Idag blev det klart. Ska göra ett gravidyogareportage för tidningen mama. Det ska plåtas redan på tisdag. Jag får göra jobbet med min kära, numera vän eftersom vi jobbat så mycket ihop Anneli Hildonen. Hon fotograferade min yoga bok. Så nu är det snabba bud, hitta bra lokal att plåta i, fina yogakläder för en havande kvinna.

Gravidyoga är så bra. Synd att inte alla gravida har möjlighet att gå på det. Tyvärr finns inte det i varje stad. Här i Stockholm så tipsar MVC gravida kvinnorna att yoga, eftersom de märkt att kvinnor som yogat under sin graviditet också har lättare förlossningar.

Återigen – det är det där med andningen. När man har kontroll på sin andning, så har man också kontroll över sina känslor. Om man kan andas lugnt och metodiskt i sin smärta, så gör det också mindre ont. Det vanligaste människor gör när de får ont, är att strypa sin andning och vad händer då? Jo, det gör mer ont.

Jag blir så glad varje gång jag kan få ut yoga i media. Det är mitt mission.

Marie Stangel och Viveka Blom har skrvit en fin bok om gravidyoga.

Elisabeth Serrander har också gett ut en gravidyogabok.

Själv gjorde jag en gravidyogadvd med tidningen Amelia, se bilden, som kom våren 2008. Den går att köpa på http://amelia.se/shop/gravidyoga/

Bildtext: Jag är överrörlig. Att kunna sätta benet bakom huvudet har jag alltid kunnat. Jag har ärvt det av min pappa som också kan det och min dotter Mira sätter med lättehet båda benen bakom huvudet. Vi kanske var indier i ett tidígare liv…

yogaskador, verkar vara vanligt inom yogan. Det är tråkigt att höra om knän som värker, axlar som gör ont. Jag är inte alls någon expert, men jag har ju min egen kropp som referens. Jag är mjuk och böjlig. Så när jag började yoga, var det många lärare som forcerade in mig i ytterlägen. De tänkte väl, att det ser så lätt ut och Karin kan man trycka till… Men för en överrörlig person är inte det särskilt bra. Den överrörliga måste hitta sitt stopp, som oftast är tidigare än hennes kropps stopp. Hon måste ”muskla” sin kropp. Min kropp har gjort så ont av yogan. Hamstrings som nästa gått av. Mitt vänstra knä som jag var tvungen att operera för två-tre år sedan. Skulle kunna göra listan lång. Men man blir väl efterklok. Nu försöker jag att tänka mer smart i varje ställning och inte falla in i det ”lata” och då i mitt fall – det mjuka.
Det är bättre att vara stel, om man nu ska prata om stel och mjuk i yogasammahang. Den stela har ett naturligt stopp i sin kropp. Och hon/han kan använda sin andning och med tiden mjuka upp det stela. Låta det ta den tid det ska ta.
Den mjuka måste lära om sin kropp, att inte falla in i det flexibla. Utan snarare backa för att hitta styrkan. Man kanske kan titta på det psykologiskt och jag älskar att vara hobbypsykolog. Men den ”stela” kanske måste lära sig att mjuka upp, visa mer vad som finns därinuti och den mjuka och överrörliga, måste kanske lära sig att sätta gränser och inte vara för öppen.
Yoga ska inte gör ont. Ställningar ska inte göra ont. Ibland måste man titta lite på HUR man yogar. Vad det är som gör ont. Man kanske försöker ta genvägar som istället skadar en. Vi är alla olika och vi närmar oss också yogans asana på olika sätt. Yoga är också ett sätt att lära känna sin kropp och dess begränsningar. Så när det gör ont, stann aupp och ta reda på varför. Hur har du placerat dina händer? Använder du hela foten? Började du yoga sent i livet, ta det lite lugnt. Yoga är ingen tävling som man kan vinna. När jag började märka att min kropp inte riktigt orkade med, så tog jag kontakt med lärare som hade erfarenhet. Som såg min kropp som en utmaning och som också gav mig tips om hur jag skulle yoga, för att inte skada mig.
Ron Reid är en sådan. han är själv överrörlig och hn har lärt mig så mycket om min egen kropp och om andras. har du möjlighet, gå en kurs för honom och Marla. De kommer ofta til www.atmajyoti.se

Kanske kan låta hur flummigt som helst, med att mn ska ge bort sin yoga. Men när jag började yoga, hade jag ju fullt upp med att få till andningen. Det var nästan det enda jag kunde tänka på. Kändes som om jag höll på att dö. Svårast var utandningen. Tyckte det var nästan outhärdligt att försöka förlänga ett andetag som inte verkade vilja bli förlängt.
Sen kom en tid när jag försökte förfina mina rörelser. Att verkligen sträcka ut, som en katt som sträcker ut sig efter en vilostund.
Senare att verkligen hålla bandhas, eller i alla fall tänka på att jag borde hålla bandhas. 😉
Nu kan jag innan jag börjar, tänka att idag är min yoga en dans. Då vill jag att varje rörelse ska flyta vidare i nästa. Eller att jag tillägnar min yoga till någon som behöver det. Ungefär som när man matade sin lillflicka; en sked för mormor, en sked för pappa… Och på något sätt blir det lättare, eftersom man tar bort motståndet.
Eller så kan man bestämma sig för att just den här gången, ska jag yoga med ett öppet hjärta och låta det som ska komma, också komma in. Välkomna det som kommer. Att våga vara öppen för det oväntade.
Efter varje pass, när jag sjungit slutmantrat ägnar jag en stund åt vad jag är glad för i mitt liv. Att min kropp är så stark och så försöker jag se mig själv i det jag önskar mig. Affirmation. Jag tror på tankens kraft, att om man tror på något och intalar sig att det ska ske, så gör det det till slut. Så är det ju med allt det negtiva man tänker, till slut slår det in. Och då står man där och slår sig för bröstet – vad var det jag sa… Därför ska man nog helst inte tänka negativt, utan koncentrera sig på att se det positiva.

När jag började att yoga mer regelbundet kunde jag verkligen känna av motståndet i min kropp vissa dagar. Kanske är det för att när man börjar yoga allt mer, så börjar man också lyssna på kroppens signaler. Man blir mer lyhörd på hur det känns och varför.
För männen är det enklare. De har ingen menstruationscykel, som försvårar och kanske försvagar dem. Nej, deras ”practice” är nog mera jämn.
En vecka innan mens ömmar kroppen. Jag är inte alls lika benägen att utvecklas den veckan. Vill verkligen inte ha någon ny asana, eller gå för djupt in i någon ansträngande rörelse. Nej, jag vill helst stå själv i ett hörn av yogastudion och yoga för mig själv.
Det sägs att det innan mens finns en risk att vi skadar oss, om vi kämpar på för hårt. Men att flera kvinnor tagit guldmedalj under mens, och strax efter mens. Inte i yoga så klart, än kan man inte tävla i yoga – vad jag vet… Jag skrev en mensartikel för tidningen Amelia… Därav denna information.
Det känns på något sätt logiskt. Jag känner mig ofta stark som en oxe precis när mensen brutit ut, men tills den gör det… Så kör jag ”tantyoga” som jag kallar det lite snällt. (Jag är själv snart där. Jag är själv snart en tant) Då kanske jag gör några solhälsningar, aboslut inga upponedvända ställningar. Jag kan ligga, sitta – eller ha benen upp mot väggen – länge i baddha konasana (fjärilen). Men framför allt andas jag. Lugnt och metodiskt.
Yogaandning gör att blod strömmar till och det där onda släpper. Ofta håller vi andan när vi har ont. Resultatet blir att vi får ännu mera ont. Men om man andas lååånga djupa andetag, och i huvudet föreställer sig att man drar ner andetagen till livmodern och området runtikring. Så släpper det efter ett tag. Det blir inte lika krampaktigt.
I början kunde jag nästan bli lite arg att mensen kom och störde min ”practice”. Idag när jag inte längre tävlar med mig själv, så kan de dagarna kännas befriande. Jag har en anledning att ta det lite lugnare. jag är inte en sämre yogautövare för att jag lyssnar på min kropp. Snarare tvärtom. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Efter ett tag förstår man att det är på andningen det hänger. Det är liksom andningen som är den röda tråden i yogan. Utan en jämn och fin andning ingen yoga. Andningen är liv. Andningen ger liv till din yoga.

Teachertraining hos Dona Holleman,

det är den rödhåriga kvinnan i ridkläder.

Jepp, det är så hon yogar nuförtiden.

Så vill jag se ut när jag är 70 år. Hon är så vacker och hennes kropp så smidig, som om hon fortfarande var en ung kvinna på den här bilden. Hennes bok ”Awakening the spine”, är en bok som är värd att läsa. Yoga är inte bara för den unga kroppen som smidigt kan göra alla balla rörelser. Ibland är det så lätt att fastna i den bilden. Att yoga bara är asanas. Eller att den som gör mest asanas är den bästa. Det är inte asanas som gör dig till en bättre människa. Utan snarare är det samspelet mellan hjärta, hjärna och kropp och hur du tar hand om det – eller inte… som gör dig till en yogi. Yoga är när det stannar kvar i den åldrande kroppen. För mig är det en oerhörd ynnest att ha fått yoga med några av de stora äldre kvinnorna, som verkligen är vaccinerade med yoga ända in i märgen, läs ryggraden.

Dona Holleman, är en sådan. Hon verkar och ger utbildningar vid Gardasjön i Italien. Dona var en direkt elev till Vanda. Dona har skrivit många intressanta böcker. http://www.donaholleman.com/

Gwendolyn Hunt, var defintivt en sådan. Hon var 72 år, när jag yogade för henne. Man sa att hon var 59 år när hon började med ashtanga vinyasa yoga. Det är alltså aldrig försent att börja yoga. När Gwendolyn var 72 år, var hon som en flicka i kroppen. Mjuk, flexibel och stark. Jag blev så imponerad.

Yoga är din bästa och smartaste pensionsförsäkring. Inga pengar i världen kan ersätta en stark, flexibel och smidig kropp. En kropp som bär dig och som inte gör ont när du stiger upp ur sängen på morgonen. Jag yogar för min ålderdom. jag investerar i min ålderdom och jag har Vanda Scaravelli på näthinnan när jag gör min första solhälsning på morgonen.