Författarnamn: Karin Björkegren Jones

För några dagar sedan var jag inne på en sluten grupp för oss som har cancer. Där var en tjej som bad om recept, eftersom hon tröttnat på det gröna, hon ville fortsätta äta grönt, men ville ha tips. Jag länkade till min bok. Det var kanske jättedumt.
Efter det startade en diskussion huruvida det hjälper med att ändra kostvanor om man har cancer. Några hävdade att det gör det.
Jag länkade vidare till Kostdoktorn, Kostfonden, Nisse Simonsson och Läkare för en framtid. Nya rön, annat tänk än vad sjukvården kanske säger och tipsar om men alla länkar jag tipsade om drivs av forskare och läkare.

Några blev så arga. Vad har du för medicinsk utbildning, var bland annat en fråga jag fick.
Och också samma person tyckte att jag borde skämmas som berättade om mina erfarenheter. Att jag gav skuld till de som var sjuka som den personen sa inte orkar ändra sina kostvanor.
Jag bad om ursäkt för om jag gjort fel när jag länkade till min nya bok, men skämmas. Oj, vilket starkt ord.
Att yoga och äta mera grönt i livet har hjälpt mig att må så bra också när det var som jävligast under cancerbehandlingarna.
Det är min övertygelse och något jag inte kan eller vill ge upp. Och nej jag har ingen medicinsk utbildning, men vem är expert på mig?
Jag är tacksam för all den hjälp jag fick på sjukhuset. All den expertis, men allt var inte bra för mig och därför är jag glad att jag vågade stå på mig och ifrågasätta och söka alternativ till behandlingen.

Ni som följt mig, vet att jag kände att nåt var fel i mitt högra bröst och att jag tvingade in mig till Bröstcentrum med mitt svullna bröst men skickades hem med Voltaren på fredagen. Hade jag inte gjort det, stått på mig måndagen efter när det inte fanns några tider för vare sig mammografi eller ultraljud och när läkaren inte vill ta biopsi på mig utan att jag genomgått de tidigare undersökningarna. Jag vågar nästan inte tänka vad som hänt om jag hade låtit veckorna gå innan det fanns en ledig tid för undersökning. Jag ställde mig upp, grät och skrek hysterisk och tvingade läkaren att ta biopsi på mig fast hon egentligen inte ville. Jag hade googlat och sett att det
finns nåt som heter inflammatorisk cancer. En aggressiv form av cancer, inga knölar som känns och som sprider sig snabbt. Någonstans i mig visste jag att jag var tvungen att agera snabbt. Hade jag inte gjort det, hade jag kanske inte suttit här idag. Nej, jag har ingen medicinsk utbildning, men jag tänker inte skämmas för att jag delar mina erfarenheter av det jag varit med om.

Jag är expert på mig och den makten tänker inte jag ge bort.
Men det här med cancer är minerad mark och jag skulle önska att svensk sjukvård var lite mer som sjukvården i exempelvis Tyskland, där man gärna tar hjälp av alternativ medicin där man sett att det funkar. Patienten får möjlighet att välja på ett helt annat sätt än här, vad jag förstått.
Jag försöker tänka till många varv innan  jag uttalar mig om cancer. Hur man kan tänka.  Jag vill verkligen inte skuldbelägga någon som är sjuk.
För jag vet att många inte överlever den här jävla skitsjukdomen.

Min intention när jag skrev på den där sidan var så klart inte att ge dåligt samvete, utan snarare hopp. Ingjuta lust.
Jag
får så många mejl från tjejer och killar som känner sig stärkta av min
historia. Som vågat ifrågasätta doktorer och sjukvård, kanske begärt en
second opinion. För man får det. Man får vara en bråkig och ifrågasättande patient. Det är ditt liv det handlar om.
Eller som mår så bra av att juica grönt och vill veta hur jag, som inte har en kockutbildning eller dietistutbildning tänker när jag lagar min mat. Vad ska jag säga, hittills är mina värden varit väldigt bra. Borde inte det rimligen vara en ganska bra måttstock?

Nej, jag har ingen medicinsk utbildning, men jag känner min kropp och jag vet att man måste strida för sin rätt i sjukvården. Jag säger inte att det är rätt, men det är så det är. Sjukvården är orättvis och det måste vi ifrågasätta.
Och tyvärr efter alla behandlingar och alla möten på sjukhuset har en jobbig känsla fastnat i mig och den är, att vi kvinnor på så många sätt är som försökskaniner. Man testar läkemedel på oss genom att först chocka oss, så vi inte vågar något annat än att följa de råd de bestämmer för oss.
Det vill jag ingjuta i alla. Ge inte bort din makt. Våga känn efter vad du vill och hur det känns i dig. Lyssna på kroppen. Sök information. Ta reda på mer.

Att ifrågasätta sjukvården och den där läkaren i den vita rocken kräver mod. Det är svårare att vara motvals och inte hänga på det som alla andra gör.
Att välja bort den traditionella cancervården det kräver sånt mod, och många skulle nog säga att man är dum, rent utsagt korkad om man gör det. Jag hade aldrig vågat göra det. När jag var mitt uppe i behandlingar följde jag den här tjejen Jävlaskitcancer. 
Hon valde bort cytostatika. Jag vet inte hur det gått för henne. Någon som vet? Jag tänker på henne då och då. Men jag tyckte att hon var modig som följde sin inre röst.
Jag hade aldrig vågat välja bort cellgifter och jag tog nästan allt de sa åt mig, men jag kompletterade med alternativ medicin och behandlingar.  Jag avbröt herceptinbehandlingen när jag blev sjuk av den och jag avböjde antihormonbehandlingen, som hade gett mig biverkningar som artros och ingen sexlust. Men jag vågade ifrågasätta läkaren som skrev ut mediciner till mig när jag fick hjärtsvikt (en biverkan av herceptin) som hade kunnat göra min hjärtsvikt kronisk och dessutom gett mig lägre blodtryck och njursvikt. Ni vet ju att jag ”lagade” min hjärtsvikt alternativt.

När jag fick min cancerdom blev jag så chockad. Idag har jag förstått att det är så man jobbar inom sjukvården. Tre läkare som satt mitt emot mig och som alla tre sa; Googla inte på din sjukdom. Din cancerform är aggressiv och vi måste sätta in det tunga artilleriet. Jag vågade inget annat. Jag chockades. Jag var i chock mer eller mindre tills jag gjort större delen av alla behandlingar.

Idag är mina råd följande:
Googla
Ta reda på så mycket du kan, så att du kan följ med i vad som ”bestäms” om din behandling.
Ta reda på vilka biverkningarna och var uppmärksam på dem.
Våga ifrågasätt läkarna. Be om en second opinion, man får det.
Var en jobbig patient. Sverige är inte bäst i världen, i många andra länder har de faktiskt kommit mycket längre än vi.
Ta med en kompis eller någon du litar på som kan föra din talan när du inte klarar, vågar eller orkar.
Ta reda på vad den alternativa vården säger. 
Våga hör av dig till experter.
Jag hörde av mig till Vidarkliniken, Sanna Ehdin om de alternativa vägarna, Mia Lundin när det var dags för antihormoner, Stefan Einhorn för att prata om min cancervård, Renee Voltaire och Cecilia Davidsson när det kom till mat och probiotika. Personer jag litade på och såg upp till. Och jag googlade. Läste allt jag kunde och vägde för och nackdelar med allt.
Och jag valde ett mer grönt liv, eftersom jag märkte hur mycket bättre jag mådde av att välja bort kött, mjölkprodukter, gluten och socker.
Drick ett glas grön juice varje dag.

Jag är expert på mig. Jag vet vad som är bäst för mig om jag vågar lyssna och min kropp säger mera grönt.

då och då gör jag det.
Och från och med nu tänker jag göra det två gånger om året, ungefär så ofta som man tvättar sina fönster. En inre rening.
Vad pratar jag om? Jo, tarmsköljning.
Januari är liksom storstädarmånaden och det innebar för mig ett besök hos Christina på Hela hälsan.

Så här trevligt ser det ut. Man ligger inbäddad med värmefilt på magen. Då och då masserar Christina min mage. Det är lite spänningar här och där. I magen samlas inte bara avföring, utan också en hel del känslor och stress. Magen och psyket hänger ihop, hur ofta säger man inte Gå på magkänslan, om en människa tvekar inför något beslut.
Jag vill hjälpa min mage. dels att fatta rätt och bra beslut för mig. Men framförallt vill jag att min mage ska må bra.
Jag vill ha ett bra immunförsvar. Jag vill ha en tarm fylld av små ilskna och starka krigare som mobiliserar om minsta lilla skit/sjukdom tar sig dit. Men i väntan på sjukdomar, ska det vara frid och fröjd därinne.

 Jag gjorde min första riktiga tarmsköljning för sex eller sju år sedan. Och jag har också skrivit om tarmsköljning tidigare i bloggen som Du kan läsa här. 

Det här är dock andra gången jag gör en sån här tre-fyra timmars sköljning hos Christina. Jag rekommenderar henne varmt. Hon tar sig tid. Hon har gjort det här i många många år. Och det känns inte konstigt eller äckligt när man är där.

Vi är ju gärna lite rädda, eller ska jag säga pryda att prata om tarmen är inget vi direkt gör. Men om vi inte pratar om sånt som gör ont, skaver, känns obehagligt så kommer vi aldrig någonvart.

Jag är sjukligt intresserad av tarmen, eller snarare av att ha en väl fungerande tarm. Man säger också att 70-80 procent av vårt immunförsvar ligger inom våra tarmars väggar.
Kanske läge att börja bry sig om sin tarm?
Många tänker att det bara handlar om att äta och sen bajsa. Sen vill man inte veta vad som händer där inne och kanske är det så att man måste bli dödssjuk och typ tappa alla spärrar för att vilja veta det?
Som jag.

Men som Dr Joseph Mercola säger: När du äter för mycket spannmål, socker och processade livsmedel, fungerar dessa livsmedel som gödning för skadliga bakterier och jäst och får dem att snabbt föröka sig.

Jag vill inte att det ska föröka sig en massa skadliga saker i min tarm, som sen slår ut mitt immunförsvar så att jag inte har just nåt försvar när jag blir sjuk.
Jag vill vara frisk.

Alla sjukdomar börjar i tarmen
Hippokrates

En frisk vuxen bär i genomsnitt 1,5-2 kg nyttiga bakterier i sin tarm och de hjälper matsmältningsprocessen. De är de här bakterierna tillsammans med svampar och arkeer, kallas för tarmfloran eller mikrobiomet. De täcker tarmväggen och bidrar till att omvandla näringsämnen från maten till en form som kroppen kan absorbera. Tarmfloran skyddar våra kroppar från invasiva mikroorganismer, toxiner och parasiter och är en viktig del av vårt immunförsvar. Om mikrobiomet är skadat eller i obalans är vi känsligare för smittor och sjukdomar.

Så därför tänker jag att jag låter duscha mitt inre och skölja ut sånt som inte är bra som kanske fastnat i tarmen. Och efter en tarmsköljning så är det precis så man känner sig. Väldigt ren. 

Ni som läst frisk och strålande hy på naturlig väg och nu min senaste bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv vet nog vid det här laget att jag tycker att man kan ägna sin tarm och bajset en liten tanke. Omtanke.
Och som en händelse läser jag den här boken. Det är en ung tjej född 1990, hon är läkare och hon har också varit sjukligt intresserad av allt som har med tarmen att göra.  
Charmen med tarmen
Vilken viktig bok.

 Blev så glad när jag fick den här sidan skickad till mig. Så fint skrivet om min bok Jag vill fan leva
 Och så den här skivan, ja, den är konstant på repeat

För ett tag sedan sökte jag efter en tjej som ville vara med i ett reportage för tidningen Amelia och följa min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv.
Den vi sökte skulle vilja äta mer grönt. Vilja detoxa under tio dagar och
journalisten Linda Newnham skulle följa henne och skriva om hur det
känns att göra en tio dagars detox. Jag skulle så klart finnas som en
coach i bakgrunden.

Tack för alla svar av er modiga tjejer. Det var flera som
svarade på min efterlysning här på bloggen och vi valde Erika. Erika
hade redan tagit ett stort kliv i att förändra och ändra i sitt liv. För
en kortare tid sedan så bestämde hon sig för att hoppa av ett fast
jobb. Hon vill ha förändring. Hon vill må bättre. Det känns som en sån
ynnest att få hjälpa henne med det. Jag hade gärna ”guidat” flera och vem vet vad som dyker upp här på bloggen i framtiden… Håll utkik.

Min dröm är ju att skapa en grön arme, alltså att folk tänker mera grönt i sin matlagning. För man mår så mycket bättre. Och en människa som mår bättre är gladare och blir förhoppningsvis snällare. Jag tror på en positiv spiral.

Margareta från Årstiderna skänkte två grönsakslådor och den här kallpressen. Så nu är det bara för Erika att börja juica och äta mer grönt. 

Här coachar jag Erika. Ger lite tips och tänk inför hennes ”resa”. I
bakgrunden sitter Linda Newnham från tidningen Amelia och ”antecknar” allt vi säger. Det här
är både läskigt och spännande på samma gång. Jag är ju inte utbildad
coach, men jag vill så gärna inspirera till ett hälsosammare liv. jag vill se skillnad. Kanske göra lite skillnad också. Jag
älskar när jag ser tjejer och kvinnor blomma, ta för sig i livet. Må
bra. Om man läser mina böcker ser man tråden, för det finns en sådan.
Aldrig huka rygg. Våga stå upp för den du är. Ta för dig. Men
framförallt gilla dig själv för den du är. Tyck om varenda kvadratmeter
av dig själv, även de bitar som är svåra att gilla.

Förnöjsamhet är mitt
motto.
Och för mig har det varit en svår och lång väg,
kringelikrokig att hitta dit och jag går fortfarande vilse. Men jag
gillar mig själv, trots att jag vet att jag gör misstag och fel. Tänk att man skulle behöva bli femtio år för att den känslan så där på riktigt skulle infinna sig (i alla fall några dagar då och då)

Lite kul

Nytt år. Nya möjligheter. Ut med det gamla och in med det nya. Jag började det nya året med att äta en pizza. Det gjorde mig tung, men det var exakt vad jag ville ha i den stunden. Go with the flow, eller dit hjärtat leder dig och jag ville ha en pizza efter allt nyårsfirande.
Jag ville ligga under täcket och titta på film efter film och känna att magen var full av allt gott.
Jag ville det.

Sen dag två  på det nya året gick jag och yogade för en av mina första yogafröknar, Maria Boox  och det är så härligt. Går en fem dagars mysoreworkshop. Så fin början på det nya året.

Det handlar om balans.  Att hitta balans i livet i alla avseenden.

Min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv går nu att beställa både på bokus och adlibris. Så kul. Jag hoppas den ska bli en liten spark i baken på de som behöver och vill ändra om lite. Starta om. Bli lite mer gröna. Rensa, rena och röja. För äta pizza varje dag skulle jag aldrig vilja.

Men att göra en utrensning handlar ju inte bara om att detoxa med maten, utan också om dina egna tankar. Städa upp och ta hand om sig själv.
Oj, vad jag behöver det, ofta.

Så nu har jag bokat tid på en tarmsköljning och så har jag bokat in mig på den här detoxen. Jag rekommenderar den. Och vad mycket jag kommer att få gjort när jag inte behöver tänka en sekund på att laga mat, förbereda. Jag ska bara sitta och skriva och äta supernyttigt. Lyxigt värre, because im worth it…

Jag älskar Stenmarks skämt.
Brukar roa mig med att googla på honom och jag hittar så många skojiga bilder/texter av honom.
Han har en galghumor som passar mig. För så är det på nåt sätt, man kan alltid skratta åt skiten. Först måste man så såklart sörja och vara ledsen. Liksom rida ut vågen.
Men sen för att komma vidare är alltid humor ett så bra vapen.
Jag är så glad för mina vänner.
Jag är så glad för varje skratt jag får.
En skrattfri dag känns.
Skrattiga dagar är alltid de bästa.
Jag älskar att skratta.

Så jag vill passa på att önska er ett gott nytt år med en potpurri ala Stenmark.
En liten skrattfest.
Eller åtminstone dralitepåsmilbandenfest.
Och jag önskar och hoppas och tror att 2015 ska bli ett snällt år, i alla fall lagomsnällt så att vi orkar med det.
Ska sätta mig ner och skriva lappar med drömmar om mitt nya år. Ska också passa på att bränna lite lappar där jag präntat ner negativa tankar, känslor och sånt där dumt och istället försöka byta spår.

Gott nytt snällt år alla finingar.
Vi ses nästa år.

och hörrni ett bra sätt att börja det nya året, det kan vara det här
Bara ett litet förslag, pussochkram

Den frostbitna anslagstavlan vid busshållplatsen på landet väntar på sommarens alla lockelser och påminner oss om att sommaren varit, skojigheter passerat, men att det där finns plats att fylla med just det nya. Förväntningar. Utmaningar. Gammalt och nytt i en skön blandning.

Ut med det gamla och in med det nya.
Oj, ibland är det inte så enkelt. Men så står man där på tröskeln in till ett nytt år. Så stora förväntningar och förhoppningar. Må det infria sig allt det där man vill och behöver och gärna lite till. Att leva ett liv är inte så enkelt.
Det skulle vara så mycket enklare om man fick sitta i en grotta och bara meditera och göra lite yoga, helst i ett varmt land. Ibland känns det som att värme gör livet enklare, om inte annat så gör värmen en glad. Är man glad är man snällare än när man är kall, visst har jag rätt?

Den största utmaningen är det liv vi lever där vi på nåt sätt sätter krokben på oss själva. Snubblar på allt som vi tror vi måste ha. Rusar ut på mellandagsrean och kommer hem med nåt nytt som stillar habegäret en liten stund. Men alldeles säkert är att det kommer att komma nya saker, kläder, prylar som vi vill ha. Måste ha, för att stilla det där behovet. Den där önskan och drömmen om att må bra.
Det kortsiktiga.
Vi går alla runt med de där drömmarna om att nå dit där tillfredsställelsen bor i våra kroppar. Ibland nuddar vi platsen. Kanske lyckas vi stanna där en stund, vissa gånger lite längre. Men det är så mycket som skymmer, drar oss tillbaka till rädslan och oron i kroppen.
Det kan vara rädslan för att bli sjuk igen, att någon man älskar blir sjuk, försvinner ifrån oss. En relation som går sönder och verkar svårlagad. Stolthet som gör det svårt att mötas igen. Rädslan av att bli bortstött. Utanförskapet. Rädslan att inte få vara med. Relationer med andra än oss själva är svåra att få ihop. Få till. Så där så att det känns bra och rätt för alla. Utan att någon behöver göra avkall på sig och sin person. Så många känslor och rädslor som vi bär på. Som styr oss utan att vi ens är medvetna. Spöken från förr. Trauman. Det där lilla barnet vi alla går runt och bär på. Mitt lilla jag. Barnspöket.
Som växer sig stora, blir till stora berg som verkar alldeles för utmanande höga att man hellre går runt i kringelikrokar än kastar sig upp och bestiger dem. För tänk om man ramlar?
Livet.
Ömsom underbart och varmt och härligt och roligt.
Och ömsom kallt, hårt, fel. Och man undrar hur hamnade jag här?
Hur kom jag till den här platsen när min intention var helt annorlunda?
Svårnavigerat.
Ibland känns det som att jag behöver ett kompass för att ta mig igenom och fram i mitt liv.
Alla dagar är inte underbara. Alla dagar går jag inte runt med ett stort leende på läpparna och njuter. De ledsna, sorgsna och rädda dagarna finns där som stunder då jag känner av hur livet känns.
Jag måste njuta mer var min stora tanke när jag var mitt uppe i alla cancerbehandlingar. Jag är bra på att njuta, men jag är också bra på att snurra upp tanken.
Lika lätt för att skratta, så lätt har jag att gråta.
Ofta märker jag att jag tänker: jag måste andas in i det där som känns. Djupa långa andetag, för jag märker att när jag är låg och liten är min andning grund. Och jag tvingar mig själv att blåsa liv i den där lillalilla lågan som brinner i mig. Livet i mig.
Andas ut allt det där jag inte vill ha i mitt liv och andas in allt jag vill ha i mitt liv.
Jag andas in
Jag andas ut
Jag andas in
jag andas ut
Mitt nyårslöfte ska vara mer andning i mitt liv.
Mer kraftfulla andetag.

Ett annat kraftfullt sätt att fira in det nya året som jag gjort ett par gånger med någon jag litar på. En fin nyårstradition. Man kan göra den med sig själv också. Skriv ner på små lappar det du vill ha mer av i ditt liv, dina drömmar och mål och så skriver du några lappar med det du inte vill ha med dig in i det nya året. Du kan skriva vad du vill. Det är dig helt fritt. Allt från en dålig relation, tråkigt jobb, dålig hälsa, sluta äta godis. Något i dig själv, ett mönster som stör dig, som att du oroar dig för mycket, ditt kontrollbehov eller vad det nu kan vara.  Berätta det du skrivit och som du känner att du kan och vill dela med dig av. För det är ett sätt att också stå för att släppa vanor, situationer.  Elda upp lapparna. Du kan elda i snön i en kastrull, eller i diskhon. Läs sedan de där lapparna om hur du vill ha det. Att våga stå för det du vill. Det du drömmer om.
Vi gjorde så att vi slängde de där lapparna med önskningar om ett roligare, bättre, skojigare, snällare liv upp mot himlen. Som en förväntan av att få de infriade.
Man får drömma.
Man får ha mål och önskningar.
Jag tänker att 2015 är det snälla året. Liksom skördetid.

God fortsättning alla därute. För mig är julafton och dagarna innan lätt ångestladdade. Har svårt att förhålla mig till julen. Varje jul vill jag rymma, eller hålla i julfirandet för hemlösa. Jobba ideelt. Varje år säger jag, nästa år. Jag har svårt med julen, ni som läst mina blogginlägg bakåt i tiden vet det.
Men redan på juldagen infinner sig ett lugn. Och nu är det redan annandag och vi är härute på landet. Jag har inte tränat på en vecka typ. Sovit länge, här finns inga gatlyktor som lyser upp och väcker en. Slocknar tidigt. Och vi har gått långa promenader med Pino. Precis så jag vill ha det.
Lugn och ro.
Sakta. Och JA, jag har bott i min pyjamas.

För två år sedan vid den här tiden på året, min strålande jul, som jag lite skämtsamt brukar kalla den tiden… Fem veckors strålning. Varje dag tog jag mig till radiumhemmet för att stråla min högre bröstkorg och baksida, skulderblad. Det var inga lätta steg som tog mig till sjukhuset. Och jag är så tacksam för tjejerna på Strålningsavdelningen. Hur fina de var. Hur snälla och omtänksamma. Alla tips jag fick. Hur viktigt det är med den där mänskliga värmen och det lilla samtalet med oss patienter. Tjejerna på strålningsavdelningen var som änglar.  Mina änglar.

Man är så utsatt. Man ligger där med sin ärrade kropp. Hur viktigt är det inte att handen som rör vid en, lägger en tillrätta. Tar sprutor på en. Känner efter. Mäter, väger. Ja, att det finns en snällhet i den handen. Det är så viktigt.

 Man ser sig själv i spegeln och man intalar sig, som ett mantra att man gillar det man ser.

Så igår fick jag det här fantastiska mejlet från en läsare av Jag vill fan leva:

Hej
Herregud vilken bok du har skrivit. Jag läste den med en stor klump i halsen. Men den är så viktig. Tack för att du delat med dig. Att du skriver så naket och ärligt, genom din hemska cancerresa.
Jag tycker att de ska använda din bok i utbildningssyfte inom vården. För det är så viktigt att en som patient blir bemött med både respekt och empati. Man märker på en gång ifall personen är engagerad eller inte. Ingen vill ju bli bemött illa, det ska man definitivt slippa när man är skör och sjuk. Man ska heller inte behandlas som något offer, utan som någon som behöver lite extra omtanke och kärlek. Att få cancer är bland de största rädslorna i mitt liv, det jag mest fasar för är de fruktansvärda behandlingarna som nästan tar livet ur folk i sin väg i att bota. Jag tycker de påminner om de första bromsmedicinerna mot hiv som kom i mitten på 90- talet, så giftiga men samtidigt så effektiva. På vissa slog de ut lever och njurar, många dog.
Ännu en gång tack så mycket och jag hoppas att du öppnar ditt pensionat /hälsohem i framtiden
God fortsättning
Många kramar Katarina

Jag tackar och bugar. Jag blir så glad när någon läst min bok och också förstått lite av min intention med boken. För jag tror ju, att om vi delar med oss av det som skaver, gör ont, så blir det lättare för den som kommer efter. Vi behöver dela med oss mer. Livet är inte lätt och vi kan inte leva i känslan av att allt måste vara perfekt, rätt och lätt för att man ska få njuta. Jag tror också vi måste våga njuta mitt i skiten, och inte skjuta upp allt till sen. Vem vet det kanske är försent. Vi gör alla så gott vi kan, även när det inte funkar, även när det blir fel. Jag tänker att livet blir lättare om man tänker så. Och det gäller så klart en själv. Jag gör så gott jag kan och vet ni borde inte det räcka?

Min bok  Jag vill fan leva är inte bara en bok om cancer, utan faktiskt om just det där, önskan om att leva. Om att ta för sig. Om kvinnlighet, ja, vad är det? Om medmänsklighet och utsatthet. Att vara i andras händer och fortsätta ha sin värdighet. Ja, lite så, som jag tänkte när jag fått punka mitt i livet.


För det finns en fortsättning. Livet fortsätter så är det.

Min julmundering från och med i förrgår.
Jag önskar er alla en lugn, och alldeles särskilt snäll jul.

 Vi tänder ljus och nu går jag i ide.

Se den här filmen, vilken fin film.
till alla som inte har adhd

2008 kom min och Annelis första yogabok ut. Yoga för kvinnor Jag blev så glad när Norstedts ville ge ut den igen, fast i ett mindre format. Så igår hämtade jag ut den lille bebisen på posten. Och det känns som att hon ynglat av sig. Yoga för kvinnor goes pocket. Jag är så stolt och glad över den här boken.

Den här veckan har varit så skoj. Jag älskar att vara i produktion. Att sitta hemma och skriva har sina fördelar, men jag älskar att träffa människor. Jag älskar att jobba i en grupp som har samma mål. Det vill säga att programmet, eller vad det nu är man ska göra, ska bli så bra som möjligt. Så många år jag jobbade så. Så många kreativa människor jag träffade och fick möjlighet att jobba med på tv och tidningsredaktionen när jag ett tag gjorde det. Jag älskar att det är högt i tak. Att man brainstormar och hittar på grejer. Ett tag jobbade jag också med utveckling på tv.
Å, vad kul det är. Därför ska det också
bli så kul att få flytta in i mitt och Annelis fina kontor på
Hornsgatan. Det kanske blir ett produktionsbolag till slut. Ja, vem vet.
Jag älskar att pusha andra. Få andra att blomma.

Här är vi. Jenny fattas, hon som sminkade mig till varje
inspelning. Och som gjorde mig så där mallglad så man kan spricka. ”Du är
lite lik Lauren Hutton.” Haha, ni vet ju hur mycket jag tycker om henne.
Så vill jag åldras. Dessutom är hon cool så in i bängen.

Kolla bara vilket hårsvall Jenny fick till på mig…

I februari får ni se det vi gjort. Och då minsann om jag får som jag vill. Då kniper vi in det nya året.
 Och vill du träffa mig och gå en knipworkshop, så har jag dessa två inbokade:

 30 januari i Stockholm
 18 februari I Sundbyberg

Men håll koll på min hemsida, som jag är dålig på att uppdatera. Det ska bli mitt nyårslöfte. 

Nu för tiden får man ju inte så ofta brev i brevlådan. Det är ju mest räkningar om jag ska vara ärlig. Idag fick jag ett brev med en ”knarrig” skrift på kuvertet. Kändes som att en gammal människa skickat brevet. Jag öppnar kuvertet och inuti ligger ett vykort:

Jag ser inte vem som skrivit vykortet. Men jag ser att det står Joe K. Eftersom det bor en deckare i mig. Ja, ni anar inte…
Så börjar jag googla så hittar jag det här: Jakten på Joe
Vilken spänning så här på torsdagskvällen, nu undrar man ju över den här psykiatikern som är bror till någon rik riskkapitalist som skickar vykort och böcker till människor han inte känner.