känsligt gods

DAGSFORM: Vaknade innan tuppen, trots att jag somnade senare än vanligt. Kollade klart på Varg Veum och hela tiden flyttades tankarna till Norge och det hemskahemska som hände för ett år sedan. Att främlingsfientlighet, smygrasism och högerextrema svängningar måste bekämpas. Men också otroligt häftigt att se hur enade norska folket är, vilken underbar statsminister och så kärleken. Att fortsätta våga tro på något gott fast det värsta hänt. Att överlevnadsinstinkten och lusten till att leva är så stark i oss. Min natt var okej. Vaknade törstig flera gånger. Kommer på mig själv med att dricka för lite. När man tar cellgifter måste man dricka mer än vanligt, för att avlasta lever och njurarna som stackars organ jobbar för fullt just nu. Gick upp vid sex som en liten tupp, drack min morgonshots och gjorde min yoga. Det blev första serien idag, eftersom jag börjar känna av höger axel. Det onda vandrar runt i kroppen… Nu väntar jag på att den morgontrötta familjeskaran ska vakna, till och med Pino är trött och ligger som en kåldolme inbäddad i täcket i sängen.

När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.

Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.

Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan. 

2
2