Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag säger och skriver ofta att jag, att vi måste lyssna på kroppen.
Vad den säger. Vad den vill.
För att den ofta vet vad den behöver.
Jag tänker och tycker så. Jag försöker göra som kroppen ”säger”.

Jag lyssnar.
Känner.
Ibland kanske till och med för mycket.
Gäller att hitta balans. Lagom.
Marinerar hjärnan och tankarna med ro, med glädje, med allt det goda. Har fått så många fina tips av er. Sparar dem alla. Väljer ut dem som passar bäst för ändamålet. Men så dök en viktig tanke upp. vila är viktigt. Sova är viktigt då får kroppen chans att reparera sig själv. Då jobbar lymfsystemet och det tuffar på och gör sitt jobb. Men dagen måste också brytas upp med pauser. Vi får så många intryck. Vi är med om så mycket. Nyheterna som berättar om allt som händer i världen och i vårt land skakar om oss. Sätter sig i kroppen. Känslor kapslas in om vi inte bearbetar dem. Därför behöver vi tupplurar, vilostunder mitt i stressen. Mitt på dagen. Räcker med en kvart, då och då under dagen. Siesta måste vara en av de bästa uppfinningarna. Checka ut en stund. Lägg sig ner, ta av sig skorna och vila på en parkbänk i skuggan.

Fick den här länken från radioprogrammet Kropp och själ skickat till mig Håller supermaten vad den lovar?  Lyssnade och kände, jaha nu ska de sänka kosttillskotten och säga att antioxidanter ger cancer. Så hittade jag det här svaret
Och då kände jag bara, det finns inget svart eller vitt. Det finns olika sidor, olika sätt att se på saker och ting. Vad är vetenskap? Så jag fortsätter med mina kosttillskott som inte har en massa skittillsatser i sig. För man kan också börja fråga sig, varför säljer Apoteken kosttillskott med skit i sig, som då ger cancer? För det var alltså kosttillskott köpta på apoteket. Borde inte en instans som apotek vara någon sorts stämpel på att det är bra varor. Ja, herregud vem ska man tro på?
Bli din egen expert säger jag bara. Lyssna på din egen röst.

Det regnar på landet.
Igår orkade inte Magnus Härenstams kropp längre. Det är så sorgligt. Han är så mycket min barndom, Så många vuxna barns barndom. Fem myror är fler än fyra elefanter är en klassiker. Så härligt det var. Tittade även fast jag blivit för gammal. För tonen. För värmen. För barnsligheten. Magnus var en snäll gubbe i rutan med förkorta byxor som gav så mycket. Tack för det du förmedlade.
Blä för cancer som tar människor ifrån oss.
För Magnus dog av sviterna av cancer läser jag i tidningen. Han fick återfall. Det skapar ju också oro. Oro i många som haft cancer. Gode gud låt fem år gå. De fem åren som visar och säger att man är friskförklarad.

Hade svårt att sova i natt. Oroar mig för torsdag. Oroar mig för undersökningen. Oroar mig för att det ska bli ännu en midsommar i töcken. För det tar ju alltid tid att få svaret. Jag säger Nej till cancer. Nej till cancer i min kropp. Ge mig hundra friska år. Jag vill också gå på bröllop som 99åring. Som Dagmar von Arbin som är äldst i släkten Bernadotte. Och höra släktingar säga Ja till kärleken.

Det här med att säga ja och nej.
När jag gick i högstadiet hade jag en ”badge” med texten Nej till kärnkraft. Då var jag fortfarande i tron att det gick att förändra saker i samhället om man sa ifrån, visade vad man tyckte. Jag är inte lika fast i min övertygelse längre. Jag trodde på att man kunde säga Ja eller nej. Men så var det ju inte, för det blev en mellanväg, ett kanske. En förlängning av kärnkraften. Ibland är den där mellanvägen bra. Jag vet att jag brukar säga att allt är inte så enkelt, det är inte svart eller vitt. Så brukar jag säga och tänka när man blir ledsen över relationer som går i kras, vänskap som tar sig en annan väg. Reaktioner hos en själv och andra. Man försöker förstå sig själv många gånger. Man kanske vågar fråga sig själv, varför sa jag så. Varför gjorde jag så. Vad menade jag med det.
Men när det kommer till kärnkraft, jag tycker det är obehagligt.
Läs den här boken Bön för Tjernobyl Som förövrigt min pappa översatt. Så stark. Så viktig.
Eller läs det här Greenpeace om Fukoshima

Jag tycker att vindkraftverk är vackra. Men de är inte bara vackra. Läs
Vi har ett litet berg här på landet. Tänk om man kunde placera ett vindkraftverk där. För DET är ja till livet. Till det som kommer efter oss. Till våra barn och barnbarns framtid.

Sofias sång till CarlPhilip

Har fått så många fina, bra, intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Tack. Ni är fantastiska.
Jag vet att människor menar väl, att saker och ting sipprar ut. Att man kanske är oförstående. Man menar väl men det blir så fel.
 Jag kommer ihåg när jag var gravid, hur ofta fick jag inte höra om människors förfärliga, hemska, urjobbiga förlossningar. Ibland också historier om de som förlorat sina barn, sent i graviditeten. Ibland kan det vara så med cancern.
Ofta får jag höra om släktingar och vänner som inte överlevt sin cancer, som inte klarat omgång två av cancer. Om återfallet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen. Jag blir ledsen för deras skull. Att man förlorat en kär vän, en släkting. Jag blir ledsen för att människor dör i den här sjukdomen som det inte ännu uppfunnits något botemedel.
Men det händer nåt i mig. Det skapas oro. Nu menar jag inte att man inte ska berätta saker för mig. Det är inte det jag menar. Men sedan jag blev lite mer offentlig, så kommer folk fram till mig på stan. Folk jag inte känner. Jag tycker det är jättehärligt när människor kommer fram. Men ibland blir det lite tungt. Lite svårt att värja sig.

Och ofta tar jag det, och tänker precis så. Att de menar väl. Men ibland får deras kommentarer fäste. Och det sista jag vill är att bli en bitter person. En som ältar gamla oförrätter. Jag vill bort från offerkoftan. Kränga av mig den.
Den är inte trevlig. Jag ser den på många runtomkring mig och jag tar då och då på mig den själv.
Att vara offer är också ett skydd. Det är ju ibland också ett sätt att slippa ta ansvar, att man själv är delaktig i något. I dramat. I det som händer. Nu menar jag inte cancern. Utan i ett sammanhang. I relationer. På jobbet. På var man kommer ifrån. Jag vill inte vara ett offer.
Jag vill vara chef över mig själv. En bra chef som tar hand om mig själv. En som står stadig när det svajar. Som är medkännande, inkännande men ändå stark och bra på att sätta gränser. Säga nej och ja, när det känns bra för mig.

Den här bilden la yogaläraren Ulrica Norberg ut på sitt instagram för några dagar sedan. Tycker den säger så mycket.Visst känner man igen känslan…

Igår hade jag ett möte med ett förlag. Så kul. De ville träffa mig. Hade ett förslag, en ide de ville prata med mig om. Den här situationen är så underbar. Att jag blir kontaktad och inte tvärtom.
Vi pratade om när man hamnar i en sån situation när folk säger nåt till en som inte känns bra, de stjäl ens energi, de gör en ledsen, men man har inte tid, inte möjlighet att ta ”fajten” för att den kanske är subtil den där kommentaren som de säger. Ja, ni fattar?
Då kan man korsa fingrarna. Korsa armarna. Låta kroppen göra nåt, så att man inte låter det de säger, det de signalerar få fäste i en. Man får liksom ta till alla knep man kan.

Vad tror ni om det här? Läs om dr Hamer 

Jag har väl inte riktigt smält det.
Denna loserstämpel som man då och då kan få sig en ordentlig känga av. Att man inte gjort tillräckligt. Att man slarvat med sitt liv, att det är anledningen till cancer.
Ingen som inte varit där, i det där oroslandet kan vet hur det känns. Men ändå så många utan erfarenhet som ska ge en råd.
Tala om för en varför jag fått cancer.
Jag stressar för mycket.
Jag har inte gjort resan.
Jag måste gå till just den healern.
Äta guld, kollodialt silver. Röka gräs.
Dricka vetegräs mer än jag gör.
Det kan vara från ett tidigare liv.
Karma, absolut. Det handlar om en skuld från förr.
Du får inte oroa dig så mycket. Oro ger cancer.
Tjong, jag sållar. Men… ändå.
Det gör en ledsen. Oftast håller jag det ifrån mig. Men vissa dagar glider det in under blusen. Tar fäste. Kanske är jag extra känslig nu. PÅ torsdag ska jag göra en röntgen för att se att det inte är metastaser i ryggen. Jag vet ju hur det känns att gå igenom cancerbehandlingar. Min oro springer ju också ur en vetskap om hur det känns. Det är en oro i en trött människa som redan sprungit hundra maratonlopp och som nu bara vill vila. Åka till landet, logga ut. ta det lugnt.
Jag försöker stilla oron. Men hur jag än gör, blir jag rädd. Även om jag vet att jag är bra på att skratta mitt i gråten. Njuta mitt i skiten.
Men för exakt tre år sedan, torsdagen innan midsommarafton fick jag ett besked som delade in mitt liv i två delar. Livet före cancer och livet efter.
Låt det för alltid vara livet efter.
Det vill säga jag är frisk. FRISK. FRI   sk
Jag skrev det när jag var sjuk i cancer, jag skriver det igen. Ge inga råd om en person inte bett om det. 
Jag ber ofta om råd. Om bästa sjukgymnasten. Om bästa hjärtläkaren. Råd mot lymfödem eller vad det nu kan vara. Jag gör det för min egen räkning och för alla andra som inte har en blogg där de kan slänga ut såna frågor. Jag vet mitt ansvar. Jag tar det. I grunden, i mitt hjärta är jag alltid journalist, som kämpar för den lilla. För hon som inte har rösten. Jag vill synliggöra problem.
Men jag har ännu inte frågat om varför jag fick cancer. Eller varför man får cancer.
Den frågan har jag inte ställt.
Men svaren pådyvlas jag alltsomoftast, lite så där inbäddat, inlindat.
Alla dessa snusförnuftiga kommentarer jag och andra som haft cancer, eller kämpar med cancer får av människor som inte känner mig, som kommer fram på gatan. Om jag sitter på ett kafe, eller var jag nu är och som talar om för mig, ger mig råd, utan att jag bett om det.
När man kämpar med en sjukdom som för vissa har dödlig utgång och när man får den, inte har en aning om man kommer att klara sig. Eller den andra oron som slänger sig över en, tar stryptag om en, kommer jag att få tillbaka cancern?
De tankarna, den rädslan är övermäktig.
Man kämpar.
Så ändå, då och då får man stå ansikte mot ansikte med människor som med någon sorts övertygelse säger att jag ska tänka bort cancern, be bort den. Jag har inte trott tillräckligt. Att det är karma. Att jagvetifan alla anledningar.
Hur kan man veta?
Jag tänker snälla tankar, för jag vet att det är bättre än att fastna i en bitterloop. Jag är en schysst person om människor är snälla mot mig. Jag har en liten nära skara runt mig. Jag vill väl. Och jag tar hand om min egen skit, mitt eget bagage. Jag jobbar med att inte pysa ut på andra människor. Att inte avlasta mitt på någon annan. Möt människor med kärlek är mer min devis. Men allt beror också på hur jag blir bemött. Jag har ännu inte hamnat i ”vänd andra kinden till”.
Jag jobbar med min oro på alla de plan jag kan. Jag äter bra mat. Jag sover och lägger ner så mycket pengar på det alternativa att jag ibland blir lite rädd.
Men ändå.
Jag vet att det är av snällhet.
Men hur kan så många veta vad som gett mig och alla andra människor cancer.
Hur kan man veta?
Så nu slänger jag ut frågan, skriv det här. Så jag kan förstå, ni som vet.
Varför fick jag cancer?
Låt oss ha en diskussion om cancer.

Ni är så gulliga. Så fantastiska.
Ni är en livboj som man kan hålla fast vid. Grabba tag om när allt känns bortom kontroll.
Tack för alla mejl. Alla gulliga inlägg både här, på mejlen, facebook och på instagram
Tack.
Jag håller fast. I livbojen. Gungar med. Vaggas.
Glömmer oron ibland.
Gör allt jag kan för att putta undan oron.
Tar
mitt iscador, som är ett mistelextrakt som en läkare på Vidarkliniken
skrev ut till mig för lite mer än två år sedan. Jag tar det i sprutform
tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag. Det ska höja mitt
immunförsvar.
Jag kämpar med det. Med att stärka immunförsvaret.
Ibland faller jag tillbaka. Slarvar skulle någon säga. Vad vet jag.
Men allt jag gör för eller emot den här kroppen visar sig. Gör sig hört. Så är det.
Jag behöver sömn. Sova ordentligt.
Äta bra och grön mat.
Dricka vatten, rent vatten.
Jag behöver kärlek och ömhet. Intriger, dumhet och annat sätter sig i kroppen.
Jag behöver lyssna på min inre röst som ofta säger vila eller NEJ.
Jag behöver mer tydlighet.
Snällhet.
Don’t we all.

Jag behöver yoga för mitt huvud.

Jag behöver en mage som fungerar. Jag behöver sol och värme.
Så glad för värmen som kommer nu.
Och jag behöver bra möten. Igår hade jag ett sånt. Ett jättebra möte som jag hoppas så på. 
Håll min hand till på torsdag då jag gör min röntgen. Håll min hand tills jag får svaret.
och håll tummarna för att mitt braiga möte resulterar i precis det jag vill.

Sånt här kan få mig att tappa det. Vi har ingen plan B för…
Naturskyddsförening har skrivit om det här också och här har vi en möjlighet att donera pengar. Gör det, jag ska. Här kan du Rädda bina
 

Saker som händer. För ett par dagar sedan fick jag kallelsen till den där röntgen då man ska få lite radioaktivt insprutat i sig så ska de kolla min bröstrygg. För att utesluta metastaser. Min onkolog ville ju att jag ska kolla det, jag såg det i hennes ansikte när jag sa att jag har ont bakom skuldran. Det ska inte vara cancer. Det SKA INTE vara metastaser.
Det är ju det här som jag är så trött på. Trött på att känna oro. Den där gnagande. Vill bara njuta av att sommaren är här. Att jag fick ha mina guldskor på mig på Polarprisutdelningen på Konserthuset. Njuta av livet.
Så tittade jag på kallelsen. Torsdag 18 juni.
Fanihelvete, det är samma dag. För tre år sedan fick jag besked om att jag hade inflammatorisk cancer dagen innan midsommarafton.
Nu ska jag göra en sån där undersökning för att utesluta just cancer.
Håll tummarna för mig.
Håll min hand.
Fram till då, och fram till vi får besked om vad som fanns på röntgenbilderna kommer att vara i ett töcken. Måste välja glädjespåret i huvudet.
Välja glädjespåret.
Tur att det ligger så nära att det finns ett skratt som ligger där på orovågorna och guppar. Kluckar.

Saker man inte förstår. Gör ni?
Camilla Läckberg och alla tjejer som har yngre killar får liksom hela tiden höra om det. Lite som att de är modiga, tar för sig. Men också försvara sig. Försvara vad?
Exakt varför är de modiga, eller mer modiga än exempelvis Hasse Aro?
Jag fattar inte, för det bara passerar att typ Hasse Aro fått barn med en 25 år yngre tjej. 
Kul för honom. Kul för dem.
Kul för alla som blir kära.
Men varför är det modigt när det kommer till tjejer att vara ihop med en kille som är sju år yngre. Men om en äldre tjej är ihop med en yngre kille, ja då måste hon också vara vältränad. Men äldre män, ja de kan gärna få se ut som män i den åldern de är.
Larvigt.
Konstigt.
Varför är det så tabu med äldre kvinnor och unga män, och inte så tabu med äldre män och unga kvinnor?
Tänker på min coola farfar som först var ihop med Betty som var 14 år äldre (till hon dog) och sen fick barn med min farmor Ina som var 30 år yngre.
Apropå det här med ålder:  KOlla

Ibland tänker jag att det modigaste man kan göra är att strunta i att träna. Ibland tar det här med träning liksom lite för stora proportioner. Att vara vältränad, med synliga muskler är liksom det man måste ha, särskilt om man är kvinna och över 40. Träning är vår största drog. Kanske är jag med och skapar den. Men om kokboken var det heta för ett antal år sedan, så måste nog träningsböckerna. Kom i form fort. Ja, det måste vara det nya. För herregud vad många såna böcker som kommer nu. Men samtidigt är de flesta redan ganska vältränade.
För ibland verkar det som att man måste vara smal och vältränad för att göra en träningsbok.
Men mod, skulle ju vara om typ Leif GW Persson eller någon som har övervikt, som inte är hälsosam, skriva en Så här kom jag i form.
Från ax till limpa, skulle man ju inte direkt kalla den, men kanske från limpa till ax…
Kanske är det därför Biggest loser och såna program blir så populära, för att man får följa en askunge bli prinsessa. För det blir ju också konstigt, det är det som är lycka att vara smal.
Är smal detsamma som att vara hälsosam?
Är alla smala hälsan själva?
Varför kan man inte bara få vara. Varför har vi den här hetsen att se unga ut, vi får inte åldras. Vi ska vara smala.
Härligt tal av Amy Schumer

Den här veckan har varit så väldigt intensiv. Jag har gått på min lymfödemskola, egentligen är det ju så klart lymfrehabilitering. Men jag känner att jag lärt och lär mig så mycket. Så det är som en utbildning. Armen har blivit bättre, och svullnaden har gått ner ordentligt, förutom runt armbågen, där det är lika svullet som innan. Som en tennisarmbåge. Det gör också ont.
Jag har lymfödem. Men jag har också nåt tjorv med min axel. Vid skulderbladet. Och när jag tänker efter så hade jag det redan innan jag fick cancer. Gick till kiropraktorn med min högra axel som inte var som den skulle. Det gjorde ont. Rörelseförmågan var inte samma som med min vänstra. My weak point. Jag tror att där sitter mitt trauma.
Så nu vill jag hitta bästa läkaren, en ortoped på axlar och armbågar. Eller en sjukgymnast som är bra på det. Någon som känner till någon bra? Tipsa mig. För jag tänker att det också kan vara något annat, artros, eller vad det nu kan vara. Men jag behöver hjälp, helt klart.

Här ser ni vilka muskler som ställer till det för mig. Och förutom att de var min ömma punkt innan cancern. Så blev de definitivt det efter operation och strålningen, som gjort de stela.

Roar mig med att googla runt. Hittar dagens horoskop och särskilt mitt om
Hälsa

Om du fortsätter att sköta din hälsa kommer det löna sig senare, även
om det kanske känns lite trögt just nu.

Tack! Universum levererar. Tillit är ordet för dagen. Tillit. detta magiska ord. Att våga lita på att det blir bra, hur det än blir. Att våga vila i det. Att luta sitt trötta huvud mot tillitens huvudkudde. Tillit. Att våga lita på att efter regn kommer solsken. Att kvällar med tårar skapar plats för skrattet. Att tillit skapar utrymme, ger plats för det som ska komma. Tillit.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt
dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför
mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt
mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att
det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har
historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i
minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”

Jag gillar den här bilden. Den är helt absurd. Här går Guruji runt och justerar. Vad säger ni? Kollar han om tjejerna håller mula bandha – rotlåset. Eller fick han en släng av lågt blodtryck och bara stödjer sig lite?
Tänk om vårt underliv inte var så laddat, tänk om det var en plats på kroppen som vilken annan kroppsdel som helst. Tänk om vår inställning var annorlunda. Hur hade det varit då?
Jag säger inte att han gjorde rätt. Jag tänker bara, tänk om det hade varit annorlunda.
Hur hade det varit då?
Vi hade kanske varit annorlunda. Lagarna hade kanske varit annorlunda. Konsten friare. Våra kroppar hade kanske varit friare. Vi hade kanske varit friare.

Du är inte friare i den yttre världen än du är i din kropp, skrev jag i boken Yogaerotica
Hur fri är jag?
Hur fri är du?

När man går på massage i Indien, masserar de brösten. Inte jättelänge. Inte någon överdriven massage, men ändå någon tar på ens bröst. Nu när jag får lymfödemsrehabilitering och får behandling varje dag, det innebär massage, stretcning av mitt ickebröst, av ärret bland annat. Och hur fantastiskt läkande det är att bli behandlad. Mitt trauma sitter ju där.
Jag vill ju att mitt trauma ska läkas, försvinna, gå upp i rök, som en såpbubbla i solsken. Jag vill läkas.

Har ni sett det här?  Do you want to play with my beaver. Väldigt kul tycker jag, läste också författarnas text därför skrev vi den här boken 
För det är verkligen märkligt att kvinnors underliv är så ”hemligt” och att killarna har mer utrymme till lek, stolthet, ja många fler sätt att se på sitt kön, än vi tjejer/kvinnor som uppmanas att skyla och skydda oss. Vi påtvingas en offerroll.

Det här upprör mig. Det borde uppröra oss alla. Cancerfonden säger Nej till cancer i sin kampanj och ändå läser man sånt här? Att
stödja forskning som redan är köpt av stora multinationella företag som
vill fortsätta att använda livsfarliga ämnen i livsmedel och annat. Det
är väl ändå inte att säga nej? För stämmer den här artikeln i News Voice
ja, vem fan ska man tro på?
Är det inte dags att syna den här fonden?

Skrev om det här på facebook igår. läs det här

haha nu har ni lite att tänka på under helgen. Happy friday to you all upp på tå med dig

Ni har väl sett om den superhärliga yogaresan till Mallorca? Det blir som en förlängning av sommaren. Jag kommer att ha yoga, finnas på plats, tillgänglig för samtal och yoga och knipworkshop på den mest fantastiska plats där Petra skapat sitt Paradis. Det blir två tredagarskurser. Två boostingretreats. Jag längtar så. Har alltid en längtan efter Mallorca, alltid haft sedan den dagen vi hyrde en fantastisk finca, i två veckor, jag och mina kompisar Cia och Cissi och alla våra barn. Ja, de blev många barn ihop, sex stycken faktiskt. Mallorca är magiskt. Både lugnt och vilt. Snällt och kargt. Vackert så man blir alldeles galen av det vackra. Därför känns det så där extra kul med den här resan.  resan arrangeras av Santani, Här hittar du info och anmäler dig

Boken Yoga för livet
som kom ut 2010, och som kommer som nyutgåva i höst är också fotograferad på Mallorca en tidig morgon, innan alla vaknat i Porto Soller. Jag var där med Anneli och min svägerska Babette. Hur härligt hade vi inte det? Jobb och skoj. Vi åkte runt ön och fotade bland annat Sandra som driver Earthyoga inne i Palma. Och hennes mamma Kerstin som driver cas bernats  som nog är en av de vackraste fincor jag varit på.

I november kan ni åka med mig till en annan plats jag älskar, Goa i Indien. Här hittar du info och anmäler dig till arrangören Little palmgrove Där har jag blivit inbjuden av Eva som skapat sitt paradis Little Palmgrove. Så glad att kunna erbjuda också den härliga resan när vintern slagit till i Sverige och man kanske behöver lite sol på näsan och ladda med d-vitaminer. Det är ju som på bilden nedan jag trivs bäst. Barbent i flipflop på en strand, som en happy hippie.