tystnadens bord

 Här vid tystnadens bord har jag suttit varje måltid under min vistelse på Vidarkliniken. Jag ville hitta ett lugn i mig själv. Inte sitta och artigt prata med människor. Men framförallt ta chansen. Hemma blir det ju sällan tyst vid matbordet. Middagen blir ju gärna en stund när man försöker uppdatera sig i vad som hänt i familjemedlemmarnas liv under dagen.
Men här på Vidarkliniken finns inte min familj, eller mina närmsta vänner och jag är uppriktigt överaskad att så få sitter vid det tysta bordet. Att de liksom inte tar chansen. Vi har varit högst fem stycken och det är fyra avdelningar på Vidarkliniken. Det kan bli ganska ljudligt i matsalen emellanåt, som en skolmatsal. Jag tror förövrigt att det var i skolmatsalen som min känsla för att äta rätt och ordentligt förstördes. Jag kan nästan få ångest i ”matsalar”. För mycket folk, för hög ljudnivå, för mycket stök, för mycket stress. Inom ayurvedan så uppmanas man att vara tyst när man äter. Att skapa ett lugn kring maten. Det är bättre för matsmältningen. Och en bra matsmältning är en av de viktigaste grunderna för en bra hälsa. Just därför tycker jag det är konstigt att inte fler sitter vid bordet. Vi är ju alla här för vår hälsas skull.
För många är det svårt att vara tyst. Jag är glad att jag inte känt det så. Att jag snarare känt, fy fabian vad skönt att slippa sitta och snacka om cancer, utbrändhet eller dålig sömn. Jag kan ju ändå höra vad folk pratar om…
Trots att vi är tysta kan man ändå förmedla ett lugn och de tjejer som suttit vid bordet har alla liksom gett ett harmoniskt intryck. Det har inte känts jobbigt. Vi ler mot varandra när vi sätter oss ner och utanför när vi står i kön kan vi prata lite. Ibland dyker nån upp som ska ”testa” att sitta tyst. Då förstår man vilken svår sak det kan vara för vissa. En tjej försökte ganska mycket. Det var oerhört ”störande”. Hon satt och skruvade på sig på stolen, tittade hela tiden bort mot de andra borden. Hela hon var som stress. Det var jobbigt att sitta framför henne. Hon försökte så mycket. En dag hade hon morgontidningen med sig på frukosten. Det är ju faktiskt typ nästan samma som att sitta och prata. Och en dag hade hon hörlurar med musik. Men efter det gick hon och satte sig vid de andra. Ungefär som om hon förstod att det liksom inte gick ihop. 
En annan dag kom en något äldre kvinna med en Marie Jungstedt bok som hon läste ur vid lunchen. Satt där och bläddrade och smaskade och kände sig tyst…
Tänk att det är så svårt att vara tyst? Att inte göra något annat än bara äta. Jag är inte särskilt sugen på att åka på tyst retreat som verkar vara en trend just nu. Aldrig känt det suget. Men att vara tyst. Att vara med mig själv småsmå stunder härochdär det är liksom mumma för kroppen, för själen.
Framför allt att äta tyst har så många fördelar. De flesta människors matsmältning är kass. Just för att vi är för stressade. Tuggar för få tuggor. Slänger i oss maten. Kroppen har alldeles för svårt att bryta ner otuggad mat. Så testa, om du har möjlighet. 
Och om du inte redan är medlem i Naturskyddsföreningen, bli det. Och läs det här:Aktion mot hormonstörande medel 

0
0