Författarnamn: Karin Björkegren Jones

det är nåt med vägen till jobbet.
I många år vandrade jag Köpmansgatan fram i tidig morgonstund. Ibland stötte man på någon hemsläntrande efterfestare eftersom Båstad under vissa veckor förvandlas till partystad numero uno. Finaste Båstad, vad jag saknar ibland.
Kanske inte just festveckorna men stränderna och bokskogen och luften. Och alla gulliga jag lärt känna genom åren.
Jag och Ray ska komma ner någon dag och ta in på nåt mysigt hotell eller pensionat och baravara. Nån bröllopsdag måste vi ju fira i Kattvik, det är ju liksom vååår strand.
Nu har jag också en gata, eller snarare väg och sen kommer den här fina gräsvägen där man sneddar över åkern, för att komma fram där bakom de vita balarna till Lyckhem pensionat och till Yogavita.  Just i morse var det dimma. Det påminner om Båstads fina luft. Vi har haft två riktigt regniga dagar härute, men det lovas sol redan i morgon. Men det är nåt med dimma. Den där fuktiga luften som gör håret extra lockigt och liksom fuktar huden.
Yogaretreatet har börjat. Så fina deltagare.
De finner varandra.
Det pratas nere i vårt vardagsrum, som de här dagarna förvandlats till en matsal. Jag hoppas de är nöjda och att de trivs. Vi har späckat schema. Snart är det lunch och efter det ska Karolina hålla en höftöppnar- och bakåtböjklass. Jag ska assistera.

 En buss kommer lastad med vaddå?

Jo, med Karolina som jag inte sett på ett år. Karolina som hjälpte mig förra sommaren i Båstad. Nu har hon kommit till Björkö.

 Så mysigt att se Karolina och Pino är glad, fler personer som han kan sova med, gosa med och som ger honom en massa uppmärksamhet och kärlek.

 Nu snart kan retreatet börja. Välkomna till Lyckhem, ni som ska delta.

 Igår skulle vi plåta lite för hudboken, så vi cyklade ner till ”hemliga” stranden.

 Här förevigas Karolina av Anneli.

Och här är jag och Karolina modellerna. Gud vad jag älskar vårt hus härute. Så fina miljöer.

Sen två veckor tillbaka har jag kört en kvart om dagen med Kettlebells. Det är förmodligen ryssen i mig som älskart. Det är bra för mitt hjärta och pumpa upp det lite och det är toppen för musklerna. Jag känner mig mycket starkare. Det är så enkelt. Ray köpte den här till mig. Den är på 10 kg. Så har han visat lite övningar som jag kan göra. Kettlebellen, eller hur man skriver, står framme i vårt vardagsrum, så jag kan svinga den närsom. Det ska vara lätt att träna.

I måndags åkte jag fram och tillbaka till Stockholm över dagen. Det är fem timmars skumpande på en buss. Jag hade lite fix att göra inne i stan.

Det är rätt skönt att åka buss själv. Jag lyssnar på sommarpratarna då. Man får liksom tid över för det. Leo Razzak, ni måste höra hans prat, så bra Här hittar du det.
Överlag har det varit väldigt bra berättare i år, just såna som är bra på att berätta en historia. Jag har inte betat av alla, men Leo Razzaks prat var väldigt bra.

Det har varit så mycket fix inför yogaretreatet. Som städning och fix av huset. Nu måste jag förbereda retreatet lite.

Ray har åkt in till stan med Cissi och henrik som var här på besök, det var supermysigt och imorgon kommer Karolina och det är dags att börja förbereda yogaretreatet. Fullrullejuli.

Här får ni en riktigt Uppåtlåt  med ett viktigt budskap. Glöm inte det. Kanske det svåraste av allt Älska sig själv. Så där på riktigt, när man liksom köper hela paketet.Både det braiga och det mindre bra med en själv.

Såg den här uppmaningen i ett skyltfönster i stan: ”Låt inte klimakteriet hindra dig från den du är”. Men vem är jag? Jag blir liksom mer och mer osäker på vem jag är. Kanske inte på vem jag är, men på vad jag tänker eller vad jag tycker. Det jag känner idag kan lika gärna i morgon inte vara så viktigt. Jag tänker att ju äldre man blir, upptäcker man att inget är hugget i sten och att det är en rätt skön känsla. Befriande på nåt sätt. Det är otroligt befriande att kunna säga Jag vet inte. För ett antal år sedan hade jag nog försökt mörka just det. Då när det var så viktigt att kunna allt, ha svar på allt. förstår ni vad jag menar, eller låter det som svammel? Allt jag vet är egentligen att jag inte vet.

Jag har varit dålig på att blogga. Jag ska bli bättre. Tills jag blir bättre får ni ett citat jag hittade när jag rekade för min nya bok:
 

Den dagen bina försvinner kommer människan inte ha långt kvar, så sa Albert Einstein, låt det inte gå så långt.

Det är nästan att jag blir arg som ett bi, vad nu det är för ett uttryck, eftersom bin tydligen bara kan sticka en gång och då dör dem. Nej, men jag blir så ledsen och lite uppgiven när jag läser såna här grejer.

I Europa har vi ”odlat” bin i tusentals år, och de flitiga bina har en
viktig roll genom att pollinera växter och tillverka honung. Men dagens
moderna jordbruk och miljöförändringar hotar bisamhällen och ställer
biodlare inför en svår situation. Albert Einstein varnade för att om
bina försvinner, kommer människan inte att ha lång tid kvar. Här kan du läsa mer Om bina.
Och observera att det var något man tog upp 2008, varför händer inget? Här kan du läsa mer Om bina
och nu har det liksom gått alldeles för långt.

Men så blir man lite gladare när man läser om Bee urbans arbete i SVD

Vi kanske ska starta en biodling härute på Björkö.

Idag har det blåst väldans härute på Björkö. Nästan varit lite höstkänsla. Därför tänkte jag det vore bra om jag skrev in lite info om min höst här. Medan jag kommer ihåg det och medan hösten gör sig påmind. Så här får ni reda på snt som ni kan boka in er på, om ni vill yoga eller gå knipkurs för mig.

Men sedan vi senast ”hördes” har följande hänt: Shoppade superfina t-shirten från Le yogashop Paris. Det var sommarrea och jag hade kikat på den här tröjan som är designern på Superfines tumavtryck. På ena bilden försöker jag se gullig ut och på den andra lite mer tuff 😉

Dags att boka in hösten. Här är mitt höstschema. Ska ha en helg på Tofta Spa, men återkommer med tider och info.

Augusti:
20/8 Knipworkshop på Lila Lotus Yoga & Massage i Stockholm. Ett fåtal platser kvar. Här finns info om Knipworkshop

September:
13-15/9 Kom med på en dans & yoga-helg, med världens bästa mat på Björkö. En helg när vi boostar och hämtar kraft för höst och vinter. Här hittar du mer info Dans&yogahelg för kvinnor

26/9 Så håller jag i en knipworkshop på yogastudion Karma i Norrtälje. Här hittar du info om den Knipworkshop i Norrtälje

Oktober:
5-12/10 Följ med mig till Montenegro i oktober. Det kommer att bli så härligt. Ser fram emot yoga & spa. Oj, vad jag ska njuta och gå på massage och allt vad hotellet erbjuder mellan yogaklasserna. Följ med du med, här hittar du info: Yogaresa Montenegro. Det blir mycket hathayoga och yinyoga.

 Här är ett av mina bättre Loppisfynd.

 Ett besök på Senneby trädgård där man kan köpa ekologiskt odlade grönsaker. Underbart. Mera sånt!!!

 Ett besök på Zorbas i Älmsta, en grekisk restaurang som verkligen är piffad. Här nedan ser du även deras överpiffade toalett. Jag vill inte ha det så här själv, men jag blir glad när folk tar ut svängarna. Älskart. Mera sånt.

Sen har det ju varit meningen att jag ska sitta här vid mitt skrivbord och skriva på boken och dessutom på de två artiklarna jag ska skriva till Amelia. Men jag hinner inte med allt.
Att ha hus och fixa med det inför yogaretreat, alla elever ska äta sin mat här. Hur tänkte jag när jag tänkte att det var en bra ide? 
Jag vet att det blir bra när den dagen kommer och jag tror Madonnan vakar över mig. Madonnatavlan tavlan fick jag av min älskade vän Hella i 30 års present (eller var det 40års present, har så dåligt minne nuförtiden). Madonnan vakar ömt över mig, så jag tänker att det går bra. Allt blir bra.
Som inspiration har jag också en tavla jag fick av Vanessa, en elev som sedan blev en vän. Den är min mallighetstavla. Hon har skrivit in de här raderna:
”Tack, för all inspiration och allt mod du ger mig. Det är lättare att vara och känna sig good enough när man har privilegiet att få möta människor som du.”
De raderna gör mig glad, mallig, pushar mig, ger mig mod och jävlaranamma. Hoppas ni får en bra helg.

Vilken sommar. Så solig, så härlig. Dagarna bara går. Det är redan mitten av juli. Jag hinner inte med. Hinner ni med? Ska skriva bok, förbereda yogaretreat, men också ha semester och fixa med huset. Inte för att jag är så bra på just husfixandet. Det är ju mest min man som fixar till vår trädgård. Tänk, det har inte fixats här på många många år. Det är lite ”häcken växte kämpahög” över vår tomt. Vi köpte huset av en gammal man, men huset och kanske framförallt husets trädgård blommade för fullt för många år sedan. Lite som att återupptäcka ett paradis som legat i träda. Vi vet att vi har äppelträd och svartvinbärsbuskar, men så mycket mer vet vi inte, vi är ju två ”stadsungar” som inte ens har körkort, för oss är det som ett enda äventyr. En dag tänker vi att vi ska fixa ett trädgårdsland, men det blir inte den här sommaren. Jag vill odla mangold, grönkål, ja gröna grejer, som jag kan ha i min dagliga gröna drink.

Så här kommer lite bilder från en fixarhelg.

 Min man tyckte inte riktigt att jag passade in på Görla sopstation i min klänning och med en liten svart pudel i handen.  Jag är nog benägen att hålla med. Kände mig lite larvig faktiskt. Och inte ens tjusig, osminkad. Men se vad långt håret blivit, måste ha diadem.

 I helgen var det loppis runt hörnet där vi bor, men hittade inget. Är på jakt efter trädgårdsmöbler och en hammock, men det finns aldrig på några loppisar. Om jag är smart köper jag möbler på trädgårdsrean i augusti.

Fick mammas gamla Foppa-tofflor. Ganska sköna, men så var det en tjej som skrev till mig på Instagram att det är miljögifter i dem. Och jag som gått i flipflop större delen av mitt vuxna liv. Alldeles särskilt har jag haft mina Havaianas i varma länder. Och varm plast kan ju inte vara det mest hälsosamma. Är det någon som vet hur det är med yogamattorna? Vilka är bra, mindre bra och vilka är rent ut sagt skit? Jag vill ha alla tips jag kan få. Skicka länkar.

När jag ser bilder från tiden jag gick igenom cellgifter kan jag bli alldeles tom inuti mig. Jag ser min skörhet. Jag ser min utsatthet. Men jag ser också mitt jävlaranamma, det där som gjorde att jag orkade, stod ut. Jag har svårt att se bilder på mig själv från den tiden, det är som om jag måste ställa mig utanför mig själv för att orka, för jag blir ledsen. Jag blir det också när jag tänker efter hur det var då. Hur jag mådde och kände. När jag liksom går tillbaka i tiden i minnet. Det behövs inte ens bilder, eller bevis på att jag sommaren och hösten 2012 bekämpade ett krig. Jag har alla minnen och bilder kvar i huvudet. Än har de inte bleknat. Vilken jävla resa jag gjort.

Ni läsare är en stor del till att jag känt mig glad. Det har varit så härligt och känt så snällt att få era kommenterar. Era hejarop. Deppiga dagar så var det som en stor kärleksfull kram att öppna datorn och läsa era inlägg. Jag tänkte tacka er lite genom att ge er ett härligt erbjudande.  Idag fredag och hela helgen fram till på måndag så har ni läsare av den här bloggen 15 procents rabatt på era inköp av Cleansing Oil, Flower Tonic, Vitamin C Serum och BodyLotion från Moonsun. Det enda du behöver göra är att skriva in Karin på din beställning, ja, där man skriver rabattkod. Härligt va? Dessutom bjuder de på frakten!

Och vet du inte vad du ska handla, så kan jag tipsa om lite mysiga grejer. Jag har  numera en liten sida på Moonsuns hemsida KARINS FINA TIPS, där kommer jag att då och då skriva mina tips för att må så bra som möjligt. Mycket hudvård. Här hittar ni dem

I fredags lämnade vi landet och åkte in till stan. Jag hade ett par spännande hemliga möten på fredagen, som jag hoppas att det blir något av. Ett samarbete, ja inte vet jag. Jag har ju sagt det högt här på bloggen att jag vill jobba med rehabilitering för cancersjuka. Allra helst vill jag starta det allra bästa hälsohemmet i Sverige och om jag slänger upp det i himlen så kanske någon hör det och satsar på mig som chef för det. För jag vet att jag skulle kunna plocka samman värstabästa gänget som skulle leda det. Vi kommer att behöva rehabilitering i framtiden. Bra rehabilitering. För vi faller lite som käglor. Vi får cancer, hjärtfel och vi blir utbrända. Vi behöver hjälp att komma tillbaka, navigera rätt. För det räcker inte med att bli botad av mediciner. Mer måste till. Vi måste få hjälp att hitta tillbaka till oss själva. Jag vet det, för jag faller ihop ibland jag också. Tappar det. Jag hamnar i den där återvändsgränden och hittar inte ut. Men jag är så tacksam för de kunniga människorna som kommit in som änglar i mitt liv. De som lotsar mig rätt och ger mig helt ovärderliga råd. Tack.

Mellan mötena åkte jag till söder och köpte kallpressad juice på kallpressen på Svartensgatan 10, ligger vid Slussen, uppgång Hökensgatan. Det är skillnad på juice och juice. Vi måste juica mer och inte fruktjuica, utan mer grönsaker. Mera grönt. Hej Grönt!

Och så blev det en sväng förbi sneakersandstuff och så köpte jag de här sportyhighheels och de är redan mina favoriter. Jag blev så inspirerad av en skitsnygg stylisttjej jag känner Cattis, hon hade såna här när jag träffade henne för ett par veckor sedan. jag vet jag är en härmapa 😉 Men de är så bra man kan ha dem till allt jeans, shorts, klänning och kjol. Och sååå sköna. Älskar dem.

Vid sju, när mötena var över åkte jag hem till Cissi, som varit hela veckan i Almedalen. Min fina väninna som rankades som sjunde snyggaste i Almedalen i gårdagens Expressen. Och henne sov jag med i går. Vi är båda snart 50 år, men man har alltid den där tonårstjejen i sig. Hon som vill ligga i samma säng som sin bästis och babbla lite för länge på kvällen om vad som hänt i ens liv sedan man senast sågs. Skratta, gråta lite och berätta det där man inte berättar för någon annan. Man bär liksom alla sina åldrar i sig, det är det fina med att åldras. Man bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker och tänker om en. Man har kommit över det. Och det är fint att ha en väninna som man känt i mer än halva sitt liv. Så härligt att träffas.Jag håller helt med Expressen ,Cissi förtjänar verkligen topbetyg, både för det inre och yttre.

Och kolla utsikten från ett av hennes fönster. Jag tror faktiskt att Cissi bor i en av Stockholms finaste lägenheter.

för en föreläsning om kost och näringslära med min nya hälsoidol Sören Flammen Wolff som driver  Rawfood.dk. Så bra föreläsning om hur, vad och när vi ska äta. Jag är nu så taggad att fortsätta med mitt nya sätt att äta. Och jag vill ha en konsultation av Sören nästa gång han kommer upp. Vi kommer att se mer av honom här i Stockholm framöver, hoppas jag.

Det var Josefine som driver Jfine som anordnat föreläsningen och självklart fick vi godaste frukosten.

Här är jag med mina hälsogurus Josefine och Sören.

Så ett litet pysseltips
Jag har tröttnat på att mina hörlurar till min telefon hela tiden korvar ihop sig. Jag har redan förstört ett par, eftersom jag lite för hårdhänt försökte lirka ut alla ”tovor”. Så vi gick till Panduro och köpte indianpärlor och en skalpell. Man gör ett litet snitt i pärlan och sen trär man på pärlan på sladden till hörluran, vips slipper man det bekymret.

Det är som om jag vandrar runt i min egen bubbla. Som om man inte riktigt når mig, som om jag inte riktigt når mig själv. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Jag är så glad att jag överlevt. Att jag lever.
Att jag får gå mina steg till postlådan och med någon sorts förväntan öppna luckan till den gamla slitna blå plastlådan. Vad finns därinuti? Har någon kanske skickat ett brev. Finns där kanske någon härlig medlemstidning. Lite Roslagsreklam. Jag blir glad av sånt.
Jag blir glad av det lilla.
Men jag är ändå fortfarande som i en puppa.
Jag kommer inte riktigt åt mig själv.
Ibland känns det som om jag hamnat i en återvändsgränd. Men jag har inte förmågan att vända, fast det egentligen borde vara så lätt att vrida ratten eller stegen ett halvt varv runt. Eller springa baklänges som Britt Ekland.
Jag vet inte vad det är.
Det kanske är så här det är att sörja?
Det här tillståndet går säkert över.
Måste gå över.
Men det är som om jag är ointagbar. Som ett fort. Också för mig själv. Jag hittar inte in. Inte hela vägen in. Som om jag inte riktigt kan känna. Är jag kanske rädd för att känna, rädd för att ramla. Fast jag ramlat så många gånger, skrubbat mina knäna, halkat ner i största svarta hålet. Hamnat på rygg som en skalbagge och legat där med sprattlande ben. Som om jag väntar på en omtänksam hand som ska dra mig upp. Eller att någon ska vända på mig så att jag hamnar rätt. Och samtidigt blir jag så trött på mig själv.
Jag sörjer.
Men hur lång är en sorgeperiod?
Läste om en bröstcancertjej som gått en kurs i sorgbearbetning. Att det var förlösande. Kanske är det också att sommartid är en period när man inte går i terapi. När ens terapeut är på semester och det är meningen att man ska ta hand om sitt bagage själv.
Kanske är det också att armen har gett sig till känna… igen. Jag som fick bort värsta smärtan. Nu pirrar det, sticker, domnar och känns obehagligt i armen. En ständig påminnelse om vad jag varit med om. Någon sorts oro att det alltid kommer att vara så här, kännas så här. Att jag har en arm som kommer göra sig påmind. Alltid.
Alltid påminna mig om 2012, som var året när allt ställdes på ända. Förändrades i mitt liv. Rörde om. Stökade till. Förstörde.
Inte bara för mig, men för alla runtomkring mig.
Kanske är det därför jag hamnar i bubblan. För att jag inte orkar känna efter hur mycket skada sjukdomen gjort, inte bara för mig utan för alla runtomkring mig. De som älskar mig. Bryr sig om mig. Vill att jag ska må bra.
Att jag förändrats och hur det rör till det i alla konstellationer.
Att jag förändrats, men inte bara till det bättre.
För även om det finns ett säg ”Inget ont som inte har något gott med sig”. Jag har sagt det förut, att jag alltid har en slinga av oro, rädsla i mitt liv av att sjukdomen ska komma tillbaka. Jag har också en annan slinga, en sorgesam slinga. Det där stråket som alltid finns där, fast jag skrattar. Ni vet när man vill sätta sig i ett hörn av trädgården och gråta. Gråta av gläjde för att man lever, men också av sorg, för att det finns fortfarande en massa ogråten gråt i kroppen. Den där gråten som fick vara på vänt för att jag hade fullt upp med att överleva. Klara av, stå ut med alltihopa.
Nu har jag klarat av. Stått ut.
Och här är jag.
Tänk att det finns en massa sorg i det.

Morgon på Björkö. Det är disigt. Man vet inte vad det blir för väder idag. Men alldeles klart är att det blir en dag på landet. Varje måndag, onsdag och fredag börjar jag morgonen med min iscadorspruta. Tänk att jag som var så spruträdd idag kan ta spruta på mig själv. Det är faktiskt helt otroligt. Det betyder alltså att man borde kunna övervinna allt, vinna över rädslor som förminskar livet för en. Iscador höjer imunförsvaret och är antroposofernas ”cancermedicin” och faktum är att jag inte varit sjuk sedan jag började ta sprutorna efter min vistelse på Vidarkliniken.