ta det med en nypa salt

Nu har jag läst lite bloggar och såna där vidhäng som folk skickar och tipsar om på facebook.
Så klart det handlar om cancer.
Dels är jag trött på såna ”artiklar” som den senaste som handlade om kollodialt silver som enligt artikeln botat någons 80åriga anhörig. Varför är det så i allt som är alternativt att det alltid är en namnlös anhörig, vän partner eller liknande som blivit häpnandsväckande botad? Varför går inte personen ut med sitt namn och berättar om denna fantastiska nyhet?
Källan. Köp inte allt med hull och hår, våga ifrågasätta.
Jag såg aldrig dokumentären Guru Lurifax, men fått den berättad för mig. Det är helt otroligt, men vi vill ju så gärna tro. Vill ju så gärna tro det bästa om folk. Men våga ifrågasätt. Våga stå emot. Nu kommer jag inte ihåg bokens namn, men författaren är Tomas Böhm och den handlar inte om de som följde med nazizterna, utan de som stod emot. Han menade att det var viktigt att titta på just det, vad har de som vågar stå emot och ifrågasätta som inte de som följer med och som köper saker och ting med hull och hår har. Jag har tyvärr träffat alldeles för många gurulurifaxar, gått på deras ”prat” om hur man ska vara. Tyvärr verkar inte deras prat gälla dem själva. Allt såntdär kommer ju fram till slut. Krackelerar som en gammal förtorkad vägg.
Tyvärr finns de lurifaxar i den värld där jag själv jobbar yogavärlden och den alternativa – så många likheter har de två världarna. Ibland kan det bli rent ut sagt farligt. Folk ljuger om sina utbildningar. Jag hörde om en som sagt att hen gjorde tredje serien i ashtangayoga för en massa år sedan på en workshop hen höll i. Eleverna upptäckte ju ganska snabbt att så inte var fallet.
Men varför ljuga om det? Varför ljuger folk, vem kan kolla?
Här är en mästare upptäckt: artikel i läkartidningen. På sin hemsida har han skrivit alla sina fina utbildningar på olika högskolor och universitet runt om i världen. Vem har tid att kolla det? Vi drar så klart slutsatsen att han inte ljuger när vi läser informationen om honom.
Nu menar jag inte att utbildningar alltid är det allra viktigaste, men i vissa fall är det ju det uppenbart. Annars skulle ju inte folk ljuga om sina utbildningar.
Jag blir också så trött på det omedvetna skuldpålägget som på nåt sätt hela tiden florerar när det pratas om cancer. Som att den som fått cancer levt fel, gjort fel. Jag vet att alla är livrädda för att få cancer och ett sunt leverne är så klart bra. Men även friskusen får cancer, folk som levt sunt och bra i hela sina liv får cancer. Bebisar får cancer.
Hundar får cancer.
Vi vet inte varför vissa får cancer och andra inte.
Det är ju just det som är så jävla jobbigt, vi vet inte.
Det finns inga vetenskapliga bevis på att något kan undanhålla cancer, eftersom cancern hela tiden hittar nya vägar. Därför måste det forskas.
Man kan roa sig med att hitta tusentals anledningar och man kan ”ha råd” med det möjligtvis när man är frisk. Men det blir också så märkligt och jag unnar verkligen ingen att ha den oron, rädslan  att bli sjuk. Snälla våga lev, var rädd om dig själv, men våga lev. Det funkar inte att man har nån sorts anklagelse på sig själv för att man åt chips 1976, eller nåt.
Jag tror inte det funkar så.
För några är den nedgångna kroppen en grogrund för cancer, men i så fall borde alla som lever osunt få cancer och alla som lever hälsosamt inte få cancer. Så enkelt är det ju inte.
Visst stämmer det att det är bra om man har en basisk kropp och att man ska stärka sitt immunförsvar. Men det säger väl sig självt.
Däremot är det viktigt att vi tittar på varför våra kroppar är så sura. Att många säger att jorden är sur, att vi försurar vår värld. DET måste vi reagera emot, för våra barn och barnbarns skull.
Här på cancer och allergifonden tittar man också på sambandet med miljön. Här lägger jag mitt bidrag.
Ett annat medlemskap som är bra, en bra present till ett nyfött barn, en kompis som fyller femtio eller vad det nu skulle kunna vara är: Naturskyddsföreningen som är Sveriges största miljöorganisation. Och glöm aldrig ATT TILLSAMMANS ÄR VI STARKA.
Däremot INTE sagt att det basiska botar cancer, eller förhindrar uppkomsten av cancer.  Cancer har blivit en folksjukdom och ingen vet varför den attackerar vissa av oss. Den har så olika skepnader, ibland är den långsamt växande och ibland aggressiv. Den kan vara inflammatorisk och inte vara en tumör. Den kan försvinna och den kan komma tillbaka. Och den kan komma tillbaka någon annanstans i kroppen. Det är ju det som gör det svårt. Och visst ligger det på människans egna ansvar att ta hand om sig själv. Men när ska folk vakna och fatta att vi lever i en värld som är i mångt och mycket sjuk. Hade det spelat någon roll om människorna runt Tjernobyl som fick cancer ätit basiskt? Druckit citronvatten varje morgon? Igår stod det i tidningen om att gäddorna i Fyrisån har för mycket Sobril i sig. Att det lugnande och antidepressiva medel som många måste äta för att må bra finns i vårt grundvatten. Det i sin tur tror forskarna kommer att störa vårt ekosystem. Gäddorna som tidigare simmat i stim, är nu mer modiga, läs dumdristiga och simmar ensamma och blir då lätt byte för en större fisk. I en sorts parentes säger forskarna att det är andra saker i grundvattnet också. Spelar det någon roll om kroppen är basisk om vattnet vi dricker är fullt av farliga ämnen?
Minkarna i Märsta har PCB i sig, trots att företaget som hade det miljögiftet i sig är nedlagt sedan många år, nån generation typ. Skulle vara intressant att veta om människor i Märsta statistiskt sätt har mer cancer, eller en viss sorts cancer.
Att chokladen och vitaminerna vi får i oss är det ofta sojalecitin i som hämmar sköldkörtelfunktionen, stör vitamin- och mineralupptag och är rik på östrogen bland annat. Det där sista är viktigt eftersom den hormonella cancern ökar och då är min fråga. Spelar den någon roll om kroppen är basisk om den hormonella cancern ökar?
Jag är på Vidarkliniken här har man många års erfarenhetet av cancersjuka. Och de är alla tydliga från läkare till sjuksystrar, skolmedicinen är viktig när det kommer till att bota redan befintlig cancer. Iscador tar inte bort cancer, men det ger ett bättre allmäntillstånd, möjligtvis kanske det kan förlänga livet på en cancersjuk. De har sett människor komma hit som försöker in i det sista fördriva sin cancer på ett alternativt vis, de har sagt nej till cellgifter och strålning. Ett par sköterskor har berättat om hur hårt cancern slår till för dem och hur ont de har.
Däremot har de så klart åsikter om skolmedicinen, att man där till exempel inte åtgärdar det i våra kroppar som mår dåligt, far illa av cellgifter och strålning. Som att levern och ämnesomsättningen får ta stryk. Att det bästa är att kombinera den komplimentära och skolmedicinen för att liksom höja levnadsstandarden och hälsan under tiden som man gör de här tuffa behandlingarna. Men ingen här har sagt att de botar cancer. Läkaren här sa uttalat att skolmedicinen botar cancern, eller symptomen på cancer.
Inte på samma sätt som frifräsarna därute gör, och då arbetar de här på Vidarkliniken dagligen med cancersjuka.
Så nästa gång ni läser en sån artikel som säger att än det ena än det andra botar cancer, kolla om det finns statistik, personer som går ut och berättar. Verkar det relevant. Finns det forskning på det? Det finns många som vill tjäna pengar på vår oro, ta saker med en nypa salt. Men låt det vara havssaltet och inte industrisalt…

jag är en Björk

Jag är ett träd en knotig Björk
där årsringarna syns tydligt
där, där mitt högra bröst en gång var
där finns 2012 ingraverat för alltid
det är inte vackert
men kanske gör tiden ringarna vackra
i minnet finns bröstet
så som det var
fantomkänningar av en bröstvårta
av en rundning
nu bara årsringar, eller årsstreck.

Dagarna går. Får rapporter från hemma om influensor. Jag är så trygg här. Kan man vara tryggare än på ett sjukhus? Expertis på nära håll. Jag har en kompis som alltid sagt att hon blir trygg på sjukhus. Jag har aldrig känt så, förrän nu. Tänk vad saker och ting förändras.
Efter en långpromenad i skogen vågade jag mig in i ladugården. Nibble bondgård. Bara mjölkkor och kalvar som ska bli mjölkkossor. Jag älskar bondgårdslivet. En påsk tog jag och min kusin Torbjörn hand om en liten bondgård i Hamra på södra Gotland. Oj, vad vi slet. Jag lärde mig mjölka då. De mjuka spenarna som innehöll mjölk som vi fick skumma av och det blev både grädde och mjölk. Den påsken lärde jag mig kärna smör också. Och så den glupska kalven som sög tag i handen, som om den diade. Livet på landet är inte glamoröst, men känns så äkta. Det är äkthet och värme som är mina ledord nuförtiden. På kvällarna försöker jag intala Ray att vi ska ha en ko, ett får, en get och gris på landet. och en liten häst så klart. Han är inte så lätt att övertala.

i en sal på lasarettet, min obäddade säng. Efter promenaden var det dags för min helkroppsinsmörjning. Det är så härligt, så lent, så varmt, så snällt. Sängen är i en enda oreda efter insmörjningen. Det är handdukar, flanellakan, kudden som ska vara under knäna, värmeflaskor, täcke och filt. Oljan som sköterskan smörjer med är så len och luktar så gott.
Jag är i värme. Jag älskar värme.

allahjärtansdag

   jag har nog varit för frikostig med mitt hjärta tidigare. Gett bort det till personer som inte tagit emot det eller så har jag lurat mig själv. Ibland har det tagits hand om. Så kanske det är när man söker, fast man vet att man hittade hem en gång för länge sedan, men då var inte rätt tid. Under tio års tid var mitt hjärta inte glatt, det fanns någon annanstans.
     november 1995 träffade jag mitt livs stora kärlek, mannen i mitt liv. Jag visste direkt. Jag har berättat det förr, vi hade några vändor då 1995-97. Kunde inte glömma varandra, så i maj 2008 hör min älskling av sig och i juni är vi ett par, oskiljaktiga sedan dess. Han är mitt livs hjärta.
Det härliga med nu är att vi står stadiga. Han är min trygghet. Han ger mig det jag alltid sökt, utan någon som helst uppoffring. Jag får vara den jag är. Tar inte ner mig. Älskar när jag är stark och tar plats och ser när jag är liten och ledsen. Det varmaste hjärtat.
Och han står bredvid mig och har gjort hela tiden under den här fasansfulla resan. Hållit min hand när jag varit rädd, fortsatt att älska mig, fast sjukdomen gjorde mig egocentrisk för att överleva. Jag har sett att han varit rädd och det har gjort så ont. det sista man vill är att de man älskar ska vara oroliga.
Herregud vad jag älskar, älskar min man. Och jag älskar att vara hans fru. Mrs Jones. Och jag vet att det är vi, för vi är ett par i både nöd och lust.

Så, tack alla vänner på facebook som hjälpte mig med braiga kärlekslåtar, här är min kärlekspotifylista, som jag kallar Absolute Ray Det blev lite allamöjliga, lite olycklig kärlek för åren vi var ifrån varandra och så lite annat. men mest LOVE. Kanske har jag glömt någon låt, men en spotifylista kan alltid ökas på, det är väldigt bra.

Jag önskar alla en alla hjärtans dag idag. Ta hand om era kärlekar i era liv. Och ta hand om era hjärtan. Här på Vidarkliniken sover vi med hjärtkompresser. Det är som att sova med varm bomull mot hjärtat, alldeles snällt.

och här kommer ett LOVE-erbjudande

Ni vet ju att jag är taleskvinna för bästabästa hudvårdsmärket Moonsun. Jag fullkomligt älskar deras produkter och klarar mig inte en dag utan dem. Och som grädde på moset en sån här härlig dag så får ni idag till och med 15/2, 20 procent på Love, Moonsuns ekologiska och naturliga glidmedel. Här köper ni: Love. Och ni vet ju hur mycket jag tycker om saker som har flera användningsområden. Så förutom att det kan hjälpa till att hetta och hotta upp sexlivet, låt oss kalla det EKOSEXET. (i många andra glidmedel är det skit som silikon och annat, kan knappast vara bra för våra underliv) 
Love är också världens bästa näring för hårtopparna, ögonfransarna och brynen. Dessutom är det toppen för ärret. Jag smörjer mitt korta hår varanna dag med oljan. Jag vet att du kommer att älska Love, det enda du behöver välja på är om det ska vara luktfritt eller med smak av Jordgubbe/vanilj. Gå in och beställ och skriv in koden: Alla hjärtansdag, så får ni 20 procent.

den lilla beröringen

Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldels för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare.
Jag upptäckte det i höstas när jag var med Cissi på landet och hon började massera mina fötter med lätta tryck. Hela jag slappnade av.
Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med en olja. Olivolja som runnit genom torv och som man tillsatt en godlukt som lugnar. Jag tror det är lavendel, men är inte helt säker. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.
Varje kväll får jag fot och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand.
Allt är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp.
På natten sover jag med en kompress mot hjärtat. På den är någon blandning av guld och nåt lent som ska stärka hjärtat och själva jaget.
Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en ullsjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.
På förmiddagen tog man hand om min mjälte, den smörjdes in med en kräm gjord på bly. Varje organ har en metall. Mjältens är bly. Hjärtats är guld och levern är tenn.
Det är så härligt här, så fantastiskt fint.
Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.

 Jag älskar bilderna som Anneli tar. De är alltid så stämningsfulla. Jag har det bra här, men jag saknar min lille hund. Vårt hus på landet. Min man. Mina vänner. Min dotter. Min familj. 
 

svarta vattenormens år

Ormens år, började redan fjärde februari, men firas tydligen först från tionde februari. Förändringens år. den svarta vattenormens år Å, vad jag önskar att det blir ett bra år. Förra året var ett jävla skitår i alla fall för mig. Och ändå var det drakens år. Jag hade så stora förväntningar på Drakens år, eftersom jag själv är drake. Tänkte att det borde ju vara gynnsamt. För mig är 2012 året jag helst vill glömma, men förmodligen kommer det bli ett år svårt att glömma bort. Det är liksom året som klöv mitt liv i två delar. Livet innan cancern. Cancern och kampen att bli av med den. Och så livet efter katastrofen.
Visst, jag förstår att om man lever ett helt liv, så kommer katastroferna avlösa varandra. Man kanske blir mer rustad, redo för att ta emot katastrofer om man varit med om flera. Men kanske hade jag hoppats på de skulle komma senare i livet. Jag ber till gud, om det finns någon sådan att jag får bli en gammal tant och att jag får ha min gubbe länge i livet och att våra barn får vara friska.

Igår var en så härlig dag. Gick långpromenad på morgonen, gick vilse men hittade rätt till slut. Många författare skriver om att gå vilse, som om det vore en konst. Att gå vilse är att också ge plats för att hitta sig själv. Vad vet jag. Tycker nog att jag ägnat många år till att hitta mig själv. Varit så fruktansvärt Nyfiken på mig själv och rotat runt i mina innersta skrymslen och vågat titta på det där svarta. Det där jag helst inte velat se. Men visst lite mer vilsen kan man ju alltid bli, så att man får uppleva glädjen av att hitta ut, hitta rätt igen.
Det blev en två-timmars-promenad i de mest fantastiska omgivningarna. Jag förvirrade mig, tappade bort de röda skyltarna som jag skulle följa för att det var så vackert runtomkring mig. Och jag tänkte på min kompisfotografen Anneli, å, jag vet att hon skulle älska platserna som jag hittade.

 Jag vill ha en husvagn. I trä, med en liten terass utanför.

 även i Ytterjärna taggar folk…
 Ganska kall om kinderna och näsan. Glömde både favorithalsduken och vantar. Packade inte så smart denna gång.

Sen kom Ray och det var så mysigt att få vara med honom, men nu när han åkt längtar jag så mycket efter honom att det värker i hela hela kroppen. Jag kan efter allt vi varit med om med eftertryck säga att han är mannen i mitt liv. Jag är så tacksam att jag har honom vid min sida. Att bli älskad av honom är så härligt. Varje kväll när jag går och lägger mig har han bekräftat mig. Hans peppande ord när jag misströstar gör att jag kan somna älskad. Det om något är den vackraste och bästa medicinen.

 Och Ray tog med favvishalsduken, min prickiga från MaxMara, bara en sån sak ;). Den här bilden tog Anneli Hildonen när vi var på landet i januari.
 Och i morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade socor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i nåt litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.

meningen med livet fortsätter



Meningen med livet fortsätter, så fortsätt att skicka in era tankar. Jag är inget tekniskt geni direkt, så ni måste skicka era bilder som jpeg eller som ”bilder”. Tyvärr lyckades jag inte föra in bilderna på Lina som svarar på frågorna idag. Kanske kan du skicka om en bild som jpeg under dagen? Så kan jag lägga in den i efterhand.
Jag vill bara säga att jag självklart tycker att forskningspengar ska gå till all form av cancerforskning. Att det är superviktigt att vi hittar ett botemedel. Jag skriver om bröstcancer mestadels, eftersom det ju är min verklighet. Det jag kommit nära. För några år sedan förlorade jag en fin vän i en annan form av cancer. Behöver jag säga att jag hatar cancer och världen var med om en stor förlust när den vackra människan togs från denna jord. Herregud vad jag önskat och önskar att vi hittade ett botemedel NU.
För det är ett jäkla lotteri vem som överlever och vem som förlorar.
Men jag tycker det är viktigt att man inte använder kvinnor som någon form av insamlingsobjekt. Vi är redan så objektifierade. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Det känns absurt att det som någon skrev är någon sorts hajp när det kommer till bröstcancer och att annan cancerform kommer i skuggan. Jag förstår inte riktigt vad som menas med den kommentaren. 
Jag slås till exempel av bilderna som tas på bröstcanceroperade (har ju pluggat bildens betydelse i reportaget på JMK). Oftast, nästan jämt tas bilderna säkert omedvetet där kvinnor i första hand är offer. Man kan ta bilder på annat sätt. Ni märker det när ni tittar på en bild och först ser människan, ser ögonen, ser uttrycket i kvinnans ögon. Det hon förmedlar. Då ser ni först människan, sen ser ni kanske bröstet som är bortopererat, eller ärren, eller det som är utsatt på henne. Förstår ni vad jag menar?
Man kan förmedla saker på många olika sätt och det är viktigt för mig.
Jag tycker det är skitviktigt att vi pratar om cancer överhuvudtaget. Att vi pratar om cellgifter, hur det känns. Hur man kan ”må bra” under cellgifterna. Hur man kan använda och framför allt vilka komplementära metoder man kan använda för att må bättre, stå ut och orka. Att mitt i skiten hitta nån sorts lust att vilja fortsätta. Att orka. Tankarna kring operation. Hur tankarna går när man ska förlora en kroppsdel som står för så mycket. Vad cellgifterna gör med kroppen. Strålningen. Ja, herregud ni som gått igenom allt vet vad jag pratar om. Det var sånt jag sökte med hull och hår när jag fick min diagnos. Inte artikel efter artikel om tankarna när beskedet kom, som visst är superviktigt. Men när sjukdomen finns där. Är ett faktum. Hur tar jag mig från A till Ö. 
Att man fokuserar på bröstcancer har så klart med pengar att göra. Man kan bygga upp en industri kring att kvinnor får bröstcancer. Man kan sälja krämer, klädlinjer, smink, matvaror, you name it. Men jag vill vara delaktig i det som görs, skrivs, förmedlas om just bröstcancer. Jag vill inte att andra som inte har haft cancer ska skriva min historia och välja ut valda delar och bitar som de tänker ska passa att läsas i tidningen eller förmedlas. De flesta kvinor jag pratat med som haft eller har bröstcancer känner sig inte särskilt bekväma med Rosa bandet-galan. 
Vad beror det på?  Vad tycker ni om den galan? Hur skulle ni vilja att det var? Och är det för mycket hajp kring bröstcancer? Vad tror ni det beror på? Skriv era tankar, men gör det helst med namn. 
Ni behöver inte oroa er för mig och min kraft och vad jag lägger min energi på. Jag har blivit bra på att sortera ut när och hur. Jag har en energi, alltid haft. Det är en kraft som jag använder som jag vill använda. En energi som när den används rätt alstrar mer positiv energi. Jag fick det här underbara anonyma nätkärleksmejlet skickat till mig:
I en värld full av osäkerhet, olycka, krig, elände och olycklig kärlek så är det tur att eldflugor som du finns. Du lyser upp vart du än är och du får alla omkring dig att lysa lika starkt som du. Det är en egenskap få förunnat. Tack för att du lyser när allt verkar mörkt.
Det gjorde min dag. Hoppas ni får en fin dag. Jag väntar på att min älskling ska komma och hälsa på mig här på Vidarkliniken. Det är stor lycka för mig.
Här kommer Linas tankar om meningen med livet:




Namn: Lina
Ålder: 40
Yrke: Skribent, Föreläsare, Personlig tränare, Feng shuikonsult
Civilstånd/Familj: Sambo och 1 bonusbarn, 9 år
Bor: Centrala Malmö 
Vad är meningen med livet? Finna en glädje, ett lugn. Njuta. Glädjas över små saker i livet. Känna en lycka och en harmoni även om det stormar omkring mig.
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? Ganska bra. Kommer dock att lägga mer fokus på yogan och meditation. Ta hand om mig själv än mer bättre än jag gjort på sistone. 
Vilken är din livsfilosofi? Att försöka vara så närvarande det bara går i alla möten. Finnas, lyssna, utan att döma eller värdera. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? Var snäll mot dig själv. Se det fina i det du är. Älska dig själv. Då blir allt så mycket enklare och man älskar andra och ser det fina i andra då också. 
Blogg:

Nya Karolinska stänger ute bröstcancerpatienter

OKEJ, jag har sagt det förut. Vi som drabbas av bröstcancer används som kassakor. Vi uppmanas att visa våra bortopererade bröst i tidningar. Att berätta vår historia, blotta sorgen i oss, ångesten och rädslan när vi drabbades av bröstcancer. Visst det är bra på många sätt och vis. För att få upp ögonen, för att andra ska upptäcka sin cancer i tid. Rosa bandet-galan samlade in 49 miljoner kronor förra året. Och det är fantastiskt att folk vill hjälpa till och stötta. Folk skänker pengar till bröstcancer, men pengarna som Rosa bandet får in är INTE öronmärkta för bröstcancer, nej de äts upp av hela cancerfonden. Och det vore ju fine om det var tydligt och alla vet det. Men så är det inte. De flesta tror fortfarande att alla Rosa bandet-pengarna går till just bröstcancer. Det är verkligen inte uppenbart ens på deras hemsida.
Så läser jag  den här debattartikeln i DN att Nya Karolinska stänger ute bröstcancerpatienter. Det är Maria Wiklund Karlsson, ordförande Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholms län  och Elizabeth Bergsten Nordström, ordförande Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, BRO som skrivit debattartikeln och jag blir så arg. Vi exponeras och används för att dra in pengar, men nu ska vi inte ens få vara med. Jag fastnade för de här meningarna:
”Att bygga en sammanhållen verksamhet för all cancervård – och utesluta
bröstcancervården – är fullkomligt obegripligt. Bröstcancer är
volymmässigt störst inom forskningen och genererar mest
forskningspengar. Denna forskning leder dessutom till många upptäcker
som gynnar även andra cancerformer.”

Det här är en kvinnofråga i allra högsta grad. Jag sitter här på Vidarkliniken och är upprörd. Snälla, kan inte nån frisk, smart kvinna eller man kämpa emot. Säga ifrån. För det är inte klokt. Vi ska dra in pengar till alla cancerforskning, men vi får inte vara med, vi utesluts i det Nya Karolinska som byggs. Det är upprörande.

Jag hade tänkt skriva om andra grejer idag i bloggen, men just nu är det här viktigast.

 Men jag kan inte göra så mycket härifrån. Jag är på rehabilitering. Nu ska jag fortsätta vila och drömma mig till vårt vackra hus i Roslagen. Längtar våren, längtar sommaren. Längtar efter en sommar med min älskling Ray och barnen och de som vill komma på besök. Vad jag ska njuta denna sommar. Den förra var en sån ångest. 

jag är i värme

Det är så härligt att vara här på Vidarkliniken.
Kollar mejlen en gång om dagen. Hinner inte mer. Det är fullt schema.
Allt här verkar handla om värme. Det har visat sig att vi som har cancer ofta är kalla och har låg temperatur. När jag kom hit hade jag 36,1 i temp första morgonen. Men när jag började med mistelsprutorna, iscador har jag nu höjt min morgontemp till 36,6. Jag känner det till och med i min kropp, alltså att jag är varmare. Och jag har bara varit här i fyra dagar. Hur ska jag inte må efter tre veckor här?
Jag känner mig starkare. Jag sover, äter bra och får så bra behandlingar. Tänk om vi kunde ha det som i Tyskland, att man blandar skolmedicinen med den komplementära. För skolmedicinen är inte så bra på eftervård. Och det är så viktigt att bygga upp en kropp som utsatts för så mycket stress och kamp som min. Cellgifter, operation och strålning och så allt det psykiska. Sorgen över vad som hänt mig, vad jag utstått. Min kropp fått utstå. All oro och rädsla. Jag pustar verkligen ut här. Älskar terapierna. Att få sitta och måla.

 Mina kladdlappar som jag prövat färgerna på. Man målar som akvarell kan man säga, på blött papper och man har bara 2 gula färger, 2 blå färger och 2 röda färger. Ur dem färgerna är det meningen att man ska blanda alla färger. Det är så häftigt. Nu vill jag starta en pysselgrupp när jag kommer hem.

Allt, precis allt går på nåt sätt ut på värme här. Jag får värmeomslag runt magen efter maten, som man ligger och vilar på. I morse när jag skulle bädda  sängen upptäckte jag att madrassen var ull.

 Förutom att täcket är vadmalstäcke, så har man en sån här mysig ullfilt över sig.

Och madrassen är täckt med en ullmadrass.
Varje morgon och innan middagen tar jag tempen. 

Jag är så glad, jag fick de här fina omdömena om Knip-boken mejlade till mig.

Vilken härlig ”knip”-bok du gjort. Wow! Informativ, supersnygg och inte minst, otroligt viktig. Jag bläddrade i den igår när jag var på gravidyoga-klassen hos Helena Ihre. 
Ebba Kleberg von Sydow
Ville bara skicka ett mail och tacka för ditt arbete med den fantastiska boken ”Knip”. Som barnmorska blir jag alldeles lyrisk över en sån användarvänlig bok! Du har verkligen tagit dej an ett angeläget ämne.
Lene Helmerson

Och så tipsade Året runt om boken. Känns så kul att flera tagit knipet på allvar. Jag hoppas verkligen att alla fattar hur viktigt det är att vi kniper för vår egen skull och för bättre hälsa. Köp boken här

besök av Hilda

Idag fick jag besök. Hilda som är en gammal yogakompis kom och hälsade på här på Vidarkliniken. Hilda har en yogastudio i Stocksund. Här hittar du Hildas yogastudio Det var så mysigt, vi har inte setts sen jag blev sjuk och nu fick vi prata i flera timmar. Lite skönt att få prata med en kompis. Vi pratade om att jag kanske ska ha en knip-workshop på hennes studio.
Är ni sugna på en sån? Mejla mig på yogavita@telia.com, så mejlar jag ut när den blir av.

Jag bestämde mig när jag kom hit till Vidarkliniken att jag skulle vara försiktig med att lära känna nya människor. Det var ett bra tips jag fick av en läsare här på bloggen. Jag är ju faktiskt här för att läka och jag tror det är lätt hänt att man får lyssna på andras krämpor. Jag har så lätt att gå in i rollen och bli någons terapeut och så slutar det med att jag bara blir så trött och tappar all min energi. Jag är här för min skull och just nu känner jag inget behov av att bonda med folk. Jag vill bara sova, läsa och gå på mina olika terapier.

I dag på bildterapin, så var jag tvungen att säga till en kvinna som ville babbla; ”Jag vill gärna vara tyst när jag målar, hoppas det är okej för dig.”
Men jag tyckte att jag kunde säga det. Vår bildlärare sa tydligt i början av lektionen att det är bra om vi går in för det vi gör och inte pratar. Men den här kvinnan lyssnade tydligen inte. Hon kommenterade våra målningar med ”Å, vad fint”. Känns ju lite fel när man är där för att måla sina känslor och inte målar för att det ska vara fint, eller föreställa nåt eller för att någon annan ska kommentera.
Hua, det är svårt.

Men som tur är finns det ett bord i matsalen för oss som vill vara tysta. Det är väldigt skönt att äta i tystnad. Jag har ju också eget rum, så jag kan verkligen gå undan och in i mig själv.
Jag gillar att prata med folk. Men jag känner instinktivt att de här veckorna ska vara på ett annat sätt. Jag vill vara i min ensamhet. Jag vill tänka klart mina tankar. Jag vill inte berätta om mig själv, lära känna andra, nu vill jag bara samla ihop min energi. Stärka mig. Förstår ni vad menar?
Men det var härligt att träffa en gammal vän.

Såg det här, ni har säkert sett det också. Men det är helt sjukt. så här låter hatet mot kvinnor 2013 Är det verkligen svenska män som sitter på sin kammare och skickar såna här mejl till kvinnor som syns i media. Hur ser den mannen ut? Vem är han? Känner jag en sån man? Om jag vore man i Sverige så skulle jag skämmas för hur andra män tar sig friheter mot kvinnor, mot kvinnor som kan vara deras fruar, flickvänner, mammor, systrar, mostrar eller döttrar. Jag tycker inte det är okej, nu är det dags att de bra männen ryter ifrån, tycker till.  Helt jävla galet vad en kvinna ska behöva utstå för att hon syns i media och har åsikter. 

jag lever som en bebis

Jag är i himmelriket. Det är helt fantastiskt här. Känner mig som en jättebebis som går omkring i min sparkdräkt. Har bara mysiga mjukkläder och mina ulltofflor.

Det är så lugnt här. Känns som om alla som jobbar här pratar med små bokstäver. Lugnt och eftertänksamt. Ja, det är som gjort för att man ska ha möjlighet att läka, att gå in sig själv. Hitta tillbaka till sig själv. Precis det jag hela tiden känt att jag behöver. Som att bli omfamnad, länge och varmt. Jag är så ompysslad, att jag började gråta det första jag gjorde när jag kom hit. Som om jag pustade ut, släppte allt och bara tillåter mig att bli buren. Tre veckor här kommer att göra mig gott.

Jag har sovit här en natt.

 yogamattan är med
Allt är liksom ulligt och varmt. Jag har eget rum och utanför fönstret finns skogen. Just nu faller snön och det känns nästan som om jag är inne i en sån där glasbubbla som man brukar ge till barn, ni vet  en sån som man skakar så snöar det guldsnö? 
Mitt schema:
Tar tempen när jag vaknar. Vaknade av mig själv kl 5. Man har märkt att människor med cancer har låga kroppstemperaturer. Jag har alltid haft det, kalla fötter och händer. Allt här handlar om att höja temperaturen.
Yogade mellan 5.30-6.30
Tar Iscador som spruta, har bestämt mig för att ta det fortsättningsvis. Det kommer att kosta, men det kommer att hjälpa mig.
8.00 Frukost
11.00 Målning
12.30 Lunch
13.30 Lunchvila, vilket betyder att man får ett värmeomslag kring levern när man ligger i sängen. Man sover mycket gott på det. Man får också ett örtpaket mot levern som ska stimulera den stackaren som fått så mycket stryk i och med cellgifterna. Man bäddas om som en bebis.
15.00 Läkeeurytmi, så fint man rör sig till dikter. Och man har små eurytmitossor på sig. Jag har lovat mig själv att vara helt öppen för alla metoder, varför ska jag annars åka hit? 
17.00 middag
18.30 fot och benmassage. Helt underbart, blir insmord med en så godluktande och just snäll kräm. Efter det vilar man en halvtimme
20.30 får jag en ört/guld kompress för hjärtat, som jag sover med hela natten
 Min hjärtkompress

 Min medicin, som ska hjälpa min lever att avgiftas och hjälpa till med matsmältningen
Jag kommer också få helkroppsinsmörjning med en örtblandning, som ska passa mig. Det ser jag väldigt fram emot.
Tänk om den här vården och den vanliga skolmedicinen kunde samarbeta?! Hur fantastiskt vore inte det. I Tyskland gör man det, när ska vi bli så kloka i Sverige, att vi också gör det. Att vi som tror på både och, en samverkan mellan två kloka former är det allra bästa för en människas tillfrisknande  också ska ha möjlighet att välja det. Jag är så tacksam att jag, för att jag tilhör rätt landsting får komma hit till Vidarkliniken. Jag bestämde mig för att börja ta iscador, det kommer att bli dyrt för mig. Men jag vill verkligen stärka min kropp. Allt handlar om imunförsvaret. Om att stärka det. Nu måste jag hitta tillbaka till det. Mitt imunförsvar, min kropp och hela jag har tagit sån stryk av alla cancerbehandlingar jag gjort. Nu ska jag se till att cancer aldrig nånsin mer får fäste i min kropp.