lite moln på min himmel

Det är inte så enkelt det här med cellgifter. Jag har just nu en hel del moln på min himmel. Och de verkar ha svårt att skingra sig.

Fick ju taxotere i torsdags. Ny medicin, nytt cellgift. Hade läst på om biverkningarna, men var verkligen inte förberedd på den totala knocken. Man kan ju inte förbereda sig för en sån sak. Ja, jag blev knockad och är fortfarande ganska omruskad. Taxotere utvanns från början ur idegran, nu tar man fram det kemiskt.

Utanför vårt sovrumsfönster finns tre stora granar. Min syster Stina sa att de är idegranar. Jag har ingen aning, kan inget om trädgård. Men vore det inte lite märkligt om vårt hus vaktas av tre stora idegranar? Och jag just nu har fått min cellgiftsshot med just deras gift? Giftet som ska rädda mig. Jag både vaktas och dödas lite grann.

Det började på lördagen. Kände att det kändes i kroppen om man säger så. Hade lite småont, fick stanna till ibland. Benen liksom vek sig under mig. Så på natten mellan lördag och söndag blev det värre. Kunde inte sova. Låg och grät och skrek i sängen. Det gjorde så ont, och ont på ett så obehagligt sätt. Det är som om kroppen går sönder. Som om den urkalkas eller urholkas inifrån. Att den tappar sin styrka, förlorar sin energi och all sin kraft. Att jag förvandlas till en skröplig gumma. Så obehagligt. Och jag kan inte göra så mycket mer än att ta två alvedon och en ipren för det är tydligen det bästa mot sån smärta. Jag fick också ont i halsen. Jag dippar i vita blodkroppar OCH har mens. De här dagarna har jag på allvar tyckt väldigt synd om mig själv. Känt att livet är så jävla orättvist. Att jag längtar tillbaka till mitt liv när jag vaknade tidigt på morgonen, sträckte på mig lite och med lätta steg hoppade upp ur sängen med en kropp som inte gjorde ont. Med ett hår som behövde borstas. Med en känsla att jag var odödlig. Skulle vilja ha tillbaka den känslan, men det går inte. Den Karin kommer aldrig mer att finnas. Det kommer att vara en annan Karin. Hon behöver inte nödvändigtvis bli bättre, jo, för mig själv. Men kanske inte för någon annan.Men vad jag längtar efter att komma ur det här. Vara på andra sidan. Klar. Just nu är det mer, jag orkar inte mer. Vet inte var jag ska hämta kraften att pallra mig vidare. Stå ut. Orka några vändor till. Jag känner mig så sliten. Två cellgiftsbehandlingar kvar. Ska det vara så här varje gång, det gör mig rädd.
Sover hos mina föräldrar, vågar inte sova själv när jag känner mig dålig. Ray åkte in till stan igår och jag vill vara kvar här, känns som det är mindre infektioner, mindre risker att bli sjuk när jag är så känslig här ute på landet. I morse tog jag  mig ner till mina föräldrars brygga. Satt där en stund med Pino. Tänkte att jag skulle lägga in:
Dagens klädsel:
Toppluva från Bikbok
anorack från Bikbok
militärmönstrade tajts från Pretty Jo
min gamla inkaponcho som jag köpte som 20åring när jag bodde i Rom.
Haha, kände att just det här med dagens klädsel känns så härligt fel. Vem bryr sig hur en cancerpatient klär sig? Jo, jag. För jag behöver råd, tips. Jag nöjer mig inte med de tips jag får i olika foldrar på Radiumhemmet. Jag vill känna mig fin, faktiskt mycket mer nu än någonsin. Jag vill ha sköna kläder. Jag vill ha råd om hur man sminkar sig. Jag vill se behåar för bröstproteser av modeller utan hår, eller som i alla fall gått igenom det jag gjort. Mössor, sjaletter. Jag behöver förebilder. Jag behöver ideer. Imorse fick jag den här bilden av min yogafröken Charlotte skickad till mig. Hon hade tänkt på mig när hon var på NK.
Nu längtar jag in till stan. Jag vill ha en bullig mocka kepa. 

1
1