Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Innan jag blev sjuk gick jag på bild och musikterapi. Min dåvarande fantastiska psykoterapeut Kia Mårtenson Blom, tyckte efter en tids ”vanlig” terapi, att jag kanske skulle prova något annat, om jag ville. Det gick direkt in. Förbi orden. Rätt in i känslan. Och när jag tittar på mina teckningar från då, kan jag läsa ut vad som skulle hända. Jag visste. Det är så märkligt. Eller inte. Vi bär runt på så mycket vetskap, men vi vågar inte lyssna inåt. Till hur vi egentligen mår. Vad vi egentligen vill.
Vi är mer fokuserade på omvärldens tankar om oss. Om att passa in. Att bli förstådd.
Älskad och omtyckt.
Tänk om det är den inre resan. Den hemvändande resan som måste göras.

 Min första terapiteckning visade en kropp som var delad i två delar. Där den högra inte mådde bra. En dag kanske jag visar. Så där fortsatte det. Jag fortsatte att gå på terapin under alla behandlingar, sedan när det visade sig att jag var sjuk. Och jag fortsatte till i vintras då jag slutade. Det har varit som att checka in och gå på sightseeing inuti mig själv. Allt har så klart inte varit vackert. För det är vi inte hela tiden. Men jag har gått runt och lyft på stenar, möblerat lite. Rättat till en tavla som hängt på sned. Ändrat om, tagit den lilla flickan Karin i hand och vandrat trappsteg upp. Pratat om rädslor. Om att utmana sig. Om skam och skuld. Om utsatthet. Om att känna sig utanför. Inte närvarande. Ensamhet. Det har varit ljusa och mörka bilder. Blandad kompott. Men framförallt har de gjort att jag tänkt på vad de ville säga mig och fortfarande kan jag tänka på en teckning som jag gjorde för flera år sedan.

När jag så åkte iväg på min första rehabilitering på Vidarkliniken är jag så glad för att jag fick bildterapi, som en terapi i min rehabilitering. Jag fick måla för Cecilia Letmark, som senare visade sig vara en kompis syster. Den där timmen varje dag var magisk. Jag målade mig ur mitt trauma. Jag hade ju precis opererat bort mitt höger bröst. Jag målade för livet och det som var så häftigt var också att jag gjorde något, jag så länge trodde att jag skulle jobba med. Jag ville måla. Jag gick på estetisk linje. Jag drömmer alltid om att kasta loss. Släppa hämningar eller tankar om att det här är bra eller dåligt. Jag kanske släppte målandet för att jag inte var tillräckligt bra. Men allt ska inte säljas. Och alla är inte ”bra” från början. Men det häftiga med bildterapi, det är att det handlar inte om att visa upp, eller finmåla. Det handlar om att  Konstterapi går direkt på känslan.
Dina inre bilder. 

Jag kan se det i ansiktet. Efter tre veckor på Vidarkliniken och den omtanke man får av personalen där. Det händer något. Man får något vilsamt över sig. Att gå där i omgivningarna. Vara i den där värmen, det är nåt med en. Tänk om Landstinget kunde fånga upp det.

jag andas ut.
Tack universum. Tack min kropp. Tack alla som tackas kan. Tack ni underbara hejaropare, en sten föll från hjärtat. Från axeln. Nu är det bara ödem och artros och jäklar i helskotta vad det ska bekämpas.

Jag tror det är viktigt att tänka på maten, vad vi får i oss. Att ekologiska grönsaker och frukt är bättre än den som inte är det. Jag äter inte hundra procent raw. Jag äter så mycket grönt jag kan. Jag juicar grönt, men då och då äter jag fisk. För att det blir enklast så. Jag upplever det ganska svårt, även om det blir bättre och lättare att hitta alternativ. Särskilt när man går bort. Blir hembjuden till någon, eller bjuder hem folk. Det ska ju också bygga på att hela familjen vill äta vegetariskt. Men det vill inte min familj och man kan inte tvinga folk att göra som man vill. Även om man ibland skulle vilja. (och även om man vet bättre, hehe) Men sakta sakta så manar sig ens livsstil in på de man vill ska ändra sig.
Man väcker kanske en tanke, sår ett frö. Så en dag är det bara grönsaker i kylskåpet…

Men på väldigt kort tid har människors inställning till mat och hälsa ändrats. Det finns mer alternativ. I Stockholm poppar den ena hälsorestaurangen upp efter den andra. Att leva hälsosamt är en trend, hoppas det håller i sig och är en livsstil som jag skrev i min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv
Det är så kul, för den har hamnat högt på flera av internetbokhandlarnas topplistor.

Även Frisk och strålande hy på naturlig väg har hittat upp på topplistorna den senaste tiden. För allt hänger ju ihop. Insida, utsida, utsida och insida.

Här på landet har vi världens bästa bastu. Jag har alltid haft svårt att svettas. Det är bra att kunna svettas. Men nu sedan den här underbara infraröda bastun, du hittar info här, kom innanför våra tröskar så kan jag svettas. Igår satt jag i 40 minuter i bastu och lymfödemet kändes så mycket bättre. Jag la ut den här bilden på mitt instagram karinbjones och fick flera mejl med frågor om var man kan testa. Tyvärr vet jag inte, men mitt tips är att googla på infraröd bastu, för jag tror det finns flera hälsoställen som erbjuder en stund i en hälsobastu. I en vanlig bastu orkar man inte sitta så länge, eller tillräcklig länge för att komma åt resultatet, dvs att svettas järnet. I den här händer nåt, det är som att värmen går djupare, samtidigt som man orkar sitta längre. Jag rekommenderar verkligen.

Matapoteket har startat tvkanal Och först ut är en intervju med onkologen David Stenholtz som startat Läkare för framtiden Jag har tipsat om de här läkarna som gått ihop sig och tror på alternativ och en helhetssyn. För det går inte att tänka kortsiktigt längre. Eller punktmarkera. jag var hos en av de bästa axelortopederna. Säkert superduktig. Men jag försökte prata med honom om min smärta i armbågen. Om jag faktiskt haft en blodpropp i min högra arm. Men han kunde inte svara på sånt som handlade om mjukdelar. Visst är det hedersamt att han säger att inte kan svara på sånt som inte rör hans område.

Men herregud var jag längtar efter en läkare, eller ett läkarteam som ser över helheten. Som det är nu blir man opererad. Och sedan när biverkningarna och komplikationerna kommer som ett brev på posten så står man där ensam och vet inte vart man ska vända sig. Jag kunde ha lyssnat på den där  hjärtläkaren som tog vid när jag fick hjärtsvikt av herceptinet. Jag kunde ha tagit alla de där medicinerna som han typ ville tvinga mig att ta, men som jag struntade i.
Idag är jag glad för det, eftersom jag hade läst om biverkningarna och genom alternativa metoder fick jag tillbaka mitt hjärta. Blev av med hjärtsvikten. Idag vill jag i första hand hitta alternativa metoder som är biverkningsfria, eftersom jag dras med biverkningar efter alla cancerbehandlingar. Och ni hjälper mig. Ni som läser bloggen. Ni hjälper genom att tipsa om olika saker ni läst.

Så ge mig tips på hur jag ska tänka vad gäller artrosen, om det nu stämmer i nyckelbensleden. Och hur jag ska äta vad gäller lymfödemet. Tänker att det måste finnas bra kosttillskott vad gäller både artrosen och lymfödemet. Och när det kommer till kosttillskottet vill jag att det ska vara bra kosttillskott, dvs så mycket wholefood som är möjligt. Share more. Care more. United way. Yogans dag i Yoga för dig För vi måste hjälpas åt, så är det bara. Skäms Filippa Reinfeldt, för om det här stämmer. Blä.

Nu får sommaren komma så man kan få bada loss. Längtar. 

Vad tror ni om det här?

 

Idag är det midsommarafton. Jag har inte fått något svar. Tror jag måste vänta till nästa vecka för att få svar på röntgen. Den här väntan är så väldigt jobbig. Ni har varit så gulliga och hejat på, skickat gulliga meddelanden. Ni är bäst. Tack!

I min värld börjar sommaren på midsommarafton. Det är som ett startskott på sommaren. Det gör inget att det regnar. Det gäller att göra något mysigt av det ändå. Vad är mysigt?

För några veckor sedan, en väldigt solig dag gick jag till min lymfödembehandling på Oliviakliniken. Den ligger ute vid Danderydssjukhus. På vägen från t-banan. Det är en ganska tråkig väg där man passerar en skola, badhuset och ett par höghus vid en ganska trafikerad väg. Men nedanför höghuset som rymmer en massa företag finns en liten gräsplätt. Den där morgonen satt fem utländska män utan jackor i en ring på gräsmattan vid vägen. De pratade och skrattade. Drack kaffe ur termos. Någon rökte. De såg ut att ha så trevligt av varandras sällskap. De njöt.
Min första svenska tanke var ”Men det där var väl ingen fin picnicplats…”
Ni ser jag har skrivit ”utländska” och min ”svenska” tanke. Och jag ogillar egentligen att skriva så, men i det här fallet kände jag så. Varför? Jo, för att jag tror att vi svenskar är lite låsta vid det perfekta. Vi är så fast vid att allt måste vara så perfekt för att vi ska kunna njuta. För att vi ska ställa till med fest. Vi tror att andra värderar oss efter hur vi bor, vad vi bjuder på osv så att vi istället låter bli att bjuda hem. Eller njuta en solig dag på jobbet. Om man ska ha en picnic, eller dricka kaffe utomhus måste allt rumt omkring också vara perfekt.

Men de här männen struntade i det. Istället för att ägna hela lunchen åt att hitta en perfekt picnicplats, gick de ut i solen utanför jobbet och njöt av varandras sällskap och en kopp kaffe. Och DET blev en perfekt stund tillsammans.

Så vill jag bli mer. Grabba stunderna. Njuta av det oväntade. Hitta guldkorn i vardagen, som inte behöver vara tjusiga, eller perfekta.

Så istället för att sova med sju vackra sommarblomster under kudden tänkte jag att man kan ju sova med sju ogräs istället. Lite motvalskärring. Här får ni några tips. de kallas för ogräs men de har oanade förmågor, för så är det ju allt är inte ytan. Allt är inte vad vi ser. Vi måste sluta tro att en polerad yta är det rätta. För vilka skatter det finns i det där vi annars väljer bort. städar bort. Röjer för att få den perfekta gräsmattan.

Glad midsommar till er alla. Njut av det som blir.

Daggkåpa
  Här kan du läsa om den

Älgört eller älggräs
Här kan du läsa om den

Maskros
Här kan du läsa om den

Rölleka
Här kan du läsa
Kirskål Här kan du läsa

Brännässla
Här kan du läsa

Groblad

Här kan du läsa om 

På söndag är det internationella yogadagen. Jag fick några frågor från en tidning om hur jag tänkte tillbringa min yogadag bland annat. För mig är det en yogadag varje dag. Liksom ett sätt att leva, se på livet. När jag var 14-15 år började jag yoga. Yogade några terminer i en liten yogastudio på Bergsundstrand. Tänk att min första lärare hette Bert Yoga Jonsson, sen döpte han om sig till Bert Yogson, snacka om att yogifiera sitt liv. Hittade en bild på honom. Nu verkar han syssla med astrologi.Här kan du lyssna på honom
Vet inte om det var där i den där yogastudion som det såddes ett litet yogafrö. Kanske.

Det är olika dagar varje dag. Högt och lågt, för ett tag sedan var det kanelbullens dag och på lördag läser jag att det är internationella flyktingdagen.

SHARE MORE. CARE MORE. UNITED WAY.

Så bra! Texten ovan läste jag på någon hemsida när jag googlade runt. Idag läser jag Aftonbladet ”Ny skräckrapport 60 miljoner människor på flykt”. De är så fruktansvärt. Så fruktansvärt. Alla dessa människor och alla dessa barn. Läste att Finland tog emot 11 798 flyktingar förra året. Norge 47 043. Vi var i alla fall något bättre. Igår läste jag att Stadsmissionen ska starta en mataffär för fattiga. Förmodligen kommer den att hamna i Rågsved. Hur bra är inte den iden.

Nu ska jag alldeles snart gå iväg och göra en skiktröntgen. Jag är rädd. Rädd eftersom jag för tre år sedan på exakt den här dagen fick det där tråkiga beskedet att jag hade cancer. Nu är jag rädd för vad den här undersökningen ska visa. Igår var jag hos ortopeden som säger att jag till 99 procent har artos i nyckelbensleden. Så på ett sätt lugnade det mig, eftersom det kanske är därför som det gör inte mellan skulderbladen. Men samtidigt gjorde det mig ledsen eftersom också det är något som inte kan försvinna. Jag känner mig en aning skadeskjuten. Bröstlös femtioårig kvinna med lymfödem och artros. Men jag är inte på flykt. Jag har ett hem. Jag har ett sammanhang. Jag är inte rik, men jag kan försörja mig. Perspektiv.
Share more, care more. United way det är The only way.

Jag älskar att lära ut yoga. Jag älskar att tända den där elden. Yogaelden.
Att det aldrig är försent och att alla kan yoga. Yogan är så anpassningsbar.  Det är det som är så häftigt med yoga. Att alla kan yoga. För det finns nåt i yogan för oss alla. Den går att ta med i livets alla skeden. Man kan använda sig av yogan i det som livet för med sig i form av sött och surt. Man kan yoga sig glad, varm, lugn. Man kan använda yogan när livet snurrar, när man är med om sorger och glädje. I ur och skur helt enkelt. Just det älskar jag att lära ut, få folk att förstå att man kan göra yogan till sin. Till sin bundsförvant. Yogan är liksom inte mer någon annans bara för att den kan göra tuffa och akrobatiska ställningar. Yogan är din även om du precis lärt dig att göra solhälsningar. Det är alltid din yoga, sedan kan vi som yogat lite längre kittla dig lite för att få dig mer nyfiken att lära mer, vilja veta mer. Men yoga är din från ditt första yogaandetag och det ska du alltid hålla fast vid. Precis som att du är expert på dig.

Jag får många frågor om man kan yoga med mig nånstans.
Om jag har kurser någonstans.
Och JA, det kan man. I september kommer jag att hålla två tredagars retreat på Mallorca. Du kan välja mellan 16-18/9 och 20-22/9
Det kommer att bli så härligt. Kom med, vi kommer att få det så mysigt.
Jag rekommenderar de retreaten varmt.
Dels för att Mallorca är en så fantastiskt härlig ö. En magisk ö på många sätt. Sedan är det ju så fint att kunna förlänga sommaren med några extra solskensdagar. Värme och sol och yoga. Att boosta kropp och själ med det inför höst och vinter.
Retreatet arrangeras av Petra och Santani.  Petra är en urgullig tjej från Skåne, som flyttat till Mallorca och som gör fina yogakläder bland annat.
Jag ser så fram emot den här resan.

Du kan också yoga med mig till några av mina yogadvder, som du hittar här

Och här är Yoga i lust och nöd som jag gjorde med Mmagasin Här köper du den

I november kan du yoga med mig i Indien. Det retreatet arrangeras av Eva och Little Palmgrove Här hittar du info och anmäler dig 
Ska bli kul att visa dig Indien som jag tycker så mycket om.

Komsi, komsi. Följ med till Mallis eller Goa. Men först ska vi ha lite svensk sommar tycker jag.
Hoppas vi ses på mattan nånstans.

Jag säger och skriver ofta att jag, att vi måste lyssna på kroppen.
Vad den säger. Vad den vill.
För att den ofta vet vad den behöver.
Jag tänker och tycker så. Jag försöker göra som kroppen ”säger”.

Jag lyssnar.
Känner.
Ibland kanske till och med för mycket.
Gäller att hitta balans. Lagom.
Marinerar hjärnan och tankarna med ro, med glädje, med allt det goda. Har fått så många fina tips av er. Sparar dem alla. Väljer ut dem som passar bäst för ändamålet. Men så dök en viktig tanke upp. vila är viktigt. Sova är viktigt då får kroppen chans att reparera sig själv. Då jobbar lymfsystemet och det tuffar på och gör sitt jobb. Men dagen måste också brytas upp med pauser. Vi får så många intryck. Vi är med om så mycket. Nyheterna som berättar om allt som händer i världen och i vårt land skakar om oss. Sätter sig i kroppen. Känslor kapslas in om vi inte bearbetar dem. Därför behöver vi tupplurar, vilostunder mitt i stressen. Mitt på dagen. Räcker med en kvart, då och då under dagen. Siesta måste vara en av de bästa uppfinningarna. Checka ut en stund. Lägg sig ner, ta av sig skorna och vila på en parkbänk i skuggan.

Fick den här länken från radioprogrammet Kropp och själ skickat till mig Håller supermaten vad den lovar?  Lyssnade och kände, jaha nu ska de sänka kosttillskotten och säga att antioxidanter ger cancer. Så hittade jag det här svaret
Och då kände jag bara, det finns inget svart eller vitt. Det finns olika sidor, olika sätt att se på saker och ting. Vad är vetenskap? Så jag fortsätter med mina kosttillskott som inte har en massa skittillsatser i sig. För man kan också börja fråga sig, varför säljer Apoteken kosttillskott med skit i sig, som då ger cancer? För det var alltså kosttillskott köpta på apoteket. Borde inte en instans som apotek vara någon sorts stämpel på att det är bra varor. Ja, herregud vem ska man tro på?
Bli din egen expert säger jag bara. Lyssna på din egen röst.

Det regnar på landet.
Igår orkade inte Magnus Härenstams kropp längre. Det är så sorgligt. Han är så mycket min barndom, Så många vuxna barns barndom. Fem myror är fler än fyra elefanter är en klassiker. Så härligt det var. Tittade även fast jag blivit för gammal. För tonen. För värmen. För barnsligheten. Magnus var en snäll gubbe i rutan med förkorta byxor som gav så mycket. Tack för det du förmedlade.
Blä för cancer som tar människor ifrån oss.
För Magnus dog av sviterna av cancer läser jag i tidningen. Han fick återfall. Det skapar ju också oro. Oro i många som haft cancer. Gode gud låt fem år gå. De fem åren som visar och säger att man är friskförklarad.

Hade svårt att sova i natt. Oroar mig för torsdag. Oroar mig för undersökningen. Oroar mig för att det ska bli ännu en midsommar i töcken. För det tar ju alltid tid att få svaret. Jag säger Nej till cancer. Nej till cancer i min kropp. Ge mig hundra friska år. Jag vill också gå på bröllop som 99åring. Som Dagmar von Arbin som är äldst i släkten Bernadotte. Och höra släktingar säga Ja till kärleken.

Det här med att säga ja och nej.
När jag gick i högstadiet hade jag en ”badge” med texten Nej till kärnkraft. Då var jag fortfarande i tron att det gick att förändra saker i samhället om man sa ifrån, visade vad man tyckte. Jag är inte lika fast i min övertygelse längre. Jag trodde på att man kunde säga Ja eller nej. Men så var det ju inte, för det blev en mellanväg, ett kanske. En förlängning av kärnkraften. Ibland är den där mellanvägen bra. Jag vet att jag brukar säga att allt är inte så enkelt, det är inte svart eller vitt. Så brukar jag säga och tänka när man blir ledsen över relationer som går i kras, vänskap som tar sig en annan väg. Reaktioner hos en själv och andra. Man försöker förstå sig själv många gånger. Man kanske vågar fråga sig själv, varför sa jag så. Varför gjorde jag så. Vad menade jag med det.
Men när det kommer till kärnkraft, jag tycker det är obehagligt.
Läs den här boken Bön för Tjernobyl Som förövrigt min pappa översatt. Så stark. Så viktig.
Eller läs det här Greenpeace om Fukoshima

Jag tycker att vindkraftverk är vackra. Men de är inte bara vackra. Läs
Vi har ett litet berg här på landet. Tänk om man kunde placera ett vindkraftverk där. För DET är ja till livet. Till det som kommer efter oss. Till våra barn och barnbarns framtid.

Sofias sång till CarlPhilip

Har fått så många fina, bra, intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Tack. Ni är fantastiska.
Jag vet att människor menar väl, att saker och ting sipprar ut. Att man kanske är oförstående. Man menar väl men det blir så fel.
 Jag kommer ihåg när jag var gravid, hur ofta fick jag inte höra om människors förfärliga, hemska, urjobbiga förlossningar. Ibland också historier om de som förlorat sina barn, sent i graviditeten. Ibland kan det vara så med cancern.
Ofta får jag höra om släktingar och vänner som inte överlevt sin cancer, som inte klarat omgång två av cancer. Om återfallet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen. Jag blir ledsen för deras skull. Att man förlorat en kär vän, en släkting. Jag blir ledsen för att människor dör i den här sjukdomen som det inte ännu uppfunnits något botemedel.
Men det händer nåt i mig. Det skapas oro. Nu menar jag inte att man inte ska berätta saker för mig. Det är inte det jag menar. Men sedan jag blev lite mer offentlig, så kommer folk fram till mig på stan. Folk jag inte känner. Jag tycker det är jättehärligt när människor kommer fram. Men ibland blir det lite tungt. Lite svårt att värja sig.

Och ofta tar jag det, och tänker precis så. Att de menar väl. Men ibland får deras kommentarer fäste. Och det sista jag vill är att bli en bitter person. En som ältar gamla oförrätter. Jag vill bort från offerkoftan. Kränga av mig den.
Den är inte trevlig. Jag ser den på många runtomkring mig och jag tar då och då på mig den själv.
Att vara offer är också ett skydd. Det är ju ibland också ett sätt att slippa ta ansvar, att man själv är delaktig i något. I dramat. I det som händer. Nu menar jag inte cancern. Utan i ett sammanhang. I relationer. På jobbet. På var man kommer ifrån. Jag vill inte vara ett offer.
Jag vill vara chef över mig själv. En bra chef som tar hand om mig själv. En som står stadig när det svajar. Som är medkännande, inkännande men ändå stark och bra på att sätta gränser. Säga nej och ja, när det känns bra för mig.

Den här bilden la yogaläraren Ulrica Norberg ut på sitt instagram för några dagar sedan. Tycker den säger så mycket.Visst känner man igen känslan…

Igår hade jag ett möte med ett förlag. Så kul. De ville träffa mig. Hade ett förslag, en ide de ville prata med mig om. Den här situationen är så underbar. Att jag blir kontaktad och inte tvärtom.
Vi pratade om när man hamnar i en sån situation när folk säger nåt till en som inte känns bra, de stjäl ens energi, de gör en ledsen, men man har inte tid, inte möjlighet att ta ”fajten” för att den kanske är subtil den där kommentaren som de säger. Ja, ni fattar?
Då kan man korsa fingrarna. Korsa armarna. Låta kroppen göra nåt, så att man inte låter det de säger, det de signalerar få fäste i en. Man får liksom ta till alla knep man kan.

Vad tror ni om det här? Läs om dr Hamer 

Jag har väl inte riktigt smält det.
Denna loserstämpel som man då och då kan få sig en ordentlig känga av. Att man inte gjort tillräckligt. Att man slarvat med sitt liv, att det är anledningen till cancer.
Ingen som inte varit där, i det där oroslandet kan vet hur det känns. Men ändå så många utan erfarenhet som ska ge en råd.
Tala om för en varför jag fått cancer.
Jag stressar för mycket.
Jag har inte gjort resan.
Jag måste gå till just den healern.
Äta guld, kollodialt silver. Röka gräs.
Dricka vetegräs mer än jag gör.
Det kan vara från ett tidigare liv.
Karma, absolut. Det handlar om en skuld från förr.
Du får inte oroa dig så mycket. Oro ger cancer.
Tjong, jag sållar. Men… ändå.
Det gör en ledsen. Oftast håller jag det ifrån mig. Men vissa dagar glider det in under blusen. Tar fäste. Kanske är jag extra känslig nu. PÅ torsdag ska jag göra en röntgen för att se att det inte är metastaser i ryggen. Jag vet ju hur det känns att gå igenom cancerbehandlingar. Min oro springer ju också ur en vetskap om hur det känns. Det är en oro i en trött människa som redan sprungit hundra maratonlopp och som nu bara vill vila. Åka till landet, logga ut. ta det lugnt.
Jag försöker stilla oron. Men hur jag än gör, blir jag rädd. Även om jag vet att jag är bra på att skratta mitt i gråten. Njuta mitt i skiten.
Men för exakt tre år sedan, torsdagen innan midsommarafton fick jag ett besked som delade in mitt liv i två delar. Livet före cancer och livet efter.
Låt det för alltid vara livet efter.
Det vill säga jag är frisk. FRISK. FRI   sk
Jag skrev det när jag var sjuk i cancer, jag skriver det igen. Ge inga råd om en person inte bett om det. 
Jag ber ofta om råd. Om bästa sjukgymnasten. Om bästa hjärtläkaren. Råd mot lymfödem eller vad det nu kan vara. Jag gör det för min egen räkning och för alla andra som inte har en blogg där de kan slänga ut såna frågor. Jag vet mitt ansvar. Jag tar det. I grunden, i mitt hjärta är jag alltid journalist, som kämpar för den lilla. För hon som inte har rösten. Jag vill synliggöra problem.
Men jag har ännu inte frågat om varför jag fick cancer. Eller varför man får cancer.
Den frågan har jag inte ställt.
Men svaren pådyvlas jag alltsomoftast, lite så där inbäddat, inlindat.
Alla dessa snusförnuftiga kommentarer jag och andra som haft cancer, eller kämpar med cancer får av människor som inte känner mig, som kommer fram på gatan. Om jag sitter på ett kafe, eller var jag nu är och som talar om för mig, ger mig råd, utan att jag bett om det.
När man kämpar med en sjukdom som för vissa har dödlig utgång och när man får den, inte har en aning om man kommer att klara sig. Eller den andra oron som slänger sig över en, tar stryptag om en, kommer jag att få tillbaka cancern?
De tankarna, den rädslan är övermäktig.
Man kämpar.
Så ändå, då och då får man stå ansikte mot ansikte med människor som med någon sorts övertygelse säger att jag ska tänka bort cancern, be bort den. Jag har inte trott tillräckligt. Att det är karma. Att jagvetifan alla anledningar.
Hur kan man veta?
Jag tänker snälla tankar, för jag vet att det är bättre än att fastna i en bitterloop. Jag är en schysst person om människor är snälla mot mig. Jag har en liten nära skara runt mig. Jag vill väl. Och jag tar hand om min egen skit, mitt eget bagage. Jag jobbar med att inte pysa ut på andra människor. Att inte avlasta mitt på någon annan. Möt människor med kärlek är mer min devis. Men allt beror också på hur jag blir bemött. Jag har ännu inte hamnat i ”vänd andra kinden till”.
Jag jobbar med min oro på alla de plan jag kan. Jag äter bra mat. Jag sover och lägger ner så mycket pengar på det alternativa att jag ibland blir lite rädd.
Men ändå.
Jag vet att det är av snällhet.
Men hur kan så många veta vad som gett mig och alla andra människor cancer.
Hur kan man veta?
Så nu slänger jag ut frågan, skriv det här. Så jag kan förstå, ni som vet.
Varför fick jag cancer?
Låt oss ha en diskussion om cancer.