inte en till förlorad sommar

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som ”tog över” byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.

Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.

Och jag frågade bonden om det var okej att vi badade på hans ägor. Och han sa att det var okej, bara vi städar efter oss.
Nu längtar jag efter sommaren. Gud vad jag ska ta igen den sommar jag förlorade förra året. Den här sommaren får inte gå mig förlorad.

1
1