Just nu är jag i Viken. Jag har en vän i Viken hon heter Carin. Jag har känt henne i några år nu, hon är med i Knipboken, och också i ett par av dvderna i Yogaliv. Carin gick flera somrar hos mig i Båstad på Yogavita. Här i Viken har Carin byggt Sveriges finaste träningshus. Jag lovar er. det är så mysigt, så fint, så fräscht. Här finns gym, yogasal och pilates.
Och här i den här yogasalen har jag yoga i helgen. Så härligt!

Jag har inte hållit en yogalektion sedan i juni förra året och jag måste säga att jag var lite pirrig innan. Men det är så kul. Och alla som kom var och är ju så gulliga.
Vad jag älskar att lära ut yoga. Har en tre-dagars ashtangayogakurs och idag hade jag en knipworkshop på två timmar. Här har en deltagare skrivit om Knipworkshopen
Å, vad jag tycker det är kul, nästa helg har jag två knipworkshops i Stocksund, båda är fullbokade. Uppenbart finns det ett behov. Hör av er om ni vill att jag ska komma och lära ut lite knipknep, så kan ni sen ta över stafettpinnen och föra det vidare. Vad säger ni om det?

 Och vi lyckades få in en liten marknad också. I Viken finns bästa tomaterna, Vikentomaterna helt enkelt. Köpte med mig ett gäng. Men titta vad fina och framförallt det är så goda.

Bästa låten just nu den har gått på repeat. Synd att man inte har så mycket ork längre att man vill vara uppe hela natten. Men man kan ju alltid låtsas att man är på klubb.

Läkarna vet mycket, men tyvärr finns det alltför många som aningslöst eller är det medvetet, vad vet jag skriver ut mediciner lite för lättvindigt. Som ppiller. Jag åt ppiller nåt år när jag var runt 18 år. Det funkade inte på mig. Jag var ofta ledsen, fick enorma uppochnerkänslor. Försökte ta det med min gynekolog, men det var mer; ”Vänta ett tag, det blir bättre. De där svängarna kommer att gå över efter ett tag.” Efter ett års användande hade liksom de där besvären inte förändrats. Så jag slutade.
Jag har alltid varit rädd för hormoner. Därav också mitt beslut att inte ta antihormoner. Cellgifterna har ju försatt mig i klimakteriet. PÅ ett halvår har jag gått igenom vad kroppen borde gå igenom på tio år. Det är en jävla omställning om jag får använda det uttrycket. Det har känts. Jag har hormonvallningar, som tur är jag ganska van vid, tack vare yogan att få sånt där värmepåslag. Så det känns inte så himla farligt. Jag har sluppit de här svettningarna. Tack för det. Men jag har fått allt det där tråkiga med att snabbt bli en klimakteriekärring, man är ömsom glad och ledsen, värk i magen. Läs om klimakteriet i Vårdguiden

Jag skulle äta antihormoner i fem år för att få bort det lilla östrogen som jag har kvar i kroppen, eftersom tydligen kan östrogenet kicka igång cancer. Jag började och åt i kanske två månader, men har nu haft upehåll i två veckor. Men jag tänker att om jag äter som jag gör och om jag fortsätter med iscador som höjer mitt imunförsvar. Fortsätter med probiotikan som hjälper tarmen med de goda bakterierna, så kan jag kanske hålla mina hormoner i schack på naturlig väg och slippa de biverkningar som kommer med antihormonerna, som benskörhet, blodpropp, torra slemhinnor och ingen, läs absolut ingen sexlust.

Jag älskar yoga.
Jag verkligen älskar yoga.
De senaste dagarna har jag yogat i 2,5 timme typ. Känns som att jag behöver stärka kroppen, så jag gör större delen av första serien innan jag gör andra serien. Och faktum är att det funkar och känns bra.
Förutom idag, för idag var min fredag, det vill säga det blev bara första serien. I morgonbitti blir det ingen yoga eftersom jag åker tidigt till Skåne och workshopen där.
Känner mig en aning ringsrostig.
Har inte hållit i en klass på lite mindre än ett år. Juni förra året var sista gången jag höll i en klass.
Jag hoppas det sitter i ryggmärgen.
Att jag inte glömt bort.
Ska hålla en knipworkshop i Viken också.
Ni vet väl att ni kan boka mig?
Jag kommer gärna och har knipworkshops.
Det bli så kul att komma ner till Skåne. Hoppas våren kommit. Och så kul det ska bli att träffa några av mina skånska vänner.
Och väldigt kul att det skrevs om Yogabesök i Viken i Helsingborgs dagblad 😉

Vad ska du göra i höst?
Följ med mig till Montenegro i oktober. Här kan du läsa om resan Yoga och spa i Montenegro. Ska bli sååå härligt.
Jag har har aldrig varit i Montenegro. Alla säger att det är fantastiskt vackert där.

Och är du sugen på att yoga redan i sommar? Ja, då följer du med på ett Yogaretreat på BJörkö. Det blir också härligt.

Det är magiskt när det händer. När man hittar ut ur en svart tunnel och man är med hela vägen. Liksom ser själva skiftet.
Jag har haft en bild i huvudet, ja, egentligen i hela kroppen, i medvetandet och i det undermedvetna. Jag berättade om bilden på min terapi.
Ni vet jag går på bild och musikterapi. Det är bra för mig, eftersom jag är lite för bra på att prata om känslor och vad som kan hända då är att man distanserar sig. Men om man använder sig av bildterapi och musikterapi, kan man liksom inte prata sig bort och ur något. Distansera sig, för det blir så uppenbart och tydligt när man ser bilden man målat.
Jag berättade om min känsla.
 Om min dödsångest för min terapeut. Och så berättade jag om bilden.
Att jag känt mig som att jag hela tiden har ett svart moln ovanför mig. Det ligger där som ett lock. Och jag har varit så ledsen för att jag aldrig kommer att bli som förr.
Att jag alltid kommer att ha det där stråket av sorg och ledsenhet, som många får när de gått igenom en cancerbehandling eller ett trauma av något slag.
Så vi bestämde för att ”jobba” med den bilden.
Med musikens hjälp kommer det andra bilder i huvudet. Att molnet ovanför mig är rörligt, att det lägger sig som ett tunt lock över mig där jag ligger på soffan. Att molnet ändrar färg och får olika pulserande färger som en regnbåge. Hur plötsligt bilden av mig förändras, att min hals blir så lång. Så lång att mitt huvud når molnet. För att i nästa stund ändrar jag skepnad och får ett trollhuvud, utan hals men med ett långt knallrosa hår. Och plötsligt kommer färgerna från molnet in i kroppen, lika pulserande och skiftar färger. För att slutligen det svarta molnet spricker upp och blir en svart ring, som en cykelring, eller en sån där badring som man har på barn som vill flyta runt lite i vatten.
Där nånstans började jag skratta, samtidigt som jag skämdes. Jag hade ju beskrivit en frälsarkrans eller kanske en gloria. Men jag bestämde mig för att skippa jante och när jag gjorde det kom tårarna. För jag förstod att det där molnet, kommer alltid vara med mig. Det är min erfarenhet, men också mitt stöd. Jag gick från terapin med så lätta steg. Glad, så där ända in i det alla djupaste. Som att jag hittat rätt i mig själv.
Så nu ska jag berätta.
Jag tog ett beslut för några veckor sedan. Och jag har inte orkat berätta, eftersom det är ett kontroversiellt beslut och ajg inte riktigt orkade med att få tvivel från någon.
Men nu har jag tagit det med några jag litar på. Men framförallt jag måste våga lita på att jag gör rätt och köra på det.
Jag bestämde mig för att sluta ta antihormoner.
Jag har tagit det med min onkolog.
Och det här var svaret.

Jag var på landet i helgen. Fick känna på solen. Satt med t-shirt på långbänken och solade mig mot husväggen. Till och med Pino njöt av solens strålar.

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som ”tog över” byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.

Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga. 

Idag var det helt underbart att yoga. Nästan 2,5 timme höll jag på. Känner mig härligt genomyogad. Jag älskar yoga om nu någon undrade?!

Jag får många frågor nu om vattnet. Jag är ingen expert, men jag har ”känt” länge att jag oroar mig för vattnet. Så jag skaffade en vattenrenare, här kan du läsa om det.
Nu ska jag skaffa en till Mira och till landet. Jag borde bli återförsäljare, helt klart.
Min snart 80 åriga mamma som är kemist har också börjat oroa sig för vattnet och alla läkemedel som vi får i oss. Det är synd att de inte beskriver vilka tre läkemedel man hittat i dricksvattnet i Stockholm. Om jag får gissa, så tror jag dels att det är antidepressiva medel, men också hormoner av något slag. Förmodligen östrogen.
Någon som vet något?
Min mamma förslog att alla hyresvärdar borde installera extra vattenrenare på alla hus. Kanske skulle vara en bra ide. Man borde kanske höra av sig till sin värd, eller prata med sin bostadsrättsförening. Då kanske man kan skaffa en starkare vattenrenare så att det renar också badrumsvattnet.

Idag bokade jag in Sannas föreläsning, det ska bli spännande. För hundra år sedan intervjuade jag henne. Det var när jag jobbade på ett tv-program som hette HälsaNu. Det var ett skoj program, jag åkte runt och pratade med alla möjliga hälsogurus. Sanna var en av dem. Nu ska jag få lyssna på henne.