu skulle kunna vara är: Naturskyddsföreningen som är Sveriges största miljöorganisation. Och glöm aldrig ATT TILLSAMMANS ÄR VI STARKA.
Däremot INTE sagt att det basiska botar cancer, eller förhindrar uppkomsten av cancer.  Cancer har blivit en folksjukdom och ingen vet varför den attackerar vissa av oss. Den har så olika skepnader, ibland är den långsamt växande och ibland aggressiv. Den kan vara inflammatorisk och inte vara en tumör. Den kan försvinna och den kan komma tillbaka. Och den kan komma tillbaka någon annanstans i kroppen. Det är ju det som gör det svårt. Och visst ligger det på människans egna ansvar att ta hand om sig själv. Men när ska folk vakna och fatta att vi lever i en värld som är i mångt och mycket sjuk. Hade det spelat någon roll om människorna runt Tjernobyl som fick cancer ätit basiskt? Druckit citronvatten varje morgon? Igår stod det i tidningen om att gäddorna i Fyrisån har för mycket Sobril i sig. Att det lugnande och antidepressiva medel som många måste äta för att må bra finns i vårt grundvatten. Det i sin tur tror forskarna kommer att störa vårt ekosystem. Gäddorna som tidigare simmat i stim, är nu mer modiga, läs dumdristiga och simmar ensamma och blir då lätt byte för en större fisk. I en sorts parentes säger forskarna att det är andra saker i grundvattnet också. Spelar det någon roll om kroppen är basisk om vattnet vi dricker är fullt av farliga ämnen?
Minkarna i Märsta har PCB i sig, trots att företaget som hade det miljögiftet i sig är nedlagt sedan många år, nån generation typ. Skulle vara intressant att veta om människor i Märsta statistiskt sätt har mer cancer, eller en viss sorts cancer.
Att chokladen och vitaminerna vi får i oss är det ofta sojalecitin i som hämmar sköldkörtelfunktionen, stör vitamin- och mineralupptag och är rik på östrogen bland annat. Det där sista är viktigt eftersom den hormonella cancern ökar och då är min fråga. Spelar den någon roll om kroppen är basisk om den hormonella cancern ökar?
Jag är på Vidarkliniken här har man många års erfarenhetet av cancersjuka. Och de är alla tydliga från läkare till sjuksystrar, skolmedicinen är viktig när det kommer till att bota redan befintlig cancer. Iscador tar inte bort cancer, men det ger ett bättre allmäntillstånd, möjligtvis kanske det kan förlänga livet på en cancersjuk. De har sett människor komma hit som försöker in i det sista fördriva sin cancer på ett alternativt vis, de har sagt nej till cellgifter och strålning. Ett par sköterskor har berättat om hur hårt cancern slår till för dem och hur ont de har.
Däremot har de så klart åsikter om skolmedicinen, att man där till exempel inte åtgärdar det i våra kroppar som mår dåligt, far illa av cellgifter och strålning. Som att levern och ämnesomsättningen får ta stryk. Att det bästa är att kombinera den komplimentära och skolmedicinen för att liksom höja levnadsstandarden och hälsan under tiden som man gör de här tuffa behandlingarna. Men ingen här har sagt att de botar cancer. Läkaren här sa uttalat att skolmedicinen botar cancern, eller symptomen på cancer.
Inte på samma sätt som frifräsarna därute gör, och då arbetar de här på Vidarkliniken dagligen med cancersjuka.
Så nästa gång ni läser en sån artikel som säger att än det ena än det andra botar cancer, kolla om det finns statistik, personer som går ut och berättar. Verkar det relevant. Finns det forskning på det? Det finns många som vill tjäna pengar på vår oro, ta saker med en nypa salt. Men låt det vara havssaltet och inte industrisalt…

0