uj uj vad tiden går

Det är något med tiden. Går den inte fortare än vanligt?, eller har jag ovanligt kul? Det går fort när man har roligt heter det ju…
Eller så är jag bara rätt och slätt lite stressad.

Jag hade en heeelt fantastisk vecka på Mallorca. Vad vi fotograferade för boken. Jag hoppas den blir lika fin som förra boken. Då menar jag alltså min nya bok som ska heta Yoga för livet och som beräknas komma ut till våren 2010. Tack Norstedts för att ni tror på mig och ger mig den här chansen att få skriva en bok till i ett ämne som jag brinner så för. TACK!

I morgon bär det av till Båstad och kurstart nästa vecka. Hoppas det blir en bra sommar.
Kom dit vettja!

och om ni inte kan komma dit, häng med till Goa, gå in på länken och läs.

http://www.inshapetravel.se/resmal/indien/indien_karinbjorkegren.asp?menulink=lander

om shanti

Meditera över Ganesha

Nu ska jag åka iväg i en vecka och fotografera lite för min kommande bok, så jag kommer inte gå in och skriva något här på bloggen på ett tag, tror jag…

Så jag tänkte ge er en liten utmaning.

Skaffa en jappa, det vill säga ett radhalsband med 108 pärlor. Finns att köpa på Govindas lilla butik och kanske också på indiska. Jag är inte helt säker på det dock.
Meningen är att du dagligen, under 40 dagar ska sjunga ett mantra för varje pärla. Det är alltså samma mantra man sjunger i 40 dagar. Så kan du sitta i 20 till 30 minuter. Ja, du kan lägga kortare på tid din jappameditation också, men kom ihåg – gå igenom varje pärla på halsbandet.

Allra helst ska du göra det innan din yogaträning, precis när du klivit upp ur sängen. Jappameditationen hjälper dig att ta bort stress, lugnar ner ditt tankesnurr och gör dig redo för en ny dag.
Du sitter i lotusställning och håller din jappa i högerhanden. Helst ska halsbandet vara gömt under en sarong, och det för att behålla kraften i halsbandet.

Här får du ett sanskritmantra som man sjunger till Ganesha. Ganesha: Kallas även Ganpathy, Ganpati, Ganesh och Gajanana och är son till Shiva och Parvati. Enligt legenden fick han sitt elefanthuvud efter en incident då Shiva kom hem efter en lång resa. Shiva kände inte igen sin son som under resan vuxit från barn till ung man. I vrede trodde Shiva att Ganesha var en älskare till Parvati och högg av hans huvud. När Shiva sedan upptäckte sitt misstag skickade han ut sina tjänare för att hämta det första huvud de kunde finna. Detta råkade sitta på en elefant. Det är också anledningen till att Ganesha är den gud som tillbes allra först, Parvati tvingade Shiva att lova att sonen skulle tillbes först av alla gudar. Kanske som en liten kompensation för att få leva med ett elefanthuvud.

Mantrat:

Om gamganaptaye namah
Sjung mantrat om och om igen, så att det blir som en inre meditation. Sedan när 40 dagar gått, så ska du få ett nytt mantra som du kan sjunga.

Bjud in kärleken i ditt liv

Bildtext: Mina broderade svanar.
Det här är galet. Jag försöker leta upp en bild av fotografen Henri Cartier Bresson, en egentligen mycket känd bild. Men nu är den som bortblåst. Den finns inte på nätet längre. Jag har redan suttit en stund framför datorn och letat. Jag får helt enkelt beskriva bilden, för att ni ska förstå historien.

En av min bästa vänner T, är min vardagshäxa. Hon kan som ingen annan ge en olika hemsidor där man kan höra härliga meditationer, eller ge en en bok ”som man bara måste läsa”.

Hur som helst T gick en utbildning i Feng shui.

Där fick hon reda på att om man hängde en kärleksbild i sydvästra hörnet i sitt sovrum, så skulle en relation komma in i bilden. Och vi var båda singlar då.

T valde en bild av Henri CB. En underbar bild. Det är en sjöman som kysser sin kvinna.

Det tog bara någon vecka efter att T hängde upp bilden i sitt sovrum innan hon fullkomligt bombaderades av uppvaktande män. Jag som också var singel och längtade efter att bli kär, tänkte att jag gör samma. Det dröjde ett par timmar innan en gammal dejt, som jag inte ville ha en relation med hörde av sig. Jag blev plötsligt väldigt uppvaktad, men inte av några seriösa.

Jag vet att det här låter konstigt, men det är sant…

Så började jag titta på bilden. Jag hade ju hängt upp fel bild. Den är fantastisk bilden, men det är INTE riktig kärlek. Förmodligen har sjömannen bara grabbat tag i en vacker flicka det första han gjorde när han äntligen kom av båten. En muckarbild. Inte kärlek, ut bara någon sorts euforisk glädje.

Mysigt om det är det man är sugen på. Men det var inte jag, så jag tog ner bilden. Kände att jag inte behövde en massa korta relationer i mitt liv.

Så en dag fick jag av min kompis H en inflyttningspresent. En för hand broderad tavla med två svanar som simmar runt i en sjö. Den kändes arbetad och vi vet ju att svanar står för livslång kärlek. Jag har den i mitt sovrum i sydvästra hörnet – så klart… och två månader efter att jag hängt upp den, hörden HAN av sig. Min stora kärlek från femton år tillbaka. Det kunde inte bli något då, men något gjorde att han hörde av sig efter så många år. Det är ett år sedan nu och vi är fortfarande jätte kära. Vad jag vill ha sagt är, häng en kärleksbild i ditt sovrum. Lita på att kärleken ska komma till dig. Tankens kraft är större än vi tror, du måste bara bjuda in den.

Sorg

Ikväll tänds ett ljus i den indiska lyktan för släkten Jois. Må det skina så klart att de känner värmen som sprider sig.
Idag är det sorg i mitt hjärta och i alla andra ashtangisars hjärtan runt om i världen. Men kanske framför allt hos de som stod honom allra närmast, hans familj. AShtangayogans grundare, Guruji, somnade in vid lunch (svensk tid) idag.
Jag är glad att jag fick chans att möta hans varma ögon, En blick som var både barnslig och vis på samma gång. Och att få behålla det som mitt minne av honom.
Vila i frid

School´s out


På bilden uppifrån från vänster: Åsa, Marie, jag, Bella, Magnus, Helen, Anna, Bodil, Alexander, Nanna och Ellinor.

Så var det klart. Nu är jag alltså certifierad yogalärare enligt yogaalliance. Och gänget ovan, klarade det också. Obs, en viktig person fattas på bilden Zoyla. Och han där i vit t-shirt är alltså Alexander Medin vår lärare, som efter många år i London och asien, nu flyttar hem till Norge.

Idag är jag så trött så trött. Det var ju två mycket intensiva veckor i höstas, sedan var det självstudier i några månader… Ja, jag var lite slarvig med det. Men skickade ändå in några skrivuppgifter. Och så hade vi de här två intensiva veckorna som avslutades igår, efter skrivprov och muntlig examen.

Tänk vad snabbt man vänjer sig vid att vara i en grupp, så där så att man nästan känner sig ensam och övergiven när det är över. Även fast man har ett mysigt liv fyllt med vänner och älsklingen och barn. Vi ”kejtrade” mat från Govinda. Supergott och massor med mat och efterrätt och lassi till ett mycket lågt pris, eftersom det var så mycket mat. Ett tips om man vill ha en billig lite större lunch, men inte bli bankrutt på köpet. Govindas är Hare Krishnas restaurang som ligger ¨på Fridhemsplan, i Stockholm.

Under lunchen gav vi Alexander vår avskedspresent. Vi köpte ett fint litet miniskåp på Raya på Odengatan, som vi fyllde med varsin sutra, för de dagar när Alexander kanske tvivlar på sig själv. Då kan det kanske vara skönt att bli lite ”boostad” av sina elever. För vi har ju alla de där dagarna ibland när vi tvivlar på oss själva, eller bara känner oss lite allmänt smådeppiga eller sorgsna. Jag tror han blev glad.

Sen toppades dagen med ett 60års kalas utan dess like. En av mina bästa väninnor, C, hennes man H fyllde 60 och vi var hembjudna till dem. De var kanske 60-70 gäster, tror jag. De hade hyrt in en kock som vanligtvis jobbar på Paul & Norbert, legendarisk restaurang på strandvägen. Det var så fruktansvärt god mat, och jag passade på att skåla för mig själv också. Så tröttheten är ju inte bara för att jag är gått upp klockan fem varje morgon, utan också lite självförvållad. Men det var det värt. Och mina ganska breda yogafötter, är också trötta idag och har lite skavsår eftersom jag tvingade in dem i mina höga klackeskor.

Förhållningssätt

Bildtext: Yogans sk urfader Patanjali, vakar över mina böcker och läsglasögon – styrka 2, medan morgonsolen värmer honom.
Det har väl inte undgått någon att jag just nu går en utbildning med Alexander Medin, certifierad av Pathabhi Jois på den fina yogashalan på Odenplan, som drivs av Viveka Blom Nygren – Atmajyoti..?

Så nu är tankarna hundra procent JÅGA – yoga.

Jag har så svårt att lära mig uttal på sanskrit dock – och DET är en stor del av kursen. Det är som om min snart 45-åriga hjärna inte räcker till, till att mata in orden och hitta rytmen på uttalandet. Jag känner mig jättedålig, ungefär som när man rabblade glosor i skolan. När det inte fastnade.

Ibland undrar jag över mitt sätt att lära. I höstas fick jag ju reda på att jag knappt hade någon syn på vänster öga. Att jag liksom gått genom livet och bara sett allt på min högra sida. Nu förstår jag ju varför jag alltid börjar gäspa och blir sååå trött när jag öppnar en bok. Det tröttar ju ut det högra ögat, att allt bara hänger på det. Medans det vänstra får larva sig och vila – och vara i en ständig savasana… 😉 (för de oinvigda är det ordet/ställningen för vila efter yogapasset.)

Vi hade ju också MA Jayashree & MA Narasimhan som lärare på kursen i Sanskrit Chanting och Indian Philosophy. De var helt underbara. De undervisar i Mysore, och har haft tusentals av studenter genom åren – och ändå fortsätter de med glimten i ögat att undervisa oss.

De sa något intressant. Den indiska traditionen är ju inlärandet, att lyssna, ta in och uttala om och om igen.

Om och om igen, tills det sitter. repeat, repeat, repeat…

Så har yogans filosofi förts vidare i generationer från guru till elev. Men vi västerlänningar, var inte alls så bra (hon använde så klart inte det ordet. Hon var mycket ödmjukare) på att verkligen lyssna och sen uttala. Att vi på något sätt är fast i ett sätt att lära oss, vi måste se – läsa – för att kunna uttala. Det där är intressant. Vi har liksom tappat den muntliga traditionen. Men vi har haft den, då när vi var lite mer religiösa.

Men jag hänger också upp mig på min röst, jag snubblar på att när jag sjunger låter det falskt. Och det som händer är att jag låter som värsta fulsångaren. Hemskt, hemskt, hemskt. Och jag som egentligen inte bryr mig så där jättemycket om att göra bort mig. Men man vill ju inte sjunga falskt och man vill inte känna sig som ett pucko, som har svårt att lära sig. Vilket dilemma.

Men det var ju inte det, det här inlägget skulle handla om utan:

Patanjalis Yogasutra 1:33.

Maitrikarunamuditopeksanam sukhaduhkhapunyapunyavisayanam bhavanatascittaprasadanam

Utan hur man ska förhålla sig i relationer till andra. Här låter ju SKA lite tråkigt, läs KAN istället. Det handlar om förhållningssättet- som man alltså kan välja, som i slutändan gör det enklare att leva. Att inte hänga upp sig på andra. Utan bara vara i någots sorts friläge – neutralitet. Fast ändå inte riktigt det. För kappvändare är bland det värsta jag vet, folk som inte har en åsikt eller låta mobbing etc bara passera för att de är så rädda för att tycka till, säga ifrån.

Utan, det här är svårt att förklara, för det handlar inte om att man ska bli spak och lam i sitt förhållningssätt, utan kanske kan man se det som riktlinjer att leva efter, som gör livet lite enklare och framför allt mer positivt.

Man ska helt enkelt försöka vara vänlig mot de glada. Inte blir sur och tänka – varför är hon så glad, utan just frånkoppla det från en själv. Att inte jämföra sig, kanske. Att tillåta andra att vara glada och euforiska och inte se det som ett hot mot sig själv.

Känna lycka för de duktiga. Att inte tävla och tänka negativt när andra människor lyckas.

Känna empati för de som tvivlar och känner sig dåliga. Inte tänka, vad har hon att vara ledsen, låg, deprimerad för.

Och för dem som är elaka och som man kanske har svårt med, bör man inta en neutral inställning. Jag brukar tänka bubbla, ibland funkar det. Jag tänker att jag är där i min såpbubbla och de där elaka kommentarerna kommer inte åt mig, eller energitjuven kan inte sno min energi, för jag har mitt tunna osynliga skydd.

De där meningarna, tog jag till mig direkt. De är jätte bra.

Det är sådan ynnest att få gå den här kursen med Alexander, att få grotta/gotta in sig i yogans oändliga filosofi med en person som lagt ner så många år, så mycket möda på att lära sig sanskrit och just förstå. Jag hoppas att han snart skriver en bok på svenska.

Det snurrar i mitt huvud – men jag tackar för de steg jag får använda moder jord som mitt golv

Så här ser det ut framför mig, en stor del av dagen. Vi chantar (och för mig går det inte bra, chanting är inte min grej… fast så ska man inte säga. det lär väl sluta med att chanting verkligen är min grej) och vi filosoferar en stor del av dagen, och pratar om hatha yoga pradipika och yogasutras. Och så meningen med yoga, så klart. Åsså, antecknar jag i min lilla bok – må den inte tappas bort!
Det är så härligt att bara få gotta sig i ett ämne som ligger en så nära hjärtat och som det känns som man aldrig kan veta för mycket om.
Yoga är som en outsinnlig källa – det finns inget slut – inget stopp.
Yogans väg tar aldrig slut, bakom varje hörn, varje sväng finns nåt nytt att upptäcka.
Idag lärde jag mig nåt fint.
När man vaknar på morgonen, kan man gnida handflatorna mot varandra och sen sätta händerna mot ögonen för att liksom väcka ansiktet. Och kroppen. Ge sig av sin egen energi.
Sen innan man sätter sina fötter på golvet, ber man moder jord om lov och förlåtelse för att man trampar på henne.
Så kanske man alltid ska tänka, inta en sorts tacksamhet för att mitt golv, är någon annans tak, men framför allt är det moder jords. Plötsligt får ett steg i taget en ny innebörd
Om shanti shanti shanti – en del översätter det gå i frid

En glad måndag

Idag är jag trött. Men glad. MYCKET GLAD.
Jag får skriva en bok till. Fick besked idag av min fina förläggare Susanne Trygve. Ett mycket glatt måndagsbesked. Ni får reda på sedan vad den ska handla om, men ni kan nog räkna ut ämnet… yoga.

Och jag är på teachertraining med Alexander Medin, så nu blir det nog korta inlägg från mig.
Men…
Om man är sugen på att höra min röst och mina tankar om yoga, så gå in på länken nedan. Jag blev intervjuad av finsk radio när jag hade min helgkurs i Vasa och Jakobstad.
Varför tycker man alltid att man låter larvig när man hör sin röst?

http://arenan.yle.fi/toista?id=2178893

niyama på 24 timmar

Så var det snart dags, att gå in i Niyama – på ett disciplinerat sätt ska jag låta mig själv utvecklas. Hela helgen till trots har jag kämpat mot influensan. Det är hemskt att känna sig sjuk när vädret utanför fönstret bara ropar till en: Kom ut och cykla i mig, kom och lägg en filt och sola lite med mig… Nej, jag har kurerat mig med c-vitaminchocker och homeopatisk medicin. Jag hoppas att jag är på bättringsvägen. Vill inte missa kursen, eller känna mig hängig under den.

Idag ska jag börja med första steget i Niyama nämligen Sauca – renhet. Jag ska städa hela lägenheten. Jag är dessutom tvungen till det, eftersom översta bokhyllan, gått sönder och alla böcker rasade ner. Vad ville universum ha sagt med det? Gör dig av med onödiga böcker? Läs mer böcker? Dags att städa, kanske? 😉

SEn när jag städat får vi hoppas att saṃtoṣa, dvs nöjdhet infaller. Så att jag kan njuta en stund innan jag sätter igång med tapas – elden som utplånar dåliga sidor och vanor. Där får jag nog stanna en stund och kämpa på lite.

Jag tycker det är intressant att man egentligen vet så lite om sig själv. Att man lägger så mycket tid på att lära känna andra, men den som står en närmast. Den man egentligen borde vara mest nyfiken på. Den har man inte helt lärt känna.

Ibland kan jag nästan bli lite rädd. Jag skulle kunna, om jag inte håller i mig rasa helt in i den yogiska filosofin. Jag vill bli lika bra på att storstäda mitt inre som jag är på att städa mitt hem. Jag vill att mitt sätt att se på saker, ska bli lika rent som mina nytvättade fönster. När inget, inte ens en tanke står i vägen, skymmer sikten eller förvillar. Nej, med tvättad, ren blick möter jag min omvärld. Så vill jag att det ska bli, men dit är det svårt att ta sig. Men det är ju därför jag yogar.
Om man använder tidningspapper blir de ännu renare… Ett städknep jag lärt mig.
Skvādhyāya – självreflektion, jepp. Det är bra att våga reflektera över sig själv. Varför man är, verkar, gör, tänker, bemöter på vissa sätt. Är det verkligen jag som gör det här, eller är det sättet jag tror jag är på. Eller är det på grund av mina misslyckanden och tilkortakommande som jag agerar på det här sättet – oreflekterat.

Sen är det väl dags för īśvarapraṇidhāna: hängiven tillbedjan av en högre makt. De skulle då vara att lyssna på yogans budbärare. Som då i det här fallet är Alexander.

Men samtidigt får man inte glömma att allt man slänger upp till universum kan bli bönhört. Hörde en intervju med Thomas di Leva. Att man ska vara försiktigt med vad man slänger upp för önskningar i universum. Så om man till exempel säger; jag ska inte bli sjuk. Så hör inte ”gud” ordet inte. Så det som händer är att man blir sjuk, eftersom det var det gud hörde. Tänk om det är så att gud har aspberger syndrom, eftersom man inte kan använda ordet inte till en som har aspberger. Jag vet inte, en tanke bara från min ibland oreflekterade hjärna.

kroppsideal – fängelse eller frigörelse

BIldtext: Anita Ekberg i La dolce vita (Ljuva livet). En kvinna som njuter av sina former, så till den grad att hon ställer sig i Fontana di Trevi och svalkar sin kropp i fontänen. Vilken amazon.

Känner att jag vill fånga upp tankegångar och en ”kommentar” som jag fått, kände att mitt svar blev lite kort och att jag gärna vill filosofera lite kring det här med ideal.

Hej Karin!
Har precis börjat yoga och har precis läst hela din blogg, tack för en jättefin bok och en jättemysig blogg. Du inspirerar!Jag har en fråga och jag hoppas du inte tolkar den fel, den är inte menad som förolämpning…Men. Jag vill ju gärna gå ned i vikt av yogan och det står i många böcker att man ”tappar överflödigt fett” med yoga. Många gurus är magra. Men du och även hon (viveka tror jag som du är på dvd med) är ju inte direkt supersmala utan har (som vi alla) lite armar och mage. Samtidigt så yogar ju du så himla mycket? Hur går detta till? // Anna C

Mitt svar: Ha ha, ja, hur går det till att man har lite mage och lite armar?
Man gillar mat, rätt och slätt. Jag gillar min kurviga kropp och jag vill inte vara trådsmal. Det är inte mitt ideal. Sedan får folk tycka vad de vill om hur jag ser ut.
Jag tror att man är olika kroppstyper, vissa lägger på sig ganska enkelt, oavsett sin träning. Medan andra väldigt lätt går ned i vikt. Det finns många väldigt på gränsen till anorektiska yogisar och det finns framför allt i Indien ganska många, för oss i väst sett, tjocka yogisar. I Indien ser man ju mullighet som något vackert – titta bara på de manliga Bollywood-stjärnorna. Men här i väst, ska man vara trådsmal.Om, jag inte hade yogat som jag gör, så hade jag förmodligen varit stor som ett hus. Så allt är relativt.

Men jag vill fortsätta att prata om det här ämnet, eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. Vi kvinnor har extremt stora glasögon, förstoringsglasögon när vi tittar på våra egna kroppar i spegeln. Vi synar och tycker till om oss själva, ofta med en alldeles för negativ syn på hur vi ser ut. Jag har varit sån också. Jag har argt tittat på min kropp och önskat en massa saker. Hur den borde se ut, enligt vad jag trott den borde se ut. Det vill säga, jag har låtit medias bild av hur en perfekt kropp ska se ut helt osorterat bestämma min syn på mig själv.
Vad som hände när jag började yoga, var att jag plötsligt fick tillgång till min kropp på ett helt nytt sätt. Min blick blev plötsligt mycket snällare. Jag har den här kroppen och jag tycker så väldigt mycket om den. Jag rör på mig. Min kropp är flexibel och stark. Den är kanske inte perfekt i någon annans ögon, men jag älskar min kropp. Den är liksom jag. Jag kännare mig vackrare idag, som 45 åring än när jag var 22 och fick utvikningserbjudanden. ;))
Jag förstår att Anna, skriver för att hon vill gå ner i vikt och att hon kanske blir lite konfunderad när hon dels läser att folk går ner i vikt när de yogar. Sen ser man bilder på mig, som ju inte är trådsmal. Jag tycker om mat. Jag har alltid gjort det. Jag har aldrig bantat. Vet inte ens vad jag väger. Jag drömmer inte om att gå ner i vikt, men jag vill så klart känna mig fast i kroppen.
Vad jag menar och vad jag önskar är att kvinnor ska se lite snällare på sig själva. Och verkligen känna efter varför man vill se ut på ett särskilt sätt. Allt för många kvinnor har en osund relation till sin kropp och till mat. och det kan man ju tänka lite över. Äter jag för att trösta mig själv. Eller späker jag mig själv, tillåter inte mig själv att njuta? Det gäller att hitta medelvägen. Våga njut av din kropp, oavsett hur den ser ut.