Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Det är en sån ynnest att då och då få veta att mina ord, mina tankar stärker någon annan. Någon i samma sits som jag. Varje dag får jag minst ett mejl, en historia berättad för mig. Jag är inte superstark alla dagar. Jag vet inte alltid min riktning. Eller hur jag ska tänka och göra. Men vet ni, varje gång jag möter ett motstånd, stort eller litet. Ibland är det tufft och tungt. Jag kanske bryter ihop. Lägger mig ner, gråter litervis med tårar.
Men så är det alltid nåt som får mig att klamra mig upp. Jag är som en kackerlacka.
Något i mig gör att jag orkar lite till.
”Your body is tired, but your mind is not”
Så sa två oberoende av varandra alternativa behandlare i Indien när jag var där.
Jag tänker på det.
Min kropp är väldigt trött nu.
Väääldigt trött, men inte mitt huvud.
Vet ni vad som får mig att orka lite till. Vad som får mig att bli arg?
Jo, många av era mejl sitter i ryggraden. Många av era berättelser om orättvisor, om rädsla och ledsenhet. Om utsatthet och sorg.
De sitter där i ryggen och får mig att orka lite till.
Och så de där mejlen som gör mig så evinnerligt glad:

Hej Karin, Det började egentligen med att jag för någon vecka sedan försökte hitta information och berättelser om kvinnor som varit med om att få bröstcancer för att, om möjligt,  få en bättre insyn i hur det kan vara. Min kusin genomgår sedan i vintras sin behandling. Även hon har tät bröstvävnad och eftersom hon endast är 38 hade hon inte ens hunnit med att börja med mammografi. Jag vill ju kunna finnas där för henne och jag känner mig ganska vilsen i vad jag kan göra.  Jag hittade din blogg och började läsa från den dagen du fick ditt besked. Det känns otroligt värdefullt att få en inblick i någons värld som går i genom något så fasansfullt och skrämmande. Det ger mig ett större perspektiv och förståelse för både det ena och det andra. Så tack Karin för att du delar med dig. Men jag vill också säga tack för all din inspirerande text angående mat, dryck, mineraler, vitaminer, oljor etc. Det är otroligt intressant och jag blir väldigt inspirerad. Det känns som en helt ny värld har öppnats. Tidigare har jag haft ett ganska svalt intresse för vad som påverkar våra kroppar. I omgångar har jag varit riktigt elak mot min kropp, både i oförstånd och trotsighet. Ditt sätt att skriva får mig att vilja veta mer.  Jag känner att det är dags att se om mitt tempel.
Namaste!
Petra

Att ge är att få.
Så är det. Som om det är en karmisk lag, eller nåt. Om jag ler mot en människa får jag oftast ett leende tillbaka. Och den människan ler sedan mot någon annan, som blir glad och så fortsätter det så där. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det. Men kanske är jag bara så evinnerligt tacksam att jag nu ska iväg och få min andra behandling mot lymfödem och DET är jag tacksam för.

Sånt som gör en glad. Sånt som får en att fortsätta vilja skriva,
förmedla. Fick det här supergulliga meddelandet på mitt instagram karinbjones. Oj, vad
glad jag blev, BLIR!

Heja knipet.

”Din bok
Knip för bättre hälsa har öppnat upp en ny värld för mig. Alla kvinnor
borde läsa den! Jag undrar varför ingen poängterat vikten av att knipa
när man var yngre och hur man faktiskt gör! Födde barn för 8 veckor
sedan och vägen till rehabilitering därefter har känts lång, ända tills
jag öppna din bok. Nu har jag knipet med mig på på ett helt annat sätt
och du är min förebild ännu mer än tidigare. Kanske du skulle starta
utbildningar Karin, så fler kan hålla knipkurser och sprida kunskap. Varm
kram”

Och JA på utbildningar.
Har gärna utbildningar.
Mejla mig om ni vill bli Knipambassadörer. Vi börjar så. Så får vi se. Jag ska fundera ut nåt.

Jag och Mira när hon var sex veckor

För ända sedan jag själv födde barn undrade jag över knipet, eller lyftet. Att allt hade förändrats. Att det kändes annorlunda. Jag är så glad att förlaget trodde på en hel bok om knipet. För ni anar inte vad jag kämpat för att få skriva en bok om vårt kön. De tankarna kom direkt efter min dotter födelse för 23 år sedan. Överhuvudtaget intresserar jag mig för saker som är tabu, som vi har svårt att prata om. Det är nog journalisten i mig.
Skulle fortfarande vilja göra det. Alltså skriva en fittbok.
Egentligen skulle jag gjort det direkt efter knipboken, på ett annat förlag. Men det förlaget tyckte inte det var en bra ide och drog in produktionen, innan jag hunnit börjat skriva (research för boken hade jag gjort) utan att säga till mig. Och när jag fick reda på det, var det mer ”Vi kan inte se dig sitta i någon morgonsoffa och prata om Fittan. Alla kommer att tänka på din cancer.”
Det var mitt under min cellgiftsbehandling som jag fick beskedet  att de ställt in produktionen, utan att fråga mig om det var okej och det gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen. För då var det så viktigt att känna att det fanns en framåtrörelse i mitt liv. Liksom att det fanns ett sedan som jag också själv jobbade mot. Och när man är egen företagare, inte har någon lön eller arbetsplats att luta sig mot, då kan en sån sak slå hårt ekonomiskt.
Jag visste att först skulle jag skriva Knipboken och sedan boken om fittan. Det var så viktigt för mig att  känna att jag fanns med. Också att veta att jag hade en inkomst. Att jag var en person att räkna med och inte satt på avbytarbänken. Och grejen är att jag nog också blivit ännu mer produktiv sedan jag fick cancer. ”Nobody puts baby in the corner” Ja, den meningen skulle kunnat funka i mitt liv.  Men det hade blivit en ursäkta språket jävlabrabok.

När jag hittade yogan, hittade jag också knipet. Trodde jag… Tills det var dags att skriva knipboken. Det var ju sommaren 2012 som jag skrev den och det var då jag började med cellgifterna som också chockade in mig i klimakteriet. Och med klimakteriet kommer också alla såna här åldersgrejer som bland annat svårt att hålla tätt när man fnissar och nyser. Så den sommaren, samtidigt som jag skrev boken fick jag återigen erövra min bäckenbottenmuskulatur.
För knipet behöver liksom erövras och återerövras många gånger i våra liv. Det r därför jag säger gång på gång att knipträning, knipkunskap borde tillhöra allmänbildningen för en flicka/kvinna. Borde vara ett ämne i skolan. Fy, fan vad bra det skulle vara.

Jag är en krigare. Bli det du också. Idag börjar ett nytt krig i mitt liv. Nämligen det att erövra mitt lymfödem. Där har man inte heller skrivit så mycket. Inte heller forskat så mycket, och ändå är det så många som lider av ödem. Kanske är det för att det är fler kvinnor som lider? Lider i det tysta. Men jag vill inte lida. Jag vill inte att någon annan ska lida heller. Det är det som driver mig.
Så hjälp mig att hitta material, information om lymfödem. Berätta era historier. Känner ni till kosttillskott som är bra. Skriv inlägg här, eller mejla mig på yogavita@telia.com

Och hörrni, tack för att ni läser. Jag älskar er.

Och har du inte knipboken, så tycker jag att du ska klicka hem den  HÄR

Och förresten, Här hittar du knipet på finska. Sprid gärna den här länken vidare

Knipskolan fortsätter, hoppas ni gillar den? Idag får ni bonusknipet och Gå på tå. För det var i yogan som jag lärde mig att knipet, eller lyftet, ja, det börjar redan i foten. Bara att lyfta tårna gör ju att du automatiskt kopplar på insida lår och hela vägen upp till bäckenbotten.
Och går du upp på tårna så måste du också sträcka på dig. Malla dig. Ta plats i din egen kropp.
Hög tid va?!
Om du lär dig knipa och lyfta. Jag är ju av den åsikten att du alltid ska ha ett lätt knip/lyft påkopplat så fort du gör något. För det lyftet gör att du sträcker på dig. Det ger dig en stolt kroppshållning OCH det här är viktigt, det gör att du aldrig mer går in i ett rum och ber om ursäkt om din existens.
Be inte om ursäkt för den du är.
Aldrig någonsin.
Sträck på dig, visa att du är den vackraste blomman i din trädgård. För vet ni, att sträcka på sig ch ta plats i sin egen kropp det är ALDRIG på bekostnad av någon annan. Aldrig någonsin.
För alla människor kan skina.
Därför ska du knipa och lyfta din bäckenbotten för att fylla ut hela dig. För att plats i ditt eget rum.
Glöm aldrig det tjejer.

Bonusknipet

Knip från foten

Jag ha varit så ledsen för mitt ödem. Jag är fortfarande ledsen, men nu är jag mest arg. Jag vet att jag kommer att kanalisera det här också. Göra om det till nåt bra.
Det är ödem. ”Helt klart” sa den fantastiska kvinnan på lymfkliniken. Nu har jag fattat hur jag funkar. Jag gråter och är ledsen. Tror nästan att jag inte orkar mer. Så händer något. Ilskan och ett jävlaranamma väcks. Nu är det operation göra ödemet bättre som gäller, men också andra tankar. Livet är orättvist och ju mer jag upplever det, ju argare blir jag. Ilska är en drivkraft.
”Im a warrior not a worrier”
Skulle vilja hitta ett lika bra säg på svenska. Tack alla underbara för tips och råd och allt stöd ni gett mig. Jag älskar er och jag lovar att förvalta all information som jag fått från er alla på bästa tänkbara sätt. Tack. Tack.
Lymfsystemkaftan
Kolla vad coolt. En kaftan i silke av Minna Palmqvist med lymfsystemet på. Vill ha, vill ha.
Jag ska fan göra lymfödem ballt.
Älska kroppen också när den strejkar.
Jag ska älska allt det där som är svårt att älska.
Jag ska det.

Lämna var plats i sin skönhet, läser jag på Malin Berghagens blogg och det får mig att skriva det där blogginlägget jag tänkt på en ganska lång tid nu.
För det stämmer.
Vi måste börja ta ansvar för allt runt omkring oss. Malin menar så klart relationer också. Och där kan jag hålla med henne, men det är så klart svårt. Men vad som inte är svårt, ja, det är det där fysiska att inte skräpa ner.
Det är dags att vi dammar av den där kampanjen som jag växte upp med och säkert flera av er läsare: Håll Sverige rent. Jag kommer ihåg hur vi gick ut och plockade skräp, tvättade bort klotter och hur man växte som barn i och med att man gjorde en insats. Och man fattade det viktiga, nämligen att någon måste plocka upp efter en. Och att det blir konsekvenser av att slänga skräp. Djur gör sig illa på den där krossade flaskan. Naturupplevelsen är inte riktigt lika fin när man liksom vadar fram bland sopor, när man tänkte sig en skön stund på en strand.
Den där kampanjen, som också bjöd in mig, impregnerade mig. Jag skulle aldrig slänga nåt på marken. Jag plockar bort efter mig om jag haft picnic. Jag tror på allvar att det hjälper att sopsortera. Jag stör mig på fimpar på en sandstrand, att människor inte tänker längre än näsan räcker.
Jag retar mig på hundägare som inte plockar upp efter sin hund, eller att folk slänger sopor, ja, faktiskt soppåsar på gatan.
Vad hände?
Det är lite som med den här glamoriseringen av bergsklättrarna. De som ska bestiga Himalaya, K2 och allt vad de heter. Men någon berättade om hur skitigt det är längs vägen.  Jag fattar inte.
Det är extremt ego att inte plocka upp sin egen skit, för vem tänker man ska städa upp?
Stockholm städas för 100 miljoner varje år och 60 procent av det är fimpar.
Vet ni jag struntar i om ni tycker att jag är en präktnisse, men exakt vad är det som gör att man så fullständigt struntar i att plocka upp efter sig?
Så här såg det ut en morgon på Rådmansgatan. Någon hade slängt hela sin fest. Tomglas, sugrör och annat som säkert gjorde kvällens kalas till en trevlig tillställning. Men hur kan man tänka ”Jag låter någon annan ta hand om det här”?

Kampanjen fortsätter och vet ni, den största boven är fimpen. Det slängs ungefär en miljard fimpar på våra gator och torg varje år. (och då tänker jag gator och torg? Naturen då? För nog hittar man fimpar i skogen, på stranden…) Och det kan ta upp till fem år för naturen att bryta ner en fimp, som dessutom innehåller en massa farliga kemikalier.
Läs fakta om skräp

Jag hoppas ni gillar Knipskolan? Ni får gärna dela med er av era tips.
När gör ni er knipträning? Märker ni någon skillnad?
Jag vill veta. För jag tror att vi behöver prata mer, dela med oss mer av fassiken allt. Avdramatisera, för det är typ först då man kan gå vidare och komma längre och nånvart, faktiskt.

Var tredje kvinna över 35 år kommer att få eller har redan någon form av inkontinensproblem. Det är tråkigt och just därför att jag VET att man kan lindra och motverka i alla fall 70 procent av de som har problem genom att knipaträna, så kommer jag inte sluta att mässa förrän ni fattar hur viktigt det är.

Nu ska ni få lära er knip som tajtar till hela slidkanalen. I båda de här övningarna jobbar vi med uthållighet och styrka, det vill säga på att göra bäckenbottenmuskulaturen både uthållig och stark.
Det här är övningar som är toppen när man gravid.

Hissen

Klockan

Igår var jag på Tv4s Vardagspuls, om du missade det, så kan du se inslaget med mig här

Ibland känner jag bara Tack gode Gud, och mig själv för att jag var så klok och fortsatte yoga, fast det tog så mycket tid från mig. Men hur fantastiskt det är att yogan mutade sig in i mitt liv. Jag sa alltid att det var nog min bästa pensionsförsäkring, idag vet jag att det också var min bästa livsförsäkring. Med yogan kom så mycket kunskap, bland annat var det genom yogan som jag hittade det här med knipet, på riktigt. Eller lyftet som jag fattade att det var. Det magiska lyft, som också sträcker oss som Guruji på bilden när han står stadig och stolt i samastith.

Idag ska jag vara med i TV4s Vardagspuls. Det skulle egentligen ha varit Agneta Sjödin som skulle ha intervjuat mig, men ni har väl alla läst vad som hänt henne. Att hon hon ramlat på cykeln och skadat höften. Jag hoppas verkligen att hon snabbt är på benen igen och blir helt återställd. Jag såg fram emot att träffa henne, hon är så gullig. Jag har intervjuat henne två gånger. 

Skrev om det på facebook igår.

”det bipolära livet, upp och ner. Glädje sorg. Bryta ihop, klamra sig upp.
idag gråter jag på en toalett på Karolinska, torkar sedan tårarna för
att snart sätta mig på tåget till Uppsala och min knipworkshop som är
fullbokad, med folk på väntelista och imorgon är jag inspirationsgäst på
TV4s Vardagspuls.”

Jepp, idag ska jag vara med på Vardagspuls. Är såklart jättenervös. Hoppas jag klarar det… Det är Kristin Kaspersen som ska intervjua mig. Ser fram emot att träffa henne. Förra gången jag träffade henne såg jag ut som på bilden här:

Satt i tv och pratade om det viktiga knipet. Och det var så läskigt att visa mitt fjuniga fågelbohuvud i tv. Kände mig inte särskilt tjusig. Men det är ju nåt knasigt med mig. Jag måste visa mig som jag är. Lite för att själv acceptera och för att på nåt sätt bryta tabun. Idag har ju håret växt ut. Jag kommer ihåg att jag då också hade svårt att hitta något att ha på mig, eftersom min arm var svullen. Det lär ju bli samma sak idag. Min arm är jättesvullen. Men, vet ni. Det är så skönt att berätta det.
Det är som att avdramatisera hela grejen. Ja, jag har en svullen arm. Ja, jag har ödem. Det är inte snyggt. Men framförallt gör det ont, och får mitt humör att inte vara på topp hela tiden.
Men livet går inte alltid som man tänkt sig det. Men om man accepterar sina skavanker, så kan man kanske ägna sig åt det viktiga i livet. Och även om det är härligt att känna sig snygg och se vältränad ut. Men jag börjar sakta förstå att jag kommer inte få Kristins snygga vältränade armar, i alla fall förmodligen inte på min högerarm. Men också det är okej.
Jag gillar ju saker som krackelerat. Jag gillar ”skavanker”, om man nu ska säga så. Jag tycker om det operfekta hos andra människor och då måste man också gilla det hos sig själv.
Så håll tummarna för mig ikväll, snälla.

Igår gick jag in på elgiganten och och köpte den här. Och nu är det typ skoj. Både jag själv och med hjälp från min man, masserar och masserar både med ”piggsidan” och med infravärmen. Och det känns så skönt.

Efter att ha i timmar ringt runt till olika lymfställen för att få tag på en expert och mötts av, nej vi kan inte ta emot dig om vi inte fått remiss, till nej, vi har inga tider. Till typ det sämsta på rehabavdelningen på Radiumhemmet som var de som skrev ut min första kompressionsstrumpa. Nej, det är för länge sedan, vi kan inte ta emot dig.
För länge sedan?
Jag är ju inte ens friskförklarad. Det blir man inte förrän efter fem år.
Men, nej de ville inte ta emot mig.
Ja, herregud det är som ett moment 22, de skickar vidare och tillbaka. Det snurrar i mitt huvud.
Oliviakliniken som jag gärna vill gå på, väntar på min remiss. Men remissen måste först till landstinget som ska godkänna och sedan får jag komma till dem. Till slut blev jag efter att ha fått nej på alla ställen. Vad kostar det att gå privat till er? 800 kr plus om jag vill göra en extra behandling någon vakumlymfmassage + 350 kr. Jag bara, jag gör det. Då fanns en tid på måndag.
Allt handlar bara om pengar, pengar, pengar.
Fy fan vad mycket lättare det är att vara rik och sjuk, eller rik och behöva rehab.
Så okej Gud, eller du som bestämmer. Jag vill bli rik, så rik att jag aldrig behöver ta fajten, lägga energi på att få hjälp, utan bara pröjsa och få bästa vården.
Fy fan vad skönt det skulle vara.
Orättvist.
Ojämlikt.
Ja.
Men sanningen.
 

Så mycket som händer i mitt. Inte alltid det skojigaste, då är det skönt att koncentrera sig på något man tror på, som knipet. Att sprida kunskap och väcka lust hos tjejer att utforska sitt underliv och hitta sin bäckenbottenmuskulatur. Så mycket kuligare än min egen verklighet ibland…

Så glad att jag har ett jobb som jag älskar och att jag är min egen slavdrivare. Ibland är det bra att vara egen företagare. Idag gjorde jag magnetröntgen.

KNIPSKOLA 2
Om kursen igår handlade om hur man kopplar på knipet, eller lyftet som jag helst skulle vilja kalla det, så fortsätter vi idag med femminutersträningen. Din kommande varje-dag-träning. Den som kan hjälpa 70 procent av de som har problem med inkontinens. Men som framförallt hjälper tjejer att motverka inkontinens och för att bygga styrka och uthållighet i underlivet, och att din knipmuskulatur snabbt kopplas på vid behov.

Så ditt mantra ska från och med nu vara STYRKA, UTHÅLLIGHET och SNABBHET

Styrkeknipet

Uthållighetsknipet

Snabbhetsknipet

Om du scrollar ner längst ner på den här Tenasidan  så hittar du mina prat om varför du ska knipa, hur man vet att man kniper rätt och knipställningar bland annat. Jag föreslår att du lyssnar igenom dem.
Lycka till och sprid gärna tenasidan. Jag vill att kvinnor, tjejer och flickor ska hitta den här sidan och för att de ska fatta vilken skatt. Vilken kraft som finns mellan deras ben.

Idag börjar knipskolan igen. Känns så kul att jag nu har filmer som ni kan titta på och som visar och beskriver hur ni ska göra. Häng med.

När kvinnor förstår vilken skatt det ligger i en vältränad bäckenbotten
så blir knipövningar något man gärna lägger energi på, för den som vill
få tillbaka kontrollen över sitt underliv är bäckenbottenträningen
otroligt viktig. Förutom att det motverkar urinläckage ger den en massa
härliga bieffekter som plattare mage, mindre ont i ryggen och en tajtare
slida bland annat.

Först ut får ni några filmer om hur man lättast hittar knipet. Eftersom jag är en yogamänska, tycker jag att det är viktigt att man får ihop knipet med sin andning. För oftast när vi lär oss nånting (eller har ont) så stryper vi vår andning och då är det som att vi signalerar till kroppen att det vi nu ska göra är fel och det vill vi inte.

Så först ut är övningar för att Hitta knipet som egentligen är ett lyft.

Yogaknip och andning

Blixtlåsknipet

Tantraknipet

Och ni vet väl att på den här sidan Hittar ni också en massa bra prat, så gå in och lyssna på Hur vet jag att jag kniper rätt? Kissa rätt, Knipet är egentligen ett lyft. De ”praten” ligger under instruktionsfilmerna.
Lycka till och jag hoppas ni gillar filmerna jag och Tena gjort.
 

Sprid den här sidan. Jag samarbetar med Tena och har tagit fram 23 knipfilmer. Här får du kniptips, knipövningar och prat om varför knipet är så jävla viktigt och bra och det är GRATIS. Knip med mig

Och här kan du höra mig prata på podden talaohmyoga på sidan Hälsa på dina villkor. Självklart pratar vi om knipet.

Idag har jag fotograferats med andra tjejer som jobbar med knipet. Det jag slås av är att det tyvärr verkar vara så koncentrerat vid förlossning. Jag brukar inleda mina knipkurser med just det, att första gången jag kom i kontakt med knipet var när jag fött barn. Men ALLA kvinnor behöver knipa. Även de som inte fött barn eller tänka föda barn.
Och jag önskar att knipet var något som man som tjej får lära sig redan i skolan. Knipkunskap, eller fittkunskap borde självklart vara ett ämne.

För jag tror på allvar att en tjej som hittar sina knipmuskler och lär sig lyfta sitt underliv kommer att ha ett starkare nej och ett starkare ja.
Att hitta sin bäckenbottenmuskulatur är bra inte bara mot inkontinens och livmoderframfall. Knipträning hjälper mot hemorrojder. Du får en tajtare slida, plattare mage, mindre ont i ryggen, stoltare kroppshållning. Intensivare orgasmer, en del tjejer kan knipa sig till orgasm.
Knipträning är även toppen när man är gravid eftersom att det hjälper mot foglossning.
Så många fördelar med att knipa.

Jag har sedan jag började yoga alltid knipt, men framförallt lärt mig att lyfta min bäckenbotten. Mula bandha som det heter i yogan. Jag försöker att ha det påkopplat, det lilla lyftet jämt för det ger mig en stolt kroppshållning. Och vem vill inte ha det?

Men när jag fick cellgifter så chockades jag in i klimakteriet. Jag avverkade tio år på bara några månader och även om jag var van att knipa så fick jag problem. Men jag visste att jag var tvungen att träna, träna och träna. Så när jag låg där och hade ont i kroppen och knappt kunde röra mig för att det gjorde så ont av cytostatikan, så kunde jag ändå knipa och jag kunde yogaandas.

För knipövningar är något vi behöver jobba med jämt, låt det bli som med din tandborstning. Nåt du bara gör och inget du tänker på mycket på.

Tyckte så väldigt mycket om det här omslaget måste jag säga. För bara ett par år sedan hade jag inget hår. Kal som en liten buddha. Tänk vad livet kan ändras. Förändras från en dag till en annan.