kraften i ett kort

Jag har en vän som är sjuk. Det är tungt och orättvist, ja, livet är orättvist. Jag vill inte att hon ska vara sjuk. Jag vill att hon ska vara frisk och att hennes blonda lockiga hår ska flyga i vinden. Jag har en bild av henne i mitt huvud, när hon sitter på stranden i Indien och med just en ängels tålamod står ut med att försäljare efter försäljare vill kränga krimskrams på henne. Hon tittar och ägnar intresse åt varochen. Själv tröttnar jag snabbt, och hittar på anledning efter anledning för att slippa titta. Men hon, hon vänder och vrider och provar och köper lite av var och en. Ett tålamod utöver det vanliga.
Jag vill att hon ska sitta där på stranden igen med alla karnataki-tjejer runt omkring sig.
Jag vill. Jag vill. Jag vill.
För några år sedan yogade vi varje dag bredvid varandra och vi gjorde det under några år. Och efter yogan gick vi varje morgon och drack kaffe och åt en macka och pratade om allt. Om livet, om yoga, om killar, om vänner, om kärlek, omöjlig och möjlig. Mycket pratade vi om hur vi skulle få ihop pengar, så vi kunde åka till Indien. Och en gång gjorde vi det ihop. En mycket, mycket bra resa.
Vi avhandlade det mesta och vi skrattade mycket. Och vi skrattade åt att vi varje morgon faktiskt ställde oss där på mattan, för att göra samma sak om och om igen. Som två yogaknarkare. Jag tycker så mycket om henne. Har alltid gjort.
Sedan flyttar man, saker händer, och man byter yogastudio och jobb och man ställer sig bredvid någon annan varje dag och yogar i en annan studio i en annan del av stan.
I måndags gick jag och yogade i den studio där hon brukar yoga. Jag har inte varit där förut. Jag ville vara där hon brukar vara. Hon satt i väggarna. Jag var inte riktigt förberedd på det. Hennes bild på altaret, bredvid Guruji. Hennes fina leende precis som på stranden i Indien.

Jag tänker att om jag tänker så det knakar, om jag har bilden av henne på stranden i Indien, som min inre bild av henne, som jag kan ta med mig till vilken yogastudio jag än besöker – så kommer det att bli så. Att hon om några månader sitter där på stranden, leende och brun och med sitt fina hår som ljusnat av solen.

snigelfart leder också någonstans

Under och efter min Indienresa var min kropp så glad. Allt kändes så enkelt. Sol, bad och smaken av Indien gör något med trötta, kalla och bleka svenska kroppar. Jag började med andra serien igen. All min tid jag lagt ner på första serien och komma tillbaka efter knäoperationen för ett antal år sedan. Hade gett resultat.
Jag som länge trodde att jag stannar väl här i första serien.
Det var ju i andra serien som jag skadade mig.
Jag intalade mig att det var gott nog. Att jag var nöjd med det som var. Och det var jag. Jag är glad för att jag inte hetsar fram resultat. Jag är glad för att jag vet nu, att en dag i taget leder någonstans. Att långsamt leder någonstans. Det må vara snigelfart, men dock en riktning Och jag har tålamod, jag HAR tålamod.
Kanske inte en ängels tålamod, men ett tålamod.
Att jag jobbat mig igenom varje rörelse. Jobbat med mina fötters förankring och inte slarvat mig igenom, för att komma fram till de roliga rörelserna.
Utan jobbat med att bygga upp styrka. Man bygger inte ett hus på en lös grund och jag är ett slott, ett palats och inte fanken bygger man ett slott på en slarvig grund. Ibland är att backa – liksom enda vägen fram.
Men där i Indien efter en second serie-workshop med Melanie på Brahmani yoga i Anjuna, så var det som att kroppen väcktes igen. Vi byggde upp steg för steg varje asana och min kropp var som en blomma som öppnade sig för varje vattendroppe. Och jag vattnade och vattnade och allt kändes mjukt igen.
Nu känns kapotasana som något jag längtar efter.
jag längtar efter ryggens bakåtböjning.
Jag längtar efter att öppna upp i hjärtat.
Man blir glad av bakåtböjningar.
Vem vill inte vara glad?

Yoga på italienska

Så, var det klart. Följ med mig på en yogaresa till Italien 13-19/5 -2010.

Kärlek, mat och yoga – Yoga på italienska

Följ med mig på yogaretrat till Italien. Mitt andra land, där jag tillbringat många år. Bunkra upp med en vecka fylld av yoga och välmående. Vi bor i den renoverade delen av det som en gång i tiden var en greves privata residens, i en medeltida by i hjärtat av centrala Italien. Residenset som byggdes på 1500-talet, har en rik historia och är fullt av antika möbler. Residenset har en egen trädgård och ligger innanför murarna på den vackra byn. Här finns en 50 kvm stor yogastudio som en gång i tiden var stallet, och som är idealisk för yoga och annan gruppträning. Här har Alan och Lucy tagit emot yogagrupper sedan 1999. För bokning och mer info hör av er till www.inshapetravel.se

Här är en länk direkt till information om resan http://www.inshapetravel.se/resmal/italien/sabina-karin.asp

Non vedo l’ora. Ci vediamo in Italia!

såsiga dagar

Det här är kanske inte en dag jag kommer att minnas. Det här är en dag när inget särskilt hänt. Den här dagen kommer inte att gå till historien. Det är liksom en förflyttardag, en transportdag. En dag mellan vardag och helg. Det blev ingen yoga idag – jag har ladies holiday. Kroppen är lite trött. Och den känns stel. Jag är ingenting idag. Jag är i ett mellanland av känslor.
Och där måste man också få vara.
Jag är där idag.
Försöker beta av det jag måste göra, små kryss på min To do-lista. Det är ungefär det jag gör. Det och att jag går ut med min hund.
Längtar till ikväll. Då ska jag ligga framför teven, kolla på dvd och känna att nu börjar helgen. Men tills dess betar jag av det jag ska i sakta mak.
Men igår, då träffade jag en bebis som var två timmar gammal. Pavlos ska han heta.
Det är fint, det är stort.
Fast vi har såsiga dagar, fast just min dag inte är nåt särskilt med. Så händer särskilda saker. bebisar föds. Nya små mirakel som gör avtryck i vår värld.
Så vad gör det att min dag är såsig, eller inte så mycket att hänga i en julgran. Jag är bara en del av det stora hela. Inte mer än så. Och det räcker.

en älva är sjuk

En kär vän till mig är sjuk. Mycket sjuk. Mitt hjärta går lite itu, varje gång jag tänker på det. Hon är så vacker, som en älva. Jag har aldrig sett någon, men om jag skulle rollbesätta en film, så vet jag vem som skulle vara älvan i filmen.
Men nu är älvan sjuk. Och jag skulle önska att jag var expert nu, bäst på det området, att jag kunde få ta itu med det och ställa allt till rätta.
Men jag är ingen expert, allt jag kan göra nu är att önska, tänka varma tankar så kärleksfulla att det där sjuka försvinner ur hennes kropp.
Att ljuset som sänds bränner bort det onda och fyller hennes kropp med liv och kraft igen.
Så även om ni inte vet vem hon är.
Jag kan intyga att få människor är så genomgoda som hon. Hon är en snäll människa och hon har en humor, som få. Hon är kul.
Hon är kul att vara med, man VILL vara med henne. Hon är oerhört älskad och omtyckt och hon är en sann yogi. Så om ni tycker om mig lite grann, var med mig när jag lovebombar henne. Hjälp mig att skicka så mycket styrka, kraft och kärlek så att det där onda försvinner.

Född 2010

Gott nytt år.
Det har tgit mig lite tid att komma hit. Dels blev jag väldigt sjuk efter nyår och låg däckad i feberångor, sedan har jag väldigt mycket att göra just nu. Letar små blivande människor, som ska födas under 2010. Se min efterlysning:

Efterlysning
För en dokumentär i SVT söker vi gravida kvinnor/blivande mödrar som ska föda/adoptera barn 2010 och som kan spegla dagens Sverige. Målet är att barnen och familjerna följs under femton år, från vagga till moppe. Vi följer familjer tills barnen går ut grundskolan. I början kommer programmen kretsa mycket kring föräldrarna, men efter hand fokuseras det mer på barnens liv. Familjerna har när som helst rätt att dra sig ur projektet. Tanken är att visa ett program om året i 15 års tid. Programidén har redan landsatts i Storbritannien, där ”Child of our time” startade år 2000 i BBC, och följer barn födda samma år i 20 års tid. Ett liknande projekt är ”Jordbrosviten” av Rainer Hartleb, en serie dokumentärer där barn i Stockholmsförorten Jordbro följdes under en längre tid

Vi söker cirka 10 familjer och vill hitta allt från ensamma mamman,storfamiljen, unga familjen, äldre blivande föräldrar, bonusfamiljen, stjärnfamiljen, invandrarfamiljen till adoptivfamiljen.

Se mer info: http://gd.se/noje/nojesnytt/1.1670495

Är du intresserad, eller bara har frågor mejla mig på: karin.bjorkegren@telia.com

Så sprid gärna vidare.

Men jag vill också passa på att lyckönska all det nya året. Ett kraftår. Vi går ut ur buffelns år och in i tigerns nån gång där i mitten på februari. Jag är ingen expert. Men man kan väl gissa. Vi går från sävlighet till kraft och styrka. Så jag hoppas ni vilat under julen, för nu åker vi!!!

Indisk tvätt

Idag, som är en tröttdag efter en ganska sömnlös natt, längtar mina ögon efter Indiens sköna färger. Vilda och modiga färgval. Här har en kvinna tvättat sina fina saronger och hängt de på en tvättlina bland grönskan. Vi behöver mer färg i Sverige, det är helt uppenbart. Man blir glad av färg.

våga se diamanten

Vem är Jesus, har min bonusson frågat mig lite då och då. Och eftersom jag har en fabläss för religion, läste barnens bibel för Mira när hon var liten flicka och lärde henne kvällsbönen tidigt. Vet inte varför jag har det i mig? Men jag pratar gärna om jesus. Min bonusson vet det;)
På jullunchen hos mina föräldrar, frågade han min pappa Vet du vem Jesus är? Och så tittade han på mig och sa, att jag inte fick säga något.

Min bonusson vet redan vem han ska gå till om han vill få svar på mera filosofiska frågor.
Jag tänkte på det då.
Jag tänkte på att jag ändå, trots att jag varit så arg på mina föräldrar, att jag är så evinnerligt glad att just de är mina föräldrar.
De är öppna människor. Det är faktiskt det finaste man kan vara. Öppen i möten med andra människor, att man faktiskt SER andra människor.
Ser förbi titlar.
Ser förbi blingblinget som kan förblinda.
Utan verkligen ser.
De ser min bonusson.
De tar in honom.
Ger honom julklappar och säger att han är deras barnbarn.
Det bor liksom en bit Jesus i dem, och det blir tydligare för varje år som går. Ju äldre de blir.

Och vem var Jesus, om vi verkligen tänker efter.
Han var ett utomäktenskapligt barn.
Han växte upp hos sin bonuspappa.
Han var flykting och hemlös.

Så våga möt det okända. Se förbi det första du ser och våga att möta folk. Vem vet vad som döljer sig bakom det du först såg. En diamant.