ett nej är ett nej

Dagsform: Vaknade halv fyra. Helt fantastiskt, inte vaknat en enda gång. Somnade straxt innan tio. Känner mig utsövd och glad. Det är det det handlar om, sömn och att äta bra. Det hjälper så mycket, gör allt lättare.

Vaknade med ett ord i huvudet. NEJ. Tänkte på hur viktigt det är att kunna säga nej. En del människor kan säga det tydligt och lätt och hålla fast vid det. Det har inte varit min lätthet direkt. Jag får så dåligt samvete, skuld. Vill så gärna hjälpa, även om det betyder stjälpa mig själv. Jag tror att många kvinnor har problem med det. Vi vill vara schyssta och omtyckta. Ordet nej är nästan som ett heligt ord. Det kommer ut bok efter bok, som uppmanar oss att säga Ja, våga mer. Men jag tycker nog att vi måste lära oss att säga nej, och kanske också att ta ett nej.
Att säga nej är är så laddat.
När man säger nej riskerar man mycket. Man kan till och med uppfattas som otrevlig. Omgivningen kan också tycka att man agerar fel. Hur lätt är det att stå emot såna grejer? Att stå fast och stadig i sitt nej, när väninnorna, kollegorna, familjen, omvärlden liksom svarar på ens försök till nej; ”Du tänker fel.” ”Du är egoistisk.” ”Du borde tänka så här, eller tänkt på att ditt nej blir det här för den här andra personen”
Absurt när man börjar tänka på det.
När man säger nej, blir nejet som en bekräftelse på att man tror på något som är större och viktigare än bekräftelsen från sin omgivning. Man lyssnar på sin inre röst, man vågar vara ensam i det.
Det är en svår sak.
Kanske ska vi istället för att säga ”Varför?” eller gå på nån som säger nej, uppmuntra den personen. Precis som vi uppmuntrar våra barn att bli egna och självständiga individer. Jag försökte det med Mira när hon var liten. Jag hade intervjuat en kvinna som jobbat mycket med barn och vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och skrivit en bok om det. Jag sammanfattar boken nu, men det var en bra bok på många sätt. Men kontentan var just att uppmuntra barn att säga nej. Skillnaden mellan många av de barn som blivit utsatta (så klart inte alla) var just nejet. När man frågade förövarna varför de inte utsatt vissa barn de kommit i kontakt med, så var svaret; ”Hon/han sa nej”
Det stannade kvar i mig. Jag tänkte att Mira måste öva på det. Öva på att säga nej. Oj, vad vi övade. Jag lät Mira säga nej till att bli kramad av släktingar och uppmuntrade hennes nej. Sa att det var bra att hon visste vad hon ville. Att man inte behöver krama någon för att den varit snäll emot en. Ja, ni hör ju hur absurt det låter när ni läser meningen:
”Man behöver inte krama någon som varit snäll mot en”
Det är inte lätt. Men det innebär att att låta barnet bestämma själv om hon vill krama ”farbror Anders” för presenten. Och inte fylla i med: ”Krama nu Anders som ett tack”. Förstår ni vad jag menar?
Kanske kände jag hur viktigt det var, eftersom jag själv har så svårt att säga nej. Och en tjej som säger nej, wow, det är inte lätt. Tjejer ska vara smidiga, följsamma. Det skulle vara så lätt att säga att vi blir förtryckta av männen. Det är deras fel. Men när det kommer till nej och tjejer, handlar det inte bara om männen. Tjejer och kvinnor måste på något märkligt sätt också vara smidiga och snälla gentemot varandra. En nej-tjej är inte bekväm i en kvinnogrupp, bland väninnorna, bland kollegorna på jobbet, i plugget. I alla fall inte om gruppen tycker annorlunda.

Jag kan lätt bli arg och brusa ifrån, säga vad jag känner, men jag har svårt med nejet. Det riktiga nejet. För en tid sen sa jag nej till att hjälpa en annan person som behövde hjälp. Jag var fullständigt utarbetad. Jag behöver inte ens gå in på eller försöka förklara varför jag sa nej, eller vad jag sa nej till. Men hela jag kände, nej, jag kan inte. Nej, jag vill inte. Jag måste säga nej.
Så jag sa Nej, jag kan inte.
Då visste jag inte att mitt nej skulle bli nåt som blev ett sånt problem. Jag kände bara, vad skönt att jag sa nej, även om det kändes inte alldeles lätt. Personen som jag sagt nej till tog inte illa vid sig, eller blev sårad eller arg på mig. Men en person vid sidan om anklagade mig för att vara en dålig vän, att så minsann gör man inte och så var det bara all-in. Det var ett skuldbeläggande utan dess like. Jag var en dålig vän, man gör inte så, man säger inte nej. Man hjälper en annan människa och jag minsann skulle veta att många pratade om hur egoistiskt jag betett mig.
Jag fullständigt häpnade. Dels över att den här personen gav sig själv rätten att döma mig så hårt, men också att den här personen använde sig av en sån rent ut sagt barnslig mobbingmetod. Jag fullständigt hatar när människor försöker förstärka sina argument med orden; Du ska veta att det är fler än jag som tycker det här om dig. Så fegt och så lågt.

Det var en väckarklocka för mig. Jag älskar att träffa människor, lära känna människor. Jag älskar att uppmuntra, pusha andra människor att våga mer, vilja mer. Men jag är inte enbart till för andras välmående. Även om jag mår bra av att få människor att må bra. Men när jag inte har kraften, orken, lusten så ska ingen säga till mig att jag måste. Jag har rätt till min Ja och till mina nej.
Ett nej är ett nej, och mina nej ska respekteras. Jag säger till exempel Nej till cancer och JA till livet.
Hur har ni det med era nej?
Har ni lätt för att säga nej?
När är det lätt och när är det svårt?
Ser fram emot era svar.

0
0