Författarnamn: Karin Björkegren Jones

jag vet inte vad det gör med dig

Saker som oroar mig är typ det här
Och det som oroar mig är tystnaden kring sånt som är obekvämt. Att vara obekväm i Sverige, motvalskärring är liksom helt fel.
Att ifrågasätta är okej, men att ifrågasätta för mycket. Att inte lita på det som vi tror och hoppas ska skydda oss.
För ingen kan tänka sig att det finns skumma krafter bakom tex sjukvården. Eller att läkare kan köpas.
Eller läkemedelsbranschen. Att den branschen är en av världens rikaste. 2014 såldes cancermedicin för 800 miljarder kronor
Eller att vårt kommunala vatten kanske inte är så bra som många verkar tro. läs här eller här

Det som är obekvämt tystas ner, eller snarare negligeras.
Det gör mig orolig.

Jag vet inte vad det gör med dig.

uppochhoppa

Imorse gick jag upp tidigt och tog mig till Atmajyoti för att jag trodde att andningskursen som jag ska gå började klockan åtta. För att se att jag hade helt fel. Den börjar i eftermiddag. Blä. Jag blir så förvirrad när de skriver på engelska, am och pm. Det blir tilt i mitt huvud. Men så har den här veckan börjat med raketfart, bokplåtningar och tv-inspelning och en massa möten. Jag verkar alltid ha en tendens att gå från noll till hundra. Så mitt huvud är redan uppskruvat och jag som lovade mig själv att jag skulle bli mer snigel…

Så här trött och kärlekstörstande efter en hel plåtningsdag var Pino. Och om han är trött, ja, vad var inte hela gänget när vi tog oss hem igår. Men fy, fabian vad bra det blir. Så kul. Älskar att jobba i team. Älskar att göra böcker. När jag var femton år jobbade jag två veckor en jul på Wahlström och Widstrand, på den tiden det låg i ett stort hus på Tystagatan. Per Gedin, som är en legendarisk förläggare är vän till familjen. Jag älskade det stora huset. Böckerna i travar. Att en och annan författare kom förbi för att lämna manus, eller förhandla om något. Det luktade kultur och tyngd och jag älskade att ta mig dit. Mitt jobb var ju inget särskilt, jag jobbade med deras bokklubb och ni vet såna där insända små lappar om att man ville vara medlem. Det var tiden innan datorn. Det var det det fysiska jobbets tid. Klippa, klistra och anteckna. Men då, drömde jag om att en dag få jobba på ett förlag. Haha, jag vill det fortfarande. tror jag skulle bli en superbra talangjägare, hitta begåvningar och framförallt sätta ihop bra arbetsteam.

Som till exempel den här tjejen. Cissi Davidsson som driver Curly foods. En av de tjejerna som varit längst i den här vego/raw/veganhajpen. Långt innan det var en hajp. Ni har väl sett hennes yogamat
Yogamat (inbunden) Den gavs ut för ett par år sedan. Jag är så glad att Cissi nu gör maten i min nästa bok. För jag kan lova er att det blir toppengott. Och det hon håller fram på bilden, det kommer inte i någon bok. Det var teamets frukost igår. Bara en sån sak. hur härligt är det inte att jobba hårt, men hela tiden veta att när det är paus, då vankas det supergod mat.

 Världens bästa team, Cissi som lagar maten, Anneli Hildonen som fotograferar och Moa Edlund som ska göra formgivningen på boken. Och det blir en yogabok, med ganska mycket mat. Ja, ni vet Yoga, mat och meningen med livet.

Only in America… bara där gödslar man med komplimanger och vet ni vad jag älskar det.

”Karin Björkegren Jones is a breast cancer survivor, rockstar yoga instructor and a Lymphediva”

Haha, jag kan alltså numera titulerar mig rockstar yoga instructor. Love it.

Jag har fått frågor angående postgången. Ja, strumporna är dyra. Men jag använder mina och varvar med de jag får från landstinget. För att det finns dagar när man vill känna sig fin, cool. Man vill matcha strumpan med kläderna man har på sig. Man vill ta plats. Visa upp snarare än att dölja. Nu är läget att jag har en tjockarm. En arm som svullnar. Det är förjävligt. Men det blir inte bättre om jag döljer. Aldrig huka rygg är min devis.  Jag ska kolla med Lymphediva om de kan använda nåt annat, eftersom det kostar mellan 3-400 kr bara i postgång. Väntar på svar. Har även kollat om era beställningar kanske kan g via deras agent här i Sverige.

jag är en lymfdiva

I morse var jag inbjuden till Tv4 för att prata om ansiktsyoga utifrån min bok Frisk och strålande hy 
på naturlig väg som kom ut förra året på Semic.

 Frisk och strålande hy : på naturlig väg (inbunden)

Jag är så tacksam för att mina böcker får uppmärksamhet. Men uj, vad
nervös jag är innan jag ska vara med i ett program. Kommer man någonsin
att vänja sig. Någon smart sa, att nervositeten är ett sätt att
fokusera. Så svaret är väl nej. Hoppas bara inte någon kände sig
avskräckt, för att ni köper mina böcker är min framtida pension…


Men jag måste nog ändå säga att jag tycker att jag är finast osminkad.
Igår var jag på Paradiset och fick med mig en massa härliga varuprover
från ett superhärligt hudvårdsmärke, som jag nu är så nyfiken på.
Så efter att ha varit tv-sminkad i flera timmar var det så skönt att
sminka av sig, och få smörja in sig med de allra finaste produkter.

Men jag är så ledsen över mitt lymfödem, stress, oro, ledsenhet, för
lite sömn, dåligt väder, varmt väder, bråk och sånt som gör livet
tristare visar sig i armen. Den sväller upp och handen dunkar. Det
krånglar och spänner och det gör mig ledsen. Men eftersom jag är av
åsikten att man kan vända något negativt till något bra, så klär jag min
arm kompressionsstrumpor som är som smycken. Som den här strumpan som
heter Flora och som du hittar här: Lymphedivas 

Thank you for making my life a little happier. Och som en händelse, har
jag möjlighet att ge alla er som hamnat i samma tråkiga sits som jag.
Med en arm som fått lymfödem. Ni får 10 procent på ert köp, så The code for 10% off is yogavita

yoga med mig

Får ofta mejl om var man kan yoga med mig. Om jag kommer att ha några yogakurser någonstans. Du hittar workshops, runt om i landet och kortare yogakurser, ibland på min hemsida.
Jag älskar att lära ut yoga. Jag älskar att tända den där gnistan. Älskar det.
Så om man vill yoga med mig. Om man vill få min syn på yoga, så följ med på en yogaresa. Där får du dessutom mer av mig, där finns det fler tillfällen till privata samtal och tankar.

Att lära sig yoga på ett yogaretreat är ett bra sätt att få in den där känslan för yoga, som sedan håller sig kvar och gör att man ser till att ge plats för yogan i sitt liv.

I höst kommer jag att ha två yogaretreat. Två kortare på tre dagar vardera på Mallorca. Ett längre tio dagarsretreat i Goa, Indien. Det passar dig med ringa, eller ingen kunskap och dig som yogat ett tag. Jag utgår från ashtangayoga. Den yogaform jag älskar. Den form som följt mig genom alla cancerbehandlingar. Genom sorger, skilsmässa, ledsenhet. Men som skapat en inre styrka i mig. Jag vill dela med mig av det redskapet. Om att yoga i ur och skur, i nöd och lust. För  vi behöver det. Vi behöver yoga. Jag vågar säga att DU behöver yoga. För vi vet inte vad livet för med sig och jag VET att yoga är ett så bra verktyg, redskap att ha med sig när det stormar. Både inom dig och utanför dig.
Att ha yogan har hjälpt mig och hjälper mig när jag får svårigheter. Och jag önskar så att lära ut det, ge dig det verktyget. Det som funkat och funkar för mig.

Yoga på Mallorca och här hittar du mer info och anmäler dig. Antingen väljer du tre dagarsretreatet 16-18/9 eller 20-22/9. Det blir intensiva och härliga dagar. Jag ser så fram emot att ha yoga på den vackraste av öar. Vi utgår från ashtangayogan som är så pass anpassningsbar att den passar i stort sätt alla. Vi ska yogaandas och varva fysisk träning med avslappning och vila. Efter den här helgen hoppas jag ni känner er boostade att vilja fortsätta ha yogan i livet. Och att ni tar med er värmen och lite av Mallorcas sol hem. För att stå pall för en svensk vinter. Jag ser fram emot samtal vid lunch och middagsbordet. Jag är så glad och tacksam att Petra som har den här studion på Mallorca bjudit ner mig och att hon arrangerar den här kursen. Mejla Petra Westerlund  på santani@mail.com  om du har frågor gällande retreaten. Jag hoppas vi ses.

Det här är känslan jag vill att du ska i kroppen när du yogat med mig.

I november är jag inbjuden för att hålla i ett lite längre yogaretreat i Goa. Det var här på denna strand jag höll mitt första yogaretreat för nästan tio år sedan.

Kom och lev hippieliv med mig. Ta med dig yogamattan, en svalkande skjorta, bikinin och ett par flipflops. Mer behövs inte. Här vill jag vaccinera er med yoga under tio dagar, så att ni står stadiga för vad livet kan föra med sig. Snabba på, platserna går åt. Här har jag blivit inbjuden av svenska Eva som driver ett så härligt hotell direkt på stranden. Här hittar du info och anmäler dig

Jag hoppas vi ses.

Och vill du lära dig knipa, så hittar du mina knipråd gratis här

thank you, thank you


Igår. Tack snällaste alla ni som mejlat och kommenterat på facebook och
på mitt instagramkonto. Tack för alla gulliga meddelanden. Snälla ord och hejarop. Tack, jag tror inte ni fattar hur glada ni gör mig. Hur ni fyller mitt lilla ”fyllaårhål” med snällhet och hur det gör mig så tacksam, glad. Tack. Att fylla år har alltid varit och är en sådan
pärs för mig. Jag tycker det är oerhört jobbigt, typ smärtsamt. Men som jag skrev på instagram igår. Jag blir bättre och bättre på att göra mitt liv kärleksfullt.

Och en viktig sak. Att inte gråta över spilld mjölk. Att inte hänga upp sig, vara ledsen för de som inte kom på partyt typ, utan njuta av de som finns där.  Det som verkligen betyder något.

den här bilden är från i mars, när jag och Anneli var i Goa. Anneli skickade den till mig igår med en så gullig text. Men jag tycker hon har fångat mig. Om ni vill veta, det här är jag typ.

Den här helgen har det hänt så mycket, samtidigt som det gått långsamt. Varit väldigt lugnt. För jag behöver det. Det började i fredags med vår bröllopsdag. Och igår var min femtioförsta födelsedag. Idag när jag vaknade är jag alltså just 51.
Jag har påbörjat andra halvan av mitt liv. För JA, jag tänker på bli hundra år. Låt alla människor leva hundra friska år, det är ju vad jag sjunger varje dag på sanskrit, må så ske.

Och som någon skrev igår: Karin du är född på en lyckodag ,8/8 är en lyckodag enligt kineserna.
Tack, för de orden.Jag ska vaccinera mig med det. Våga tro på att jag har en lyckostjärna som ser över mig, men det ger mig också ett ansvar. För om jag har en lyckostjärna som vakar över mig, måste jag ge lite av det till de som inte fötts med just det. För vi är alla en del av det stora hela, vi hänger alla ihop och är förbundna i det stora energifältet. Vi är alla en del. Hur jag är mot dig, ger ringar på vattnet. Att vara en schysst människa och att någon, kanske några ser det, det är lycka för mig.

lagom och balans

Jag vet inte hur det är med er, men nog sjuttsingen blir man glad när man ser den här kvinnan springa på omslaget. Vi behöver mer olika former och färger. Vi behöver olika. Man orkar till slut inte med all likriktad reklam. Vi behöver rynkor, och ålderdom.
Vi behöver förebilder i alla dess former.
Vi behöver människor och vi behöver nåt jävla okej på att det är okej att vara den man är – den man är.

Ibland får jag sån lust att bara skita i att träna. Men jag gör det
ju för att må bra och för att orka och för att jag på riktigt tror att
yogan hjälpte mig att ta mig igenom alla cancerbehandlingar. Men jag
börjar bli trött på alla träningsböcker. Alla quickfix.
Det är det långa loppet vi behöver veta hur vi ska ta oss igenom.
Hur lever man ett liv på bästa sätt?
Är det att superträna?
Är det att banta?
En sak som jag lärt mig.
Det är bra att träna.
Men lagom.
Men vad vi alla måste lära oss är ordet lagom.
Balans.
Balans mellan vila, kostintag och träning.
Balans.
Om man tränar för mycket så tar man också av kroppens reserver. Man blir mer infektionskänslig. Man får sämre immunförsvar.
Vi behöver lära oss balans.
Vi
behöver lära oss att lyssna på kroppen, på vad den verkligen behöver.
Det kanske inte är en mara jag behöver. Det kanske inte är blodsmak i munnen.
Varför
kan inte bara lagom bli en trend.
Något som är åtråvärt.
Varför?

 

jag är vad jag tänker på

Jag
är vad jag tänker på, vår tids nya motto. 
I min hjärna går allt så
väldigt fort. Jag försöker lugna ner det där, snurret. Energin. Det där snabba. Tror nämligen inte att det
i det stora hela är så bra när det går för fort. 
Visst är det charmigt
ibland och man får mycket gjort men hur blir det sedan? 
Här på bilden, en gotländsk mala. En
gute mala. 
195g flyttade min faster och farbror till Hamra på södra
Gotland för att starta jordbruk. Helga som är tyska älskade att gå söndagspromenad, gärna
finklädd. För så gjorde de där hon kom ifrån. Hon försökte sig på att gå
några vändor genom byn, med finklänning och hatt. Men det kändes väl ensamt och sågs nog lite
annorlunda på den tiden.  Så Helga tog med sig familjen ner till
stenstranden vid Austre och promenerade längs vattnet. Vår, vinter, sommar och höst. En liten tur till den vackraste av alla platser. Där gick hon tills hon hittade alla fossiler. De som havet sköljt in. Jag älskade när jag räknades in i den där
skaran. När jag sågs som en i gänget i min gotländska familj. Så här i efterhand har jag förstått att Helga lärde mig
meditation och jag lärde mig den i den fantastiska vidunderliga naturliga meditationen. Den
som pågår hela tiden. Runtomkring oss. Möjligheten till att finna ro. Naturen. 
Vi
gick i timme efter timme och plockade de små stenarna, som vi sen satt
med en nål och pillade ut det igentäppta hålet. Helga trädde sedan sten
efter sten på en tråd och det blev de vackraste halsband som hon sen sålde på
Burgsviks marknad till nollåttor. (08, kallades vi från fastlandet) 
Jag ville aldrig vara en nollåtta,
eller tjourist. De kändes malliga. Larviga. Jag ville gå där på stranden med Helga och Lasse och
mina kusiner. Ville göra jobbet. Vara i deras gemenskap i
uppfinningsrikedomen. Jag tyckte att halsbanden var dyra. Ja, de kostade väl runt 400-500 kr, men det är ju många år sedan. Jag drömde om ett eget halsband. Kanske drömde jag om ron att trä det själv. Förra året, när jag fyllde femtio fick jag mitt första egna. Varje sten är fylld med den där stranden.Den vackraste av dem alla. Meditationens strand. Kraften i en sten. Var hittar du din ro? Har du lätt för att dras med i det snabba. Allt ska gå snabbt i vår värld. Allt är ett klick bort. Vi tröttnar snabbare. Vi är som guldfiskar, som simmar i en glasskål. Bara att vi har valt det själva. Ville länka till en artikel i dn, som plötsligt bara försvunnit. Där stod bland annat att vi typ inte orkar läsa böcker, därför inför man nu novellen igen. Den kortare berättelsen. För vi orkar inte ta oss igenom en hel text. Vad händer med samtalet, det förtroliga när vi måste ha klicks och kicks? Nu har vi en dag kvar på landet, snart väntar stan.  Jag tror jag tar med mig halsbandet, det får vara som en påminnelse om en strand där tiden stått stilla.

Karin = katarsis

I dag är det min namnsdag. Idag är
det alla Karinor i Sveriges namnsdag. Grattis till er alla. Inte för att vi
brukar fira namnsdagar i min familj, men ändå idag tänkte jag skriva om mitt
namn. När jag var liten tyckte jag mitt namn var så tråkigt. 
De som känner mig längst vet att
jag lyssnar på smeknamnet Kajsa. Släktingar, ja alla kallade mig och några gör
det faktiskt fortfarande för just Kajsa. Jag tyckte om det namnet, tills någon
i skolan kom på vad det rimmade på. Kajsa Bajsa. Vem vill heta det? Vem vill
bli förknippas med bajs när man är sju-åtta år. Så jag såg snabbt till att jag
inte kallades det i skolan. 
Lite senare, när man var typ
tio-elva-tolv år, ville jag ha ett ballare smeknamn. Karin lät dötrist. Man
ville ha ett namn som var mer ”farligt”, mer tufft.
Kicki. Cissi. Lollo. 
Det gick ju inte att skriva
Karin snyggt. Gud vad jag försökte. Men det blev aldrig så där bra som andras
namn kunde bli och man kunde inte heller skämta till det som man kunde med till
exempel Lotta = L8. Hur tufft var inte det.
 

När jag var tolv bytte jag
skola. Jag började i Eiraskolan på Kungsholmen. Här såg jag min chans. Jag
kunde byta namn. Tänkte att Kim var väl bra. Det blev snyggt när man skrev det.
Det var kort. Det funkade utomlands. Det lät både snällt och tufft på samma
gång och det var inte helt vanligt, eller?
Men jag hade otur, dels hette
redan en tjej i klassen Kim (som var både tuff och snäll) och sedan visade det
sig att hon som skulle bli en av mina bästa vänner, Tintin. Ja, hennes mamma
hette Kim. Så det gick ju inte. Så då blev det att hålla kvar vid det tråkiga
namnet. Idag har jag vant mig. Karin kommer från Namnet Katarina och betyder
ren – kysk.
Jag tänker Katarsis. Och ibland
tänker jag att ens namn ändå har någon sorts betydelse. Som en affirmation. Jag
är Karin = jag är ren. jag är kysk. Jag genomgår en ständig katarsis
Dessutom går jag på hypnosterapi. Ja, vad ska man säga. Man kanske inte kommer
längre än sitt namn.
31 december 2005 fanns det
totalt 170 229 personer i Sverige med namnet, varav 84 290 med det som
tilltalsnamn.
Jag
tycker så mycket om den här bilden. Titta på mitt uttryck. Jag håller på att
spricka av glädje. Jag träffar min guru. Tror det är 2004. Inte helt säker.
Men jag var nästan två månader i Mysore. Jag är stolt som en tupp, höll jag
på att skriva. jag ändrar genast. Jag är stolt som en höna att jag fick
träffa honom. Prata med honom. Och han ville att jag skulle berätta nåt skoj
för honom. Ibland tänker jag. Undra vad han såg hos mig.
I fredags var det fullmåne. Å,
en sån stark en. En halvtids fullmåne, för nu är det halvtid på det här året
2015. För exakt hundra år sedan föddes K
Pattabhi Jois
. Grundaren av Ashtangayoga, den yogaform jag utövar
och älskar. Hurra för honom. Hurra för att Guruji, som vi kallar honom, kom på
ashtangayoga. Detta smarta, fantastiska yogasystem, som jag är så glad att jag
aldrig ifrågasatt, aldrig vikt ifrån trots att kroppen inte alltid kunnat eller
kan göra de svåraste ställningarna. Jag har aldrig tvivlat på ashtangayogan. Jag
har tvivlat på ashtangayogalärare, men aldrig på yogaformen… Varje dag
sjunger vi ashtangis vårt mantra, där vi bland annat önskar att varje människa
får leva i hundra år. Guruji fick inte det. Han blev 91. Jag hoppas jag blir
100. I så fall har jag precis börjat på mitt resterande halva liv. Om en vecka
blir jag 51.
 

plötsligt var han där den vackre
rådjursbocken. Med långsamma steg gick han över vägen och in på vår tomt. För
att försvinna upp på vårt berg. Långsamt och med en riktning gick han. Som om han
ägde sin väg och som om han gått den där vägen många gånger. Jag gillar tecken. Jag samlar tecken för att livet blir mer spännande. Rådjuret står för
pånyttfödelse, och kärlek som någon skrev till mig när jag lagt ut bilden på
instagram. Jag gillar det. Jag tänker att snart föds jag på nytt. 
Every time you are tempted to
react in the same old way, ask if you want to be a prisoner of the past or a
pioneer of the future
.
Chopra

höstligt värre

Oj, vad det har regnat här på ön. Trädgården är nästan neongrön av allt klorofyll. Jag förstår inte hur jag ska komma igång med att jobba. Har en bok som måste redigeras klart. Ska lämna in den om ett par veckor, men jag har väl aldrig varit så här såsig. Jag vill bara vara i trädgården, när det inte regnar och fixa med mina rosor. På kvällen slocknar jag i soffan, men igår lyckades jag ändå hålla mig vaken länge. Då gick höstlegender. haha, då kände jag det som att vårt hus var lite som deras. Behöver bara skaffa lite hästar… Vädret känns i alla fall som höst och apropå Brad.

Läste ett meddelande från honom på nätet:
”My wife got sick. She was constantly nervous because of problems at work, personal life, her failures and children. She lost 30 pounds and weighted about 90 pounds. She got very skinny and was constantly crying. She was not a happy woman. She had suffered from continuing headaches, heartpain and jammed nerves in her back ribs. She did not sleep well, falling asleep only in the mornings and got tired very quickly during the day. Our relationship was on the verge of a breakup. Her beauty was leaving her somewhere, she had bags under her eyes, she was poking her head, and stopped taking care of herself. She refused to shoot the films and rejected any role. I lost hope and thought that we’ll get seperated soon… But then i decided to act. After all I’ve got the MOST beautiful woman on earth. She is the idol of more than half of men and women on earth, and I was the one allowed to fall asleep next to her and to hug her. I began to shower her with flowers, kisses and compliments. I surprised and pleased her every minute. I gave her a lot of gifts and lived just for her. I spoke in public only about her. I incorporated all themes in her direction. I praised her in front of her own and our mutual friends. You won’t believe it, but she blossomed. She became better. She gained weight, was no longer nervous and loved me even more than ever. I had no clue that she CAN love that much. And then I realized one thing: The woman is the reflection of her man. If you love her to the point of madness, she will become it” Brad Pitt

Strunta nu i att det kan låta lite som att en kvinna är inget om det inte finns en man som stöttar. Och att bara en man kan få henne att blomma. Men jag tänker att om man kanske oavsett om man är en av de vackraste kvinnorna, eller männen och man inte impregnerats av kärlek. Självkänsla från start. från start, läs här om hur man stärker ett barns självkänsla. 
Så måste man kanske ha bekräftelsen av en partner. Och tänk vad kärleksfull och härlig man känner sig när man på djupet känner sig älskad och omtyckt. Det är typ aldrig försent för att få en lycklig barndom och det är banne mig lättare om man får lite hjälp på vägen. Eller vad tänker ni?