cross your fingers

Har fått så många fina, bra, intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Tack. Ni är fantastiska.
Jag vet att människor menar väl, att saker och ting sipprar ut. Att man kanske är oförstående. Man menar väl men det blir så fel.
 Jag kommer ihåg när jag var gravid, hur ofta fick jag inte höra om människors förfärliga, hemska, urjobbiga förlossningar. Ibland också historier om de som förlorat sina barn, sent i graviditeten. Ibland kan det vara så med cancern.
Ofta får jag höra om släktingar och vänner som inte överlevt sin cancer, som inte klarat omgång två av cancer. Om återfallet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen. Jag blir ledsen för deras skull. Att man förlorat en kär vän, en släkting. Jag blir ledsen för att människor dör i den här sjukdomen som det inte ännu uppfunnits något botemedel.
Men det händer nåt i mig. Det skapas oro. Nu menar jag inte att man inte ska berätta saker för mig. Det är inte det jag menar. Men sedan jag blev lite mer offentlig, så kommer folk fram till mig på stan. Folk jag inte känner. Jag tycker det är jättehärligt när människor kommer fram. Men ibland blir det lite tungt. Lite svårt att värja sig.

Och ofta tar jag det, och tänker precis så. Att de menar väl. Men ibland får deras kommentarer fäste. Och det sista jag vill är att bli en bitter person. En som ältar gamla oförrätter. Jag vill bort från offerkoftan. Kränga av mig den.
Den är inte trevlig. Jag ser den på många runtomkring mig och jag tar då och då på mig den själv.
Att vara offer är också ett skydd. Det är ju ibland också ett sätt att slippa ta ansvar, att man själv är delaktig i något. I dramat. I det som händer. Nu menar jag inte cancern. Utan i ett sammanhang. I relationer. På jobbet. På var man kommer ifrån. Jag vill inte vara ett offer.
Jag vill vara chef över mig själv. En bra chef som tar hand om mig själv. En som står stadig när det svajar. Som är medkännande, inkännande men ändå stark och bra på att sätta gränser. Säga nej och ja, när det känns bra för mig.

Den här bilden la yogaläraren Ulrica Norberg ut på sitt instagram för några dagar sedan. Tycker den säger så mycket.Visst känner man igen känslan…

Igår hade jag ett möte med ett förlag. Så kul. De ville träffa mig. Hade ett förslag, en ide de ville prata med mig om. Den här situationen är så underbar. Att jag blir kontaktad och inte tvärtom.
Vi pratade om när man hamnar i en sån situation när folk säger nåt till en som inte känns bra, de stjäl ens energi, de gör en ledsen, men man har inte tid, inte möjlighet att ta ”fajten” för att den kanske är subtil den där kommentaren som de säger. Ja, ni fattar?
Då kan man korsa fingrarna. Korsa armarna. Låta kroppen göra nåt, så att man inte låter det de säger, det de signalerar få fäste i en. Man får liksom ta till alla knep man kan.

Vad tror ni om det här? Läs om dr Hamer 

0
0