Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Lite snabbt. Filmen som är verklighetsbaserad handlar om Ron Woodroof, rodeo-kungen som knullat runt och härjat med alkohol och droger i större delen av sitt liv. Machoheteron som fick både HIV och aids och som gavs 30 dagar kvar att leva, men med hjälp av alternativmedicin levde i sju extra år. Hela tiden motarbetad av läkare, läkemedelsföretag och framförallt av det amerikanske läkemedelsverket de som man tycker borde stå på patientens sida, men som snarare visade sig gå läkemedelföretagens ärende.
Varför känns det igen?
Jag är inte emot medicin, eller läkemedel. Men varför kan man inte samarbeta? Varför finns det inte möjlighet att välja alternativa vägar. Varför klassar man t ex iscador som ett läkemedel, men man får det ändå inte subventionerat på högkostnadskortet? Blä.

I höstas fick jag frågan av Malin om jag ville skriva om min känsla för yoga i i hennes nya bok
Yoga, passion och närvaro i livet. Självklart, sa jag. Vilket erbjudande. Jag blev stolt som en tupp. Eller höna, kanske man ska säga?

Så en dag mitt under min rehabilitering kom Katarina di Leva ut till Järna och Vidarkliniken för att fotografera mig. Det var så spännande för hon hade verkligen tänkt till. Hade med sig en massa fina tunna papper i olika färger som hon rev och pressade mot en glasskiva som hon höll upp framför linsen. Ja, ni ser det skapade på nåt sätt en lite magisk känsla. Jag blev väldigt imponerad. Det passade också den dagen eftersom vädret var så dramatiskt och liksom regnet och ovädret hängde över oss.

Malins bok är verkligen vad ska jag säga innerlig, vackra bilder och fina texter.
Mina favoritbilder i boken är de ovan. Tycker att bilden när Malin går barfota i sin orangeröda klänning är så fin. Hon har en riktning, hon passerar alla de här människorna som gör den uppåtgående hunden. Hon är på väg.
Hennes bok handlar också om det. Om att följa sina steg, spelar ingen roll om de är långsamma eller snabba. Men att man har en riktning, att man vågar. Även om tröskeln känns svåröverstiglig så tar man klivet. Man vågar för att man måste.
Att leva ett liv är så svårt. Man gör så gott man kan. Man jobbar med sina inre demoner och den där rädda lilla flickan som blivit övergiven, lämnad. Hon som känt sig utanför, liten och ensam. Så försöker man stärka henne. Vissa av oss kanske känner det kallet, att man vill få med alla andra rädda, ledsna, små tjejer på vägen. Stärka, stödja. Det vill Malin.
Lite, vågar jag, så vågar du.
För vi vill alla blomma, bli det allra bästa av oss själva, men stjälken måste vara stadig för att den ska palla alla stormar som livet också erbjuder.
Malin älskar, liksom jag också Frida Kahlo. När jag pluggade konst på gymnasiet var jag så fascinerad av hennes konst. Av hur hon målade sin ärrade kropp. Hur hon hela tiden målade sina känslor och tankar utifrån sig själv. Jag tror vi båda gillar Frida för just det. Att hon vågar vara både stark och liten. Att hon visar sina svagheter och ”tillkortakommande”, men att hon gör det med en stolthet och en skönhet.
En dag ska jag vara modig nog att visa min ärrade kropp, liksom medaljerna på min kropp. En dag.
Tack Malin för att du så generöst bjöd in mig i din bok. Jag uppskattade det väldigt mycket. Tack!

P.s såg ni det här i Aftonbladet igår? Nils tog till yoga och rom

Det bästa man har det sätter man bordet…Nä, men skämt å sidor, det bästa du har är du själv. Glöm aldrig det!

Läste (hittar inte artikeln just nu) om två läkare/forskare som var
oense om huruvida socker var beroendeframkallande. Och så är det. Många
nya rön. Ena dagen är kaffe farligt, för att en vecka senare vara något
som man måste dricka för att slippa än det ena, än det andra. Klart man
blir tossig.

Jag förlitar mig inte på forskning. Inte helt och
fullt. För jag vet att man kan alltid vända på forskning. Och som
journalist vet man att frågan är viktig för svaret.
Man kan typ vända och vrida på forskning så att utfallet blir det man vill. Dessutom kostar forskning en massa och vem bekostar forskningen? Jo, oftast de som har pengar eller de som kan få ut nåt av forskningen. Läs tjäna pengar. Läkemedelsbranschen är en av de rikaste branscherna, de bekostar mycket forskning och stöder också Cancerfonden.  Och ja, jag har blivit så luttrad att jag inte tror att de är snälla och vill hitta botemedlet. De vill tjäna pengar. De vill hålla oss beroende av medicin på något sätt.
Alla läkemedel har biverkningar. Vissa läkemedel måste vi ta. Men behöver vi ta allt de föreskriver?
Och borde vi inte ha hittat botemedlet?
Och varför motarbetas alla de som forskar och letar efter alternativa lösningar? Borde man inte samarbeta?
Så läser jag den här texten…

Min uppmaning
är att man ska våga tänka själv. Känna efter vad som känns bra för en själv och så mycket man kan ta reda på mer fakta. Och tyvärr är det ju så,  det kommer alltid finnas forskare som säger att kaffe är farligt och andra som säger att det är bra.

Därför måste man börja tänka själv och hur tänker man själv? Jo, man går ut på nätet och läser de olika forskningarna. Läser vad folk skriver och väger för och nackdelar.

Jag är tacksam för att min mamma är kemist, som i sin tur var dotter till en psykiatiker/läkare som var intresserad av bakterier. Jag kan än i dag komma ihåg hur min morfar ondgjorde sig över det slentrianmässiga ”utskrivandet” av antibiotika. Och ja, han fick ju rätt. Antibiotika är bra, men ska inte överkonsumeras. 

Som det här med detox. Det kommer alltid att vara delade meningar om att detoxa.
Vad som är rätt och vad som är bra.
Vem kan säga vad som är rätt? Och hur kan man veta om man inte provar själv.
Jag vet vad som funkar för mig. Det handlar om att må bra.
Att äta mer grönt och inte en massa mjölkprodukter och gluten och sånt som gör att man känner sig tung. Förut trodde jag att vara mätt är detsamma som att typ hamna i koma. Då hade man ätit tillräckligt. Idag vet jag att jag mår bättre, känner mig lättare i kroppen, sover bättre och vaknar piggare om jag äter lätt, dvs mer grönt och så mycket det går och man orkar råa grönsaker.
Clean eating kommer att bli den nya trenden efter raw food.

Ni vet Erika som valdes ut av mig och tidningen Amelia? Hon är nu mitt uppe i sin tio dagars detox. Har varit så kul att följa henne. Här kan du läsa Erika bloggar om sin detox

Sedan sommaren 2012 har jag varje morgon druckit en kopp med hett vatten med en halv pressad citron och jag tänker fortsätta med det.För jag tycker att det funkar på mig.

Men en vana jag har och som jag tänker hålla kvar vid. Det är en grön juice om dagen. Mitt livselixir. Älskar att fylla mig med klorofyll. I love green.

Några blev så arga. Vad har du för medicinsk utbildning, var bland annat en fråga jag fick.
Och också samma person tyckte att jag borde skämmas som berättade om mina erfarenheter. Att jag gav skuld till de som var sjuka som den personen sa inte orkar ändra sina kostvanor.
Jag bad om ursäkt för om jag gjort fel när jag länkade till min nya bok, men skämmas. Oj, vilket starkt ord.
Att yoga och äta mera grönt i livet har hjälpt mig att må så bra också när det var som jävligast under cancerbehandlingarna.
Det är min övertygelse och något jag inte kan eller vill ge upp. Och nej jag har ingen medicinsk utbildning, men vem är expert på mig?
Jag är tacksam för all den hjälp jag fick på sjukhuset. All den expertis, men allt var inte bra för mig och därför är jag glad att jag vågade stå på mig och ifrågasätta och söka alternativ till behandlingen.

Ni som följt mig, vet att jag kände att nåt var fel i mitt högra bröst och att jag tvingade in mig till Bröstcentrum med mitt svullna bröst men skickades hem med Voltaren på fredagen. Hade jag inte gjort det, stått på mig måndagen efter när det inte fanns några tider för vare sig mammografi eller ultraljud och när läkaren inte vill ta biopsi på mig utan att jag genomgått de tidigare undersökningarna. Jag vågar nästan inte tänka vad som hänt om jag hade låtit veckorna gå innan det fanns en ledig tid för undersökning. Jag ställde mig upp, grät och skrek hysterisk och tvingade läkaren att ta biopsi på mig fast hon egentligen inte ville. Jag hade googlat och sett att det
finns nåt som heter inflammatorisk cancer. En aggressiv form av cancer, inga knölar som känns och som sprider sig snabbt. Någonstans i mig visste jag att jag var tvungen att agera snabbt. Hade jag inte gjort det, hade jag kanske inte suttit här idag. Nej, jag har ingen medicinsk utbildning, men jag tänker inte skämmas för att jag delar mina erfarenheter av det jag varit med om.

Jag är expert på mig och den makten tänker inte jag ge bort.
Men det här med cancer är minerad mark och jag skulle önska att svensk sjukvård var lite mer som sjukvården i exempelvis Tyskland, där man gärna tar hjälp av alternativ medicin där man sett att det funkar. Patienten får möjlighet att välja på ett helt annat sätt än här, vad jag förstått.
Jag försöker tänka till många varv innan  jag uttalar mig om cancer. Hur man kan tänka.  Jag vill verkligen inte skuldbelägga någon som är sjuk.
För jag vet att många inte överlever den här jävla skitsjukdomen.

Min intention när jag skrev på den där sidan var så klart inte att ge dåligt samvete, utan snarare hopp. Ingjuta lust.
Jag
får så många mejl från tjejer och killar som känner sig stärkta av min
historia. Som vågat ifrågasätta doktorer och sjukvård, kanske begärt en
second opinion. För man får det. Man får vara en bråkig och ifrågasättande patient. Det är ditt liv det handlar om.
Eller som mår så bra av att juica grönt och vill veta hur jag, som inte har en kockutbildning eller dietistutbildning tänker när jag lagar min mat. Vad ska jag säga, hittills är mina värden varit väldigt bra. Borde inte det rimligen vara en ganska bra måttstock?

Nej, jag har ingen medicinsk utbildning, men jag känner min kropp och jag vet att man måste strida för sin rätt i sjukvården. Jag säger inte att det är rätt, men det är så det är. Sjukvården är orättvis och det måste vi ifrågasätta.
Och tyvärr efter alla behandlingar och alla möten på sjukhuset har en jobbig känsla fastnat i mig och den är, att vi kvinnor på så många sätt är som försökskaniner. Man testar läkemedel på oss genom att först chocka oss, så vi inte vågar något annat än att följa de råd de bestämmer för oss.
Det vill jag ingjuta i alla. Ge inte bort din makt. Våga känn efter vad du vill och hur det känns i dig. Lyssna på kroppen. Sök information. Ta reda på mer.

Att ifrågasätta sjukvården och den där läkaren i den vita rocken kräver mod. Det är svårare att vara motvals och inte hänga på det som alla andra gör.
Att välja bort den traditionella cancervården det kräver sånt mod, och många skulle nog säga att man är dum, rent utsagt korkad om man gör det. Jag hade aldrig vågat göra det. När jag var mitt uppe i behandlingar följde jag den här tjejen Jävlaskitcancer. 
Hon valde bort cytostatika. Jag vet inte hur det gått för henne. Någon som vet? Jag tänker på henne då och då. Men jag tyckte att hon var modig som följde sin inre röst.
Jag hade aldrig vågat välja bort cellgifter och jag tog nästan allt de sa åt mig, men jag kompletterade med alternativ medicin och behandlingar.  Jag avbröt herceptinbehandlingen när jag blev sjuk av den och jag avböjde antihormonbehandlingen, som hade gett mig biverkningar som artros och ingen sexlust. Men jag vågade ifrågasätta läkaren som skrev ut mediciner till mig när jag fick hjärtsvikt (en biverkan av herceptin) som hade kunnat göra min hjärtsvikt kronisk och dessutom gett mig lägre blodtryck och njursvikt. Ni vet ju att jag ”lagade” min hjärtsvikt alternativt.

När jag fick min cancerdom blev jag så chockad. Idag har jag förstått att det är så man jobbar inom sjukvården. Tre läkare som satt mitt emot mig och som alla tre sa; Googla inte på din sjukdom. Din cancerform är aggressiv och vi måste sätta in det tunga artilleriet. Jag vågade inget annat. Jag chockades. Jag var i chock mer eller mindre tills jag gjort större delen av alla behandlingar.

Idag är mina råd följande:
Googla
Ta reda på så mycket du kan, så att du kan följ med i vad som ”bestäms” om din behandling.
Ta reda på vilka biverkningarna och var uppmärksam på dem.
Våga ifrågasätt läkarna. Be om en second opinion, man får det.
Var en jobbig patient. Sverige är inte bäst i världen, i många andra länder har de faktiskt kommit mycket längre än vi.
Ta med en kompis eller någon du litar på som kan föra din talan när du inte klarar, vågar eller orkar.
Ta reda på vad den alternativa vården säger. 
Våga hör av dig till experter.
Jag hörde av mig till Vidarkliniken, Sanna Ehdin om de alternativa vägarna, Mia Lundin när det var dags för antihormoner, Stefan Einhorn för att prata om min cancervård, Renee Voltaire och Cecilia Davidsson när det kom till mat och probiotika. Personer jag litade på och såg upp till. Och jag googlade. Läste allt jag kunde och vägde för och nackdelar med allt.
Och jag valde ett mer grönt liv, eftersom jag märkte hur mycket bättre jag mådde av att välja bort kött, mjölkprodukter, gluten och socker.
Drick ett glas grön juice varje dag.

Jag är expert på mig. Jag vet vad som är bäst för mig om jag vågar lyssna och min kropp säger mera grönt.

då och då gör jag det.
Och från och med nu tänker jag göra det två gånger om året, ungefär så ofta som man tvättar sina fönster. En inre rening.
Vad pratar jag om? Jo, tarmsköljning.
Januari är liksom storstädarmånaden och det innebar för mig ett besök hos Christina på Hela hälsan.

Så här trevligt ser det ut. Man ligger inbäddad med värmefilt på magen. Då och då masserar Christina min mage. Det är lite spänningar här och där. I magen samlas inte bara avföring, utan också en hel del känslor och stress. Magen och psyket hänger ihop, hur ofta säger man inte Gå på magkänslan, om en människa tvekar inför något beslut.
Jag vill hjälpa min mage. dels att fatta rätt och bra beslut för mig. Men framförallt vill jag att min mage ska må bra.
Jag vill ha ett bra immunförsvar. Jag vill ha en tarm fylld av små ilskna och starka krigare som mobiliserar om minsta lilla skit/sjukdom tar sig dit. Men i väntan på sjukdomar, ska det vara frid och fröjd därinne.

 Jag gjorde min första riktiga tarmsköljning för sex eller sju år sedan. Och jag har också skrivit om tarmsköljning tidigare i bloggen som Du kan läsa här. 

Det här är dock andra gången jag gör en sån här tre-fyra timmars sköljning hos Christina. Jag rekommenderar henne varmt. Hon tar sig tid. Hon har gjort det här i många många år. Och det känns inte konstigt eller äckligt när man är där.

Vi är ju gärna lite rädda, eller ska jag säga pryda att prata om tarmen är inget vi direkt gör. Men om vi inte pratar om sånt som gör ont, skaver, känns obehagligt så kommer vi aldrig någonvart.

Jag är sjukligt intresserad av tarmen, eller snarare av att ha en väl fungerande tarm. Man säger också att 70-80 procent av vårt immunförsvar ligger inom våra tarmars väggar.
Kanske läge att börja bry sig om sin tarm?
Många tänker att det bara handlar om att äta och sen bajsa. Sen vill man inte veta vad som händer där inne och kanske är det så att man måste bli dödssjuk och typ tappa alla spärrar för att vilja veta det?
Som jag.

Men som Dr Joseph Mercola säger: När du äter för mycket spannmål, socker och processade livsmedel, fungerar dessa livsmedel som gödning för skadliga bakterier och jäst och får dem att snabbt föröka sig.

Jag vill inte att det ska föröka sig en massa skadliga saker i min tarm, som sen slår ut mitt immunförsvar så att jag inte har just nåt försvar när jag blir sjuk.
Jag vill vara frisk.

Alla sjukdomar börjar i tarmen
Hippokrates

En frisk vuxen bär i genomsnitt 1,5-2 kg nyttiga bakterier i sin tarm och de hjälper matsmältningsprocessen. De är de här bakterierna tillsammans med svampar och arkeer, kallas för tarmfloran eller mikrobiomet. De täcker tarmväggen och bidrar till att omvandla näringsämnen från maten till en form som kroppen kan absorbera. Tarmfloran skyddar våra kroppar från invasiva mikroorganismer, toxiner och parasiter och är en viktig del av vårt immunförsvar. Om mikrobiomet är skadat eller i obalans är vi känsligare för smittor och sjukdomar.

Så därför tänker jag att jag låter duscha mitt inre och skölja ut sånt som inte är bra som kanske fastnat i tarmen. Och efter en tarmsköljning så är det precis så man känner sig. Väldigt ren. 

Ni som läst frisk och strålande hy på naturlig väg och nu min senaste bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv vet nog vid det här laget att jag tycker att man kan ägna sin tarm och bajset en liten tanke. Omtanke.
Och som en händelse läser jag den här boken. Det är en ung tjej född 1990, hon är läkare och hon har också varit sjukligt intresserad av allt som har med tarmen att göra.  
Charmen med tarmen
Vilken viktig bok.

 Blev så glad när jag fick den här sidan skickad till mig. Så fint skrivet om min bok Jag vill fan leva
 Och så den här skivan, ja, den är konstant på repeat

Tack för alla svar av er modiga tjejer. Det var flera som
svarade på min efterlysning här på bloggen och vi valde Erika. Erika
hade redan tagit ett stort kliv i att förändra och ändra i sitt liv. För
en kortare tid sedan så bestämde hon sig för att hoppa av ett fast
jobb. Hon vill ha förändring. Hon vill må bättre. Det känns som en sån
ynnest att få hjälpa henne med det. Jag hade gärna ”guidat” flera och vem vet vad som dyker upp här på bloggen i framtiden… Håll utkik.

Min dröm är ju att skapa en grön arme, alltså att folk tänker mera grönt i sin matlagning. För man mår så mycket bättre. Och en människa som mår bättre är gladare och blir förhoppningsvis snällare. Jag tror på en positiv spiral.

Margareta från Årstiderna skänkte två grönsakslådor och den här kallpressen. Så nu är det bara för Erika att börja juica och äta mer grönt. 

Här coachar jag Erika. Ger lite tips och tänk inför hennes ”resa”. I
bakgrunden sitter Linda Newnham från tidningen Amelia och ”antecknar” allt vi säger. Det här
är både läskigt och spännande på samma gång. Jag är ju inte utbildad
coach, men jag vill så gärna inspirera till ett hälsosammare liv. jag vill se skillnad. Kanske göra lite skillnad också. Jag
älskar när jag ser tjejer och kvinnor blomma, ta för sig i livet. Må
bra. Om man läser mina böcker ser man tråden, för det finns en sådan.
Aldrig huka rygg. Våga stå upp för den du är. Ta för dig. Men
framförallt gilla dig själv för den du är. Tyck om varenda kvadratmeter
av dig själv, även de bitar som är svåra att gilla.

Förnöjsamhet är mitt
motto.
Och för mig har det varit en svår och lång väg,
kringelikrokig att hitta dit och jag går fortfarande vilse. Men jag
gillar mig själv, trots att jag vet att jag gör misstag och fel. Tänk att man skulle behöva bli femtio år för att den känslan så där på riktigt skulle infinna sig (i alla fall några dagar då och då)

Lite kul

Nytt år. Nya möjligheter. Ut med det gamla och in med det nya. Jag började det nya året med att äta en pizza. Det gjorde mig tung, men det var exakt vad jag ville ha i den stunden. Go with the flow, eller dit hjärtat leder dig och jag ville ha en pizza efter allt nyårsfirande.
Jag ville ligga under täcket och titta på film efter film och känna att magen var full av allt gott.
Jag ville det.

Sen dag två  på det nya året gick jag och yogade för en av mina första yogafröknar, Maria Boox  och det är så härligt. Går en fem dagars mysoreworkshop. Så fin början på det nya året.

Det handlar om balans.  Att hitta balans i livet i alla avseenden.

Min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv går nu att beställa både på bokus och adlibris. Så kul. Jag hoppas den ska bli en liten spark i baken på de som behöver och vill ändra om lite. Starta om. Bli lite mer gröna. Rensa, rena och röja. För äta pizza varje dag skulle jag aldrig vilja.

Men att göra en utrensning handlar ju inte bara om att detoxa med maten, utan också om dina egna tankar. Städa upp och ta hand om sig själv.
Oj, vad jag behöver det, ofta.

Så nu har jag bokat tid på en tarmsköljning och så har jag bokat in mig på den här detoxen. Jag rekommenderar den. Och vad mycket jag kommer att få gjort när jag inte behöver tänka en sekund på att laga mat, förbereda. Jag ska bara sitta och skriva och äta supernyttigt. Lyxigt värre, because im worth it…

Jag älskar Stenmarks skämt.
Brukar roa mig med att googla på honom och jag hittar så många skojiga bilder/texter av honom.
Han har en galghumor som passar mig. För så är det på nåt sätt, man kan alltid skratta åt skiten. Först måste man så såklart sörja och vara ledsen. Liksom rida ut vågen.
Men sen för att komma vidare är alltid humor ett så bra vapen.
Jag är så glad för mina vänner.
Jag är så glad för varje skratt jag får.
En skrattfri dag känns.
Skrattiga dagar är alltid de bästa.
Jag älskar att skratta.

Så jag vill passa på att önska er ett gott nytt år med en potpurri ala Stenmark.
En liten skrattfest.
Eller åtminstone dralitepåsmilbandenfest.
Och jag önskar och hoppas och tror att 2015 ska bli ett snällt år, i alla fall lagomsnällt så att vi orkar med det.
Ska sätta mig ner och skriva lappar med drömmar om mitt nya år. Ska också passa på att bränna lite lappar där jag präntat ner negativa tankar, känslor och sånt där dumt och istället försöka byta spår.

Gott nytt snällt år alla finingar.
Vi ses nästa år.

och hörrni ett bra sätt att börja det nya året, det kan vara det här
Bara ett litet förslag, pussochkram

Ut med det gamla och in med det nya.
Oj, ibland är det inte så enkelt. Men så står man där på tröskeln in till ett nytt år. Så stora förväntningar och förhoppningar. Må det infria sig allt det där man vill och behöver och gärna lite till. Att leva ett liv är inte så enkelt.
Det skulle vara så mycket enklare om man fick sitta i en grotta och bara meditera och göra lite yoga, helst i ett varmt land. Ibland känns det som att värme gör livet enklare, om inte annat så gör värmen en glad. Är man glad är man snällare än när man är kall, visst har jag rätt?

Den största utmaningen är det liv vi lever där vi på nåt sätt sätter krokben på oss själva. Snubblar på allt som vi tror vi måste ha. Rusar ut på mellandagsrean och kommer hem med nåt nytt som stillar habegäret en liten stund. Men alldeles säkert är att det kommer att komma nya saker, kläder, prylar som vi vill ha. Måste ha, för att stilla det där behovet. Den där önskan och drömmen om att må bra.
Det kortsiktiga.
Vi går alla runt med de där drömmarna om att nå dit där tillfredsställelsen bor i våra kroppar. Ibland nuddar vi platsen. Kanske lyckas vi stanna där en stund, vissa gånger lite längre. Men det är så mycket som skymmer, drar oss tillbaka till rädslan och oron i kroppen.
Det kan vara rädslan för att bli sjuk igen, att någon man älskar blir sjuk, försvinner ifrån oss. En relation som går sönder och verkar svårlagad. Stolthet som gör det svårt att mötas igen. Rädslan av att bli bortstött. Utanförskapet. Rädslan att inte få vara med. Relationer med andra än oss själva är svåra att få ihop. Få till. Så där så att det känns bra och rätt för alla. Utan att någon behöver göra avkall på sig och sin person. Så många känslor och rädslor som vi bär på. Som styr oss utan att vi ens är medvetna. Spöken från förr. Trauman. Det där lilla barnet vi alla går runt och bär på. Mitt lilla jag. Barnspöket.
Som växer sig stora, blir till stora berg som verkar alldeles för utmanande höga att man hellre går runt i kringelikrokar än kastar sig upp och bestiger dem. För tänk om man ramlar?
Livet.
Ömsom underbart och varmt och härligt och roligt.
Och ömsom kallt, hårt, fel. Och man undrar hur hamnade jag här?
Hur kom jag till den här platsen när min intention var helt annorlunda?
Svårnavigerat.
Ibland känns det som att jag behöver ett kompass för att ta mig igenom och fram i mitt liv.
Alla dagar är inte underbara. Alla dagar går jag inte runt med ett stort leende på läpparna och njuter. De ledsna, sorgsna och rädda dagarna finns där som stunder då jag känner av hur livet känns.
Jag måste njuta mer var min stora tanke när jag var mitt uppe i alla cancerbehandlingar. Jag är bra på att njuta, men jag är också bra på att snurra upp tanken.
Lika lätt för att skratta, så lätt har jag att gråta.
Ofta märker jag att jag tänker: jag måste andas in i det där som känns. Djupa långa andetag, för jag märker att när jag är låg och liten är min andning grund. Och jag tvingar mig själv att blåsa liv i den där lillalilla lågan som brinner i mig. Livet i mig.
Andas ut allt det där jag inte vill ha i mitt liv och andas in allt jag vill ha i mitt liv.
Jag andas in
Jag andas ut
Jag andas in
jag andas ut
Mitt nyårslöfte ska vara mer andning i mitt liv.
Mer kraftfulla andetag.

Ett annat kraftfullt sätt att fira in det nya året som jag gjort ett par gånger med någon jag litar på. En fin nyårstradition. Man kan göra den med sig själv också. Skriv ner på små lappar det du vill ha mer av i ditt liv, dina drömmar och mål och så skriver du några lappar med det du inte vill ha med dig in i det nya året. Du kan skriva vad du vill. Det är dig helt fritt. Allt från en dålig relation, tråkigt jobb, dålig hälsa, sluta äta godis. Något i dig själv, ett mönster som stör dig, som att du oroar dig för mycket, ditt kontrollbehov eller vad det nu kan vara.  Berätta det du skrivit och som du känner att du kan och vill dela med dig av. För det är ett sätt att också stå för att släppa vanor, situationer.  Elda upp lapparna. Du kan elda i snön i en kastrull, eller i diskhon. Läs sedan de där lapparna om hur du vill ha det. Att våga stå för det du vill. Det du drömmer om.
Vi gjorde så att vi slängde de där lapparna med önskningar om ett roligare, bättre, skojigare, snällare liv upp mot himlen. Som en förväntan av att få de infriade.
Man får drömma.
Man får ha mål och önskningar.
Jag tänker att 2015 är det snälla året. Liksom skördetid.