Författarnamn: Karin Björkegren Jones

jag kan aldrig bli homogen


Igår nuddade jag ett känsligt ämne. Det här med att känna sig
utanför. Stå vid sidan om. Har fått fler mejl och meddelande om just den känslan. Tack för era delningar!
Att känna sig utanför oj, The story of my life och kanske ett av mina
huvudämnen när jag går i terapi. Varför känner man så?
Ibland
tänker jag att vår strävan efter att bli lyckliga, ja det är ju en fin
tanke. Men kan man på riktigt bli lycklig om man inte är trygg? Och är
man trygg behöver man kanske inte jaga lyckan. Förstår ni vad jag menar.
Jag kan bli lite avundsjuk när jag läser ”Jag hade en trygg barndom och
uppväxt” när jag läser en intervju med någon. Känna ett litet sting i
hjärtan av avund. Jag har aldrig känt mig riktigt trygg. Eller, visst jag kan
känna mig trygg då och då, men oj vad jag kämpar med att hitta den där
inneboende tryggheten.
Men jag står stadig. Det har yogan hjälpt mig
med.
Jag lyfter min ryggrad, sträcker på mig i hela min prakt, stolt,
det har knipet hjälpt mig med.
Jag talar med en säker röst som kommer
från magen, det har yogaandningen hjälpt mig med.
Ingen kan se eller ana
vad som försiggår inom mig. Vad jag bär på. Mitt bagage. Mina tankar,
mina rädslor. Min oro eller ångest. Jag vet att många tror att jag fått
så mycket gratis i mitt liv. Så även om jag längtar efter att tillhöra
en grupp, så gör det mig också rädd. För när jag tillhört en grupp har
jag ofta känt mig så sårbar. Så lätt att böja, knäcka, för det är också
vad som kan hända när man är med i en grupp, där liksom målet är att
vara så homogen som möjligt. Jag kan aldrig bli homogen. Jag kan inte hålla tyst när någon bestämmer, eller säger något jag inte håller med om.
Så min önskan om att vara med i en
grupp är också min stora rädsla. Kan någon förstå vad jag menar? Kanske
till och med känna igen sig i?

Hej, jag är Karin
Hej Karin.

Jag
har gått på Alanon några gånger. Och jag kan längta till när sommaren
är över och jag kommer in i den lunken igen. Att säga de där orden och
så höra hur hela gruppen bekräftar mig genom att säga Hej Karin. Det är
magi. Det är att bli sedd. Det är att känna sig bekräftad som sig själv,
i egenskap av sig själv, men ändå med. Medkännande. Varenda berättelse
man sedan hör känner man igen sig i. Varje delning och det är som att vi
delar på en skatt. Det luckrar liksom upp allt, skam och skuld. För det
svåraste som finns det är att blottlägga sina skamkänslor. De man burit
på så länge och som blir satta på repeat när man känner sig
bortvald. Utanför. Ensam. Jag har alltid känt som min uppgift att få
gruppen att må bra. Alltid trott att det ansvaret vilar på mig. Jag kan
inte gå in i ett rum utan att scanna in hierarkin. Vem som bestämmer i
gruppen omedvetet eller medvetet. Vem som dansar efter vems pipa. Eller
vilka som mår dåligt, känner sig osedda, obekräftade. Ser direkt. Men
det är inte min uppgift att få ihop gruppen ( om det inte är ett yogaretreat som jag arrangerat så klart), jag kan inte ta på mig det
ansvaret och därför har jag svårt för de här gruppbildningarna.

Fick den här kommentaren på facebook.

”Jag
förstår känslan av ”Inte känna sig inbjuden och med”. Kanske också i
sammanhang då man faktiskt är med men inte känner sig så. Konstig
känsla – varför känner man så? Alltför ofta exkluderar jag mig. Inte
jag.. här ska inte jag vara med. Jag kan inte.
Min kropp kan inte. Som med yogan. Så jag slutade. Jag prövade
grundkurs Ashtanga yoga yogashala, men slutade. Nu gör jag yoga ”med mig
själv” hemma och du inspirerar mig. Tack!”
 
Svar: tack för din kommentar. Jag har känt det du känner så många gånger. Det gör mig också lite sorgsen att du känt så när du gått till yogastudion. Men så fint att du fortsatt att
yoga hemma. För yogan eskluderar aldrig. Det är aldrig yogans fel att man inte känner sig hemma i yogasalen. Nu finns det ju flera yogamöjligheter på nätet. Man kan yoga för en virtuell yogalärare. Kanske kan
du få med en kompis, då kan det kännas tryggt att ni är två som går iväg
till yogan. 
Eller gör som jag gjort många gånger. Går till yogan,
håller upp min fasad och går hem och gråter. Låter kanske urdumt från en
yogalärare, men yogan i sig kan ju också sätta igång de där känslorna som vi bär på. Utlösa ledsenhet och sorg. Så mycket jag gråtit på yogamattan när någon ställning
öppnat upp, och kanske lämnat kroppen. Jag har gråtit av glädje också.
Men yogan har också gjort mig stadigare. Min kropp stadigare och
stoltare. Och nu öppnar jag mig för alla som läser den här bloggen. Men
en människa är inte bara stark. Inget är någonsin svart eller vitt. Vi
är alla delar och jag tror att vi måste bjuda på våra
tillkortakommande. Kram

jag hatar att stå vid sidan

sånt som gör en ledsen.
En dag kom min smala och långa dotter hem och var så ledsen. En tjej på hennes dagis hade kallat henne fetto. Lite märkligt med tanke på att hon faktiskt var väldigt smal och lång och tjejen som hade kallat henne det var lite mulligare. Men man kan ändå bli ledsen. Sårad och i värsta fall låta såna där dumma kommentarer ta plats i en och bli till någon sorts sanning i ens egna huvud och som växer sig kämpastor och gör att man inte vill göra saker för att man tror att man inte duger.

Jag kommer ihåg taskiga gliringar som jag fått när jag var barn eller under min utveckling till ung kvinna. Att min näsa var ful. Att min rumpa var stor. Att mina ögon satt tätt. Att jag är så kort. Att mina bröst var så stora.
blabla

fy fan, så mycket jag hört som gjorde att jag inte njöt. Att så mycket tid gick åt till att skämmas för saker. Istället försökte jag dölja mina stora bröst och tyckte det var jobbigt och satt typ hellre på kanten bredvid och tittade på när de andra badade nakna, skrattade och gjorde bomben, efter att vi olovligen tagit oss in på Eriksdalsbadet. Jag ville inte visa min kropp. Jag skämdes för att mina bröst var så stora.
Ibland känns det som hela tonårstiden liksom levdes vid sidan av. Bredvid. Aldrig fullt ut. Jag hatar att stå vid sidan. Att inte vara med. Inte känna sig inbjuden och med. Det är helt klart en av mina stora stöttestenar i livet. Och vad det triggades igång när jag var mitt uppe i cancerbehandlingarna.

När jag var tonåring tyckte jag inte om när någon tog kort på mig, höll ofta för min näsa. Bara för att någon dumskalle sagt att den var krokig som en häxas. Och för att när man var liten skulle man ha en söt uppnäsa. Haha men det tar jag igen med besked nu…

Läste Hillevis blogg och blev så ledsen. En förälder hade skrivit till henne och berättat om ett tråkigt museumbesök.

Visst ska vi njuta av livet, men skulle vilja tillägga NJUT AV DIN KROPP. Och med det innebär inte att köra slut kroppen och träna sönder den för att man kanske är arg på den. För att den inte ser ut som man vill att den borde.
Hur njuter man av sin kropp? Hur lär man sig skillnaden, så att man inte gör illa kroppen, utan just njuter av den, tar hand om den på bästa sätt? För visste ni att de som tränar alldeles för hårt också får ett sämre immunsförsvar. Kanske är vår stora uppgift i livet att lära oss att göra saker lagom?
Vad är att njuta av kroppen?
Hur tar du hand om din kropp?
Om det hade funnits ett massageställe härute på Väddö så hade jag bokat in en tid. 

hon drog sig tillbaka och blev bonde

Foto: Anneli Hildonen

Jag
är på landet. Drömmer mig bort. Kontemplerar. Jag har också varit några dagar hos min kompis Karolina i Dalarna
som driver baravarayoga
i Malung
. Jag skriver inte här så ofta, så vill ni följa mig. Följ
mig på mitt
instagramkonto karinbjones
. Det händer lite mer där så här i
semestertider.

 

Det här regnet gör att gräsmattan växer i rekordfart. Vi klipper, räfsar, klipper och räfsar.

När
jag var liten var jag ofta hos mina kusiner i rosa huset i Hamra på södra
Gotland. De var bönder och odlade vad jag förstår biodynamiskt. Jag tror till
och med att min farbror Lasse och Helga träffades på lanbruksskolan i Uppsala.
Sedan köpte de gården i Hamra och startade lantbruk. Året var 1956 om jag inte
minns fel.  Jag älskade att vara där hos dem. Ett påsklov fick jag och min
kusin Torbjörn ta hand om en liten gård i Hamra. För så var det, man hjälptes
åt. Man hjälpte till. Inga datorspel. Inga heladagar framför teven för att de
regnade. Djur ska ha mat. Kor ska mjölkas. Idag är Torbjörn bonde på södra
Gotland. Jag längtar så efter kusinträff med min släkt på pappas sida. För de
har varit så viktiga för mig, präglat mig och kanske har jag förstått det nu. 

Jag
har inte varit något ”fan” av Bonde söker fru, men nu börjar jag
tänka att TV4 ändå trots allt gör en stor gärning. De lägger ett romantiskt
skimmer över livet på landet. Över livet som bonde och det är kanske bra. För
det kanske genererar fler som intresserar sig för marken. Det är just nu en
dramatisk minskning av unga lantbrukare, få lantbrukare är under 34 år. Det är faktiskt
katastrof för vårt samhälle, för vårt land, för jorden, för framtiden att så få
vill bruka jorden. Och ändå så säljer trädgårdsböckerna mer än någonsin.
Trädgårdsboken måste vara den nya tidens kokbok. Men mycket handlar om att så
på balkongen, cityodling och lite mindre småskaligt.

Livet
på landet. Om
jag hade varit ung hade jag utbildat mig till bonde. Jag hade gått en
biodynamisk utbildning i Järna. Jag älskar Järna.

Jag
hade startat ett litet jordbruk. Jag hade använt fåren som gräsklippare. Finns
det något vackrare än mark som fåren smaskat på? Typ gotländska änge.

Jag
har till och med tänkt att jag ska jobba för mat och husrum på Senneby trädgård
För att lära mig. Att lära sig bruka jorden. Att bli självförsörjande. Att bo på
landet och leva med naturen, att lära sig odla utan att skräpa ner vår jord med
en massa kemikalier, det är vackert. Men istället håller jag på en massa
självutvecklande. Går dyra kurser för att pilla runt i min egen navel, när det
kanske egentligen är mer läkande för själen att gå som lärling hos en bonde som
odlar biodynamiskt jordbruk

Jag
tycker att jag passar som bonde. Dessutom älskar jag hösten. Luften  som
hösten har med sig. Temperaturen är lagom. Men framförallt hösten är skördetid.
hon drog sig tillbaka och blev bonde…

Bilderna från Järna är tagna av Anneli Hildonen

 

 


 

vi måste ta varenda fight

Så mycket har skrivits om Adam Tenstas aktion när han reste sig och gick ifrån en direktsändning. Jag la upp den här kröniketexten som Per Gudmundson skrev I svd
Jag skrev ”Vilken sten har Per Gudmondsen legat under i hela sitt liv”
Fick några likes och någon utläggning om att Sverige lägger så mycket pengar på invandrare och att våra gamla typ behöver de pengarna. Jag orkade inte svara. Tycker dessutom att min dotters ett år gamla text beskriver det så bra. Det här la hon ut på sin facebook i oktober förra året.

”Jag
var sex år när jag förstod att min pappas hudfärg var annorlunda från
andras, att det var skillnad på att vara vit och brun. Min
förskolelärare frågade mig var min pappa kom ifrån och jag svarade
självklart ”Norrköping!”, vilket tydligen inte var rätt svar utan jag
fick efter fortsatta följdfrågor som ”men var är han egentligen ifrån?”
svara att han egentligen var från ett land som han dittills aldrig ens
besökt. Är du brun, då är du inte helt svensk, det gick ju bara inte.

Jag har hittat mig själv i så många olika lägen om hur jag ska tolka
min egen hudfärg och vad den innebär för andra. Stundvis har jag varit
glad över att jag är så vit att jag aldrig behövt uppleva rasism riktad
mot mig samtidigt som jag andra gånger velat vara mörkare för att kunna
identifiera mig med det ursprung min farfar har. Jag har samtidigt varit
glad över att få ta del av de privilegier som kommer med att ha en vit
kropp, samtidigt som jag skämts över att jag aldrig kommer kunna förstå
hur det är att bli rasifierad. Jag har varit kluven över om jag skulle
vara en del av den rasistiska jargong jag mött under min uppväxt, bara
för att det vore lättast så och för att om jag distanserat mig aldrig
skulle behöva eller kunna bli måltavla för hatet. Jag har varit kluven i
om jag kan uttala mig i den antirasitiska kampen då jag inte borde ha
tolkningsföreträde. Jag har inte förstått om jag är vit eller svart, som
under min uppväxt varit de två enda alternativen. Det har varit som att
samhället krävt att jag ska välja mellan två läger, antingen det vita
med min mamma eller det bruna med min pappa. Som att det spelar någon
jävla roll.
När jag var liten hade vi hemligt telefonnummer och
adress för att min mamma fick hotbrev och samtal om att hon fått barn
med ”en jävla apa” och ”en jävla n****”. Idag läser jag på universitet
och en i klassen upprepar n-ordet som en beskrivning av afrikaner som en
ras. Han ifrågasätter varför någon skulle ta illa upp av det ordet, som
att historien bakom ordet och i vilka rum det används idag inte spelar
någon roll. Vissa i klassen säger att han inte kan säga så för att ordet
inte är rumsrent, jag säger att han inte kan säga så för att det är
rasism. Punkt.
Idag var första gången jag känt mig träffad av
rasism, första gången som jag på riktigt kände att en person i min
närvaro ville klassificera mig och mitt ursprung som något negativt. Jag
har blundat och distanserat mig från att rasismen skulle drabbat mig.
Jag har hört om den, mött den i tidningar, på internet, i politiken och i
många andra former men att behöva stå ansikte mot ansikte med en person
som kallar delar av mitt ursprung för n-ordet har jag aldrig tidigare
behövt göra och är något jag aldrig igen vill behöva uppleva.
Vi
blir alla drabbade av de fördomar vi har om varandra, vi blir alla
drabbade av att hela tiden ha ett behov av att placera oss i olika fack,
att skapa avstånd. Om vi håller käften och låter rasism gå oss förbi
bara för att den inte direkt träffar en själv så är vi en del av den
strukturella rasism som existerar.
Vi kan inte låta den största
rädslan vara dålig stämning, den största rädslan är att vårt tredje
största parti är rasister och att vi ändå låter rasismen susa förbi oss
utan att stanna upp och säga ifrån. Vi måste ta varenda fight, vi måste
aktivt stå upp för varandra. Det finns inget vi och dom, det finns bara
oss.”

Igår lyssnade jag på Sanna Lundells sommarprat som var sååå bra på så många plan. Rätt in i magen. Känner igen mig i så mycket. Om ilskan i
bröstet. Om det dubbla medberoende som vi är många kvinnor går runt och
bär på, som skaver. Så mycket klokskap, så mycket viktigt. För att inte
barndomstrauman ska ta över våra liv, måste vi prata mer om allt det där
som vi är många som växer upp med. Som präglar våra liv. Sanna gav röst
åt det igår på ett så varmt och starkt sätt. Tack.

Men det jag tänkte på och som jag tycker att det här med att bli bemött av fördomar och rasism också är som ett medberoende. Jag tänker att alla, som likt min dotter, hennes pappa, Adam Tensta och alla som dag efter dag bemöts av (för oss som kanske inte tycker att det är så viktigt eller farligt). Man vill inte förstöra stämningen. Man går från en fest, ett möte, en middag, ett tv-program. Varje dag alltid någon liten kommentar. Fler borde reagera. Fler borde resa sig upp och gå ur tv-sändningar. Lämna middagsbord med släktingar som slänger ur sig den ena fördomen efter de andra. Om man inte gör det, blir man medberoende och då växer ilskan i bröstet och vem vet hur den ser ut när den kommer ut.

amen

Igår morse gick jag upp tidigt och tog sexbussen in till stan från landet.
Vet inte varför alla avsked blir svårare för varje dag som går. Det är vad som
hänt efter sjukdomen. Jag har svårt med förflyttningar. Förr gjorde jag det
lätt, förflyttade mig. Jag gillade rastlösheten. Den drev mig framåt. Rann
liksom fort i mina ådror. Pulserade fort.
Nu knorrar kroppen. Strejkar. Stretar emot. Även fast jag ser fram emot dit
jag är på väg. Känner ni igen? Är det kanske också för att jag åldras, att med
åren kommer långsamheten?

Det mest provocerande i dagens samhälle måste ju vara att inte träna och
liksom stå för det. Då menar jag inte att en smal människa säger; Jag tränar
inte och jag äter vad jag vill. Det är liksom en annan sak och det kan vara nog
så provocerande för oss som lätt går upp i vikt. Men kul för dem. Men att inte
hänga på den här träningstrenden, kanske är det som att svära i kyrkan.
Att stå emot den utseendehets som finns. Hur viktigt det är att lära sig
lyssna på kroppen och höra efter vad den vill och behöver. Att inte tappa den
kontakten med sin kropp för att spegelbilden säger något annat. 
Ibland tänker jag att allt har sin tid.
Jag märker på mig själv. Jag är en kvinna i klimakteriet. Allt i kroppen har
ändrats. Dels chockändrats på grund av cancerbehandlingarna, men framförallt
har det ändrats för att jag åldras.

Jag tål inte stress längre. Jag behöver vila mycket mer. Det fanns en tid
när jag kunde festa en hel natt, sova ett par timmar och gå upp och jobba. Jag
fattar inte hur det gick till. Men det gick.

Nu behöver huvudet lugn och ro. Allt är långsamt. Jag är långsammare. Dags
att vänja sig. och njuta av det och inte dras med i snurret. Det är min
utmaning, helt klart. Att våga säga nej. Att ett möte om dagen räcker. Att jag
behöver mina stunder i soffan, i trappan på landet, på promenaden ner till
hemliga stranden. Att om jag joggar inte behöver springa lika fort som jag
gjorde när jag var ung och tävlade för Turebergs IF. Att nu är en annan tid.
Ett annat steg.

På bussen från landet läste jag Hjärnkoll
på smärta och värk
.
Vilken intressant bok, och kanske inte bara för oss som går runt och har
värk. Att bita ihop och lida i det tysta har alltid varit en dygd särskilt för
kvinnor. Det skulle dröja hundra år efter Krimkriget innan barnafödande kvinnor
fick del av den smärtlindring som de medicinska framstegen fört med sig läser
jag i boken.
Vet du vad förkortningen SVBK står för? Jo det var läkarnas förkortning som
de skrev in i kvinnors sjukjournaler när de kom till läkarna med sin värk. Så
inihelskotta förnedrande att inte bli tagen på allvar när man har ont, men
förkortningen betydde Sveda, värk och bränn-kärringar. Visst, det ordet
bannlystes, men det är inte så länge sedan, så säkert flera av de läkare som
använde den förkortningen finns säkert kvar. Är fortfarande verksamma som
läkare. Hur har deras inställning förändrats tänker jag?
För vården är fortfarande inte jämlik eller rättvis, finns fortfarande så
mycket att göra.
Vet att många skämtar  över hur vi kvinnor lägger tusentals
kronor på att må bra. Att vi går till dyra hormondoktorer för att slippa må dåligt. Men vad är alternativen?