Det är magiskt när det händer. När man hittar ut ur en svart tunnel och man är med hela vägen. Liksom ser själva skiftet.
Jag har haft en bild i huvudet, ja, egentligen i hela kroppen, i medvetandet och i det undermedvetna. Jag berättade om bilden på min terapi.
Ni vet jag går på bild och musikterapi. Det är bra för mig, eftersom jag är lite för bra på att prata om känslor och vad som kan hända då är att man distanserar sig. Men om man använder sig av bildterapi och musikterapi, kan man liksom inte prata sig bort och ur något. Distansera sig, för det blir så uppenbart och tydligt när man ser bilden man målat.
Jag berättade om min känsla.
Om min dödsångest för min terapeut. Och så berättade jag om bilden.
Att jag känt mig som att jag hela tiden har ett svart moln ovanför mig. Det ligger där som ett lock. Och jag har varit så ledsen för att jag aldrig kommer att bli som förr.
Att jag alltid kommer att ha det där stråket av sorg och ledsenhet, som många får när de gått igenom en cancerbehandling eller ett trauma av något slag.
Så vi bestämde för att ”jobba” med den bilden.
Med musikens hjälp kommer det andra bilder i huvudet. Att molnet ovanför mig är rörligt, att det lägger sig som ett tunt lock över mig där jag ligger på soffan. Att molnet ändrar färg och får olika pulserande färger som en regnbåge. Hur plötsligt bilden av mig förändras, att min hals blir så lång. Så lång att mitt huvud når molnet. För att i nästa stund ändrar jag skepnad och får ett trollhuvud, utan hals men med ett långt knallrosa hår. Och plötsligt kommer färgerna från molnet in i kroppen, lika pulserande och skiftar färger. För att slutligen det svarta molnet spricker upp och blir en svart ring, som en cykelring, eller en sån där badring som man har på barn som vill flyta runt lite i vatten.
Där nånstans började jag skratta, samtidigt som jag skämdes. Jag hade ju beskrivit en frälsarkrans eller kanske en gloria. Men jag bestämde mig för att skippa jante och när jag gjorde det kom tårarna. För jag förstod att det där molnet, kommer alltid vara med mig. Det är min erfarenhet, men också mitt stöd. Jag gick från terapin med så lätta steg. Glad, så där ända in i det alla djupaste. Som att jag hittat rätt i mig själv.
Så nu ska jag berätta.
Jag tog ett beslut för några veckor sedan. Och jag har inte orkat berätta, eftersom det är ett kontroversiellt beslut och ajg inte riktigt orkade med att få tvivel från någon.
Men nu har jag tagit det med några jag litar på. Men framförallt jag måste våga lita på att jag gör rätt och köra på det.
Jag bestämde mig för att sluta ta antihormoner.
Jag har tagit det med min onkolog.
Och det här var svaret.
”Hej Karin
Självklart är det du som själv fattar beslut om din behandling. Ingen i hela världen kan säga om just du har nytta av hormonbehandlingen. Vår rekommendation bygger på statistik, stora grupper av kvinnor som fått hormonbehandling har jämförts med de som ej fått. I alla studier ser man att det gått bättre för gruppen som fått hormoner. Givetvis är det så att för många av dessa kvinnor att de skulle klarat sig lika bra utan behandling. Problemet för oss är att vi inte kan sortera ut de kvinnor som har den sanna nyttan av medicinen. Den viktigaste behandlingen för dig är dock utan tvekan kemoterapin i kombination med Herceptin. Angående hormonbehandling så är det en hel del kvinnor som slutar ta sin medicin tidigare än fem år- det beror ju på hur mycket biverkningar de har. För en del blir livskvaliten så dålig att de väljer att sluta och en del har inga biverkningar och vill helst fortsätta i evighet. Vi läkare kan bara ge våra rekommendationer till sist är det självklart patienten som får bestämma.
Skönt att höra att du mår bra, jag skall se om det går att göra något med tandläkarremissen. Du kan oxå söka pengar från fonder, kuatorerna vet mycket om detta
MVH Elisabet”
Så är det, ingen kan råda. Jag har pratat med Vidarkliniken. De kan inte heller råda. Men jag fortsätter ju med Iscadorsprutorna och hoppas ju på att de också ska hjälpa till att hålla hormonbalansen i kroppen. Och i början på maj, ska jag ha ett telefonmöte med Mia Lundin som skrivit boken Kaos i kvinnohjärnan. Hon är någon sorts expert på hormoner, men tyvärr bor hon i Usa.
Jag har svårt för att man mixtrar och trixar med hormoner.
De antihormoner jag började äta tog bort sexlusten helt hos mig. Försatte mig ännu snabbare i klimakteriet med torra slemhinnor och vävnader. Och det gjorde ont i alla leder och skelettet. Osteporos är en biverkning, det vill säga benskörhet. Jag kände att jag kan inte leva i fem år med det här. Nu tar jag det här beslutet. Och det är inte enkelt.
Och jag ber till Gud att jag gör rätt.
