Det finns en annan bild än den vi pumpas fullständigt överfulla av. Rosengård, Sveriges baksida. En del av Sverige som när man läser tidningen är en mycket farlig plats. Jag vill verkligen inte förringa dödskjutningarna, men så idag i kvällsposten hittade jag den här fantastiska bilden. En vithårig tant som hjälps ut från bingon på somaliska föreningen. Den här bilden finns också, den är sann och det är samma kvarter. Rosengård kanske inte är en så taggig del av Malmö.

Det känns som gårdagens tankar fortsätter i dagens. Yogaläraren Laruga Glaser postade det på sin wall på facebook. anklagelser mot Anusarayogans grundare
Och nånstans vad ska jag säga, är jag förvånad? Nej. Tycker jag det är tråkigt? Ja!
Människor som håller på med yoga  eller kanske framförallt jobbar med yoga, tillskrivs många saker, bland annat att det ska vara omänskliga. Det vill säga inte ha de problem som andra människor tampas med dagligen, som avundsjuka, ledsenhet, stress, oro, sorg, bagage, önskan om att tjäna pengar, bekräftelsebehov, jag kan hålla på i all evighet.
Visserligen finns det lärare som gör allt för att dölja att de också bär på en massa oberabetade känslor, som också gör att de agerar tokigt ibland. Det vill säga, en yogalärare går inte omkring hela dagarna och pratar med sammetslen röst och är i nuet. Hon/han stressar på och oroar sig, har också föräldramöten att gå på, tonårsbarn som utmanar dem, en partner som man kanske precis bråkat med eller en förälder som precis gått bort.
Den stora utmaningen för en yogalärare är att inte ta med det in i yogarummet, eller i sin undervisning. Inget i yogaläraren ska färga av sig på eleven. Och det är inte så lätt alla gånger. Därför tycker jag att alla lärare som jobbar med andra människor borde gå i terapi, och jobba med sig själva, så att det där inte sipprar igenom. För en yogalärare är en helt vanlig människa.
Men att man förtrycker andra, utnyttjar andra människor är ju en helt annan femma.
Det är så klart inte okej.
Någonstans är det lite det här som händer, när yogan västifieras, man kanske döper yogan efter sitt eget namn. Karinyoga, säger att det här är den enda rätta vägen, min yoga. Startar en skola, en koncept som lärarna måste följa. Dyra utbildningar och så steg som man måste gå, steg ett, steg två, steg tre för att få de där medaljerna på bröstet: certifierad enligt….
Så börjar pengarna rulla in, för ens skola blir så populär att man kan åka land och rike runt för att sprida sitt budskap. Tycker ni det är konstigt att många yogalärare blir fartblinda? Nej, jag tycker inte det. Särskilt inte om lärarna är från väst, skolade i det västerändska tänket, där en rik eller läs lyckad  människa är en person som äger en massa saker, är rik ekonomiskt helt enkelt.
Hur tänker ni? Jag tycker det är bra att såna här grejer kommer upp till ytan, att man dryftar och pratar om sånt här. För det är viktiga grejer, så länge man jobbar med människors välmående.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i  halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig  Och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!  Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt  Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini  och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Den här bilden är fantastisk, i sin utsatthet, sin känslighet, sin värme, sin nakenhet, jag kan fylla på i just – oändlighet. Den passar så fint ihop med Tranströmers Romanska bågar. Jag älskar den dikten. Älskar, älskar den.

Min man sa till mig; ”Du får inte låta din bild ligga kvar för länge, du måste byta ibland”. Han menade att den här bilden på bloggen, inte skulle ligga kvar år efter år.
Hm, bilden togs förra året. Jag får väl lägga in en ny mer nytagen bild.
 Men jag tror han menar, att man inte ska ha tio år gamla bilder, liksom nån sorts rädsla för att visa hur man  e g e n t l i g e n ser ut.
Men det är klart man vill ha en bild på sig själv, när man tycker att man ser bra ut, eller att den förmedlar något man vill visa. Vad vet jag. Men jag ska tänka på det.
Men när han sagt det, så tänkte jag på texten som står,  ni vet här på högersidan, att jag är en medelålders kvinna. Eh, när är man medelålders? Jag kanske inte är det? Vad är jag då? Tänker man att man lever i hundra år, ja, då är jag verkligen medelålders, till och med yngre. Hur tänker ni om ordet medelålders?
Hur tänker ni om att åldras?
När är man gammal?
För gammal?
När jag var liten, så visste man så tydligt när en människa var äldre, vuxen. Man kunde se att en tjej var tretton, eller 25. Man kunde på nåt sätt dela in människor lättare. Idag, kan jag tycka det är ganska svårt att åldersbestämma folk. Vad tycker ni?
Inte för att det är så himlans viktigt, men ändå.
 Jag tycker att många ser så unga ut, fast man vet att de är äldre. Tar vi hand om oss själva bättre nu?
Jag lägger ingen värdering i det. Bara en reflektion, men jag skulle bli så glad om ni skrev något om att åldras, och att vi kan prata om det. Hur det känns? Eller hur man tänker att det ska vara.

Vissa dagar känns det som att man tänker mer än annars. Idag har varit en sådan dag. Jag vet inte vad det är som sätter igång alla tankar i huvudet? Ibland snurrar det på bra och jag har en massa roliga ideer, som jag tänker de här måste förverkligas. Då går det undan i huvudet.
Men så är det sådana här dagar när jag faktiskt på allvar går runt och tänker på vad jag vill.
Det är som om jag har tid med det nu.
Jag slängde ut på facebook, en fråga som löd: ”När vet man om det är en annalkande femtioårskris, eller bara en kris”. Och lite så känns det.
Förstår ni vad jag menar?
När vet man att tankar är bra, är det när de rör sig en varm och jämn framåtrörelse, utan ett minsta stänk av oro i sig.
Och kan man tänka sig att det kanske inte är lika bra om oron blir för mycket oro. Typ att man blir rädd?
Jag kanske låter helt flummig.
På vår ayurvedakurs, sa vår lärare, mer i någon sorts bisats, att barn skrattar 500 gånger om dagen. Nånstans, vet man när? Så försvinner lättheten och känslan för skratt och leende. Och vi vuxna vi kanske skrattar och ler max  15 gånger på en dag. Är inte det lite sorgligt?
Jag brukar fråga gamla människor, om de är nöjda med sina liv och om det är något de ångrar. Äldre män, brukar säga att de ångrar att de inte var så närvarande med sina barn.
Så för några dagar sedan läste jag det här: aftonbladet

En studie om vad vi ångrar på dödsbädden och ni ser femman va? Munnen den ska skratta och vara glad.

Det ångrar vi människor
1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra. – Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra. 2. Inte jobbat så hårt. – Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv. 3. Vågat säga ifrån. – Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta. 4. Haft bättre kontakt med vännerna. – Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog. 5. Tillåtit sig själva att vara gladare. – Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen. Källa: The Guardian

Namn: Elin Pettersson

Ålder: Det finns ingen ålder, bara mer eller mindre livserfarenheter.
(25 år)

Yrke: Student

Civilstånd / familj: Solo / Världens finaste (både två-och fyrbenta)

Bor: Värnamo

Vad är meningen med livet?– Det är att må bra! Jag har funderat så mycket på meningen med livet att jag nästan blev lite besviken när jag gång på gång kom fram till att det  ”bara” måste vara att vi ska må bra och vara lyckliga. Jag har alltid  förväntat mig att hitta en djup existentiell förklaring som skulle vända upp och ner på hela min tillvaro. Men nej, det jag kom fram till var: Gör mer av det som får dig att må bra och gör mindre av det som får dig att må dåligt.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?– Jag har lärt mig att livet inte bara är någonting som händer mig utan att det faktiskt är en pågående process som jag skapar i varje ögonblick oavsett om jag är medveten om det eller ej. Jag har därför
alltid gjort det bästa jag förmått utifrån de kunskaper och förutsättningar som jag haft. Allt kanske inte har en mening just när det sker, men allt får i alla fall en mening i efterhand!

Vilken är din livsfilosofi?– Balans. I alla avseenden. Det är balansen mellan gas och broms som  avgör hur behaglig resan genom livet blir. Och att vara snäll mot sig  själv. Det är så lätt att glömma eller prioritera bort sig själv.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din  egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?– Det är samma råd som jag ger till mig själv hela tiden. Att inte fly ifrån sin rädsla utan att våga stanna upp och vända och vrida lite på det som skrämmer en. Vi bär alla på så mycket rädsla och vi är så drivna av den. Rädsla för att inte räcka till, för att inte vara  tillräckligt framgångsrika eller snygga, för att inte uppfylla de  krav som vi har på oss själva eller som vi känner att andra ställer på oss. Istället för att dras med i den nedåtgående spiralen måste  man vända på den och i stället vara snäll och uppmuntrande mot sig själv. Och framför allt ha överseende med sig själv, och sina så
kallade fel och brister. ”Jag behöver inte prestera för att existera. Jag har ett värde i att bara finns till!” Det är ett skönt mantra att upprepa när självföraktets kyliga vindar nyper en i kinderna.

Kära läsare, vem är du? Hur tänker du? Svara på de här frågorna, gör din stämma hörd. Skicka en bild till mig, skicka alltihopa till yogavita@telia.com.
Jag vill veta era tankar om meningen med livet.
Här kommer frågorna jag vill ni ska svara på:

 
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?