fjärde cellgiftet

Lyckades somna igår. Men somnade med läsglasögonen på mig, det måste ha ramlat av i sängen vilket gjorde att Ray vaknade med nåt knögligt under höften. Det var mina glasögon. Stackarn jag hoppas han fick sova lite. Och stackars mig. Nu måste jag köpa nya. Varför är läsglasögon så känsliga? Eller är det så att man är slarvigare med läsglasögon än ”riktiga” glasögon.
Vaknade klockan fyra, det är kortisonet som jag måste äta innan behandlingen som gör att jag är, ja, vad säger man morgonpigg…
Jag oroar mig för idag, taxoter och herceptin. Nya preparat som ska in i min kropp. Idag blir det också sån där testdag då de skjuter in lite mer än vanligt och de också ska kolla mig, så att jag inte får en allergisk reaktion.
Jag ska tydligen också ha isstrumpor och isvantar, för taxoteret, eller vad det nu heter har som biverkning att man faktiskt kan få svarta naglar och i värsta fall tappa naglarna. Det verkar vara tufft det här sista cellgiftet, nu ryker förmodligen ögonfransar och ögonbryn. Ångest, ångest, ångest.
Jag fick ett mejl, som jag inte ens orkar svara på, där det stod att det var löjligt att jag typ är så fåfäng i den situation jag är. Eh… put yourself in my shoes.
Ja, jag är fåfäng i den här överjävliga situationen, om det är fåfängt att vilja ha kvar sina ögonfransar och ögonbryn eller sitt hår? Eller om det är fåfängt att sörja att man ska ta bort ett bröst som jag haft i stort sett hela mitt liv, eftersom jag fick bröst tidigt. Jag ÄR inte mitt utseende, men jag vill ha det kvar. Varför ska jag inte få sörja det?
Jag har aldrig pysslat med skönhetsoperationer,  har aldrig gjort ett sånt ingrepp. Om det räknas som fåfångt är jag inte i närheten. När jag var jätteung ville jag operera min näsa, som jag tyckte var för stor. Men nu tycker jag faktiskt att jag är helt okej. Däremot är jag en livsnjutare som gärna smörjer in kroppen i olja, värmer den lite först och sen smörjer och smörjer. Jag är noga med vad jag har på min hud. Numera använder jag ingenting annat än Moonsuns ekologiska hudvård. Med sånt är jag noga. Jag vill känna mig hel och ren och fin.
Jag är nog också ganska fåfäng när jag ska gå ut genom dörren. Vill inte gå utan huvudbonad. Det känns så naket, och jag är inte så modig att jag orkar utsätta mig för det. En hatt eller en mössa gör att jag kan gömma mig lite. Då kan jag bli ledsen och känna mig så ful. Tycker att inget passar eller är obekvämt. Nu längtar jag ut till Björkö och naturen. Om allt går enligt planerna åker vi ut i morgon och jag stannar där ett tag.

Igår bröt jag ihop lite och satt i Rays knä och grät. Jag är så ledsen att jag ska behöva gå igenom det här. Det är så mycket ångest för mig allt det här springandet på sjukhus och att vara i händerna på andra. Att slita av sig tröjan och visa brösten och bli klämd på, även om händerna är varma och blicken empatisk. Men det är en utsatthet och det är extra känsligt just nu när jag själv på något sätt försöker greppa vad jag är med om. Ångest som liksom lagrar sig i kroppen och blir just ledsenhet. Om några timmar ska vi vara där på sjukhuset. Ray ska följa med, det känns tryggt. Jag är så glad att jag har min man och alla runt mig som stöttar. Hur viktigt det är att inte känna sig ensam. Att det är en del av helandet. Och jag vet att jag är dålig, jättedålig att svara på era kommentarer. Förlåt för det. Men jag kan inte nog tacka er för att ni stöttar mig i det här. Jag ska bli frisk, men jäklarnas vilken lång resa det är.

Jag kände mig som konstnärinnan Frida Kahlo här. Det är min vän fotografen Anneli Hildonen som tagit den här bilden i min studio i Båstad. När jag var ung var Frida Kahlo lite av en idol för mig. Hennes sätt att måla, att använda sig själv så mycket i sitt uttryck har alltid tilltalat mig. Så ärligt och också det enda hon kunde göra. Hon målade in alla sina känslor och använde sig själv som modell. Så naket och så äkta. Så mycket styrka och svaghet i samma bild, titta på tavlorna som hon målat på hennes ärrade kropp. Så vackert. Så ledsamt, men som om hon försöker att förstå vad som händer, vad som hänt. Att hon betraktar sin kropp och sig själv utifrån för att kunna förstå. För att greppa vad som hänt. Bearbeta. Jag ville ju bli konstnär när jag var ung, åkte till målarskola till Capri som 16-åring och gick också det estetiska programmet på gymnasiet. Men annat ville före. Idag går jag på musik och konstterapi. Det ger mig så mycket. Någon dag ska ni få se. 

0
0