Vid entren till Radiumhemmet står de här två bänkarna.
Om bänkar kunde berätta, så tänker jag att de här bänkarna måste vara fyllda av väldigt sorgsna berättelser. Just idag var de tomma.
Ingen satt där.
Men det är många gångerna som jag sett någon sitta här och man förstår att de fått ett besked.
Det finns liksom inga sämre eller bättre stunder att få sitt cancerbesked.
Det bästa är ju så klart att man inte är ensam.
 I mitt minne har min stund då jag fick veta stannat kvar som ett fruset ögonblick. Ett ögonblick då allt stannade och ljuden utanför fönstret var högre, ihärdigare än annars. Det var som att alla färger var skarpare, mer intensiva än någonsin.
Jag satt på sängen i vårt sovrum i Båstad. Utanför sken solen. Det var dagen innan midsommar. Vi var bjudna på fest dagen efter. Utanför fönstret hörde jag skratt och i luften fanns nån sorts förväntan om en härlig sommar. För mig försvann varje tanke, varje önskan om en solig och varm sommar direkt.
Det var mitt livs värsta ögonblick.
Allt rasade.
Hela världen raserades.
Hela min värld förändrades i detta då.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så förtvivlad.
Vi som varit där i förtvivlans landskap, vi känner igen varandra.
Jag ser det i ögonen. Ögon som varit med.
Ögon som slåss för livet, ögon som försöker le, men där bakom skymtar det där sorgesamma stråket som vi alltid kommer att bära med oss.
Sorgen och rädslan att inte veta, att inte kunna bota cancern eller att cancern ska komma tillbaka.
Precis som jag känner igen blicken hos någon som fått sin dom, för när man fått sitt besked kommer sedan nästa ångest. Har det spridit sig.
Kommer det att sprida sig?
Går det att bota?
Vissa veckor är jag väldigt mycket på sjukhuset. Alla prover som ska tas för att se att mina värden är bra. Jag har sett så många sitta på de där bänkarna.
En gång satt där ett väldigt ungt par. Kvinnan grät förtvivlat och han försökte finnas där för henne. Men också han var i chock.
Sorg och rädsla.
En gång en mamma i min ålder, med en dotter i Miras ålder. Dottern ledde mamman till bänken, höll henne hårt i armen och liksom sköt mamman framför sig. Mamman i chock, nästan paralyserad, så rädd var hon.
Därför blev jag så ledsen av den urbota korkade frågan jag fick av en bekant, som förövrigt tyckte min ”port” in i kroppen var äcklig. Kanske kan man hålla inne med såna grejer när man pratar med en människa vars port in i kroppen liksom är en livlina.
Nej, det är kanske inte världens roligaste att ha en dosa inopererad på sitt bröst, men vad är alternativen? Att mina vener ska stickas sönder?
Men det där mötet fick mig att gå hem gråtandes. Jag gick hem och kände mig osmaklig och ful och jag som redan har så mycket att tampas med.
Frågan var för att göra historien kort. Det var väl bättre att förlora bröstet än benet. Hm, om jag nu ska välja? Vilket är en helt otroligt märklig fråga eller om det kanske var påstående till en människa med cancer.
Jag fann mig inte då. Jag är också alldeles för väluppfostrad eller nåt. Jag borde rest mig upp och gått. Fan, jag ska bli tuffare.
 Jag satt där och tog emot så mycket som gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen.
Men jag skulle nog välja benet. För det finns egentligen inga garantier att cancern är borta för att man tar bort bröstet. Om jag nu måste välja.
Jag väljer ju så klart livet.
Nu har jag bestämt mig, jag kommer att vara oerhört restriktiv med vem jag träffar framöver.
Jag har min cancer att bekämpa och även om jag skrattar och försöker se positivt på min situation, så är jag så inihelvete jävla ledsen för att jag ska behöva gå igenom den här resan. Fassiken, kan inte folk fatta det?  Jag behöver bara de som hejar på mig.
Som servitören på pizzerian i vårt hus, som sedan han fick reda på att jag har cancer fullständigt överöser mig med kramar och säger hur vacker och fin jag är. Och även om jag kan tycka det är lite småpinsamt att han kastar sig ut på gatan och verkligen överkramar mig flera gånger i veckan. Han säger att han ber för mig också.
Så är det vad jag behöver kärlek. Mer kärlek och empati än någonsin. Jag behöver att man är snäll mot mig. För att jag ska orka med den här resan som ibland känns förjävla övermäktig.
DET är vad jag behöver.
Amen!

Sedan jag fick besked om cancer och läst om hur alla cellgifter och kortisonet förstör huden, torkar ut den så har jag överdrivit mitt sätt att ta hand om min hud. Jag har ju redan märkt att sår inte läker lika fort och att jag får fula blåmärken väldigt lätt. Jag får inte sola. Ja, en hel del ganska tråkiga grejer som händer med en. Mitt i det försöker jag ändå att älska den här kroppen, bry mig om den, ta hand om den. Trots att den är i förändring. Trots att den låtit cancer få fäste i min kropp.
Och jag är skör. Det är liksom inte bara huden som är skör, HELA jag är skör.
Jag märker att jag kan bli ledsen hur folk pratar till mig. Och jag kan ibland verkligen förstå att man vill hålla sin cancer hemlig, just för att man är så här känslig och att en del människor inte förstår det. Och det genom hur de pratar till en. Jag menar inte att man ska behöva ha silkesvantar när man pratar med en cancersjuk, men man behöver kanske inte dra igång hela sin dödsångest när man pratar med någon som går och bär på död, och just nu bekämpar sin största kamp någonsin, även om det inte syns utåt. Och ibland kan jag känna att jag är för väluppfostrad, eller nåt. För jag kommer ofta på i efterhand hur någon pratat till mig och att jag blir  ledsen i efterhand
Så även om många säger; Du ser inte sjuk ut.
Det är klart att jag blir glad för såna komplimanger, men någonstans betyder inte det att jag inte är sjuk och att jag inte är orolig. Det kommer att ta minst fem år innan jag blir friskförklarad. Och det är ändå ingen garanti, eftersom cancer kan dyka upp igen närsomhelst och varsomhelst i kroppen och gärna när du minst anar det. Den verkar ligga där som en jävla ihoprullad sovande orm och så plötsligt vakna till liv och ta över kroppen igen. DET är ångest.
Det är ångest att gå runt och bära på den vetskapen och bekämpa den med glädje som jag försöker göra är inte det enklaste. Men det betyder inte att jag inte har ångesten. Men jag tar inte min ångest med vem som helst. Bara med dem jag vet pallar och orkar höra, utan att säga Tänk positivt. Jag undrar hur det skulle tas emot om jag talade om för alla varje gång jag möter dem, att jag bär på den här ångesten. Därför kan jag inte bära andras ångest, jag har inte den kraften, även om det kanske verkar så.

Jag måste acceptera att jag redan har ärr på kroppen och att jag kommer att få större ärr. Och JA, jag gråter i min ensamhet och mina allra närmsta vet att jag är en skrutta. Jag är liksom både stark och svag.
Så tänker jag på mina närmsta vänner, mina barndomsvänner och ungdomsvänner, att jag har världens bästa vänner.
Att jag verkligen älskar att vara med dem. Att jag går från möten med dem och känner mig påfylld och omtyckt. Att jag nu mer än någonsin måste vara rädd om min energi, att det är den som ska få mig att ta mig igenom det här.
Men jag har också mött väldigt mycket kärlek och omtanke i min situation, väldigt många fina möten.

Ett sånt väldigt fint möte hade jag igår, var egentligen det jag tänkt skriva om från början. Men nåt annat kom emellan. Jag fick massage igår av Jenny på Moonsun, läs om deras behandlingar och produkter på : Världens bästa hudvård
Moonsun är ett företag som startat och drivs av eldsjälarna Jenny och Mia. I snart fem års tid har de tagit hand om min hud. Och nu behöver jag dem mer än någonsin. Min hud slukar fukt. Så för mig är det världens lyx att få komma till dem och bli masserad och få lpg-behandling i ansiktet. Nu har de flyttat in på Oikos, som ligger på Hantverkargatan 18. Oikos drivs av Klara och Emma. Och är det inte märkligt, eller jag kanske ska säga att världen är liten. Men en av tjejerna, Klara är dotter till Britta som var min allra första ashtangayogalärare för snart tretton år sedan. Och det är också Britta som ska öppna Yogamarathon med en Mysoreklass på Atmajyoti. Och den ska jag gå, om jag har en bra dag vill säga.

Det blev inget inlägg igår. Jag levde livet. Ja det gjorde jag. Jag njöt av att jag och Ray har köpt det här helt fantastiska huset. Att vi har en stor trädgård med en massa träd som vi inte ens kan namnet på. Njöt av att älgarna mumsar i sig mammas äpplen och att jag sett räven, eller det kanske är flera rävar, strosa vägen fram och promenera runt i vår trädgård. Det sägs att det finns vildsvin i skogarna och att man sett björn i Utanå, som ligger väldigt nära.
Så härligt, som att bo på Skansen.
Jag har nog varit en ganska dålig nyinflyttad granne. Annars är jag ju en person som gärna går runt och presenterar mig, men det känns lite så där att gå runt skallig och säga Hej, jag är er nya granne. Men snart har väl ryktet gått på ön, så man blir väl förlåten. Hoppas det.

Jag och Ray fick skjuts hem av min bror Sven i går.
Direkt när jag kommer till stan blir jag stressad. Jag halkar in i det direkt. Tycker att jag åldrats negativt när jag ser mig själv i spegeln. Tycker att jag fått de där kortisonpåsarna i ansiktet, man svullnar nämligen av kortisonet. När vi är ute tycker jag att alla tittar, att de tycker att jag ser konstig ut. Helt jävla oviktiga saker går runt i mitt huvud. Egentligen skiter jag fullständigt i vad andra tycker, eller i om jag åldrats utseendemässigt. Men jag blir mer kritisk i stan. Jag märker skillnaden på mig själv och vilka tankar som tar plats i huvudet. Onödiga tankar. Oviktiga tankar. Då behöver jag yoga mer än någonsin. För när jag yogat tycker jag alltid så väldigt mycket om mig själv och känner mig riktigt härlig. Haha jag kanske har en konstig självuppfattning…

Sov dåligt hela natten, vaknade och hade lite huvudvärk. Ja, herregud vad jag kände efter. Tyckte att jag kände mig lite sjuk och så där höll jag på. Kanske lite för sjuk för att gå och yoga. Men jag tog mig i kragen och gick till Charlottes yogastudio som du hittar här: Ashtangayoga/Odengatan
På väg dit kom jag på att jag var lite nervös. Sista gången jag var där hade jag hår, nu kommer jag tillbaka som skallePer. Jag tror att det hänger ihop med min känsla för Stockholm. Jag har knappt varit här, inte på riktigt i alla fall. Jag har ju varit här för att ta cellgifter och alla prover. Men jag har  åkt härifrån så fort det varit möjligt. Nu är sommaren, eller i alla fall sommarlovet över och vardagen i stan börjar. Jag är nog lite nervös för att träffa människor jag känner, människor jag känner lite grann och nya människor. Jag kan känna oro för att jag vet att de jag möter inte riktigt vet hur de ska hantera min situation. Att alla vill så väl, men vet inte hur och vad de ska säga. En del blir så stressade att de låtsas som om jag inte finns. Några gråter för att det blir så laddat. Och jag fattar att det sätter igång saker i människor. Att vi alla går och bär på oron att livet ska tas ifrån oss, att det kan hända vem som helst, när som helst. Det finns inga garantier för att vi ska leva friska, glad och lyckliga i resten av våra liv.
Så jag tror jag oroat mig hela natten för vad jag skulle möta.
Men också känt, hur mycket orkar jag?
Hur kommer jag att känna när jag märker att någon låtsas som att jag inte finns?
Men jag behövde inte oroa mig.
Det var härligt att träffa Charlotte igen. Härligt att ha en studio att gå till. Härligt att yoga i grupp.
Grejen är ju, att oavsett vad jag råkar ut för, så är jag ju Karin. Jag är ju fortfarande mig själv. Jag vill ju fortsätta att leva mitt liv.
Och i det ingår att gå till en studio och yoga för en lärare och med en massa andra människor. Det är en stor del av mitt helande och har varit en stor del av mitt liv i många många år. Men nu har jag varit där, så nu känns det lättare. Så nu hoppas vi på många bra dagar så att jag kan yoga ända fram till nästa cellgiftsbehandling den sjätte september.

Jepp, det är jag.
Jag är mallig att min bröstcancer var startskottet för ett Yogamarathon, som sprider sig och nu också blir ”Landet runt” på andra yogastudios. Gå in och titta på yogamarathon, här kan man anmäla sin yogastudio om man inte har möjlighet att komma till Stockholm för att yoga.
Det är fantastiskt.
Helt enkelt fantastiskt!
Men det är också yogan som gör att jag kan behålla fokus och mina känslor någorlunda i schack, för egentligen är jag livrädd. Har hela tiden en liten känsla för att vara nära döden i mig. Ett stråk av en underliggande oro, som ligger där som nån sorts pausmelodi i mitt liv.
 Men yogan hjälper mig att liksom ”hoppa upp ett snäpp” och inte vara så rädd. Jag försöker yoga så mycket jag kan. Vissa dagar har jag mycket ork och kan yoga på med nästan full kraft. Andra dagar går det långsammare och jag tar det helt enkelt lugnare.
Men ändå, även om jag yogar så kommer oron och rädslan över mig, tungt och djupt.
Undra hur det hade varit om jag inte yogat?
Vågar nästan inte tänka på det.
Önskar alla kunde förstå vilket redskap, vilket verktyg yogan faktiskt är i jobbiga situationer.
För jag är i en jobbig situation.
Jag är mitt i en massa känslor, som ibland är ”all over the place”, men inte positivt som det var för prins Daniel, utan ibland i ett negativt kaosartat ställe.
Som i natt när Ray kom. Som om jag samlat alla mina känslor, all min oro till honom. Inte lätt att vara nära någon som fått en cancerdiagnos.
Det är de som står en närmst som får skiten kan jag lugnt påstå. De som får ta hand om den lilla skruttan som gråter i fosterställning.
För man blir en bebis. Med en massa habegär, en massa behov som man vill få stillade.
Man blir en liten en, gärna när natten kommer.
När allt är lugnt och tyst runt omkring. När man hör sina egna andetag.
Den här cellgiftsbehandlingen har det kommit som ett tryck i mitt huvud. Det är som att det tryckutjämnas i huvudet. Det är väldigt obehagligt.
Jag vill inte att min hjärna ska tryckutjämnas. Jag vill inte höra ett tunt, småraspigt ljud i huvudet hela tiden och samtidigt känna att allt där inne trycks ihop. Svårt att förklara. Men jag kan inte förklara bättre tror jag.
Jag kämpar.
Men jag grät i natt. Stora bebistårar rullade ner för mina kinder.
Det kom bara över mig rädslan för att dö.
Det är väl så det är.
Så det kommer att vara.
Vad vet jag.
Vet bara att jag vill inte dö.
Därför känns det som att jag har bråttom, mitt i mina långsamma steg.
Vill hinna renovera klart huset NU. Vill att allt ska vara i ordning NU. För tänk om jag inte hinner vara med om att allt majsigt som jag vill vara med om?

Jag får mejl och sms från vänner som oroar sig för att jag yogar så mycket. Jag förstår att ni vill väl, men ni skriver att ni tycker att jag ska vila mer. Att jag kanske inte borde yoga så mycket. Tänker att de kanske är fler därute som tycker och tänker om det.

Jag vill bara säga vad min doktor sagt.

”Du kommer att bli trött. Det är en annan trötthet, en trötthet som man inte kan sova bort. Fortsätt träna och du kan gärna träna mer än du gjort tidigare.”
Sedan la hon till att de som tränar mycket, där har kan man se en mer positiv utgång.

Och ni vet väl att min läkare Elisabeth Lidbrink räknas som Sveriges bästa onkolog, och faktiskt en av de bästa i världen. Så jag litar på henne och fortsätter yoga i min egen takt och form.

Och precis så är det. Jag vet när det är riktigt trötthet, när jag behöver sova och ta det lugnt. Och jag vet också när det är ”depressionströtthet”, känslan att man vill sova bort eländet. Men det kan man ju inte. Och den känslan som infinner sig i mig när jag fått yoga, stå på händer, gå ner i brygga, göra kapotasana är så härlig och hjälper mig igenom det här på ett helt makalöst sätt. Och jag tror också att yogan är en av anledningarna till att jag inte behövt ta några av de mediciner som jag fått utskrivna till mig, som tabletter mot illamående, laxermedel. Jag har inte ens behövt ta en tablett mot huvudvärk.
Lita på att jag vet vad jag gör och att jag gör det som är bäst för mig.

Så har jag då vaknat i vårt hus. Vaknar med sån härlig känsla. Ibland undrar jag om jag kanske ändå inte är en enstöring. Jag älskar att bo så här. Man kan hasa runt i morgonrock och pyjamas en hel dag. Låta alla steg och rörelser vara långsamma.
För det är så jag känner mig.
Allt har blivit långsammare.
Mina tankar, min hjärna.
Jag tror cellgifterna gått lite hårt också på min hjärna.
Jag har svårt att komma ihåg saker. Skulle precis skriva ut en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan och upptäcker att jag glömt vad som sades. Så har det aldrig varit förut. Jag har svårt att organisera och planera grejer. Sånt som jag alltid varit så bra på. Nu pratar vi jobb. Att organisera hemma i röran har jag aldrig varit bra på. Jag är mer en högmänniska. Ni vet samlar allt på hög  i väntan på att en bokhylla ska installeras. Men den där bokhyllan kommer aldrig upp och högen blir istället enorm.

   Igår gick jag och Pino en promenad in i skogen förbi så vackra hus som låg så vackert att man vill gråta. Överhuvudtaget vill jag gråta väldigt ofta härute i min ensamhet. Mer tacksamhetsgråt, för att jag orkar och att jag har energi.
   Jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk. Får en liten chock varje gång jag ser mig i spegeln, eller drar handen över huvudet. Mitt kala huvud påminner mig om att jag har cancer. Annars, nej, jag lever nog på ganska bra som om jag inte var sjuk. Eller som om jag bestämt mig för att leva. Överleva. Att jag samlar på de här bra dagarna, dagarna när allt känns bra,  ungefär som att jag vaccinerar mig mot olyckan. Som att min inställning gör att det blir svårare och svårare för cancern att få fäste, slå till om kroppen mår bra, om mina tankar är positiva, levnadsglada.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland tänker jag att min inre glädje och kraft kommer att ta kål på cancern. Jag ska skratta bort den. Det är mitt vapen. Och jag tror vi alla måste hitta våra egna individuella vapen. Jag tror jag är mitt på spåret.

Idag regnar det, men när jag tittar på himlen, för jag kan se hela, himlen störs inte av höga hus, ja, då ser jag att det kan bli sol. Kanske senare.
I kväll kommer Ray.
Och hela min familj, utom min dotter och lillRay.
Har inte träffat min syster och bror på jättejätte länge. Det ska bli mysigt.

Ett steg i taget. En dag i taget. Inte planera, bara vara i det som är och våga gå vilse.

Dippade ganska rejält under onsdagen. Blev så himla rädd. La mig och sov och var nästan lite febrig. Tog tempen hela tiden, men ingen feber. Nu är det ju kritiska dagar. Nu brukar de vita blodkropparna gå ner, och då är det lätt hänt att man får en infektion. Jag är väldigt känsligt porslin just nu. Allt, precis ALLT under cellgiftsbehandlingarna handlar om att ha bra värden. Man blir maniskt inriktad på att må bra, hålla sig frisk och mota sjukdomar i grind. Så jag cyklade hem till mina föräldrar som bor knappt tio minuters cykelavstånd från vårt hus med Pino i cykelkorgen. Tänkte att det är bättre att jag sover över där, om jag skulle bli dålig. Men Peppar, peppar inget har hänt. Känner mig lite svagare, men inte sjuk. Eller hur man nu ska säga. Jag är ju sjuk, men ovanligt stark för att vara så pass sjuk och på cellgifter.

Har idag varit inne tur och retur med sjuktaxi till Norrtälje lasarett för att ta blodprover och nu hoppas jag inte de ringer från Radiumhemmet och säger att mina värdena är så dåliga att jag måste åka in.

Ni vet ju hur det gick för mig efter första cellgiftsbehandlingen. Mina vita blodkroppar sjönk till 0,2, Förstå vad lågt.
 Jag pajjade kan man säga.
 Åkte in till sjukhuset i Helsingborg och fick antibiotika intravenöst var fjärde timme.

Ni anar inte vad rädd jag är för att hamna där igen.
Så nu har jag tagit kontroll, så gott det går över mitt välmående. Yoga och mat är typ nästan det viktigaste nu för mig just nu. Och allt jag har gjort har gett resultat. Nu ska jag avslöja några av mina grejer som jag äter och som verkar vara väldigt bra. Jag har ju testat de ett tag.
Under cellgiftsbehandling nummer 2 låg mina vita blodkroppar en av provtagningarna på SJU! Fatta, det har en frisk människa. Och jag som är fullständigt fylld av cellgifter hade så bra värden. Jag är så glad över det. Och det verkar som min läkare också var det, för hon höjde genast cellgiftsbehandling nummer 3. Nu ska ni få veta varför.

Precis efter att jag gjort kur 2 fick jag skickat till mig värsta-bästa probiotikan av Renee Voltaire,som är en gammal kompis från gymnasietiden och numera yogakompis, läs här: Bästa probiotikan.

Det är  en dyr produkt, men helt fantastisk. Jag tar tre tabletter varje dag. Allt handlar om magen och tarmens upptagningsförmåga och att hjälpa de goda cellerna.

Jag är fullständigt säker på att det är den japanska probitikan och det här BLK Fulvic water som en annan kompis, Emily Grey, skickat till mig. Läs här: BLK Black water. Jag dricker, en till två flaskor om dagen.

Båda jobbar på att man ska behålla näringen och bygga upp cellerna. Cellgiftsbehandlingen går ju ut på att döda dumma celler, men tyvärr dör ju de goda också. De här preparaten hjälper de goda i mig att fortsätta må bra, fast det utkämpas världens krigsföring i min kropp. Operation döda cancern har bara börjat. Jag är en oerhört lojal person och vän, men man ska aldrig bråka med mig, eller försöka att sätta sig på mig. Jag har tålamod till en viss gräns och det kommer den här cancern snart att känna av.

Onsdagmorgon på Björkö
Tintin skjutsade ut mig igår till Björkö och flyttlasset är på plats.
Hela studion och lägenheten i Båstad ligger nu i flyttkartonger i vårt hus här ute. Har lyckats packa upp delar av köket, ja, de viktigaste sakerna.
Vi har inget varmvatten. Jag vet inte hur man kopplar på det. Ingen värme heller, en pelletsmaskin, som är en värmeanordning som jag inte förstår. Lite småkaosigt. Men i köket kan man vara, det stora rummet på ovanvåningen med balkong sov jag i inatt och min älskade man hade målat klart det rum som numera är mitt arbetsrum.
Jag har gråtit nu på morgonen, för att jag kanske först nu förstått vilken kärleksförklaring det faktiskt är. Att det rummet var det viktigaste att måla klart. Att han stod här förrförra helgen och fixade, så att det bara var att bära in mitt skrivbord, att jag kan få ställa mina böcker i bokhyllorna. Hänga upp mina tavlor och göra det här till mitt fantasirum.
Det var ju det min ”häxa” som jag gick till i somras sa, jag ska skriva mer.
Och jag längtar så efter det.
Och Ray vet hur viktigt det just nu är för mig att få ha mitt rum, få skriva mina texter. Att det och yogan gör mig hel på nåt sätt.
Jag har ett alldeles eget rum. Det var så länge sedan jag hade det.
Vi bor ju så smått i Stockholm, men jag har ett eget rum.
Ett rum jag får inreda precis som jag vill, utan att kompromissa.
Hur härligt är inte det?
Jag var lite mörkrädd inatt. Huset är så stort, inget är egentligen klart. Men jag finner en sån ro.
Här vill jag vara.
HÄR vill jag vara.
Jag vill se sommaren bli höst, höst bli vinter och sen känna våren.
Snart är sommaren 2013 här.
Ibland känns tid som att det går väldigt långsamt. Just nu är min tidsräkning mina cellgiftsbehandlingar. Jag tar liksom avstamp i dem. Att jag ska klara av dem, må bra mittemellan. Ha bra värden så att jag kan genomföra varje behandling.
Vill inte riktigt att det ska vara så, jag vill inte missa att leva livet. Att vara i livet. Vill inte att mitt liv bara ska hängas upp kring sjukhusbesök och behandlingar.
När man är i naturen så ser man hela tiden framåtrörelsen. Man vet att man är på väg, och man vet att det går framåt. För det är den enda vägen.

P.s Precis nu dök räven upp. Han bara stod där framför fönstret där jag sitter. Å vad jag har längtat efter det här. Vad jag har längtat. D.s

Tillbaka i Stockholm. Snart ska jag åka till Björkö och ta emot flyttlasset. Lite mycket just nu.
Men vad härligt det kommer bli när allt är på plats.
Jag valde en flyttfirma som ägs av en ryss. Haha jag är en sån patriot. Han träffade en svensk kvinna på nätet och nu bor han i Helsingborg och driver den här firman. Så det var tre ryssar som kom och packade ner hela lägenheten och studion och nu är de nog på väg upp till Björkö. Jag ser fram emot att de ska få träffa min pappa som pratar flytande ryska. Sånt gör mig uppåt.
Jag är så stolt över min pappa. Jag är en riktig pappagris.
Tänk att min pappa som är författare och översatt alla stora ryska klasssiker, förutom att han är hedersdoktor för ett par år sedan fick Pusjkinordern av Putin. Min pappa fick en rysk medalj under pompa och ståt på ryska ambassaden för allt han gjort, för böckerna han skrivit och för böckerna som han översatt. Böcker som i många år gjorde att han inte ens fick komma in i landet. Men nu har de förstått att han faktiskt gjort såna gärningar i det landet för den ryska kulturen. Och de värdesätter vad han gjort. Saker och ting kan ändras, det är på något sätt härligt när det går åt det positiva. Min pappa  har så många historier att berätta. Nån borde se till att han skriver sina memoarer, han om någon.

Jag har inte träffat min mamma och pappa på hela sommaren, inte sedan jag blev sjuk. Nu kommer jag till dem på Björkö.
Usch, det måste kännas jättejobbigt när ens yngste dotter, ja, när ens barn överhuvudtaget blir sjuk, dödsjuk. Jag vet ju själv vilken ångest jag fick när Mira var sjuk. Man står där bredvid och baddar pannor, oroar sig i deras feberfrossa. Och allt man vill är att ungen ska bli frisk, man till och med känner att jag kan ta det. Låt mig bli sjuk, så ungen blir frisk.
Barn ska inte dö före sina föräldrar, det är inte rättvist.
Inte rättvist alls.
Men jag ska inte dö. Jag har bara en jävla jobbig, helvetisk kamp framför mig. Men jag är en fighter.
Det är verkligen inte mycket som kan stjälpa denna lilla tuva.
Nu ska denna lilla tuva sätta sina bopålar, rota in sig i Roslagen.
Ny start, nytt kapitel.
Bryta upp och gå vidare.
Idag slipper jag ta kortisontabletterna för den här gången. Jag måste tyvärr säga att jag hatar kortisonet. Först nu har jag förstått att i och med att jag med nästa cellgiftsbehandling ska börja ta herceptin, det är därför jag har den här porten inopererad i kroppen. Det är ännu ett vapen mot cancern i min kropp. Jag vet ju det. Men jag måste få herceptin intravenöst i ett år. Men det gör att jag måste bland annat äta högre dos av kortisonet i ett år. I ETT år! Och ni läste ju raderna tidigare. Jag hatar kortisonet. Det får en att svullna upp och man känner sig så där knarkig. Idag vaknade jag klockan fyra och började packa upp min väska, läste mejl och försökte jobba.
Jag blöder fortfarande. Det är dag fem, farlig dag, nu börjar perioden när jag är så där infektionskänslig. Jag känner det direkt i kroppen. Min mage mår inte bra. Det är som om allt nyttigt rinner ur mig. Men jag äter min probiotika, mitt svarta vatten och mina viktiga grejer och fyller mig själv med positiv kraft, för att orka, för att göra mig stark.
Nu ska jag yoga.
Igår fick jag några bilder mejlade till mig från Anneli Hildonen. Hon tog dem när jag yogade med Karolina, som jag saknar väldans nu måste jag säga.

Och jag måste verkligen säga, det är yogan, maten och meningen med livet, som håller mig stark och fokuserad i den här jävla kampen. Yoga är ett så bra vapen, verktyg när cancerjäveln försöker ta över ens liv. Men ingalunda ska den få rota fast sig och ta bort den kraft och lust och glädje som finns i min kropp.
Efter varje yogapass tackar jag min kropp för att den är så stark och att den hjälper mig igenom det här. Jag ber att mitt hjärta ska vara mjukt, öppet och kärleksfullt och ta emot det som jag behöver i mitt liv. Jag riktar många tankar till mitt högra bröst, för att krympa cancern. Visualiserar hur cancern blir som en liten svart klump som krymper ihop och pyser ut genom bröstvårtan. Jag tänker också starkt som en ljusring fylld av kärlek kring mig, Ray, Lillen och Mira. Att vi ska klara oss igenom det här. Att det ska binda oss samman. Varje dag, hela tiden. 

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. Ibland lite för mycket och ibland känner jag nog att jag inte riktigt att jag vet hur jag ska hantera det. Tackla det.
Men jag måste.
Jag har fått tillbaka vemodet, stråket av ledsenhet igen. Inte så konstigt kanske. Jag ska idag packa ner en dröm, något som länge var min dröm. Men som jag inte längre har möjlighet att fortsätta med.
Jag är i Båstad och väntar på flyttbilen som ska fyllas med mitt Båstadsliv och ta det hela vägen upp till Björkö. Björkarnas ö, min ö. Det måste måste vara nåt med det. Kanske kan den ön läka min kropp och ge mig styrka.
Yogavita flyttar. Min lilla studio, som jag älskat så himla mycket packas ihop och jag hoppas att min kropp klarar av den här jävla cancerjäveln, så att Yogavita kan dyka upp någonannanstans och kanske allra helst att jag kan komma tillbaka till Skåne och den här vackra platsen igen, men på ett annat sätt.
Att jag kan vara en ambulerande yogastudio, det som egentligen var mitt koncept från början. Jag älskar att få folk att älska yoga. Älskar att väcka en glädje och stolthet över sina egna möjligheter. Att få människor att gilla sina kroppar och sig själva. Och yogan är ett så fint och så bra verktyg att komma åt just det.
Jag hade ju min tokdipp dagen efter cellgifterna. När mina tankar handlade om jobbiga känslor som att bli utbytt. Ingen vill känna så, så klart. Jag tror att mycket handlade och kanske fortfarande handlar om att jag faktiskt lever i en sorts ovisshet. Att inte veta, att inte kunna ta för givet att jag kommer att leva lycklig och frisk i resten av mitt liv. Att varje dag som jag orkar, känner mig stark, står ut, och har kraften att bekämpa den här oinbjudne gästen i mitt bröst är viktiga, men det är inte alltid så lätt att hålla upp och hålla kvar vid. Det kommer att komma fler ledsendagar, ångestdagar, dippar och depp. Jag måste också våga vara i dem. För jag tror att mycket klokskap också kan väckas när man hamnar därnere i det mörkaste hålet. Klokskap som blir kunskap, i allra bästa fall och som gör det lättare när allt är bra och livet levs på som om inget hänt. Jag vill aldrig vara en ytlig person och jag kommer aldrig att kunna bli det igen. Jag vill ha kontakt med mina känslor. De måste få finnas. Och så hoppas jag att den här så kallade gästen inte bjuder in sina polare, och de sprider sig i min kropp. Sånt kan jag oroa mig för. Nej, för jag vill verkligen inte ha någon cancerfest i min kropp. Nej, nej, stopp och belägg.

Har inte skrivit i bloggen på ett par dagar.

Tog mig ner till Båstad med Tintin i lördags. Vi åkte på en riktigt kulturtantstur. En långsam, lite småsnirklig resa. Först stannade vi i Trosa för lunch, sedan vandrade vi runt i Vadstena Det tog väldigt många fler timmar att ta oss ner till Båstad. Vi stannade vid några loppisar också. När vi kom fram hade Karolina gjort goda linssoppan och vi drack champagne. De drack, jag drack bara ett halv glas. Men det kändes härligt.

Igår, söndag var det sista yogan på studion, för sommaren och i alla fall på just den platsen för alltid. Vemodigt och jag grät och fullständigt överöstes med presenter. Så fina grejer. Alla dessa gulliga yogisar som yogat i den lilla studion. Så många härliga, fina människor jag fått möta. Tack gulliga gulliga ni för den tid ni lagt ner i er träning, men också att ni tagit er till Yogavita i Båstad, för att yoga. Tack! Jag hoppas verkligen inte ni slutar nu för att studion inte finns kvar.

Nu börjar er yogaresa, när ni får ta tag i er fokus och disciplinen och yoga hemma. Och när ni vill utmana er och utveckla er mer, ta er till en workshop och testa nya lärare. Finns så många fina härliga lärare, så mycket kunskap och erfarenhet. Och kan man bara lite ashtangayoga, kan man kasta sig ut i världen och faktiskt yoga var som helst i världen. Det tycker jag är så härligt. Jag älskar ashtangayogan. Fullständigt älskar den.
 Och kan jag med min cancer och min inoperade port i kroppen, med cellgifter och kortison i kroppen, yoga, så kan ni! Utmana mig!

Tog mig upp ur sängen, åkte till Radiumhemmet för min vita blodkroppsspruta. Köpte min favvomat på hemvägen på en av de bästa japanska restauranger jag vet, kimama, tror jag den heter. Den ligger i alla fall på Observatoriegatan. Laxkimchi, så gott. Det gjorde mig gott.  Humöret vände, kände mig lite gladare och ser fram emot bilresan ner till Båstad i morgon med en av mina barndomskamrater Tintin. Jag vet att jag kommer att skratta mycket. Jag kan börja skratta bara jag hör hennes röst. Vi har gjort så mycket skoj ihop.
Vänskap är bland det bästa jag vet. Och stöd, det ordet har växt sig starkare och starkare i mig den senaste tiden.
Stöd är ett väldigt vacker ord. Det är verkligen något jag känner att jag fått i den här situationen. Stöd från min familj, mina gamla vänner, yogaelever, kollegor, nära och kära, men också fina mejl från er som läser min blogg och vill uppmuntra mig. Heja på mig. Hjälpa mig med era finafina uppskattningar.
Bara det här är så fantastiskt att jag känner mig riktigt mallig. Tänk att min cancer kan vara startskottet till ett så fint initiativ som det här: Yogamarathon Här kan vi verkligen snacka om stöd, stöd till mig och till mina olyckssystrar och våra anhöriga. Kom hit, eller skänk en slant, ni ser postgironumret på hemsidan.

Igår på sjukhuset när jag tog mina cellgifter dök min barndomskamrat Åsa Lundegård upp. Jag har känt henne sedan jag var fyra år. Vi har inte kunnat ses på hela sommaren, men pratat i telefon, smsats och mejlat. När hon kom in genom dörren på sjukhuset forsade tårarna när vi sen kramades. Hon höll min hand och klappade på mig när hon såg att jag blev orolig eller ledsen. Den tjejen vet det mesta om mig. Och jag kan vara liten och stor med henne, sånt som är så viktigt i en värld där man måste vara så stark och duktig. Vi kan vara borta från varandra långa stunder, men hon är som min syster, så nära är hon.
Jag känner mig nästan bortskämd i vilka underbara vänner jag har.

Jag har tänkt mycket på det här med att jag inte har något hår. Det blev också så tydligt när Anneli fotograferade mig rätt mycket i helgen. Att inte ha hår, ger mig också en frihet. Jag är inte uppbunden i en frisyr. Håret kan också ställa till det för oss, min hårlöshet har gjort mig friare. Jag kan vara vad jag vill. Som här i Rays nyköpta solbrillor ser jag ut som en proggförfattare på 60-talet som skriver erotiska romaner med feministiska undertoner. Eller vad tycker ni?