den lilla beröringen

Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldels för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare.
Jag upptäckte det i höstas när jag var med Cissi på landet och hon började massera mina fötter med lätta tryck. Hela jag slappnade av.
Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med en olja. Olivolja som runnit genom torv och som man tillsatt en godlukt som lugnar. Jag tror det är lavendel, men är inte helt säker. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.
Varje kväll får jag fot och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand.
Allt är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp.
På natten sover jag med en kompress mot hjärtat. På den är någon blandning av guld och nåt lent som ska stärka hjärtat och själva jaget.
Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en ullsjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.
På förmiddagen tog man hand om min mjälte, den smörjdes in med en kräm gjord på bly. Varje organ har en metall. Mjältens är bly. Hjärtats är guld och levern är tenn.
Det är så härligt här, så fantastiskt fint.
Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.

 Jag älskar bilderna som Anneli tar. De är alltid så stämningsfulla. Jag har det bra här, men jag saknar min lille hund. Vårt hus på landet. Min man. Mina vänner. Min dotter. Min familj. 
 

0
0