Hur kan yogans fysiska rörelser hjälpa oss att bli förankrade?

En helt personlig uppfattning.

Jag måste så klart utgå från mig själv. Jag var ett vandrande huvud innan jag hittade ashtangayogan. Visst hade jag testat annan form av yoga, meditation och andra typer av terapier och självförverkligande. Men med ashtangayogan, i den situation jag var då, var det som om det var något som klickade. Mitt huvud vandrade ner i kroppen. Det blev yoga, förening – förankring. Från topp till tå, bildligt talat. Även om jag dagligen kämpar med min fots förankring och att just rota mig. Jag tror att människor som ofta är uppe i sina huvud, folk som gärna intellektualiserar det mesta mår bra av fysiska rörelser.

När vi vänder, vrider, sträcker och förankrar oss i varje ställning, så väcks saker i kroppen. Kroppen minns, ända från när vi inte ens hade orden. Kanske till och med ända in när vi levde i det varma fostervattnet. Saker vi kanske kapslat in, av rädsla för att förlora oss, eller vad det nu skulle kunna vara. Folk känner saker när de yogar. Kanske inte direkt. Jo, man känner att man mår bättre och därför fortsätter man. Eftersom man märker att yogans kraft har en positiv påverkan på ens liv. Sen väcks plötsligt andra känslor. Någon ställning gör en kanske rädd. Det kan vara obehagligt och läskigt att försöka sig på stående bryggor. Vad är det man är rädd för då? Att kasta sig bakåt, att hänge sig. Att man kanske i grunden inte riktigt litar på sig själv? Att yoga handlar om kontroll men också om att våga tappa kontrollen. Det är liksom både och. Yogan är både manlig och kvinnlig. Det gäller att hitta medelvägen. Så att man inte tror att det finns en ställning längre fram, i någon annan serie som just kommer att förlösa oss. Förlösa mig och göra mig till en perfekt människa och att jag i jakten på det; DET – glömmer bort att vara just människa.
Därför tror jag att stunden innan man rullat ut sin matta fram till att man sjunger mantrat är precis lika viktig som själva yogaträningen, den fysiska. Ställer jag mig där på mattan för att bevisa något för mig själv? För någon annan? Gör jag det för att vara duktig? Vilken är min intention till mig själv, min kropp och själ, till yogan, till rummet, till stunden. Går jag in i yogan, in i alla rörelser med en kärlek till mig själv, till min kropp och utan förväntningar? Utan förväntningar på min kropp, att den ska klara av den tuffaste utmaningen. Den läskigaste ställningen. Varför är det viktigt för mig att utmana mig och min kropp fysiskt? Lyssnar jag när kroppen säger nej? Lyssnar jag när den säger ja? Det är en utmaning, att försöka ta reda på varför jag yogar och med vilken känsla jag går in i yogan. Vad tar jag med mig när jag ställer mig längst fram på mattan.

0
0