Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Nu är jag hemma från New York. Det har varit intensiva dagar. Väldigt intensiva och härliga och tyvärr dålig uppkoppling på nätet. Därav inga blogginlägg. Nu är jag ganska mör och lite jetlaggad.

Vill tipsa om min kommande yogahelg  i Viken, Skåne. Här hittar du info och anmäler dig Yoga och knipworkshop i Viken 22-24/5
Det ska bli så fint att komma till Skåne. Hoppas på fint väder.
Det finns plats kvar, både på yogan och knipworkshopen. Hoppas vi ses.
För efter den här helgen gör knipet uppehåll till i höst.
Jag ska skriva klart boken som ska komma ut i januari 2016 och ska ägna tid till det under sommaren.
Om knip, knip, knip

Det kommer att bli så härligt. Följ med. Förläng din sommar med ett september-retreat på Mallorca.
Jag har blivit inbjuden av Petra som bor på ön.

Petra bor i Cala Llombards som ligger
på öns sydöstra kust, en relativt outforskad del av Mallorca och som
spanjorerna själva är mycket rädda om. Där bor Petra större delen
av året. I hennes oas kan vi njuta av stillhet, sol och bad. Fina
promenader på naturreservatet som ligger runt knuten, S’Almonia och Calo
des Moro. Promenadavstånd till en charmig liten badvik, samt Santanyi 3
km bort med en av dom bästa marknaderna på hela ön. Petra lovar att 
vistelsen blir varm och hemtrevlig. Och hon öppnar upp en liten Santa Ni
shop i samband med kurserna.

Jag höll på att ge upp. Ville rymma. Lite så kan det bli för mig. Jag var trött, hade inte sovit jättebra. Numera vet jag att jag behöver sömnen för armen. Har jag sovit gott, lagom länge och vaknat pigg är ofta armen pigg. Så var det inte denna gång. Det spände och drog i armen. Den var svullen. Och spring på det skulle inte göra det bättre. Därför ville jag rymma.

Men jag gjorde inte det.

Jag var med och sprang selfiemilen med det här gänget på tidningen Amelias träningsresa i torsdags.
Den
här känslan, när alla ska springa ihop, inte ifrån, utan just ihop.
Laddade.
Hela tiden peppade av varandra, en hel mil och in i mål ihop. 
Den
känslan är svårslagen. Den kollektiva milen blir skojigare än den
ensamma. Frågan är hur jag nu ska komma igång att springa utan att ha 60
peppande kvinnor runtomkring mig?

När jag kom hem låg tidningen Yoga för dig och väntade på mig. Vem är det där? Var liksom min första tanke. Kände inte igen mig själv. Tröttare människa får man leta efter kände jag. Jag la upp bilden och just de orden på min instagram. Fick en massa gulliga svar. Vet att det är svårt att skriva om det här. Det är laddat. Utseende och ens egna tankar om utseendet är laddat.

Jag är fåfäng, så klart. Jag vet att jag kan vara snygg, söt och mindre söt på bild. Så är det. Handlar om fotograf, känslan i mig själv just då. Om någon har sminkat mig. Om ljuset är bra. Om jag sovit ordentligt, ja en massa saker. Och jag vill inte att bilder på mig ska vara retoucherade, bara för att mitt ego vill visa upp en mer polerad sida av mig. Nej, nej, då skulle jag bara måla in mig själv i ett hörn.
Jag skulle aldrig orka det. Jag är snygg, söt och mindre söt vissa dagar. Så är det och så får det vara. Jag är helt okej med det. 
Det är ändå inte det som är det viktiga. Det är alltid utstrålningen hos en människa som vinner i längden.
Jag vill att alla egentligen ska se min osminkade sanning. Därför gillar jag instagram, för att där finns en flod av möjligheter att visa sitt morgontrötta ansikte. Sitt sminkade festansikte. Det lugna. LugnochroKarin, sportiga jag. Den femtioåriga Karin. DansKarin. GladKarin och tröttKarin. Där samsas alla möjliga bilder. 
Helt okej.
Jag bryr mig inte. Jag har mer fördelaktigare sidor, orkar inte tänka på om jag har just den framför kameran. Jag vet att det är skinet.
Ljuset i en människa som är viktigt.
och jag är helt okej med att åldras.
Det är som det är.
Men när jag ser hur trött jag ser ut. Jag vet att jag var det då. Ser påsarna under ögonen och ser blänket i ansiktet.
Så tänker jag vad det är bra att prata om just det här. Om bilden vi vill förmedla. Om den stämmer med oss varje dag. Om den där bilden förstör för oss, eller om den hjälper oss. 
Om det är okej att åldras. Om det är okej att åldras i media.
Om vi bryr och tänker för mycket på utseendet.
Vad tycker ni?
 

Jag är på Mallorca och håller i yoga på mornarna på tidningen Amelias träningsresa. Därav min frånvaro här från bloggen.
För även om jag ”bara” håller i yogan, så känns det som att tiden inte räcker till, till allt jag vill göra. Skulle önska att dygnet hade fler timmar. Varje dag så bjuds vi på ett smörgåsbord av olika träningsformer. Och det är världens härligaste gäng som är med på resan. 95 träningssugna kvinnor och flera från tidningen Amelia, Ullmax som håller i kläderna och så Martina Haag och Leila Söderholm. Och så Vings träningsledare. Jag har lovat mig själv att hänga med på löprundan på torsdag. Då ska vi alla springa milen. Lite läskigt, men man får springa hur långsamt man vill och jag är superpeppad. Men, jag har redan träningsvärk. Det har varit olika grejer, explosiva träningar och i eftermiddag är det handduksträning. Allt du kan göra med en handduk och bygga upp styrka och smidighet i axlar och armar.
Leila är en fena på att hitta på sätt att träna precis var som helst. Du behöver inget gym, du behöver bara fantasin. Helt underbart.
Igår fick vi ta del av hennes historia. Jag vill verkligen uppmuntra er till att gå på en föreläsning med henne, eller träna med henne. Vilket energiknippe.

Här har jag precis haft min första yogaklass på piren utanför hotellet. Riktigt härligt att göra solhälsningar med havet som utsikt, samtidigt som solens strålar värmde kroppen.
Jag är så tacksam för att jag fått möjlighet att åka med på den här resan och att jag får träffa alla dessa härliga kvinnor som är med på resan.

Det är en sån ynnest att då och då få veta att mina ord, mina tankar stärker någon annan. Någon i samma sits som jag. Varje dag får jag minst ett mejl, en historia berättad för mig. Jag är inte superstark alla dagar. Jag vet inte alltid min riktning. Eller hur jag ska tänka och göra. Men vet ni, varje gång jag möter ett motstånd, stort eller litet. Ibland är det tufft och tungt. Jag kanske bryter ihop. Lägger mig ner, gråter litervis med tårar.
Men så är det alltid nåt som får mig att klamra mig upp. Jag är som en kackerlacka.
Något i mig gör att jag orkar lite till.
”Your body is tired, but your mind is not”
Så sa två oberoende av varandra alternativa behandlare i Indien när jag var där.
Jag tänker på det.
Min kropp är väldigt trött nu.
Väääldigt trött, men inte mitt huvud.
Vet ni vad som får mig att orka lite till. Vad som får mig att bli arg?
Jo, många av era mejl sitter i ryggraden. Många av era berättelser om orättvisor, om rädsla och ledsenhet. Om utsatthet och sorg.
De sitter där i ryggen och får mig att orka lite till.
Och så de där mejlen som gör mig så evinnerligt glad:

Hej Karin, Det började egentligen med att jag för någon vecka sedan försökte hitta information och berättelser om kvinnor som varit med om att få bröstcancer för att, om möjligt,  få en bättre insyn i hur det kan vara. Min kusin genomgår sedan i vintras sin behandling. Även hon har tät bröstvävnad och eftersom hon endast är 38 hade hon inte ens hunnit med att börja med mammografi. Jag vill ju kunna finnas där för henne och jag känner mig ganska vilsen i vad jag kan göra.  Jag hittade din blogg och började läsa från den dagen du fick ditt besked. Det känns otroligt värdefullt att få en inblick i någons värld som går i genom något så fasansfullt och skrämmande. Det ger mig ett större perspektiv och förståelse för både det ena och det andra. Så tack Karin för att du delar med dig. Men jag vill också säga tack för all din inspirerande text angående mat, dryck, mineraler, vitaminer, oljor etc. Det är otroligt intressant och jag blir väldigt inspirerad. Det känns som en helt ny värld har öppnats. Tidigare har jag haft ett ganska svalt intresse för vad som påverkar våra kroppar. I omgångar har jag varit riktigt elak mot min kropp, både i oförstånd och trotsighet. Ditt sätt att skriva får mig att vilja veta mer.  Jag känner att det är dags att se om mitt tempel.
Namaste!
Petra

Att ge är att få.
Så är det. Som om det är en karmisk lag, eller nåt. Om jag ler mot en människa får jag oftast ett leende tillbaka. Och den människan ler sedan mot någon annan, som blir glad och så fortsätter det så där. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det. Men kanske är jag bara så evinnerligt tacksam att jag nu ska iväg och få min andra behandling mot lymfödem och DET är jag tacksam för.

Sånt som gör en glad. Sånt som får en att fortsätta vilja skriva,
förmedla. Fick det här supergulliga meddelandet på mitt instagram karinbjones. Oj, vad
glad jag blev, BLIR!

Heja knipet.

”Din bok
Knip för bättre hälsa har öppnat upp en ny värld för mig. Alla kvinnor
borde läsa den! Jag undrar varför ingen poängterat vikten av att knipa
när man var yngre och hur man faktiskt gör! Födde barn för 8 veckor
sedan och vägen till rehabilitering därefter har känts lång, ända tills
jag öppna din bok. Nu har jag knipet med mig på på ett helt annat sätt
och du är min förebild ännu mer än tidigare. Kanske du skulle starta
utbildningar Karin, så fler kan hålla knipkurser och sprida kunskap. Varm
kram”

Och JA på utbildningar.
Har gärna utbildningar.
Mejla mig om ni vill bli Knipambassadörer. Vi börjar så. Så får vi se. Jag ska fundera ut nåt.

Jag och Mira när hon var sex veckor

För ända sedan jag själv födde barn undrade jag över knipet, eller lyftet. Att allt hade förändrats. Att det kändes annorlunda. Jag är så glad att förlaget trodde på en hel bok om knipet. För ni anar inte vad jag kämpat för att få skriva en bok om vårt kön. De tankarna kom direkt efter min dotter födelse för 23 år sedan. Överhuvudtaget intresserar jag mig för saker som är tabu, som vi har svårt att prata om. Det är nog journalisten i mig.
Skulle fortfarande vilja göra det. Alltså skriva en fittbok.
Egentligen skulle jag gjort det direkt efter knipboken, på ett annat förlag. Men det förlaget tyckte inte det var en bra ide och drog in produktionen, innan jag hunnit börjat skriva (research för boken hade jag gjort) utan att säga till mig. Och när jag fick reda på det, var det mer ”Vi kan inte se dig sitta i någon morgonsoffa och prata om Fittan. Alla kommer att tänka på din cancer.”
Det var mitt under min cellgiftsbehandling som jag fick beskedet  att de ställt in produktionen, utan att fråga mig om det var okej och det gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen. För då var det så viktigt att känna att det fanns en framåtrörelse i mitt liv. Liksom att det fanns ett sedan som jag också själv jobbade mot. Och när man är egen företagare, inte har någon lön eller arbetsplats att luta sig mot, då kan en sån sak slå hårt ekonomiskt.
Jag visste att först skulle jag skriva Knipboken och sedan boken om fittan. Det var så viktigt för mig att  känna att jag fanns med. Också att veta att jag hade en inkomst. Att jag var en person att räkna med och inte satt på avbytarbänken. Och grejen är att jag nog också blivit ännu mer produktiv sedan jag fick cancer. ”Nobody puts baby in the corner” Ja, den meningen skulle kunnat funka i mitt liv.  Men det hade blivit en ursäkta språket jävlabrabok.

När jag hittade yogan, hittade jag också knipet. Trodde jag… Tills det var dags att skriva knipboken. Det var ju sommaren 2012 som jag skrev den och det var då jag började med cellgifterna som också chockade in mig i klimakteriet. Och med klimakteriet kommer också alla såna här åldersgrejer som bland annat svårt att hålla tätt när man fnissar och nyser. Så den sommaren, samtidigt som jag skrev boken fick jag återigen erövra min bäckenbottenmuskulatur.
För knipet behöver liksom erövras och återerövras många gånger i våra liv. Det r därför jag säger gång på gång att knipträning, knipkunskap borde tillhöra allmänbildningen för en flicka/kvinna. Borde vara ett ämne i skolan. Fy, fan vad bra det skulle vara.

Jag är en krigare. Bli det du också. Idag börjar ett nytt krig i mitt liv. Nämligen det att erövra mitt lymfödem. Där har man inte heller skrivit så mycket. Inte heller forskat så mycket, och ändå är det så många som lider av ödem. Kanske är det för att det är fler kvinnor som lider? Lider i det tysta. Men jag vill inte lida. Jag vill inte att någon annan ska lida heller. Det är det som driver mig.
Så hjälp mig att hitta material, information om lymfödem. Berätta era historier. Känner ni till kosttillskott som är bra. Skriv inlägg här, eller mejla mig på yogavita@telia.com

Och hörrni, tack för att ni läser. Jag älskar er.

Och har du inte knipboken, så tycker jag att du ska klicka hem den  HÄR

Och förresten, Här hittar du knipet på finska. Sprid gärna den här länken vidare

Knipskolan fortsätter, hoppas ni gillar den? Idag får ni bonusknipet och Gå på tå. För det var i yogan som jag lärde mig att knipet, eller lyftet, ja, det börjar redan i foten. Bara att lyfta tårna gör ju att du automatiskt kopplar på insida lår och hela vägen upp till bäckenbotten.
Och går du upp på tårna så måste du också sträcka på dig. Malla dig. Ta plats i din egen kropp.
Hög tid va?!
Om du lär dig knipa och lyfta. Jag är ju av den åsikten att du alltid ska ha ett lätt knip/lyft påkopplat så fort du gör något. För det lyftet gör att du sträcker på dig. Det ger dig en stolt kroppshållning OCH det här är viktigt, det gör att du aldrig mer går in i ett rum och ber om ursäkt om din existens.
Be inte om ursäkt för den du är.
Aldrig någonsin.
Sträck på dig, visa att du är den vackraste blomman i din trädgård. För vet ni, att sträcka på sig ch ta plats i sin egen kropp det är ALDRIG på bekostnad av någon annan. Aldrig någonsin.
För alla människor kan skina.
Därför ska du knipa och lyfta din bäckenbotten för att fylla ut hela dig. För att plats i ditt eget rum.
Glöm aldrig det tjejer.

Bonusknipet

Knip från foten

Jag ha varit så ledsen för mitt ödem. Jag är fortfarande ledsen, men nu är jag mest arg. Jag vet att jag kommer att kanalisera det här också. Göra om det till nåt bra.
Det är ödem. ”Helt klart” sa den fantastiska kvinnan på lymfkliniken. Nu har jag fattat hur jag funkar. Jag gråter och är ledsen. Tror nästan att jag inte orkar mer. Så händer något. Ilskan och ett jävlaranamma väcks. Nu är det operation göra ödemet bättre som gäller, men också andra tankar. Livet är orättvist och ju mer jag upplever det, ju argare blir jag. Ilska är en drivkraft.
”Im a warrior not a worrier”
Skulle vilja hitta ett lika bra säg på svenska. Tack alla underbara för tips och råd och allt stöd ni gett mig. Jag älskar er och jag lovar att förvalta all information som jag fått från er alla på bästa tänkbara sätt. Tack. Tack.
Lymfsystemkaftan
Kolla vad coolt. En kaftan i silke av Minna Palmqvist med lymfsystemet på. Vill ha, vill ha.
Jag ska fan göra lymfödem ballt.
Älska kroppen också när den strejkar.
Jag ska älska allt det där som är svårt att älska.
Jag ska det.

Lämna var plats i sin skönhet, läser jag på Malin Berghagens blogg och det får mig att skriva det där blogginlägget jag tänkt på en ganska lång tid nu.
För det stämmer.
Vi måste börja ta ansvar för allt runt omkring oss. Malin menar så klart relationer också. Och där kan jag hålla med henne, men det är så klart svårt. Men vad som inte är svårt, ja, det är det där fysiska att inte skräpa ner.
Det är dags att vi dammar av den där kampanjen som jag växte upp med och säkert flera av er läsare: Håll Sverige rent. Jag kommer ihåg hur vi gick ut och plockade skräp, tvättade bort klotter och hur man växte som barn i och med att man gjorde en insats. Och man fattade det viktiga, nämligen att någon måste plocka upp efter en. Och att det blir konsekvenser av att slänga skräp. Djur gör sig illa på den där krossade flaskan. Naturupplevelsen är inte riktigt lika fin när man liksom vadar fram bland sopor, när man tänkte sig en skön stund på en strand.
Den där kampanjen, som också bjöd in mig, impregnerade mig. Jag skulle aldrig slänga nåt på marken. Jag plockar bort efter mig om jag haft picnic. Jag tror på allvar att det hjälper att sopsortera. Jag stör mig på fimpar på en sandstrand, att människor inte tänker längre än näsan räcker.
Jag retar mig på hundägare som inte plockar upp efter sin hund, eller att folk slänger sopor, ja, faktiskt soppåsar på gatan.
Vad hände?
Det är lite som med den här glamoriseringen av bergsklättrarna. De som ska bestiga Himalaya, K2 och allt vad de heter. Men någon berättade om hur skitigt det är längs vägen.  Jag fattar inte.
Det är extremt ego att inte plocka upp sin egen skit, för vem tänker man ska städa upp?
Stockholm städas för 100 miljoner varje år och 60 procent av det är fimpar.
Vet ni jag struntar i om ni tycker att jag är en präktnisse, men exakt vad är det som gör att man så fullständigt struntar i att plocka upp efter sig?
Så här såg det ut en morgon på Rådmansgatan. Någon hade slängt hela sin fest. Tomglas, sugrör och annat som säkert gjorde kvällens kalas till en trevlig tillställning. Men hur kan man tänka ”Jag låter någon annan ta hand om det här”?

Kampanjen fortsätter och vet ni, den största boven är fimpen. Det slängs ungefär en miljard fimpar på våra gator och torg varje år. (och då tänker jag gator och torg? Naturen då? För nog hittar man fimpar i skogen, på stranden…) Och det kan ta upp till fem år för naturen att bryta ner en fimp, som dessutom innehåller en massa farliga kemikalier.
Läs fakta om skräp

Jag hoppas ni gillar Knipskolan? Ni får gärna dela med er av era tips.
När gör ni er knipträning? Märker ni någon skillnad?
Jag vill veta. För jag tror att vi behöver prata mer, dela med oss mer av fassiken allt. Avdramatisera, för det är typ först då man kan gå vidare och komma längre och nånvart, faktiskt.

Var tredje kvinna över 35 år kommer att få eller har redan någon form av inkontinensproblem. Det är tråkigt och just därför att jag VET att man kan lindra och motverka i alla fall 70 procent av de som har problem genom att knipaträna, så kommer jag inte sluta att mässa förrän ni fattar hur viktigt det är.

Nu ska ni få lära er knip som tajtar till hela slidkanalen. I båda de här övningarna jobbar vi med uthållighet och styrka, det vill säga på att göra bäckenbottenmuskulaturen både uthållig och stark.
Det här är övningar som är toppen när man gravid.

Hissen

Klockan

Igår var jag på Tv4s Vardagspuls, om du missade det, så kan du se inslaget med mig här

Ibland känner jag bara Tack gode Gud, och mig själv för att jag var så klok och fortsatte yoga, fast det tog så mycket tid från mig. Men hur fantastiskt det är att yogan mutade sig in i mitt liv. Jag sa alltid att det var nog min bästa pensionsförsäkring, idag vet jag att det också var min bästa livsförsäkring. Med yogan kom så mycket kunskap, bland annat var det genom yogan som jag hittade det här med knipet, på riktigt. Eller lyftet som jag fattade att det var. Det magiska lyft, som också sträcker oss som Guruji på bilden när han står stadig och stolt i samastith.