Den här bloggen som jag följer är så intressant och tar upp spännande ämnen. Farliga ämnen liksom. Läs det här:
manipulation
Oj, vad många gånger jag gått på det här. Tidigare har jag inte riktigt förstått det, för min första reaktion har alltid varit att först tro att allt är mitt fel. Att jag gjort något dumt och det är liksom den som manipulerars möjlighet att liksom komma in lite längre.
Tänk att det finns människor som vill sätta sig på andra, trycka till göra illa. Jag skrev ju ett blogginlägg om avundsjuka. Tidningen Måbra hörde av sig och ville att jag skulle skriva en krönika om just det. Vilket jag gjorde, jag tror det är i det nummer som är ute nu, eller så var det förra numret. Uppenbart är det svårt med relationer, men kanske just för att vi ska kunna måbra, måste man titta på såna här saker som är lite mer svåra att prata om. Eller vad tycker ni?
Idag är jag så lyckligt lottad, jag är gift med en man som jag kan prata med såna här grejer om. Han ser det så tydligt. Han kan säga att den här personen är inte bra för dig. Han ser långt innan jag ser. Han kan säga till mig, var försiktig Karin. Han har haft rätt varje gång.
Jag kan se det med hans relationer också, för det är kanske lättare att stå utanför och titta, och svårare att vara mitt i.
Min man har varit med om så mycket i sitt liv och ändå har han alltid behållit sitt hjärta intakt. Liksom varmt, snällt och öppet. Och han är stark mentalt, herregud jag har aldrig träffat en så stark människa. Min man är en krigare, en kärleksfull krigare. Min man är en bra människa. Han är rakt igenom schysst. Han möter ALLA med respekt och jag vet att han vill ingen illa. Å, vad jag är stolt över honom.
Jag har aldrig träffat en så bra människa i mitt liv och han har hjälpt så många vilsna ledsna små själar, fått dem att gilla sig själva. Våga göra grejer de aldrig kanske hade vågat utan hans uppmuntran. Att få leva med en sån man, har stärkt mig så oerhört mycket.
Jag har så lätt att ta in människor i mitt liv. Bjuder in dem med hull och hår. Det är så lätt att hamna i det, om man har en uppväxt av medberoende. Man vill inget hellre än att alla ska vara snälla, schyssta, vilja en väl och framför allt man vill inte tro att någon kan spela spel med en. Vara med en för att få ut något av en, utnyttja en. Men nu har jag gått på de här smällarna alltför många gånger, så jag har lärt mig en viktig sak.
Att vara rädd om mig, och att min riktiga vänner, de är några få, men de är där i ur och skur. Och jag finns där, om de behöver mig – och jag vet att det vet det. Och det gör att ingen kan komma åt mig på riktigt.
Folk kan göra mig ledsen. De kan såra. Men min innersta kärna kan ingen nå.
Och när jag kom på det, så kändes det så lätt.
Jag älskar att träffa människor. Jag älskar att bonda med människor. Jag älskar möten. Tycker det är kul att få människor att gilla varandra. Man kan faktiskt vara personlig, men jag vet var min privata gräns går och DET är jätteviktigt.
Förstår ni vad jag menar?
