Trots att jag är sjuk, ser jag mig ändå som en yogaambassadör. En självutnämnd sådan. Men med yogan har jag ingått ett äktenskap och jag är, vilket mina närmsta vänner vet en väldigt lojal person. Just nu prövas mitt äktenskap, men jag tror på ett förhållande som klarar av både glädje och sorg. Att bara man vågar se det bräckliga och sköra, ändå vara säker på att det är vi. Mot alla odds och med alla odds. Vi, jag och Ray. Vi ska klara det här, växa oss starka ur det här. För vi lovade varandra just det med ett vittne från Båstad  kommun och den närmsta familjen på den vackra stenstranden i Kattvik för tre år sedan. Och jag har en inre bild av oss två som gamla. Jag vill bli gammal med Ray. Åldras med honom, även om det känns som om jag redan  åldrats en massa år bara de här senaste månaderna. Men jag älskar känslan av att vi växer samman. Att Ray är min man. Detsamma gäller yogan. Jag yogar inte bara de bra dagarna, när kroppen är stark och orkar och vill göra vilda och utmanande saker och ställningar. Jag yogar också när kroppen gör ont, när livet runtomkring mig stormar. När det inte är alldeles lätt att ta sig upp på mattan. När det gör ont och jag känner mig svag. Men jag försöker. Det kanske bara blir några solhälsningar, eller alltihopa.

   Det är inte för inte som jag skrivit tre yogaböcker och gett ut 14 stycken yogadvder. Jag älskar yoga och den eller de som hittade på yoga var på så många sätt helt fantastiska. Yoga är en träningsform som är otroligt smart och bra på alla sätt och vis. Jag vill att alla ska yoga, för yoga är så himla bra. Det gäller bara att hitta den yogaform, och den yogalärare som man för tillfället behöver. Det bästa är ju så klart att yoga för en lärare, men för många är inte det ett alternativ. Du kanske inte bor i närheten av en yogastudio. Du kanske har svårt att binda upp dig på fasta tider. Du kanske inte kan de tider som erbjuds. Oftast ges yogatillfällena tidiga mornar eller efter jobbet. Det kan vara svårt om man har familj och heltidsjobb att få ihop det. Eller Du kanske känner dig obekväm att gå till en studio och vill testa lite hemma först. Det finns tusen och en anledning.

Men jag önskar alla att hitta yogan. Det finns också  många olika former av yoga, och alldeles säkert kommer du att hitta en form som passar dig.
Du kanske vill ha en lugnare form?
Mer meditativ?
Du kanske vill träna hårt och bli svettig?
Det finns yoga med musik, utan musik. Yoga där man nästan dansar och yoga där man ligger still länge. Ja, det finns faktiskt yoga för varje smak. Jag älskar ashtangayoga och för varje dag, varje vecka, varje månad och år, blir jag mer och mer övertygad att det är min form. Det som passar mig. Det som gör mig glad, varm i kroppen, glad över att min kropp bär mig genom sorger och härligheter. Gör mig stark, och att jag behåller fokus i mitt liv, värdesätter det som är viktigt och behandlar mig själv och min kropp som ett tempel.

Förutom alla andra bra saker som yoga gör i ditt liv, som att du sover bättre, stressar mindre, har mindre ont i kroppen, bättre syreupptagningsförmåga, bättre sexliv, starkare ryggrad, bättre hållning. Jag skulle kunna fortsätta skriva alla braiga grejer i all evighet.

Men varför just ashtangayoga för mig? När man lärt sig grunderna i ashtangayoga blir man som fri. Det gillar jag. Jag är inte uppbunden vid en lärare som säger vad jag ska göra, som leder ett pass. Nej, jag är fri i mitt utövande. Jag kan rulla ut min matta var som helst. Hemma eller i en studio varsomhelst i världen och göra det jag kan och vill göra. Jag är efter alla år fortfarande kär i ashtangayogan. Och jag har sagt det massor med gånger, på gränsen till tjatigt men yogan har hjälpt mig så många gånger förr i mitt liv. Och hjälper mig definitivt nu när livet inte är så enkelt. Men med det inte sagt att det är en form som passar alla.

Ni har väl inte missat att det finns en yogatidning, här är några rader om vad yogan betyder för mig i samband med Yogamarathon 14/10. ( Yoga för dig, heter tidningen)

Ni vet ju att jag gjort lite dvder. Jag har gett ut dvder i ashtangayoga för absoluta nybörjare till fortsättare. Och jag har gett ut en serie i hathayoga om elva dvder. En serie som heter Yogaliv. Här nedan kan du se omslagen på de dvderna. Det är så klart Anneli Hildonen som plåtat alla omslag.

Det är finfina priser just nu på dvdserien Yogaliv. Värt att testa yoga om du inte gjort det ännu. Jag är stolt över de här dvderna, jag får ofta mejl från kvinnor som börjat yoga med hjälp av dem eller mina böcker. Sånt är väldigt kul. Så är du suger på att testa?  Gå in här och köp: Yogaliv

En vecka tog det innan jag började känna mig någorlunda bättre. Jag mår inte toppen, men jag mår inte piss heller. Nu ska jag snart iväg  till Norrtälje lasarett för att ta prover. Sedan ska jag njuta av att jag inte har en skitdag.

Fick det här skickat till mig. Började gråta, så vackert, så skört är det.

NI kan se mer på: the scar project

Vilka kvinnor.

Jag är låg i dag. Jättelåg. Har fortfarande ont i kroppen. Pallar inte yoga, kan nästan inte gå. Hasar mig fram som en tant. Det värker i benen, i höfterna. Jag har också ont i äggstockarna, i magen, i solar plexus och i huvudet. Halsen värker. Den är svullen. Känner mig inte sugen på mat, fast jag vet att jag måste äta. Magen är det si och så med. Jag vaknade varje timme hela natten för att kissa, förutom att jag vaknade varje halvtimme hela natten av värken i kroppen. Munnen är full av svamp. Fan, det här är ingen lek. Cellgifterna är ingen lek. Men det ENDA jag just nu kan lita på som ska döda cancern i min kropp. Den dagen vi vet, på riktigt vet och kan se hur många som blir hjälpta, så kan jag lita på den alternativa vården. Först då.  Men tills den alternativa vården kan visa siffror på alla som blir hjälpta är det den svenska sjukvården som jag måste lita på. En person berättade för mig om ett gäng som suttit och fikat och att de flesta sagt att om de fick cancer så skulle de inte ta cellgift. Ett, var kanske helt onödigt att berätta för mig att jag och mitt val avhandlats på en fika. Två, hur kan man veta innan man är där?
Jag är så trött på allas åsikter om hur saker och ting ska bemötas. Att folk tycker så mycket om saker de faktiskt inte vet ett jota om.
Eller de som säger att de kommer aldrig att bli sjuka?
Jag har hört sånt också.
Hur tänker man där?
Men faktum är att var tredje svensk kommer att insjukna i cancer. Var tredje svensk. Antingen drabbas du, eller någon du håller av. Vill du inte då att de tar in tunga artilleriet?
Eller tänker du att du skickar ditt barn till John of God i Brasilien?
Alternativvården kan ställa så korkade frågor, skuldfrågor. Hur kan man säga till en cancersjuk; Du vet varför du fått cancer? Hur, fan, kan man säga så?
Ja, det har hänt. Inte till mig, även om jag fått mejl som på något sätt försökt lägga den skulden på mig.
Eller de kväkare som säger till folk som betalar dyra pengar, att jag kommer att se till att du inte får cancer. Det är olagligt. Man får inte säga så. Jag vet nu flera personer inom den alternativa vården som säger såna grejer. Tänk dig att ditt lilla barn blir sjukt, inte vill du att någon toker, eller galning, ska säga till din dotter; Du vet varför du fått cancer?
Man får inte säga så.
Man får inte.
Det är sånt som gör att jag vill hålla mig utanför det alternativa. Fast det är så viktigt för mig. Jag vill leva i samklang med naturen så mycket jag kan. Jag är alternativ, jag äter sånt jag tror på. Jag försöker hjälpa min kropp på många sätt, för att den ska orka igenom det här. Jag skulle önska att den alternativa vården och den svenska sjukvården kunde samarbeta, så att vi kan blanda det bästa av båda världarna och hålla koll på de som bara vill tjäna pengar på olycka. För det finns många såna inom den alternativa vården.Men, någon måste syna de här människorna som skonar sig på människors rädslor och att när man är livrädd för att bli sjuk grabbar efter halmstrån. Eller om man är sjuk hela tiden vill hitta en anledning en mening med att man blivit sjuk. Det finns ingen mening och det kommer du att att bli varse den dagen någon du älskar blir sjuk. Då.
När du är så inihelskotta ledsen för att den vackraste av dina vänner, ditt barn, din partner, din syster, din bror fått diagnosen cancer. Den där vännen, personen som du firat jular, lekt i sandlådan med. Den du vet allt om. Din lilla unge som du älskar mer än du älskar dig själv och som bara är glädje för dig och de runt omkring dig. Då kommer du att fatta att cancern slår till orättvist, som en jävla rysk roulette som vi inte verkar kunna styra. Men istället för att sitta på kammaren eller vid ett fikabord och tänka det drabbar inte mig, skänk en slant till cancervården. Till vår svenska sjukvård som faktiskt är vårt enda halmstrå.
Dessutom verkar cancern komma tillbaka. Det är min stora rädsla. Och när den kommer tillbaka kommer den med stor kraft. På loppet av några år, två år faktiskt har allt för många i min omkrets, både nära och i mina ganska nära omkrets fått cancer. Ett par har dött av cancer. Några har fått tillbaka cancern och då har den kommit tillbaka aggressivt. Riktigt aggressivt. Jag är livrädd för det. Jag kämpar nu för att överleva det här, men ändå gnager det, skaver det att det kan komma tillbaka. Vad händer då?Och för de som varit med om det.
Det är för deras skull jag skriver det här arga inlägget.
Jag har ju redan förberett er på bitchen Karin är på väg att bildas.

Så läste jag det här i dagens Expressen. Det är bra. glada nyheter

Fick ju taxotere i torsdags. Ny medicin, nytt cellgift. Hade läst på om biverkningarna, men var verkligen inte förberedd på den totala knocken. Man kan ju inte förbereda sig för en sån sak. Ja, jag blev knockad och är fortfarande ganska omruskad. Taxotere utvanns från början ur idegran, nu tar man fram det kemiskt.

Igår åkte vi ut till vårt fina hus i Roslagen. Så härligt att vakna mitt i naturen. Det är så tyst. Solen skiner nu på morgonen. Life is good.
Jag måste våga lita på det, att mitt liv är bra och att det kommer att bli bra, kanske annorlunda. Jag är inte samma som för några månader sedan.
Mitt egna mantra: Karin är liv.
Snälla, låt biverkningarna av den här cellgiftskuren vara snälla.
Men jag känner av tänderna, det är jobbigt. Och naglarna har förändrats, men jag smörjer och smörjer.
Vaknade halv ett i natt av att jag fick mens. Kunde den inte väntat lite?
Min kropp, min kropp. Oj, vad den kämpar. Så det blev ingen yoga i morse. Men satte på mig min nyinköpta adidasdress, så jag ändå kan känna mig lite sportig och snart åker toppluvan, eller tomteluvan på. Är inte så modig att jag pallar att gå runt med kalt huvud.
Det är det här med blickarna, man vill inte att folk ska titta på en och tänka, hon är sjuk. Undra om hon har cancer, eller varför är hon rakad. Hade det varit mitt egna val att raka huvudet, så kanske det hade varit ett statement. Men jag har inte valt det här och det är en annan sak. Jag går utan huvudbonad hemma och när jag yogar. Men inte utomhus bland folk jag inte känner.

Lite ledsamt att det inte blev någon yoga i morse, men mensvärk och muskelvärk sätter stopp och det får bli en vilodag. Det är en av biverkningarna, det gör ont i mina leder. Och i ryggen av vitablodkroppssprutan.

Men annars är jag helt säker att det är yogan som kommer att ta mig igenom det här. Yogan som hjälper mig att fortsätta att älska min kropp trots att den är i förändring. Och att jag faktiskt ännu inte har en aning om hur det kommer att bli efter operation och strålning och allt det jag har framför mig. Men jag har en överlevnadsinstinkt och jag är så tacksam för att den hjälper mig att ta mig igenom det här och att jag ändå mitt i alltihopa har så nära till mina känslor. Att jag låter mig själv vara ledsen när jag är det. Att jag gråter när jag behöver. Att jag bryter ihop då och då, men jag tar mig upp. Alltid upp, för att det är enda vägen.
För att jag vill leva. Jag har alltid varit levnadsglad. Och det här med att jag är så anpassningsbar. Jag har skrivit om det förut, men att ”Were ever I lay my hat thats my home”. Det är en bra grej. Jag har inte tänkt på det förut, mer sett det som en grej att prata om i terapin. Men, nej det är ett sätt. Ett sätt att leva som gör det lättare. Liksom inte gråta över spilld mjölk.
Sjukvården ska hjälpa mig och de gör dem. Jag kommer att kosta staten flera miljoner. DET är det vi betalar skatt för. Jag är så tacksam för att vi har så bra sjukvård i Sverige. Men det ligger också på mig att hjälpa mig själv. Jag kan inte bara tro att sjukvården ska göra hela jobbet. PÅ mig vilar att äta bra, ta hand om mig själv, träna mig både fysiskt och psykiskt, så mycket jag kan. Jag måste anamma fightern i mig. Tänker så på Ludmila som tävlade på cellgifter. Fan, vilken fighter.
Nu är det så här, jag kan deppa ihop och bli ledsen och tycka synd om mig själv för att jag har det så här, men livet är större och jag ska klara mig ur det här.
Livet.
Jag vill leva. Och då är det så härligt att se bilderna från i somras med Petri Räisanen, efter min tredje cellgiftsbehandling. Han hade en fem dagars workshop på Yogavita i Båstad. Ni vet att det sitter mycket i ryggraden. Att vi har hela nervsystemet längs ryggraden. Att man inom yogan pratar om att bakåtböjningar öppnar upp i hjärtat.

Och jag ber efter varje yogastund att mitt hjärta ska fortsätta att vara öppet och varmt och släppa in det goda i mitt liv, men att det ska orka vara så starkt att med respekt för mig själv putta bort det som jag inte behöver i mitt liv. Jag behöver bara det goda nu, eftersom det onda lever om i min kropp.

Igår gjorde jag fjärde cellgiftsbehandlingen och fick nya preparat. Började med Herceptin. Jag ska få 17 herceptinbehandlingar under ett års tid. Och så tog jag cellgiftet taxotere för första gången. Nu sitter jag bara och väntar på biverkningarna. Jag är hög på kortisonet, känner att jag är trött men kan inte sova. Helt knarkig helt enkelt. Kände av att händerna och fötterna svullnade. Det är tydligen vanligt. Inte så kul dock. Och så mejlade en tjej som inte fått kylvantar och kylstrumpor vid sin taxotere-behandling vilket resulterade i gula naglar och hon har det fortfarande. Sånt är ju inte så kul.

Lyckades somna igår. Men somnade med läsglasögonen på mig, det måste ha ramlat av i sängen vilket gjorde att Ray vaknade med nåt knögligt under höften. Det var mina glasögon. Stackarn jag hoppas han fick sova lite. Och stackars mig. Nu måste jag köpa nya. Varför är läsglasögon så känsliga? Eller är det så att man är slarvigare med läsglasögon än ”riktiga” glasögon.
Vaknade klockan fyra, det är kortisonet som jag måste äta innan behandlingen som gör att jag är, ja, vad säger man morgonpigg…
Jag oroar mig för idag, taxoter och herceptin. Nya preparat som ska in i min kropp. Idag blir det också sån där testdag då de skjuter in lite mer än vanligt och de också ska kolla mig, så att jag inte får en allergisk reaktion.
Jag ska tydligen också ha isstrumpor och isvantar, för taxoteret, eller vad det nu heter har som biverkning att man faktiskt kan få svarta naglar och i värsta fall tappa naglarna. Det verkar vara tufft det här sista cellgiftet, nu ryker förmodligen ögonfransar och ögonbryn. Ångest, ångest, ångest.
Jag fick ett mejl, som jag inte ens orkar svara på, där det stod att det var löjligt att jag typ är så fåfäng i den situation jag är. Eh… put yourself in my shoes.
Ja, jag är fåfäng i den här överjävliga situationen, om det är fåfängt att vilja ha kvar sina ögonfransar och ögonbryn eller sitt hår? Eller om det är fåfängt att sörja att man ska ta bort ett bröst som jag haft i stort sett hela mitt liv, eftersom jag fick bröst tidigt. Jag ÄR inte mitt utseende, men jag vill ha det kvar. Varför ska jag inte få sörja det?
Jag har aldrig pysslat med skönhetsoperationer,  har aldrig gjort ett sånt ingrepp. Om det räknas som fåfångt är jag inte i närheten. När jag var jätteung ville jag operera min näsa, som jag tyckte var för stor. Men nu tycker jag faktiskt att jag är helt okej. Däremot är jag en livsnjutare som gärna smörjer in kroppen i olja, värmer den lite först och sen smörjer och smörjer. Jag är noga med vad jag har på min hud. Numera använder jag ingenting annat än Moonsuns ekologiska hudvård. Med sånt är jag noga. Jag vill känna mig hel och ren och fin.
Jag är nog också ganska fåfäng när jag ska gå ut genom dörren. Vill inte gå utan huvudbonad. Det känns så naket, och jag är inte så modig att jag orkar utsätta mig för det. En hatt eller en mössa gör att jag kan gömma mig lite. Då kan jag bli ledsen och känna mig så ful. Tycker att inget passar eller är obekvämt. Nu längtar jag ut till Björkö och naturen. Om allt går enligt planerna åker vi ut i morgon och jag stannar där ett tag.

Igår bröt jag ihop lite och satt i Rays knä och grät. Jag är så ledsen att jag ska behöva gå igenom det här. Det är så mycket ångest för mig allt det här springandet på sjukhus och att vara i händerna på andra. Att slita av sig tröjan och visa brösten och bli klämd på, även om händerna är varma och blicken empatisk. Men det är en utsatthet och det är extra känsligt just nu när jag själv på något sätt försöker greppa vad jag är med om. Ångest som liksom lagrar sig i kroppen och blir just ledsenhet. Om några timmar ska vi vara där på sjukhuset. Ray ska följa med, det känns tryggt. Jag är så glad att jag har min man och alla runt mig som stöttar. Hur viktigt det är att inte känna sig ensam. Att det är en del av helandet. Och jag vet att jag är dålig, jättedålig att svara på era kommentarer. Förlåt för det. Men jag kan inte nog tacka er för att ni stöttar mig i det här. Jag ska bli frisk, men jäklarnas vilken lång resa det är.

Som journalist är man van att jobba med deadlines. Igår hörde jag mig själv säga i telefon till Johanna på Bonnier Semic; ”Jag behöver deadlines. Jag jobbar bäst med just en deadline”. När hon undrade lite försiktigt när jag trodde att boken skulle bli klar.
Jag skulle lämnat in boken Knip i slutet av augusti. Men inte haft ro att skriva nåt annat än blogginläggen här, nu måste jag se till att få det gjort.
Så kom jag på hur konstigt det lät. Jättejättekonstigt.
Deadline.
Vem vill ha en deadline… egentligen?!
Ordet hängde kvar också idag när Cissi följde med mig till Radiumhemmet. I morgon är ju en stor dag, det är cellgiftsdag. I morgon ska jag byta cellgifter och också börja med herceptin.
Jag har ångest inför det. Nya preparat som ska in i min kropp, det betyder nya biverkningar och jag som tyckt att jag fixat det – so far.
Känns inte som om ombyte förnöjer, men cancerhelvetet ska dö. Där har vi min deadline och till det behövs alla vapen man kan tillgå.
Tre cellgifter avklarade – check.
Idag fick jag svar på flera av mina frågor. Det är så bra att ta med en kompis eller en person man litar på när man ska träffa sin doktor. Fyra öron hör bättre än två. Två munnar som ställer frågor. Vi hade gått igenom lite i förväg med frågor, sånt som jag undrar över och Cissi kom ihåg att ställa dem. Mitt minne är det ju lite si och så med just nu (läs kemobrain), så det är bra om någon följer med och påminner en om vad man faktiskt undrar över.
Och mycket har handlat om att jag vill veta tidsplanen.
Att jag vill börja planera mitt liv lite grann, i alla fall så mycket som är möjligt.
Nu fick jag den. Så nu vet jag att jag är uppbokad var tredje vecka i ett helt år, från om med oktober.
I morgon gör jag min fjärde cellgiftsbehandling.
Om allt går enligt planerna gör jag min sista cellgiftsbehandling den artonde oktober.
Sedan ska jag ta herceptin 14 gånger under ett år. Var tredje vecka kommer jag att få herceptinet intravenöst. Jag slipper kortisonet vilket gjorde mig enormt lättad.
Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har trott att man måste ta kortison i samband med herceptin.  Det var fel.

Sedan väntar operationen vecka 46.

Efter fyra veckor blir det strålning i stort sett varje dag i fem veckor från vecka 50. Man slipper strålas lördag och söndag.

 Nu ska jag bara smälta det här. Förbereda mig för morgondagen. Har ätit 16 kortisontabletter och om en kvart ska jag äta 16 tabletter till. Nu väntar en knarkig natt, ja, nu väntar några knarkiga dagar och nya biverkningar. Måste göra mig redo.

Varje dag försöker jag äta en matsked Ghi. Jag blandar in den i min gröt. Men den där matskeden kan också smältas i varm mjölk eller varmt vatten. Några har frågat hur man gör ghi, så här ska ni få receptet. Ghi sägs vara förträffligt på så många sätt. Det är som en inre bodylotion, som smörjer din insida. Och vi som går på cellgifter behöver verkligen smörja oss, eftersom cellgifter och kortison torkar ut oss. Fast de flesta människor behöver nog smörjas inifrån. Ghi hjälper också magen och tarmarna och enligt ayurvedan så är en viktig del i vår hälsa en fungerande avföring ( att man varje dag går på toaletten) och ja, ghi är toppen för det.

Här är nu det efterlängtade receptet:

Köp ett paket osaltat, helst också ekologiskt smör. Det är viktigt att smöret är osaltat. Jag vet inte om det stämmer, men en person sa till mig att det salt som är i smör är industrisalt, och det är inga bra grejer. Så osaltat är viktigt.

P.s Snart kan man se den här filmen Beyond that wasteland. För två år sedan fick sångerskan Jenny Wilson bröstcancer. Den här filmen har hon gjort med sin pojkvän. För mig som drabbad, drabbas jag starkt av historierna, böckerna, konsten och här filmen av någon annan som också drabbats, än att läsa historierna OM någon som blivit drabbad. Jag önskar och hoppas att fler som fått cancer ger uttryck för sin sorg, sin rädsla, sina våndor, att de hittar ett uttryckssätt och förmedlar sina tankar, för då går det rätt in i mig. Rätt in i hjärtat och jag blir verkligen berörd. d.s