Dagsform: Typ knarkig. Vaknade klockan ett, lyckades somna om och vaknade klockan fyra igen. Gick upp och la i en tvätt. Till yogan, men kroppen var som gummi. Gjorde andra serien, men kände mig inte alls särskilt stark, snarare väldigt mjuk. Lealös, men yogan var ändå skön, på ett annat sätt. Så trött, men kroppen ville inte sova. Fick mens, eller jag vet inte. Blöder lite, men inte mycket. Allt i min kropp känns bara märkligt just nu. Förstår inte riktigt min kropp, den kämpar, det gör den verkligen.

Ja, ni hör, jag är fortfarande knarkig. Skakig av kortisonet, är både knarkig och bakfull, bakfylleångest. Det här med cellgifter och hur de känns i kroppen, det är ingen lek. Det är som att jag har ett inre krig. Inne i mig dödas både det goda och det dåliga och allt jag kan göra nu är att välkomna giftet. Och lita på att det goda kan jag bygga upp, hjälpa att bli helt igen… sen.

Igår var en bra dag, en sån där bra dag som jag bara ville vara i. Inte skriva, bara uppleva. Så det blev inget inlägg då. Jag tog rast, rast från orden och upplevde istället. Yogade, mådde bra. Gick långpromenad med Karolina i skogen, å, vad jag älskar skogen. Å, vad jag älskar de höga bokträden, och trädens rötter som är så vackra. Djupa djupa rötter, bara andas in allt det gröna.

Vi har det så härligt i vårt kollektiv. Tänk att jag lärde känna Karolina i mars i Goa, och nu bor hon här med oss och tar hand om min studio och allt, precis ALLT känns bara rätt. För mitt i all denna sorg, så har universum på något märkligt sätt ändå sett om mig. För svårt ska jag ändå inte ha det i den här kampen. Jag är så glad att jag orkar se de här ljusglimtarna. Att jag inte lägger mig ner och tänker, eller skriker varför jag.
Den tanken har inte ens kommit över mig.
Det finns ingen annan jag skulle önska det här, så jag kan inte säga varför jag?

Fick en bok skickad till mig igår från ett bokförlag. Bli en vinnarskalle. För ett par månader sedan skulle jag kanske ha kastat mig över den. Men där jag är idag, min dagliga kamp. Att överleva, vinna det här kriget, så blir de där råden så fjuttiga. Förlåt Olof som skrivit boken. Men han håller 200 föredrag om året, han blir rik på sitt koncept. Han stora sorg i livet var att han aldrig fick det där biljardbordet av sin pappa, som pappan lovat och det har sporrat honom. Haha, jag har inte läst hela boken, bara bläddrat. Det är knarkigheten i mig, som säger det här. Förlåt Olof, jag ska lusläsa boken på riktigt. Men det där med att bli en vinnarskalle, kan verkligen ha olika utgångspunkter.
Vad är att vara en vinnarskalle?
För ett par månader sedan skulle det kanske ha varit, nåt helt annat. Men idag finns det bara en enda tanke i min vinnarskalle och det är så klart att vinna det här kriget. Gå hel, möjligtvis lite skakad och kantstött, men levande ur det här.
Jag är ju en björk, en björk med djupa rötter.
Jag må vara liten i rocken, en liten tuva. Men inte mycket stjälper denna tuva.

Dagsform: Tillbaka i Båstad och det är härligt. Luften är klar, perfekt väder för mig. Vaknade fyra och kunde inte somna om. Satte på en tvättmaskin efter morgonshotsen. Skrev lite och yogade, gjorde andra serien, Kapotasana och Ray fick hjälpa mig med Supta Vajrasana. Å, vad jag älskar att yoga. Jag hittar tillbaka till kärleken till min kropp, att jag kan röra mig, böja mig, stretcha och att jag mitt-i-alltihopa är så pass stark. Inte som innan kanske, men ändå. Längtar till imorgon då jag får gå med Karolina till yogastudion och yoga med henne och alla gulliga Båstadelever. Efter frukost gick jag, Ray och Pino härliga långpromenaden i bokskogen bakom huset där vi bor. En bra dag helt enkelt. Man måste våga njuta i eländet också.

Min sjukdom har gjort att jag missar två härliga yogaresor som jag verkligen sett fram emot. Två seniorresor med Grand Tours som jag hittills gjort två jättehärliga resor till Kroatien med. I september skulle jag åkt till Mallorca och för att hålla yogakurs och i november till ett ayurvedisk retreat i Goa. What to do? Det går inte, men jag hoppas jag kommer att kunna genomföra såna resor längre fram, när jag blir frisk.

Jag älskar pensionärer. Jag tror ni redan vet det. Jag längtar själv efter att bli pensionär. Typ alltid gjort. Alltid längtat efter visdom och lugn, aldrig riktigt känt mig bekväm med ytlighet. Orkar inga masker, alltid varit sårbar i mina känslor. Som ett barn många gånger, nära till skratt och väldigt nära till gråt. Inte för att alla pensionärer är så, men man har liksom släppt garden, accepterat att man är där man är. Och man njuter av att leva på ett sätt som känns lugnare, än när man var ung och kände stressen att inte hinna med.

De här resorna jag gjort med Grandtours och tidningen Vi till Kroatien har varit så skojiga också för mig som lärare. Jag har lärt känna så fina härliga människor och det har varit en sån ynnest att få lära ut yoga till äldre nybörjare. Jag älskar att väcka den där glöden i människor, när de gillar sig själva och vilka möjligheter deras kroppar har. Och sen när de hittar yogaandningen och upplever att de kan sova bättre och huden blir rosig och blicken så där glad och lugn på samma gång. Yoga är så magiskt på så många sätt.

Jag brukar göra långa meditationer när jag har retreat. Då får eleverna ligga på sina mattor och de får gärna ta med sig kudde och täcke från rummen och riktigt bulla in sig i. Jag vill att de ska ligga näranära mig med huvuden mot mig och framförallt nära varandra. Tänk er 32 personer som ett pyjamasparty, som ligger och blir guidade. Sista dagen på en teknikklass, sa en av eleverna snälla Karin, kan inte du läsa lite för oss. Så himla gulligt. Jag läste en fin lång dikt om en trädgårdsmästare och tillägnade den min äldsta yogaelev, 87 år, på kursen, och han blev så glad eftersom han varit trädgårdsmästare och faktiskt för första gången i sitt liv yogat.

Vad ville jag ha sagt med det här?
Jo, sagor för vuxna. Hur stora vi än är, hur härligt är det inte att ligga nära varandra och lyssna på nån som läser ur en bok, berättar en saga – helt enkelt ägnar tid åt mig, efter att man blivit omstoppad. Varje kväll under Miras uppväxt sjöng jag en egen sång som jag gjort till henne, inget direkt musikaliskt tjusigt, men ändå en sång till Mira. Så brukade jag sjunga När trollmor har lagt sin elva små troll… buffade jag Mira på rumpan, liksom gungade henne till sömns. När hon blev äldre läste jag och läste jag saga efter saga. Ibland hittade jag på egna sagor, oftast när vi var på resa och inte kunde ha med en massa böcker. Det är så viktigt. Det skapar sån trygghet. Mina bästa kvällar var när min pappa kom in till mig och hittade på en saga. Min pappa har en så bra berättarröst. Jag kände mig så älskad då.

För flera år sedan var jag på yogaresa med Maria Boox i Goa. Jag delade rum med Thomasine. Jag har berättat om henne tidigare. Thomasine gick bort i cancer för två år sedan och jag saknar henne så. Vi delade rum och kände egentligen inte varandra. Vi hade en stor säng, men en sån där säng som är för ett par. Vilket först kändes konstigt, men det konstiga släppte direkt. Varje kväll babblade vi som tokar om vad som hänt under dagen. Å, vad jag kunde prata bra med Thomasine. Jag frågade T om inte hon kunde berätta nåt för mig, så  då gjorde hon det. Långa härliga historier, och jag låg under täcket och lyssnade. Så härligt. Det är så härligt att vara så där liten ibland. Och så tryggt att hitta en vän, som man kan få vara det med.
Vi var båda singlar då och vi längtade efter kärlek och vi inbillade oss ofta att vi var förälskade i olika personer. Haha det var mer platoniskt. Thomasine tyckte att en viss kille skulle passa för mig. Att vi skulle bli ett bra par. Men jag kände inte så för honom, men så började hon berätta historier om honom. Hon låtsades vara honom, och spelade upp scener om hur han pratade om mig. Och jag blev nästan kär i honom, fast egentligen blev jag kär i historierna Thomasine berättade. Tänk vad ord är viktiga. Att tio minuter kan vara så magiska för en annan människa och skapa sån ro i kropp och själ. Så om du kan läs en saga för din partner, ägna en längre stund med ditt barn vid nattningen. Ge någon lite av din dyrbara tid, för det blir som ringar på vattnet.

Här bästa fina sången, den är från mig till er. Godnatt vi ses imorgon.

Longing for Lullabies – Stephen Simmonds

Dagsform: Somnade sent, mitt i en film. Vaknade två och kunde inte somna om. Satte mig upp i sängen och Ujjayijandades. Långa djupa inandningar och lika långa utandningar. Försökte visualiera hur syret gick genom kroppen, liksom väckte liv i allt. Syresatte mitt trötta blod. Tror jag lyckades somna om efter ett par timmar, och vaknade kl sex. Upp för min morgonshot, ja, vid det här laget vet ni: citron, ghee och honung. Sen rullade jag ut min matta och yogade fram till navasana, bryggor och huvudstående. Sen en lång efter-passet-meditation, där jag tackar allt, kärleken runt omkring mig, min starka kropp och till och med cellgiftet för att det hjälper mig att förminska cancern, och jag visualiserade hur den mer molnliknande cancersvulsten jag har i bröstet krympte till en liten boll.

Tog tag i det fläckiga och halvkala huvudet. Är trött på att vakna upp med en huvudkudde full med små, korta hårstrån som ser ut som könshår. Känns så ofräscht, vart jag än lutar mitt huvud faller det hår. Kuddar, sängen, soffan är fulla av småsmå hår. Märklig känsla att raka huvudet med en rakhyvel och rakskum. Jag kände mig som en snubbe när jag stod där framför spegeln och rakade mitt huvud. Tycker faktiskt att jag ser manlig ut, lite som om jag kunde börja jobba på cirkus. Dansar runt lite i lägenheten och skojar om att jag ska sätta upp showen Cancer Danser. Jag vet, det låter helt sjukt. Jag har nog ganska sjuk humor, men jag måste få skratta åt eländet, gråten och sorgen och ledsenheten och litenheten finns ju redan där. Och jag lovar att jag låter det också komma ut. Här kapslas inget in. Jag ser ut som SkallePer, eller toker i Snövit och de sju dvärgarna. Jag är glad att jag ändå på något sätt accepterar att jag är här nu. Att det är så här det är. Jag kan inte fly någonstans. Nu mer än någonsin testar jag Här och nu konceptet som alla mindfullnesskurser jag gått på försökt att lära mig. Jag gör det jag måste göra. På många sätt är bloggen en sån hjälp, då vet mina nära var jag är, hur jag mår och jag behöver inte uppdatera folk. Jag orkar inte ringa en massa telefonsamtal. Orkar inte prata om hur jag kom på att jag hade cancer, eller hur allt är. Så telefonen är mest på ljudlös och ibland tar jag upp den och ringer ett samtal. Men nu vet de närmsta, orkar inte känna skuld. Jag är fullständigt ego i var jag är någonstans. Helt enkelt här och nu. Och lite av det fanns i känslan när jag stod där framför spegeln och rakade huvudet. Att inte deppa ihop, inte känna att jag, min personlighet sitter i mitt hår, eller mitt utseende. Men ändå inte strunta i att ta hand om mig själv. Faktiskt också älska den här kroppen, även om den just nu inte riktigt beter sig som jag vill. Och att jag har den där inneboende, objudne gästen i mitt högra bröst.
Nu mer än någonsin är allt det där insmörjandet viktigt. Värmde sesamolja och hällde i några droppar Vata-lukt, som jag köpt tidigare på Veda Lila (ayurvedabutiken runt hörnet där vi bor). Smörjde in huvudet med den varma oljan och hela kroppen. Man ska ha massa olja så där så det dryper. Sen duschade jag varmt, och efter det kallt. Och gick runt i morgonrock med oljeglansigt huvud länge.

Nu försöker jag få tiden att gå tills vi sitter på tåget i eftermiddag ner till Båstad. Det blir första klass, eftersom jag är så rädd för alla basselusker. Tur att jag har SjPrio, för i sommar åker alla med det kortet första klass för halva priset. Flyg är inte att tala om. Där känns det som baciller far runt som en centrifug i luften. Nej, bättre med tåg. Ray följer med ner. Det känns så skönt. Fasiken, vad vi kommer att bli tajta av det här. Klarar vi oss igenom det här, kommer inget eller ingen kunna komma emellan oss. Min vackra fantastiska man, ingen kan som han ge mig det här lugnet. Tryggheten att vara i det jag är, att han säger att jag är vacker, fast jag ser att jag ser ut som en fågelunge. I nöd och lust.

Dagsform: Uj, vilken jobbig natt. Sov ingenting typ. Törstig hela tiden och sprang på toa också hela tiden. Och så lite småknarkig av kortisonet. Kortisonet i sig gör att man inte kan sova. Och det är jobbigt att ligga vaken. Man känner efter så mycket när huset är tyst och man hör sin man ligga och snusa bredvid. Skillnaden mellan lugn och oro blir alltid extra påtaglig på natten. I tystnaden. Tankarna snurrar, oron som kommer över en. Vill inte kolla på tv, för jag inbillar mig att man blir ännu piggare då. Men lyckades somna om vid fem-sex i morse och sov några timmar inlindad med Ray. Vill vara nära, ligga på armen, med benen inlindade i hans. Jag hoppas och håller tummarna att den här gången ska det vara lite lindrigare och inte slå så hårt som förra gången, men då var det också full dos. Det känns faktiskt lite bättre och inte lika ångestfyllt som förra gången. Men nu vet jag ju hur det är och hur det kan vara när det är riktigt tokigt.

Åkte till Radiumhemmet och fick min 10000 kronors spruta med vita blodkroppar. Vilka summor det rör sig om… Sen till perukmakaren på Storgatan, Carl M Lundh. Man får 5000 kr till en peruk och 790 kr till lösögonfransar. Om man vill ha en peruk med längre hår får man lägga till lite. Min var 400 kr dyrare än bidraget. Men det är okej. Den kommer säkert att hamna i någon utklädeslåda, som barn och barnbarn kan skoja till sig med. Men det kan komma en dag när jag blir sugen på en riktig Pippi-peruk, det var också den första peruken jag köpte i mitt liv. Allt går runt, det gäller att hitta Pippi i sig själv, eller yrväderkajsa med röda glada flätor.

Mina älsklingar, mina barndomskompisar sedan jag var 12 år, Petra Nielsen och Tintin Anderzon kom som proffshjälp för att hjälpa mig att välja en peruk. Båda är skådespelare och Petra är dansare i grunden, de kan ju det där med peruker. Så det var väldigt kul att de kom med som smakråd. Det var så härligt att se dem, kramas lite, skratta lite, gråta lite över vad livet kan ställa till med och prata, prata på riktigt. Gud vad jag älskar de här tjejerna. Å, vad mycket vi varit med om tillsammans och på varsitt håll, sorger och skojsigheter. Och jag fattar inte hur jag hade klarat av tonårstiden utan de här tjejerna. De gjorde de åren lättare för mig och roligare. Vad jag skrattat och fortfarande skrattar med de här tjejerna. Jag tror faktiskt att de är de roligaste jag vet.Kanske är det så, att de som varit nära sorgen också i bästa fall kan hitta en humor som är så förlösande. Jag går alltid ifrån möten med dem mycket lättare, liksom påfylld av energi och lust. de får mig också att tycka att jag själv är en ganska härlig person och det är verkligen en bra egenskap de båda har. Jag är så glad över mina vänner. Jag har världens bästa vänner. Verkligen världens bästa vänner. Jag är så innerligt tacksam för det. Efteråt blev det lunch på Östermalmshallen och jag hade peruken på. Känns konstigt, känns som att alla ser att jag har peruk. Men egentligen vad spelar det för roll?

Här får ni se ett smakprov på några olika peruker som jag provade. Tänker egentligen att jag vill ha en peruk som funkar under en hatt, keps eller mössa. Så att det liksom sticker fram lite hår och inte ser så där himla kalt ut. Visst är det ballt med rakad skalle, men nu börjar skallen bli kal fläckvis och vissa dagar är man ljusskygg. Man vill liksom inte riktigt bli sedd, i alla fall inte på det sättet. Många tittar lite för mycket och det är faktiskt jobbigt. Men jag ser flera i samma sits som jag som går med sina skalliga huvuden, stolta. Jag har alltid sagt att jag bär mina sorger som medaljer på mitt bröst, det här är en mer tydlig sorg, den jag är med om nu och den kommer också att ta mitt bröst en dag. Jag kommer att ha som en enda stor jättemedalj på mitt bröst när den här resan är över. Jag hoppas att jag kommer att orka bära den stolt.

Ja, JA, JA, tänk att man kan bli så glad över beskedet att man ska få ta cellgifter. Mina värden hade inte gått upp jättemycket, men de såg en kurva uppåt och det räckte för att de tyckte jag skulle få ta behandlingen idag. Jag blev så glad. Nästan larvigt glad.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.

Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.

Så nu ligger jag här hemma och väntar på biverkningarna, ångesten som kommer efter ett tag och pillar på min ipad. Och tar bilder på mig själv i photoboot och försöker haja tekniken. Jag är pinsamt obegåvad när det kommer till teknik.

Dagsform: Gick och la mig jättetidigt efter ett jobbigt besked från Radiumhemmet. Jag hade inte så bra värden, de låg på gränsen för att få göra cellgiftsbehandlingen. Så jag somnade vid åtta och sen vaknade jag varje halvtimme igen, fast denna gång från kl halv två. Fanihelskottajäklarnsskitihelvete, vill inte att behandlingen ska bli framskjuten. Nu har jag ställt in mig på de här dagarna. Så nu ska jag vara kl åtta på Karolinska för att ta nya prover och hoppas nu att mina värden stigit mirakulöst under natten.

Kanske var det så att förra cellgiftsbehandlingen var för stark för mig, och liksom slog ut mig.  Jag har ju känt mig väldigt trött, håglös liksom och nu börjar jag fatta att det hänger ihop med mina värden. Men precis hela min värld, nästan det enda jag tänker på – det är att klara av de här behandlingarna och få komma ut i ljuset och göra mig redo för nästa etapp, operation, strålbehandling och antihormonerna.

Så håll nu alla tummar ni kan, att jag får klara av den här perioden, att jag får göra mina behandlingar på utsatt tid. Så att jag blir klar nån gång där i oktober/november.

Jag var en discotjej när jag var ung. KOm ihåg den här låten, och kom också ihåg att jag tyckte den var så bra. ”I got such a lon way to go, such a long way …… so I ride like the wind” Känns lite som mitt läge just nu.
Ride like the wind

DAGSFORM: Orolig natt. Vaknar alltid vid fyra, jättetörstig och måste dricka en massa, sen vaknade jag varje halvtimme för att dricka vatten, tills jag gick upp vid halv sju och yogade. Kände mig lite starkare i morse.

Idag fick jag träffa min läkare Elisabeth Lidbrink igen och vi gick igenom hur min första cellgiftsbehandling varit . Hon är så bra, så bra. Empatisk och på riktigt, och på allvar känns det som att hon och de andra på Radiumhemmet ser till mitt bästa. Min cellgiftsbehandling kommer att sänkas till 75 procent, vilket gör att jag kanske kommer att slippa alla de här biverkningarna som jag hade på min första. Jag hoppas verkligen att jag slipper åka in till Helsingborgs lasarett med rekordlåga värden igen. Utan att jag faktiskt kan få njuta av min sista sommar i Båstad och också min sista sommar med yogastudio i Båstad. Jag vill njuta av ljumma kvällar, gå promenader med Pino i skogen på åsen, bokskogen som jag älskar att promenera i. Jag vill njuta av den här sommaren, som jag tycker haft helt underbart väder.

 Jag vet att ni andra tycker, Fy och blä för den här skitsommaren och det är faktiskt första gången jag känt; AH, vad härligt med regn! Men jag får inte sola för huden blir så känslig av cellgifterna. Jag vet jag är fullständigt egoistisk när jag säger; Tack (Gud) för den här regniga sommaren.
Efter blodprovstagning och läkarbesök åkte jag och Ray ner  på stan och åt lunch och tittade i affärer. Jag hade mina stora solglasögon på hela tiden. Det känns så skönt, för man kan verkligen gömma sig bakom solglasögon. Nu förstår jag varför kända människor gärna har mössor, kepsar och olika huvudbonader och storastora solglasögon. Man vill vara ifred, man upplever det som att man inte syns. Var också väldigt härligt att få njuta av ett ganska folktomt sommarStockholm. I morgon får jag min andra cellgiftsbehandling, håll tummarna för att den dödar cancerceller, men ändå är ganska skonsam mot det friska i mig.

Dagsform: Vaknade tidigt, efter att ha vaknat flera gånger i natt. Har hamnat i en seg trötthet. Min svägerska kom sent igår kväll för att i morse skjutsa oss tidigt till Stockholm. Så himla snällt och vi hade så mysigt på vår resa. Men ju närmre Stockholm vi kom, desto mer kände jag ångesten komma krypande.

Nu har vi varit några timmar i Stockholm. Mitt hår har börjat falla av mer och mer. Det blir tunnare och tunnare, och jag kan se några fläckar redan nu. Jag är på väg att förvandlas till den där fågelungen. Den tunna, utmärglade, ledsna lilla fågelungen. Den jag sett så många av i väntrummet på Radiumhemmet. Utseendet som förenar oss cancerpatienter. Vi som sitter där och väntar, står ut och hoppas så där kraftfullt att våra knogar vitnar för att vi håller våra tummar så hårt. Vi som nickar mot varandra igenkännande, ser varandra för att vi vet vad den andra går igenom. Den inre kampen. Oron. Rädslan. Hela jävla kittet.
Jag märker hur folk tittar, faktiskt glor. Jag är inte på humör idag. Sträcker på ryggen, men känner att jag inte vill bli sedd. Eller snarare jag vill inte vara en som väcker uppmärksamhet. Ser att folk tänker när de ser mig. De tittar lite för mycket. Jag ser det, till och med Ray ser det. Han säger lite snällt, att det är säkert för att du ser så söt och fin ut. Han vill vara snäll. Men jag vet. Jag själv tycker att jag ser ut som en tysk terrorist, snart kommer jag att förvandlas till en fågelunge.  Jag vet inte, egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara gå igenom det här, VARA igenom det här. Ute på andra sidan, klarat av det. Med fanan i topp och på väg. Men jag är inte ens halvvägs, har bara gått några pyttesteg. Nej, idag är ingen bra dag.
 Oroar mig för torsdag, då ska jag ta min andra cellgiftsbehandling. Jag tar stryk, min kropp tar stryk. Kommer jag att klara det här? 

Fick den här kommentaren igår: ”Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt
och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon
också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men
samtidigt skall det inte bli ett ”stigma” gällande de som ”klarar” det och de
som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens ”kraft” hur mycket de som är
sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som
dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig
och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så
mycket till så många. Anne”

Jag hade tänkt skriva om det här, för det är så viktig. Tack Anne för att du tar upp det här. Jag har märkt den också, det finns en obehaglig tendens att det är nåt sorts straff, som man ska igenom och att bara den som bett, trott tillräckligt mycket är den som överlever. Och att vi som väljer den traditionella sjukvårdens väg att bekämpa cancer är några losers, eftersom de känt någon som på ett övernaturligt sätt blivit av med svår cancer i sin kropp. 

Jag kan inte BE bort den här cancern. Jag kan försöka tänka positiva tankar. Det här är inte mitt stigma eller någon annan cancerpatients stigma. Jag förstår att många vill mig väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Jag svarar inte på mejl eller sms eller meddelanden som börjar eller innehåller: Om jag blev sjuk så skulle jag göra så här… För ingen som inte varit nära döden kan veta hur man kommer att tänka, känna, vara eller agera när de väl hamnar där. 
Hur rädd man är för att förlora de man älskar. Hur långt in i hjärteroten rädd att inte få vara med dem man älskar, inte få älska klart. Inte få vara med om allt det där man längtat och drömt om. 
Inte sjuttsingen vill man åka tusentals mil för att komma till en healer i ett annat land, för att han kanske botat EN person, men hur många han inte botat, får vi reda på det?
Jag är glad för alla som blir botade så klart oavsett vilket tillvägagångssätt de väljer.

Vi som väljer att inte grabba alla halmstrån som räcks till oss? Jag jobbade i redaktionen med Maj Fant på tv när hon fick sin diagnos ALS. Det var på den tiden man skickade brev och inte mejl. Jag överdriver inte, men hon fick säckvis med brev från tittare, många fina härliga hejarop, men också säckvis med förslag på hur hon skulle leva, vart hon skulle resa för att bli frisk. Jag vet, man vill hjälpa, men när man blir sjuk. Jag talar för mig själv, man vill vara nära sin familj.
Jag vill vara med min familj och vänner, nära dem och med dom. Jag vill bli frisk nära dem, dessutom har jag inte pengar att grabba alla halmstrån. Den alternativa vården är för dyr och tyvärr finns det mycket pengar att tjäna inom just den. Så det finns många utsugare därute.
Den svenska sjukvården, som faktiskt är bäst i världen på just bröstcancer är gratis. Dessutom har jag nästan bara träffat änglar där hittills och de säger att de ska bota mig.

Varje sjuk person är unik, precis lika unik som varje cancerform är unik. Och det är viktigt att komma ihåg, det är därför vi inte hittat ett botemedel mot cancer. Det finns människor som kan leva i 25 år med cancer, och de finns dem som dör direkt. Cancer är en så lynnig, så svårtydd sjukdom. Och det är möjligt att folk kan be bort sin cancer och att cancer försvunnit mirakulöst ur någons kropp. Jag tycker det är fantastiskt. Helt fantastiskt.

Men jag är redan en renlevnadsmänniska. Har varit länge.
Jag röker inte, dricker inte. 
Knarkar inte, tar knappt huvudvärkstabletter. 
Äter bra mat. 
Tränar.
Sover bra (gjorde i alla fall innan cellgifterna…)
Tar hand om mitt psykiska bagage genom att gå i terapi. Och har gjort i massor av år. 
Jag har turen att jobba med saker som jag tycker är kul. 
Jag skrattar mycket, och när jag är ledsen gråter jag.
 Jag har möjligtvis haft svårt att sätta gränser mot personer som inte varit bra för mig, velat mig illa. Det har jag förstått idag. 
Men annars, jag kan inte förstå varför jag skulle bli sjuk? Eller varför nån blir sjuk överhuvudtaget. 

 Efter varje yogastund i tolv års tid har jag BETT för min kropp och tackat den för att den är så stark. Och jag har bett för en massa andra bra saker också. Bett och affirmerat.
 Jag har alltid försökt att välja det positiva synsättet, hellre än att hamna i ett negativt tänk. 

Jag har alltid uppsökt alternativa behandlingar när jag mått dåligt, eller känt mig sjuk. Det gjorde jag också innan den traditionella sjukvården upptäckte att jag har inflammatorisk bröstcancer. Men varken ayurvediska experter, kinesiska läkare, homeopater och kinesolog upptäckte eller kunde varna mig om hur jag egentligen mådde. Jag tror fortfarande på alternativa former, men varför ska jag nu kasta mig i deras händer, de som inte såg och inte varnade? I tid?
Jag gick bland annat till en kinesolog/homeopat två dagar innan jag fick besked om cancer, hon LOVADE mig, hon visste att jag inte hade cancer sa hon. 

Jag tror på att kosten är viktig och därför har jag lagt om min kost och uteslutit väldigt mycket till förmån för bättre och mer näringsfylld mat. Trots att jag inte tidigare var särskilt ohälsosam. Jag fortsätter att yoga och ta hand om mig. Men det här är inte mitt stigma, cancer är ingens stigma. Vi försöker bara överleva och det är ingen lätt uppgift. Och det här är en sjukdom som alltfler människor drabbas av, som en farsot. Så ni får gärna fortsätta ge mig tips om mat, vitaminer jag kan och borde äta. Men snälla försök lita på att vi som blivit sjuka gör det vi tror på är bäst för oss. Att det är det det handlar om. Jag kan inte följa någon annans röst. Jag måste följa min. 

DAGSFORM: Vaknade innan tuppen, trots att jag somnade senare än vanligt. Kollade klart på Varg Veum och hela tiden flyttades tankarna till Norge och det hemskahemska som hände för ett år sedan. Att främlingsfientlighet, smygrasism och högerextrema svängningar måste bekämpas. Men också otroligt häftigt att se hur enade norska folket är, vilken underbar statsminister och så kärleken. Att fortsätta våga tro på något gott fast det värsta hänt. Att överlevnadsinstinkten och lusten till att leva är så stark i oss. Min natt var okej. Vaknade törstig flera gånger. Kommer på mig själv med att dricka för lite. När man tar cellgifter måste man dricka mer än vanligt, för att avlasta lever och njurarna som stackars organ jobbar för fullt just nu. Gick upp vid sex som en liten tupp, drack min morgonshots och gjorde min yoga. Det blev första serien idag, eftersom jag börjar känna av höger axel. Det onda vandrar runt i kroppen… Nu väntar jag på att den morgontrötta familjeskaran ska vakna, till och med Pino är trött och ligger som en kåldolme inbäddad i täcket i sängen.

När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.

Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.

Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan. 

Dagsform: Vaknade tidigt. Drack min morgonshots, som vanligt, se recept nedan. Solen skiner och det ser ut att bli en fin dag. Haft lätt huvudvärk under natten och ont i vänsterben. Det är som om det låser sig uppe vid höften. Krämpor, krämpor men jag tror ju så klart det är cellgifterna som vandrar runt i kroppen och dödar cancerceller och tyvärr också bra celler. Efter de här sex cellgiftsbehandlingarna åker jag till Valdermarsvik och gör en reningskur på två veckor. Jag har redan pratat med Anita Svensson som driver stället.Living food Längtar faktiskt.

Igår kväll fick jag en sån där ledsenkänsla igen. Den finns där hela tiden, som ett stråk mer eller mindre påtaglig. En ledsen ljudslinga. Som om mina energier, som vanligtvis är positiva och ganska glada hittat en ny ton. En lägre tonart. Jag tänkte på att jag har en så fasligt lång väg att vandra framför mig. En Golgatavandring. Dag för dag i en massa massa år, hur ska jag orka? Kommer jag att klara det?
Nu är det cellgifterna och de tar på kroppen, men sen operation, strålning, herceptin och antihormoner. Jag kommer inte friskförklaras förrän om minst fem år. FEM ÅR.

Märkte igår att färgen på mina tänder ändrats. Det gjorde mig ledsen. Mycket mer ledsen än att mitt hår rykt eller att mitt bröst ska opereras bort. Märkligt det där.
Har stött på lite kommentarer, flera som pratat om att kvinnligheten sitter i brösten och håret.
Men inte sjuttsingen sitter kvinnligheten i brösten eller håret.
Nej, kvinnlighet sitter i leendet, i ögonen, i sättet du rör dig på, i rösten, i den varma handen. I din utstrålning. Så tänker jag.
Så måste jag tänka.
Jag må vara fåfäng, men vad är skönhet utan utstrålning? Man kan operera sig till rådande skönhetsideal, men allt blir ganska platt om inte skönheten kommer inifrån. Så tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina stora bröst. Har aldrig förstått att man vill operera sig till stora bröst. De har mest varit tunga att bära på, svårt att hitta fina bikinisar och behåar. Mer jobb med stora bröst än lagom stora.

Och det är klart att man helst inte vill inte göra en operation, ett ingrepp och kanske förlora känsel i ena armen, eller få fantomsmärtor efter ett förlorat bröst. Men jag vägrar tro att min kvinnlighet sitter i mina bröst eller i mitt hår. Vägrar, vägrar.
Jag har kanske inte riktigt förstått vidden av att jag ska operera bort ett bröst. Så kanske det är. Kanske inte förstått vad det innebär. Jag försöker ta en dag i taget.
Men jag har svårt med mitt högerbröst.
Varje kväll smörjer jag in mig med oljor, eftersom cellgifterna torkar ut huden och också alla slemhinnor, smörjer och smörjer. Men jag har upptäckt att jag har svårt att smörja in mitt högra bröst där cancern sitter. Det är som att ha sin värsta fiende boende i sitt bröst och trots att man ogillar personen är man tvungen att vara trevlig och snäll tills den bestämt sig för att flytta.
En oinbjuden gäst.
Men, jag har ju sagt att jag ska älska bort den här cancern, så jag ska fortsätta att smörja bröstet även om det tar emot.
För ett tag sedan fick jag ett mejl av Unni Drougge som gjorde mig så glad och som skapade en sån där inre bild i mig, som jag plockar fram när det gör ont i själen.
Hon skrev om häftiga och sexiga kvinnor som hon träffat, som just opererat bort ett bröst eller två. Vilka förebilder de var. Och så berättade hon om de kvinnliga krigarna som skar bort sina bröst för att kunna bära fler pilbågar och bli tuffare krigare.
Jag är en krigare.
Det här är min största kamp.
När den här fighten är över kommer jag kanske inte vara de rådande idealen perfekt, men jag kommer att ha en överlevares kraft och utstrålning. En krigarprinsessa.

Här min morgonshots som jag dricker.
1 pressad citron
1 tsk honung
1 tsk ghee
Blandas ihop och blir en röra som jag dricker på tom mage.

Det är mitt eget påhitt. Saker som jag fått för mig är bra för mig. Inget jag har belägg för. Men jag upplever att det stärker mig. Citronen som balanserar upp min kropp och det sura i kroppen. Honungen som lindrar och motverkar infektioner och ghee som är Indiens guld. Det rena fettet som smörjer och sägs motverka sjukdomar och hålla en ung. Ett par droppar ghee i vardera näsborre är bra för håret och motverkar huvudvärk och depression enligt ayurvedan.

Läs här om Ghee och klicka vidare om hur man gör ghee. Karolina hade med sig en burk från Indien och har också gjort en sats ghee här hemma.Vad är ghee bra för