ut med det gamla och in med det nya


Den frostbitna anslagstavlan vid busshållplatsen på landet väntar på sommarens alla lockelser och påminner oss om att sommaren varit, skojigheter passerat, men att det där finns plats att fylla med just det nya. Förväntningar. Utmaningar. Gammalt och nytt i en skön blandning.

Ut med det gamla och in med det nya.
Oj, ibland är det inte så enkelt. Men så står man där på tröskeln in till ett nytt år. Så stora förväntningar och förhoppningar. Må det infria sig allt det där man vill och behöver och gärna lite till. Att leva ett liv är inte så enkelt.
Det skulle vara så mycket enklare om man fick sitta i en grotta och bara meditera och göra lite yoga, helst i ett varmt land. Ibland känns det som att värme gör livet enklare, om inte annat så gör värmen en glad. Är man glad är man snällare än när man är kall, visst har jag rätt?

Den största utmaningen är det liv vi lever där vi på nåt sätt sätter krokben på oss själva. Snubblar på allt som vi tror vi måste ha. Rusar ut på mellandagsrean och kommer hem med nåt nytt som stillar habegäret en liten stund. Men alldeles säkert är att det kommer att komma nya saker, kläder, prylar som vi vill ha. Måste ha, för att stilla det där behovet. Den där önskan och drömmen om att må bra.
Det kortsiktiga.
Vi går alla runt med de där drömmarna om att nå dit där tillfredsställelsen bor i våra kroppar. Ibland nuddar vi platsen. Kanske lyckas vi stanna där en stund, vissa gånger lite längre. Men det är så mycket som skymmer, drar oss tillbaka till rädslan och oron i kroppen.
Det kan vara rädslan för att bli sjuk igen, att någon man älskar blir sjuk, försvinner ifrån oss. En relation som går sönder och verkar svårlagad. Stolthet som gör det svårt att mötas igen. Rädslan av att bli bortstött. Utanförskapet. Rädslan att inte få vara med. Relationer med andra än oss själva är svåra att få ihop. Få till. Så där så att det känns bra och rätt för alla. Utan att någon behöver göra avkall på sig och sin person. Så många känslor och rädslor som vi bär på. Som styr oss utan att vi ens är medvetna. Spöken från förr. Trauman. Det där lilla barnet vi alla går runt och bär på. Mitt lilla jag. Barnspöket.
Som växer sig stora, blir till stora berg som verkar alldeles för utmanande höga att man hellre går runt i kringelikrokar än kastar sig upp och bestiger dem. För tänk om man ramlar?
Livet.
Ömsom underbart och varmt och härligt och roligt.
Och ömsom kallt, hårt, fel. Och man undrar hur hamnade jag här?
Hur kom jag till den här platsen när min intention var helt annorlunda?
Svårnavigerat.
Ibland känns det som att jag behöver ett kompass för att ta mig igenom och fram i mitt liv.
Alla dagar är inte underbara. Alla dagar går jag inte runt med ett stort leende på läpparna och njuter. De ledsna, sorgsna och rädda dagarna finns där som stunder då jag känner av hur livet känns.
Jag måste njuta mer var min stora tanke när jag var mitt uppe i alla cancerbehandlingar. Jag är bra på att njuta, men jag är också bra på att snurra upp tanken.
Lika lätt för att skratta, så lätt har jag att gråta.
Ofta märker jag att jag tänker: jag måste andas in i det där som känns. Djupa långa andetag, för jag märker att när jag är låg och liten är min andning grund. Och jag tvingar mig själv att blåsa liv i den där lillalilla lågan som brinner i mig. Livet i mig.
Andas ut allt det där jag inte vill ha i mitt liv och andas in allt jag vill ha i mitt liv.
Jag andas in
Jag andas ut
Jag andas in
jag andas ut
Mitt nyårslöfte ska vara mer andning i mitt liv.
Mer kraftfulla andetag.

Ett annat kraftfullt sätt att fira in det nya året som jag gjort ett par gånger med någon jag litar på. En fin nyårstradition. Man kan göra den med sig själv också. Skriv ner på små lappar det du vill ha mer av i ditt liv, dina drömmar och mål och så skriver du några lappar med det du inte vill ha med dig in i det nya året. Du kan skriva vad du vill. Det är dig helt fritt. Allt från en dålig relation, tråkigt jobb, dålig hälsa, sluta äta godis. Något i dig själv, ett mönster som stör dig, som att du oroar dig för mycket, ditt kontrollbehov eller vad det nu kan vara.  Berätta det du skrivit och som du känner att du kan och vill dela med dig av. För det är ett sätt att också stå för att släppa vanor, situationer.  Elda upp lapparna. Du kan elda i snön i en kastrull, eller i diskhon. Läs sedan de där lapparna om hur du vill ha det. Att våga stå för det du vill. Det du drömmer om.
Vi gjorde så att vi slängde de där lapparna med önskningar om ett roligare, bättre, skojigare, snällare liv upp mot himlen. Som en förväntan av att få de infriade.
Man får drömma.
Man får ha mål och önskningar.
Jag tänker att 2015 är det snälla året. Liksom skördetid.

0
0