Ja, JA, JA, tänk att man kan bli så glad över beskedet att man ska få ta cellgifter. Mina värden hade inte gått upp jättemycket, men de såg en kurva uppåt och det räckte för att de tyckte jag skulle få ta behandlingen idag. Jag blev så glad. Nästan larvigt glad.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.

Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.

Så nu ligger jag här hemma och väntar på biverkningarna, ångesten som kommer efter ett tag och pillar på min ipad. Och tar bilder på mig själv i photoboot och försöker haja tekniken. Jag är pinsamt obegåvad när det kommer till teknik.

Dagsform: Gick och la mig jättetidigt efter ett jobbigt besked från Radiumhemmet. Jag hade inte så bra värden, de låg på gränsen för att få göra cellgiftsbehandlingen. Så jag somnade vid åtta och sen vaknade jag varje halvtimme igen, fast denna gång från kl halv två. Fanihelskottajäklarnsskitihelvete, vill inte att behandlingen ska bli framskjuten. Nu har jag ställt in mig på de här dagarna. Så nu ska jag vara kl åtta på Karolinska för att ta nya prover och hoppas nu att mina värden stigit mirakulöst under natten.

Kanske var det så att förra cellgiftsbehandlingen var för stark för mig, och liksom slog ut mig.  Jag har ju känt mig väldigt trött, håglös liksom och nu börjar jag fatta att det hänger ihop med mina värden. Men precis hela min värld, nästan det enda jag tänker på – det är att klara av de här behandlingarna och få komma ut i ljuset och göra mig redo för nästa etapp, operation, strålbehandling och antihormonerna.

Så håll nu alla tummar ni kan, att jag får klara av den här perioden, att jag får göra mina behandlingar på utsatt tid. Så att jag blir klar nån gång där i oktober/november.

Jag var en discotjej när jag var ung. KOm ihåg den här låten, och kom också ihåg att jag tyckte den var så bra. ”I got such a lon way to go, such a long way …… so I ride like the wind” Känns lite som mitt läge just nu.
Ride like the wind

DAGSFORM: Orolig natt. Vaknar alltid vid fyra, jättetörstig och måste dricka en massa, sen vaknade jag varje halvtimme för att dricka vatten, tills jag gick upp vid halv sju och yogade. Kände mig lite starkare i morse.

Idag fick jag träffa min läkare Elisabeth Lidbrink igen och vi gick igenom hur min första cellgiftsbehandling varit . Hon är så bra, så bra. Empatisk och på riktigt, och på allvar känns det som att hon och de andra på Radiumhemmet ser till mitt bästa. Min cellgiftsbehandling kommer att sänkas till 75 procent, vilket gör att jag kanske kommer att slippa alla de här biverkningarna som jag hade på min första. Jag hoppas verkligen att jag slipper åka in till Helsingborgs lasarett med rekordlåga värden igen. Utan att jag faktiskt kan få njuta av min sista sommar i Båstad och också min sista sommar med yogastudio i Båstad. Jag vill njuta av ljumma kvällar, gå promenader med Pino i skogen på åsen, bokskogen som jag älskar att promenera i. Jag vill njuta av den här sommaren, som jag tycker haft helt underbart väder.

 Jag vet att ni andra tycker, Fy och blä för den här skitsommaren och det är faktiskt första gången jag känt; AH, vad härligt med regn! Men jag får inte sola för huden blir så känslig av cellgifterna. Jag vet jag är fullständigt egoistisk när jag säger; Tack (Gud) för den här regniga sommaren.
Efter blodprovstagning och läkarbesök åkte jag och Ray ner  på stan och åt lunch och tittade i affärer. Jag hade mina stora solglasögon på hela tiden. Det känns så skönt, för man kan verkligen gömma sig bakom solglasögon. Nu förstår jag varför kända människor gärna har mössor, kepsar och olika huvudbonader och storastora solglasögon. Man vill vara ifred, man upplever det som att man inte syns. Var också väldigt härligt att få njuta av ett ganska folktomt sommarStockholm. I morgon får jag min andra cellgiftsbehandling, håll tummarna för att den dödar cancerceller, men ändå är ganska skonsam mot det friska i mig.

Dagsform: Vaknade tidigt, efter att ha vaknat flera gånger i natt. Har hamnat i en seg trötthet. Min svägerska kom sent igår kväll för att i morse skjutsa oss tidigt till Stockholm. Så himla snällt och vi hade så mysigt på vår resa. Men ju närmre Stockholm vi kom, desto mer kände jag ångesten komma krypande.

Nu har vi varit några timmar i Stockholm. Mitt hår har börjat falla av mer och mer. Det blir tunnare och tunnare, och jag kan se några fläckar redan nu. Jag är på väg att förvandlas till den där fågelungen. Den tunna, utmärglade, ledsna lilla fågelungen. Den jag sett så många av i väntrummet på Radiumhemmet. Utseendet som förenar oss cancerpatienter. Vi som sitter där och väntar, står ut och hoppas så där kraftfullt att våra knogar vitnar för att vi håller våra tummar så hårt. Vi som nickar mot varandra igenkännande, ser varandra för att vi vet vad den andra går igenom. Den inre kampen. Oron. Rädslan. Hela jävla kittet.
Jag märker hur folk tittar, faktiskt glor. Jag är inte på humör idag. Sträcker på ryggen, men känner att jag inte vill bli sedd. Eller snarare jag vill inte vara en som väcker uppmärksamhet. Ser att folk tänker när de ser mig. De tittar lite för mycket. Jag ser det, till och med Ray ser det. Han säger lite snällt, att det är säkert för att du ser så söt och fin ut. Han vill vara snäll. Men jag vet. Jag själv tycker att jag ser ut som en tysk terrorist, snart kommer jag att förvandlas till en fågelunge.  Jag vet inte, egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara gå igenom det här, VARA igenom det här. Ute på andra sidan, klarat av det. Med fanan i topp och på väg. Men jag är inte ens halvvägs, har bara gått några pyttesteg. Nej, idag är ingen bra dag.
 Oroar mig för torsdag, då ska jag ta min andra cellgiftsbehandling. Jag tar stryk, min kropp tar stryk. Kommer jag att klara det här? 

Fick den här kommentaren igår: ”Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt
och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon
också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men
samtidigt skall det inte bli ett ”stigma” gällande de som ”klarar” det och de
som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens ”kraft” hur mycket de som är
sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som
dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig
och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så
mycket till så många. Anne”

Jag hade tänkt skriva om det här, för det är så viktig. Tack Anne för att du tar upp det här. Jag har märkt den också, det finns en obehaglig tendens att det är nåt sorts straff, som man ska igenom och att bara den som bett, trott tillräckligt mycket är den som överlever. Och att vi som väljer den traditionella sjukvårdens väg att bekämpa cancer är några losers, eftersom de känt någon som på ett övernaturligt sätt blivit av med svår cancer i sin kropp. 

Jag kan inte BE bort den här cancern. Jag kan försöka tänka positiva tankar. Det här är inte mitt stigma eller någon annan cancerpatients stigma. Jag förstår att många vill mig väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Jag svarar inte på mejl eller sms eller meddelanden som börjar eller innehåller: Om jag blev sjuk så skulle jag göra så här… För ingen som inte varit nära döden kan veta hur man kommer att tänka, känna, vara eller agera när de väl hamnar där. 
Hur rädd man är för att förlora de man älskar. Hur långt in i hjärteroten rädd att inte få vara med dem man älskar, inte få älska klart. Inte få vara med om allt det där man längtat och drömt om. 
Inte sjuttsingen vill man åka tusentals mil för att komma till en healer i ett annat land, för att han kanske botat EN person, men hur många han inte botat, får vi reda på det?
Jag är glad för alla som blir botade så klart oavsett vilket tillvägagångssätt de väljer.

Vi som väljer att inte grabba alla halmstrån som räcks till oss? Jag jobbade i redaktionen med Maj Fant på tv när hon fick sin diagnos ALS. Det var på den tiden man skickade brev och inte mejl. Jag överdriver inte, men hon fick säckvis med brev från tittare, många fina härliga hejarop, men också säckvis med förslag på hur hon skulle leva, vart hon skulle resa för att bli frisk. Jag vet, man vill hjälpa, men när man blir sjuk. Jag talar för mig själv, man vill vara nära sin familj.
Jag vill vara med min familj och vänner, nära dem och med dom. Jag vill bli frisk nära dem, dessutom har jag inte pengar att grabba alla halmstrån. Den alternativa vården är för dyr och tyvärr finns det mycket pengar att tjäna inom just den. Så det finns många utsugare därute.
Den svenska sjukvården, som faktiskt är bäst i världen på just bröstcancer är gratis. Dessutom har jag nästan bara träffat änglar där hittills och de säger att de ska bota mig.

Varje sjuk person är unik, precis lika unik som varje cancerform är unik. Och det är viktigt att komma ihåg, det är därför vi inte hittat ett botemedel mot cancer. Det finns människor som kan leva i 25 år med cancer, och de finns dem som dör direkt. Cancer är en så lynnig, så svårtydd sjukdom. Och det är möjligt att folk kan be bort sin cancer och att cancer försvunnit mirakulöst ur någons kropp. Jag tycker det är fantastiskt. Helt fantastiskt.

Men jag är redan en renlevnadsmänniska. Har varit länge.
Jag röker inte, dricker inte. 
Knarkar inte, tar knappt huvudvärkstabletter. 
Äter bra mat. 
Tränar.
Sover bra (gjorde i alla fall innan cellgifterna…)
Tar hand om mitt psykiska bagage genom att gå i terapi. Och har gjort i massor av år. 
Jag har turen att jobba med saker som jag tycker är kul. 
Jag skrattar mycket, och när jag är ledsen gråter jag.
 Jag har möjligtvis haft svårt att sätta gränser mot personer som inte varit bra för mig, velat mig illa. Det har jag förstått idag. 
Men annars, jag kan inte förstå varför jag skulle bli sjuk? Eller varför nån blir sjuk överhuvudtaget. 

 Efter varje yogastund i tolv års tid har jag BETT för min kropp och tackat den för att den är så stark. Och jag har bett för en massa andra bra saker också. Bett och affirmerat.
 Jag har alltid försökt att välja det positiva synsättet, hellre än att hamna i ett negativt tänk. 

Jag har alltid uppsökt alternativa behandlingar när jag mått dåligt, eller känt mig sjuk. Det gjorde jag också innan den traditionella sjukvården upptäckte att jag har inflammatorisk bröstcancer. Men varken ayurvediska experter, kinesiska läkare, homeopater och kinesolog upptäckte eller kunde varna mig om hur jag egentligen mådde. Jag tror fortfarande på alternativa former, men varför ska jag nu kasta mig i deras händer, de som inte såg och inte varnade? I tid?
Jag gick bland annat till en kinesolog/homeopat två dagar innan jag fick besked om cancer, hon LOVADE mig, hon visste att jag inte hade cancer sa hon. 

Jag tror på att kosten är viktig och därför har jag lagt om min kost och uteslutit väldigt mycket till förmån för bättre och mer näringsfylld mat. Trots att jag inte tidigare var särskilt ohälsosam. Jag fortsätter att yoga och ta hand om mig. Men det här är inte mitt stigma, cancer är ingens stigma. Vi försöker bara överleva och det är ingen lätt uppgift. Och det här är en sjukdom som alltfler människor drabbas av, som en farsot. Så ni får gärna fortsätta ge mig tips om mat, vitaminer jag kan och borde äta. Men snälla försök lita på att vi som blivit sjuka gör det vi tror på är bäst för oss. Att det är det det handlar om. Jag kan inte följa någon annans röst. Jag måste följa min. 

DAGSFORM: Vaknade innan tuppen, trots att jag somnade senare än vanligt. Kollade klart på Varg Veum och hela tiden flyttades tankarna till Norge och det hemskahemska som hände för ett år sedan. Att främlingsfientlighet, smygrasism och högerextrema svängningar måste bekämpas. Men också otroligt häftigt att se hur enade norska folket är, vilken underbar statsminister och så kärleken. Att fortsätta våga tro på något gott fast det värsta hänt. Att överlevnadsinstinkten och lusten till att leva är så stark i oss. Min natt var okej. Vaknade törstig flera gånger. Kommer på mig själv med att dricka för lite. När man tar cellgifter måste man dricka mer än vanligt, för att avlasta lever och njurarna som stackars organ jobbar för fullt just nu. Gick upp vid sex som en liten tupp, drack min morgonshots och gjorde min yoga. Det blev första serien idag, eftersom jag börjar känna av höger axel. Det onda vandrar runt i kroppen… Nu väntar jag på att den morgontrötta familjeskaran ska vakna, till och med Pino är trött och ligger som en kåldolme inbäddad i täcket i sängen.

När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.

Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.

Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan. 

Dagsform: Vaknade tidigt. Drack min morgonshots, som vanligt, se recept nedan. Solen skiner och det ser ut att bli en fin dag. Haft lätt huvudvärk under natten och ont i vänsterben. Det är som om det låser sig uppe vid höften. Krämpor, krämpor men jag tror ju så klart det är cellgifterna som vandrar runt i kroppen och dödar cancerceller och tyvärr också bra celler. Efter de här sex cellgiftsbehandlingarna åker jag till Valdermarsvik och gör en reningskur på två veckor. Jag har redan pratat med Anita Svensson som driver stället.Living food Längtar faktiskt.

Igår kväll fick jag en sån där ledsenkänsla igen. Den finns där hela tiden, som ett stråk mer eller mindre påtaglig. En ledsen ljudslinga. Som om mina energier, som vanligtvis är positiva och ganska glada hittat en ny ton. En lägre tonart. Jag tänkte på att jag har en så fasligt lång väg att vandra framför mig. En Golgatavandring. Dag för dag i en massa massa år, hur ska jag orka? Kommer jag att klara det?
Nu är det cellgifterna och de tar på kroppen, men sen operation, strålning, herceptin och antihormoner. Jag kommer inte friskförklaras förrän om minst fem år. FEM ÅR.

Märkte igår att färgen på mina tänder ändrats. Det gjorde mig ledsen. Mycket mer ledsen än att mitt hår rykt eller att mitt bröst ska opereras bort. Märkligt det där.
Har stött på lite kommentarer, flera som pratat om att kvinnligheten sitter i brösten och håret.
Men inte sjuttsingen sitter kvinnligheten i brösten eller håret.
Nej, kvinnlighet sitter i leendet, i ögonen, i sättet du rör dig på, i rösten, i den varma handen. I din utstrålning. Så tänker jag.
Så måste jag tänka.
Jag må vara fåfäng, men vad är skönhet utan utstrålning? Man kan operera sig till rådande skönhetsideal, men allt blir ganska platt om inte skönheten kommer inifrån. Så tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina stora bröst. Har aldrig förstått att man vill operera sig till stora bröst. De har mest varit tunga att bära på, svårt att hitta fina bikinisar och behåar. Mer jobb med stora bröst än lagom stora.

Och det är klart att man helst inte vill inte göra en operation, ett ingrepp och kanske förlora känsel i ena armen, eller få fantomsmärtor efter ett förlorat bröst. Men jag vägrar tro att min kvinnlighet sitter i mina bröst eller i mitt hår. Vägrar, vägrar.
Jag har kanske inte riktigt förstått vidden av att jag ska operera bort ett bröst. Så kanske det är. Kanske inte förstått vad det innebär. Jag försöker ta en dag i taget.
Men jag har svårt med mitt högerbröst.
Varje kväll smörjer jag in mig med oljor, eftersom cellgifterna torkar ut huden och också alla slemhinnor, smörjer och smörjer. Men jag har upptäckt att jag har svårt att smörja in mitt högra bröst där cancern sitter. Det är som att ha sin värsta fiende boende i sitt bröst och trots att man ogillar personen är man tvungen att vara trevlig och snäll tills den bestämt sig för att flytta.
En oinbjuden gäst.
Men, jag har ju sagt att jag ska älska bort den här cancern, så jag ska fortsätta att smörja bröstet även om det tar emot.
För ett tag sedan fick jag ett mejl av Unni Drougge som gjorde mig så glad och som skapade en sån där inre bild i mig, som jag plockar fram när det gör ont i själen.
Hon skrev om häftiga och sexiga kvinnor som hon träffat, som just opererat bort ett bröst eller två. Vilka förebilder de var. Och så berättade hon om de kvinnliga krigarna som skar bort sina bröst för att kunna bära fler pilbågar och bli tuffare krigare.
Jag är en krigare.
Det här är min största kamp.
När den här fighten är över kommer jag kanske inte vara de rådande idealen perfekt, men jag kommer att ha en överlevares kraft och utstrålning. En krigarprinsessa.

Här min morgonshots som jag dricker.
1 pressad citron
1 tsk honung
1 tsk ghee
Blandas ihop och blir en röra som jag dricker på tom mage.

Det är mitt eget påhitt. Saker som jag fått för mig är bra för mig. Inget jag har belägg för. Men jag upplever att det stärker mig. Citronen som balanserar upp min kropp och det sura i kroppen. Honungen som lindrar och motverkar infektioner och ghee som är Indiens guld. Det rena fettet som smörjer och sägs motverka sjukdomar och hålla en ung. Ett par droppar ghee i vardera näsborre är bra för håret och motverkar huvudvärk och depression enligt ayurvedan.

Läs här om Ghee och klicka vidare om hur man gör ghee. Karolina hade med sig en burk från Indien och har också gjort en sats ghee här hemma.Vad är ghee bra för

Dagsform: Upp och yogade sex i morse, vi var några få i studion. Men det var så härligt. Yogan lyfter mig verkligen, kapotasana, pincha och bryggor. Min kropp är stark, seg som den björk jag är och envis som det lejon jag är. Haha, jag har alltid bilder i huvudet. Skulle blivit serietecknare, eller fortsatt med att teckna och måla. På gymnasiet gick jag Hum/estetisk variant, med konst som specialämne. Jag åkte till och med på italienska- och konstkurs till Capri när jag var sexton år. Jag var yngsta deltagaren och jag åkte själv. I tre veckor var jag borta och målade akvarell och kroki och lärde mig italienska. En så rolig, berikande och rolig resa.
Idag är en sån där dag, då jag glömmer bort, i alla fall då och då att jag har cancer. Så ser jag mig i spegeln och ser att jag har en port inopererad i min bröstkorg och väldigt kort hår. Så kommer jag på det. Så där håller det på. Men jag tror att det är bra, att det är att vara här och nu och just nu är bra dag. Så jag njuter av det. Ingen huvudvärk. Inte ont i tänderna. En bra dag, lite trött bara, men vad gör det…

Dagsform: Ganska jobbig natt. Vaknade flera gånger. Varför mår jag så dåligt på natten? Huvudvärk, molande, tung precis som den där mössan jag skrev om igår. Migränmössa. Gick upp, drack citron, ghee och honung. Min morgonshots. Sedan till yogan och gjorde andra serien, och mina bryggor uppochned själv. Så härligt att vara elev. Jag älskar att Karolina sköter, tar hand om och lär ut i min yogastudio. Hon är så rätt där.

Så glad jag har inte tappat min styrka, inte än. Yogan hjälper mig, måste hänga med de här dagarna som känns bra. Hänga på och njuta. Jag vet ju att det kommer andra dagar också, just därför måste jag njuta såna här braiga dagar. Jag älskar att jag kan yoga. Jag älskar att jag fortfarande är stark och att min rygg längtar efter bakåtböjningar. När jag avslutade, brukar alltid lägga till en egen meditation och göra det till en tacksamhetsstund, fick jag så många inre bilder, en var att jag ska älska sönder den här cancern, älska och skratta bort den. Nästa bild, jag ska bygga en yogastudio på tomten i Skeppsmyra. Jag ska överleva det här cancerASET och jag ska ha en yogashala på Björkö. Längtar.
Målbilder. Precis som när man ska föda barn. Man ska tänka att man ligger där i sängen med sin lilla bebis, det gör liksom hela förlossningen lättare. Så jag tänker att jag ligger där i sängen i vårt hus i Skeppsmyra och huset är fullt av alla jag älskar och jag liksom fött fram och bort cancern. Fast det kommer ta längre tid än en graviditet, snarare en elefantgraviditet…

Läs det här:CHarlottas blogg

Och läs vad mina gulliga yogakompisar och kollegor arrangerar: Yogamarathon mot bröstcancer

Å, vad jag hoppas att 13 oktober är en bra dag för mig, för jag vill gärna vara där.

Dagsform: Hm, märkligt men vaknar visst alltid innan kl 4, huvudvärk som bara den. Det dunkar hårt hårt, släpper inte, inte ens med alvedon. Jag inbillar mig att cellgifterna är uppe i hjärnan och jobbar just nu. Men vad vet jag? Hade svårt att somna om. Gick och yogade och min kropp var så lätt, gjorde stående bryggor och andra serien. Huvudvärken släppte under yogan, men är tillbaka som en mössa.

Och apropå mössor. Snart rakar vi oss, så jag roade mig med att knyta turban. Nu ska jag ta fram turbankvinnan i mig, och kanske ta hjälp av någon som är bra på att knyta läckra uppsättningar. Fick en fin video med Melody Gardot skickad till mig, hon har såna där lite mer nonchalant knutna turbaner. Såna vill jag lära mig att göra. Tur att jag har en yogastudio full med sjalar, så jag kan verkligen vraka runt bland färgranna sjalar.