Dagsform: Upp och yogade sex i morse, vi var några få i studion. Men det var så härligt. Yogan lyfter mig verkligen, kapotasana, pincha och bryggor. Min kropp är stark, seg som den björk jag är och envis som det lejon jag är. Haha, jag har alltid bilder i huvudet. Skulle blivit serietecknare, eller fortsatt med att teckna och måla. På gymnasiet gick jag Hum/estetisk variant, med konst som specialämne. Jag åkte till och med på italienska- och konstkurs till Capri när jag var sexton år. Jag var yngsta deltagaren och jag åkte själv. I tre veckor var jag borta och målade akvarell och kroki och lärde mig italienska. En så rolig, berikande och rolig resa.
Idag är en sån där dag, då jag glömmer bort, i alla fall då och då att jag har cancer. Så ser jag mig i spegeln och ser att jag har en port inopererad i min bröstkorg och väldigt kort hår. Så kommer jag på det. Så där håller det på. Men jag tror att det är bra, att det är att vara här och nu och just nu är bra dag. Så jag njuter av det. Ingen huvudvärk. Inte ont i tänderna. En bra dag, lite trött bara, men vad gör det…

Dagsform: Ganska jobbig natt. Vaknade flera gånger. Varför mår jag så dåligt på natten? Huvudvärk, molande, tung precis som den där mössan jag skrev om igår. Migränmössa. Gick upp, drack citron, ghee och honung. Min morgonshots. Sedan till yogan och gjorde andra serien, och mina bryggor uppochned själv. Så härligt att vara elev. Jag älskar att Karolina sköter, tar hand om och lär ut i min yogastudio. Hon är så rätt där.

Så glad jag har inte tappat min styrka, inte än. Yogan hjälper mig, måste hänga med de här dagarna som känns bra. Hänga på och njuta. Jag vet ju att det kommer andra dagar också, just därför måste jag njuta såna här braiga dagar. Jag älskar att jag kan yoga. Jag älskar att jag fortfarande är stark och att min rygg längtar efter bakåtböjningar. När jag avslutade, brukar alltid lägga till en egen meditation och göra det till en tacksamhetsstund, fick jag så många inre bilder, en var att jag ska älska sönder den här cancern, älska och skratta bort den. Nästa bild, jag ska bygga en yogastudio på tomten i Skeppsmyra. Jag ska överleva det här cancerASET och jag ska ha en yogashala på Björkö. Längtar.
Målbilder. Precis som när man ska föda barn. Man ska tänka att man ligger där i sängen med sin lilla bebis, det gör liksom hela förlossningen lättare. Så jag tänker att jag ligger där i sängen i vårt hus i Skeppsmyra och huset är fullt av alla jag älskar och jag liksom fött fram och bort cancern. Fast det kommer ta längre tid än en graviditet, snarare en elefantgraviditet…

Läs det här:CHarlottas blogg

Och läs vad mina gulliga yogakompisar och kollegor arrangerar: Yogamarathon mot bröstcancer

Å, vad jag hoppas att 13 oktober är en bra dag för mig, för jag vill gärna vara där.

Dagsform: Hm, märkligt men vaknar visst alltid innan kl 4, huvudvärk som bara den. Det dunkar hårt hårt, släpper inte, inte ens med alvedon. Jag inbillar mig att cellgifterna är uppe i hjärnan och jobbar just nu. Men vad vet jag? Hade svårt att somna om. Gick och yogade och min kropp var så lätt, gjorde stående bryggor och andra serien. Huvudvärken släppte under yogan, men är tillbaka som en mössa.

Och apropå mössor. Snart rakar vi oss, så jag roade mig med att knyta turban. Nu ska jag ta fram turbankvinnan i mig, och kanske ta hjälp av någon som är bra på att knyta läckra uppsättningar. Fick en fin video med Melody Gardot skickad till mig, hon har såna där lite mer nonchalant knutna turbaner. Såna vill jag lära mig att göra. Tur att jag har en yogastudio full med sjalar, så jag kan verkligen vraka runt bland färgranna sjalar.

Dagsform: Bra. Sov mellan kl 22 och 04. Viktigaste timmarna enligt ayurvedan. Hade lite ont i öronen och halsen, men lyckades somna om och vaknade halv sex igen. Drack citron utblandat med ghi och honung och gick till yogan. Håret har ännu inte rykt, men det blir tunnare och tunnare.

Just nu tänker jag att jag samlar på bra dagar. Dagar som är lugna. Dagar jag inte har så himlans ont, eller känner mig orolig. Dagar när jag typ nästan glömmer bort att jag har cancer och att allt är som vanligt. Igår och idag var en sån dag.
Bra dagar.
Igår yogade jag hemma halva första serien i ashtangayogan och idag gjorde jag det jag gör i andra serien; kapotasana, pincha och bryggor och stod på huvudet. Skulderstående kan jag inte göra, det känns jätteobehagligt pågrund av porten som jag har inopererad. Men jag blev så himla glad att jag kunde göra bakåtböjningar.
Som jag längtat, som jag längtat.

Dagsform: Efter en halvorolig natt. Har haft ont i tänderna, öronen och huvudet i natt. Jätteont faktiskt, så där ont att jag ett tag trodde att jag skulle tappa tänderna. Vaknade kl fem av mig själv, drack varmt vatten med citron och ghee. Jag älskar Ghee. Nu skriva en liten stund, sen yoga och sen vaknar familjen.

Hur märkte du? Ja, det är en återkommande fråga jag får. Och hur märkte jag? Jag måste tacka min intuition, att jag lyssnade på kroppen och det allra svåraste att jag lydde Rays råd och tog mig själv på allvar. Att jag tog mig till doktorn med min oro. Alla år av yoga har kanske gett mig den kunskapen att verkligen känna efter. Att veta när det är fel. För det är en kunskap att lyssna på sin kropp, veta hur den känns, om den är trött, ledsen, ja, om den är i dur eller moll helt enkelt. Jag kände att nåt var fel. Mitt ena bröst svullnade upp. Jag kände inga knutor, mer att det kändes hårt och svullet. Tänkte först att det hängde ihop med min mens, men svullnaden stannade kvar också efter mens. Ray blev orolig och nästan krävde att jag skulle gå till doktorn. Till slut lyssnade jag på honom. Jag började googla och hittade att det finns en form som heter inflammatorisk bröstcancer, jag kände på mig att det kunde vara det. Jag hade gjort mammografi ett år tidigare och inget syntes på den. Men så är det här en cancerform som INTE syns på mammografin. Inte ens när det var diagnosticerat cancer syntes det på mammografin. Så bara så ni vet, cancer är inte bara knölar, cancer har så många skepnader, så vi måste våga lyssna på kroppen och på vår intuition. Och inte vara rädda för att kräva vår rätt att bli tagna på allvar av sjukvården.

Det var fredagen den femtonde juni. Min kära kompis Thomasines födelsedag. Thomasine dog för två år sedan i cancer. Det var första gången som cancer kom näranära in i mitt liv och jag förstår idag också hur hårt det tog mig att förlora Thomasine.
Det var också samma dag som jag och Ray skulle till mäklaren i Norrtälje och betala slutlikvid för huset i Skeppsmyra och få nycklarna till VÅRT gemensamma framtida projekt. Huset där vi ska bli gamla. Huset som är så stort att folk vi tycker om kan komma på besök, typ närsomhelst. Vi kan ha hela familjen där, våra barn och deras kompisar. Ett stort levande hus, som vi båda alltid drömt om. Vi skulle åka direkt till huset efteråt och röja ut alla linoleumgolv så att Rådjursgolv kunde komma på söndagen och slipa alla golv. Efter helgen visade det sig att vi röjt ut 130 kvm golv på 2 dagar och då lämnade vi ett rum orört…

Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska och fick en avbokad tid samma dag. Tog en taxi för att hinna, hade packningen med mig. Läkaren kunde konstatera att bröstet var svullet och skrev ut voltaren för att häva svullnaden. Sedan ordnade hon en remiss till på måndagen för ultraljud och punktion. Helgen var som i trans. Voltaren är inte bra för mig, mådde dåligt av det och mådde dåligt av oron som jag kände.
Måndag morgon: När jag kommer till Bröstcentrum säger de att de inte kan göra ultraljud den dagen, att jag kan få en tid ett par veckor senare. Och om de inte gör ultraljud så vill inte läkaren punktera.
 Jag började grina och blev bara så där överdrivet saklig. Som en urkraft, jag helt enkelt tvingade dem att punktera, trots att de inte kunde kolla på nåt ultraljud. Sen gick jag ut därifrån och in på en toalett och bröt ihop. Jag grät helt hysteriskt.
Jag visste.
Jag tittade på min telefon och min första tanke var; Vem ska jag ringa. Vem kan jag ringa? Så blev jag ledsen för det. Jag är inte så van att ”lämpa över” mina problem på andra. Jag tycker det är ganska jobbigt. Jag har några få nära som vet, men just då och där kände jag mig så ensam. Som om jag var ensammast i världen. Som tur var hade jag en inbokad terapitid och det var helt fantastiskt. För vi pratade om precis det.
Om att vänskap också är att dela sin svåra stunder. Att människor kan vilja hjälpa en och stötta och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det.
Jag säger det till andra, men har haft så svårt att ta den platsen själv. Idag med det stöd jag fått från er läsare, nära vänner, min familj, elever, folk jag känt tidigare i mitt liv, gamla kärlekar. Det stödet har varit och är enormt. Och kanske är det så, om vi vågar visa vår skröplighet, vår sorg, vår rädsla så öppnar det upp för djupare samtal, intimare relationer. Jag är i alla fall helt överväldigad, totalt lovebombad i det här. Det lyfter mig och gör det lättare.
Sedan vet ni, jag åkte till Båstad och fick beskedet per telefon dagen innan midsommarafton. Min värld rasade totalt. Alla mina planer ställdes uppochner. Det var mitt livs värsta dagar innan  jag kunde komma tillbaka till Stockholm och göra alla provet och se att det inte spridit sig i resten av kroppen och innan jag pratat med läkaren. En ångest som jag inte ens önskar världens elakaste människa. För ovetskap är din värsta fiende. Att veta är bättre, då kan man ha en plan. En karta över hur man ska göra och agera. Men ovisshet, du famlar i mörkret.
Idag vet jag att det finns tecken på den här formen av cancer. Om det kliar mycket i bröstvårtan och när jag tänker efter så har det verkligen gjort det. Bröstet svullnar upp är också ett tecken. Men sedan är det andra tecken som jag känner kan föras in där och det är tröttheten. Jag har varit så trött och varit väldigt godissugen. Jag tror också att mina hormonsvängningar är en stor del av det här. Att jag alltid mått så dåligt både fysiskt och psykiskt vid mens.
Så våga lyssna på din kropp och ta signaler som att det inte känns bra på största allvar. Bättre att kolla upp en gång för mycket, en en gång alldeles för sent.

Lycka är; hemgång.
Alldeles nyss kom provsvaren.
En vanligt frisk människa bör ligga runt, eller över fem när det kommer till de vita blodkropparna. När jag kom in här på lasarettet var mina värden 0,2. Så ni fattar hur lågt. Sakta har de stigit uppåt. Igår var de på 1,7 och jag bad till gud att de skulle fortsätta stiga, och gärna lite mirakulöst. Nu hade de stigit till 2,7. Och jag får förmodligen åka hem i eftermiddag.
Jag är så glad. För i kväll kommer Mira och hennes sambo/kille Anthony till Båstad och det skulle vara så skönt att få vara där och ta emot.
Jag är så glad.

Så glad.

Jag kände direkt på torsdagsmorgonen när jag vaknade; Det här blir ingen bra dag.
Kroppen kändes tung, kände mig lite småsjuk. Energilös. Gick till yogan ändå, tänkte på hur viktigt det är för välmåendet med rutiner och försökte mig på att yoga. Orkade inte så mycket, blev lite besviken på mig själv, men masade mig hem.
Tog mina prover på vårdcentralen,(de kollar om mina vita blodkroppar har bra värden)och gick hem och la mig i soffan.
Men så började jag få lite frossa och blev hysterisk med att ta tempen.
När man går på cellgifter bör man inte ha feber över 38, då tycker de att man ska åka in till sjukhus. Så jag tog tempen och upptäckte att ”febern” gick sakta uppåt, för att vid 37,7 då kände jag mig orolig och ringde min sköterska Maria på radiumhemmet.  Hon sa: Ta två alvedon och vänta sex timmar med att ta tempen. Har du 38 då tycker jag att du ska in till närmsta sjukhus. Så ringde de från Radiumhemmet och sa att de fått svaren på mina värden och att de var alldeles för låga och att jag var extremt infektionskänslig. Vi vill att du åker in direkt till Helsingborgs lasarett.
Jag blev så himla rädd.
Det är också så jobbigt, varken jag eller Ray har körkort och det tar 40 minuter till Hbg från Båstad. Ibland känner man sig bara så himla utsatt och det är så jobbigt att fråga om hjälp, om inte någon uttalat att den vill och kan hjälpa en. Och även då är det svårt.
Fan, det är en tuff känsla att vara en belastning för andra.
Obehagligt, läskigt, jobbigt och svårt att be om hjälp. Så svårt ibland, att man inte orkar eller vågar fråga.
Vi ringde Lena, som jag känt länge och som också är själva anledningen till att jag hittade Båstad för nio år sedan.
Hon körde oss till akuten och sen dess har jag varit inlagd.
Jag har ett eget rum, så Ray har kunnat sova med mig, tills igår då han började nysa. Då fick han åka tillbaka till Båstad. Så himla känsligt är det i ett sånt här läge. Som om jag var en liten klen porslinsdocka. Det har varit så skönt att ha Ray här. Det har känts så tryggt. Jag har sånt behov av närhet, att ha människor runtomkring mig. Jag vill inte vara ensam i det här, jag skulle gå sönder då. Jag vill inte gå sönder.
Jag menar DET finns även grader i helvetet. Jag vet det nu.
Jag har fått antibiotika intravenöst var sjätte timme. Otroligt hög dos. Så hög att jag fått blåsor stora som enkronor i munnen, svamp i hela munnen och får inte behålla nåt jag äter. Fast å andra sidan jag är inte heller särskilt hungrig.
Så ångesten av att vara så utsatt, så utlämnad åt andra. Nya sköterskor hela tiden. Hur de tar olika i en. Att man känner sig tryggare med vissa och otrygg med andra. Att man inte kan välja, att an måste ta emot det man får.  Att inte få ta sig utanför rummet. Att inte bara känna sig helt isolerad. Jag är isolerad. Jag får helt enkelt inte utsättas för risken att bli sjuk, eller få någon virus, eller infektion utöver det jag redan har.

Det finns en balkong här på avdelningen. Den är kanske tio meter lång. Om det inte är någon annan ute på den får jag promenera fram och tillbaka, så får jag en känsla av att vara utomhus. Frisk luft. Jag har vandrat den fram och tillbaka, som en rastgård för interner. Försöka hitta en mening i det, i det där stegen framochtillbaka. I luften jag drar in i mina lungor. Försöker lägga in meditation i stegen. Min egen meditation. Gående meditation.

Jag känner mig inlåst, helt isolerad och i händerna på alla andra. Fanjävlaskitihelvete, varför skulle det slå till så här på mitt första cellgift. Nu är jag så rädd att det ska bli så här varenda gång. Jag har fem cellgifter kvar att ta. Känner mig så rädd och liten inför mitt stora, ofantligt stora uppdrag jag har nu, min första etapp på att bekämpa det här cancerASET. Och jag knockades i första ronden.

De är jättesnälla här på sjukhuset, tar hand om mig och bara att Ray fått sova här är ju helt fantastiskt. Men jag vill ändå härifrån. Jag vill äta min mat som jag får laga till, jag vill kunna gå ut i naturen och inte känna mig instängd på ett rum. Jag vill inte få en massa starka mediciner i mig hela tiden. Jag har en slang från bröstet så att jag kan snabbt får i mig medicinerna.
Jag har gråtit och varit ledsen. Och mitt i alltihopa ska jag försöka gaska upp mig, tänka positivt känna starkt känslan att jag vill leva. Jag vill leva. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt.

Livet fortsätter verkligen och det känns så konstigt, men trots den starka behandlingen så får jag mens. Min kropp fortsätter att kämpa. Jag trodde att allt sånt där skulle försvinna och var faktiskt lite glad över att få slippa. Men, nu har jag både kemoBrain OCH mens, känns så där…
Den här cancern är ju hormonell. Och uppenbart kämpar mina kvinnliga hormoner hårt, men tyvärr verkar de ju inte vara bra för mig. De, mina kvinnliga hormoner har satt mig i den här situationen.

Mycket tid av mina dagar går till eftertanke.
Jag tänker och tänker, fnular och funderar och märker att mina spärrar släppt. Jag vågar säga saker jag känner och känt, hur JAG känner dem, utan att lägga skuld på någon annan (hoppas jag i alla fall). Men min känsla är ju liksom alltid min känsla.
Så jag säger inte att den är rätt, men det är rätt för mig.
Att på riktigt säga att jag behöver dig Ray. Jag behöver dig vid min sida. Att min största rädsla är att bli lämnad, att bli bortstött och att stå där när man är som mest skörast. Hjälp, det gör mig livrädd stundvis. Det är så läskigt, att vara i sånt behov av människor.
Jag känner mig ju någorlunda okej nu, men jag vet att jag kommer att bli svagare.
Jag tänker på alla gamla, att hamna på ålderdomshem.
Vi måste ta hand om varandra. Hjälpa varandra i nöd, inte bara älska varandra när det är lätt och allt går bra.
I nöden testat kärleken, testas vänskapen.
Och även om man inte tänker på det när man är frisk, kommer vi alla en dag att bli skröpliga och i behov av någon annans omvårdnad och omtanke.
Och vi har så svårt att be om hjälp, vi försöker vara så duktiga. I vår värld får man inte krackelera, i vår värld måste man vara stark och självständig. Klara sig själv är liksom det finaste.Men vi behöver varandra. Vi har liksom kommit bort från det. Ensamhet är inget att eftersträva, vi hänger ihop. Sedan en annan sak att man kan behöva ensamhet, stillhet. Sitt eget rum att gå in i.
Men ingen vill vara sjuk och ensam. Men det är väldigt läskigt att erkänna.

Det känns som om jag, trots alla mina terapier, trots allt mitt jobb med mig själv ändå måste glutta och rucka på stenar i mitt liv. Våga flytta på dem, ta reda på varför saker och ting blivit som de blivit. Mitt egna 12-stegsprogram, fast jag inte varit missbrukare.
Kanske är det en ynnest att få komma till ett sånt här vägskäl, när man liksom måste värdera sitt liv på riktigt.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare sagt till mig själv JAG VILL LEVA. Men det är mitt mantra, det enda viktiga. Jag vill leva, jag vill bli mormor och bonusfarmor. Jag har massor med saker som jag vill göra med Mira och Ray. Jag vill lära känna LillRay mer. Jag vill gå promenader om fem år med Pino i skogen. Jag vill resa till Tibet och jag vill lära mig mer. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Jag har inte älskat klart de jag älskar min familj, min man, min dotter, min bonusson, min hund och mina vänner. Jag har så mycket kvar att ge och så mycket att våga ta emot.

Igår fick jag tips om att skriva min tacksamhetsbok. Varje dag skriver man tio saker man är tacksam för som har hänt under dagen. Och på andra sidan skriver man tio saker man vill ska ske inom fem år. De saker man vill ska ske, ska vara där hela tiden tills de inträffar. Jag vet vad som ska stå högst på min lista: JAG VILL LEVA!

Vi är tillbaka i Båstad. Kom med ett sent tåg igår kväll och hamnade i ett uptempoBåstad, snart, typ nu börjar tennisveckan. Tjo och tjim i hela lilla byn, känns så märkligt att vara där jag är. Partymänniskor, fest och korta kjolar. Utseende och snabba bilar. Status och att vara rätt, ha de rätta kläderna, vara på rätt ställe med rätt människor.  Stundvis säkert jättekul, jag var också en flicka som sprang ute jämtjämt. Men, nu min hårbotten kliar, det sticker och drar. Jag känner att det håller på att hända, att snart faller håret. Känns som när man försöker lirka sig ur en fuktig sovsäck. Snart ligger det tussar på kudden. Ray säger att vi rakar av oss håret ihop. Åsså, min kommentar: Du kommer att vara mycket finare än jag i rakade skalle. Jag kommer att se ut som SkallePer.