Okategoriserade

…och när vi inte rider kopplar vi av med Karin Björkegrens ”40+ yoga”.

Den här bilden och den här texten fick jag skickat till mig på facebook igår från Camilla. Hon och en massa tjejer har varit på ridläger på Mallorca. Jag blev så glad, det är en så fruktansvärt gullig bild tycker jag. Gjorde min dag. Tack!

Idag fick jag reda på att fotografen Walter Hirsch dog igår.
Och jag känner mig ledsen att jag inte hann träffa honom. Att jag lät det gå så många år sedan jag träffade honom. Men i slutet av februari tänkte jag så mycket på honom, ni vet när man känner att det är nåt särskilt och jag hörde av mig till honom på facebook.
Idag förstår jag att han varit sjuk en längre stund, så han kanske inte ens läst min hälsning.

the-mistaken-expectation-of-joy-in-yoga–tim-feldmann

Intressant artikel, och viktig på något sätt. Man blir inte en bättre människa av yoga, man kanske öppnar upp en dörr till ett inre rum, eller de inre rummen, men det räcker inte med att ställa sig på sin matta och göra lite rörelser.

 Och vad är en bra människa?

För mig är det att ta hand om sig själv, att veta sina begränsningar, att inte lägga över sitt kladd på andra. Att inte prata illa om människor, bakom ryggen, baktala alltså. Att i den mån det går vara så ofärgad du kan i dina möten med människor tills de bevisar motsatsen. Att inte ha en massa förväntningar på andra människor, att vara rädd om mig själv och att jag själv har rätten att bjuda in människor i mitt liv. Att jag inte har ansvar för någon annan, förutom min familj och av kärlek till mina vänner. Att ingen ansvarar för mig, att om jag är osams med en annan människa, inte har behov av att få med en hel armada som ska välja sida eller vara emot den jag kanske inte går bra ihop med.
Att våga välja bort personer i mitt liv som jag känner inte vill mig väl. och inte bli bestört och alldeles ledsen om någon gör det mot mig.
Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, att bli glad för andras framgång, att inte vara missunsam.
Att vara schysst mot de snälla, och vara stark nog att våga gå min egen väg, fast det kanske retar andra. Att följa mitt hjärta, och att försöka hålla hjärtat varmt och mjukt.
Jag vet inte, jag är så där härligt glad i hjärtat efter att ha ägnat en hel kväll med en av mina bästa vänner Cissi. Vi pratade och pratade och skrattade massor. och ibland tänker jag att humor är världens bästa vapen, att kunna skratta åt sorgligheter och ledsamheter. Det är så befriande. Och vi pratade minnen.
Vi har känt varandra sedan jag var 23 och hon 22 år och jag kom in på Bullenredaktionen på SVt och vi skulle jobba ihop. Det gjorde vi i fem år och under den tiden utvecklades en så fin och bra vänskap. Få människor känner mig så bra, utan och innan som Cissi och vi brukar skoja om att jag vet det mesta om henne, och igår hotade jag på skoj att jag skulle skriva hennes memoarer 😉

Men tillbaka till Tims artikel. Och märker man att det kommer upp de här känslorna som Tim pratar om, så kan det vara bra att gå djupare. För att inte lägga över sin frustration, förväntningar på andra, och framför allt att prata illa om andra.

Terapi, terapi, terapi..
Terapi i kombination med yoga är fantastiskt.
Så bra.

Det bästa råd jag fått, var från min egen syster, som jag allt för ofta i min ungdom använde som käpp. Jag åkte hem till henne när jag mådde dåligt, och jag var fullständigt ego i min egen sorg, mina egna ledsenheter och depressioner och ångestar, som en stor del av mina år till jag blev mamma typ, innehöll. Efter typ femtielfte gången sa hon och inte med någon skuld, men med en så stor portion sanning att det gick rätt in. Hon sa; Karin jag kan inte hjälpa dig mer, du behöver ta hjälp professionellt. Och det är viktigt och det var fullständigt nödvändigt.
För till syvende och sist, ens vänner är inte ens terapeut. I en vänskap måste det finnas ett rättvist givande och tagande. Visst ska man kunna prata problem med sina vänner, visst ska man kunna hjälpa och stötta sina närmsta vänner och kanske känna att man också får utrymme till det hos sina närmsta vänner. Men märker man att det går loopar i deras eller i sitt eget dåligmående. Att det liksom går runt runt och hela tiden kommer tillbaka, måste man lotsa vidare, så att de får hjälp professionellt. Och om amn märker att man mår så dåligt, måste man ta hjälp och inte använda sina vänner som käppar.
Det är vänskap för mig.

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där hela dagen. Sedan jag kom hem från Goa, har det varit fullrulle och släcka bränder. Det var min första semester på två år, och när jag kom hem hopade sig möten, jobb i stora klasar och att-göra-listan var jättelång. Då blev jag sjuk, och det visade sig att jag hade fått såna där campobylacker, eller vad de nu heter = dåligt tillredd kyckling, fast jag inte ätit kött. Inte så kul och jag hade framför allt så ont i magen och i solar plexus.
Och när man har ont, ja då går allt som i snigelfart. Och jobben och alltdetdär jag borde göra/gjort hopade sig… igen. Så blev Pino sjuk, och han är på bättringsväg, för de som undrat. Men nu oroar jag mig för ultraljudet som ska visa om han har blåsljud på sitt lilla pudelhjärta. Så jag är inte på topp, och hade jag haft svans, hade det nog varit en ledsensvans. Eller orosvansen.
Och ibland undrar jag om det inte är så att oro föder oro. Ungefär som att gäspningar smittar.

Och så blev känslan, en olycka kommer sällan ensam.
Varför är det så?
Just nu är det motigt.
Och jag vill lusläsa Nisse Simonsons gladböcker om att man kan välja att vara positiv.
Det känns liksom som om jag försöker mig på komigennuråsteg, lite så där överdrivet hoppsahoppsasteg, för att göra det lite roligare. Men ett steg fram, känns som det automatiskt blir två tillbaks.
Nej, för böveln Karin ryck upp dig, skärp dig.
Ikväll ska jag dressa upp mig, sminka mig och träffa en av mina bästa kompisar, Cissi, på teatergrillen, och oj, vad vi ska babbla.
Jag ser framför mig hur jag ska skratta och kanske gråta lite. Vi brukar göra det när vi pratar om känsliga grejer. Ja, när vi pratar om livet och uppdaterar varandra om vad som hänt.
Det är väl den där gruppterapin vi gick på en gång i tiden.
RC, omvärderande parsamtal.
Världens bästa teknik, där man ger varandra tid att ta upp saker, och så får man lika mycket tid att själv ta upp saker. Låter kanske flummigt. Men, faktiskt en av mina bästa terapiformer jag gått.

Jag är litegrann i chock. Min lilla hund, min lille prins, min följeslagare i vått och torrt mår inte bra. Jag har känt att det inte är på topp hans humör. Känt att han kanske har ont, känt att han känns kinkig och inte alls som den där glada, med svansen-i-topp-Pino riktigt är där.
Så jag kände, näe jag går till djurakuten. Den ligger ju precis där vi bor.
Och jag fick en akuttid. Och när jag satt där så sprack en sån där jätteuppsvälld analsäck, eller vad det kallas i famnen på mig. Blod och vätska. Men hundar har två analsäckar. Så de ville så klart tömma båda, och spruta i stjärten på honom och sen ge antibiotika. Men innan så ville veterinären lyssna lite på Pinos hjärta. och då hör hon blåsljud på hjärtat.
Läs det igen, blåsljud på hjärtat.
Jag tror hon såg på mig att jag blev orolig. Så hon var ju väldigt snäll och liksom höll i mig lite.
Så nu ska de söva Pino för att tömma hans analsäckar, men tydligen finns det en risk med att göra det, eftersom de hörde de här blåsljuden.
Så nu ska vi på efterkoll  för dem.
Men Pino är kvar och om en stund tar de nog tag i hans problem.
Men tänk om det är fara med hans hjärta.
Jag orkar, orkar inte. Det har varit lite för mycket sjukdom och sjukhus.
Halv ses, sex ska jag hämta pojken, snälla håll alla tummar och tår för att allt blir bra.

idag, snälla. Och jag ska berätta efter mina möten om hur det gått.
Idag ska jag ha möten som är viktiga rent personligen och också arbetsmässigt. Så hålla alla tummar och tår.

Jag la upp en länk på min facebooksida, den här: Helt sjuk vad liten du är
Och oj, oj vad det rasslade till bland kommentarerna. Några tyckte att om man låter sig bli fotograferad och också publicerad i form av snygga bilder i media, så måste man räkna med att man inte kan bli tagen på allvar. Och så några som tyckte att typ Alexandra koketterade i sin krönika, eftersom hon inte vet hur det känns att känna sig ful, och inte bli bra på bild. Jag hårddrar allt, och alla har rätt till sin upplevelse. Inget rätt, inget fel.
Jag har haft svårt att svara på alla kommentarer och tänkte att jag skulle skriva något här. Och jag är tvungen att låta det bli personligt.
Och jag tar en risk, eftersom att prata om sitt utseende och sina tankar om det kan vara oerhört provocerande. Och då alldeles särskilt när man som jag låtit sig bli fotograferad ganska mycket.
Ungefär som att man tycker att man är snygg… och det är typ det värsta man kan få tycka i Sverige. Man ska säga tack snälla, tycker du det?
Kan vi inte bara lägga utseende åt sidan och koncentrera oss på det som strålar därinne i alla. Och JA, jag är högst medveten om att söthet, snygghet har en fördel.  Men det kan också bli ett ok, som främjar till dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Och om det tänkte jag det här inlägget skulle handla.
Och vill vi inte att kvinnor i all sin prakt ska ta för sig av tillvaron, livet. Inte be om ursäkt för något, vare sig övervikt, undervikt, söthet, mindre söthet eller vad sjuttsingen det än skulle kunna vara.

Jag var ett mycket sött barn som liten. Min mamma och pappa lät personer som just tyckte jag var söt få ta hand om mig. Personer som tyckte det var kul att ta en gullig unge på cirkus, gå på restaurang. Ibland bodde jag hos de här personerna. Min mamma har sagt att jag kunde bo hos några en vecka, kanske två och då pratar vi att jag är under fyra år. Jag hade lätt för att bli omtyckt, men det skapade också en sorts avsky i mig, att inte bli sedd för den jag var utan tidigt för hur jag såg ut. Att vara till lags, vara formbar och just söt. Till saken hör också att min mamma aldrig under hela min uppväxt sagt att hon tycker jag är söt. Så det var så dubbelt. Från alla andra fick jag höra hur söt jag var, men aldrig från den jag kanske behövt höra det allra mest.
Vi har pratat om det jag och mamma, och jag har försökt förstå hennes anledning, som var att hon ville att jag skulle utveckla något annat. Hon var rädd att jag skulle leva enbart för det, hon ville att jag skulle studera, bli något. Hon hade själv på nära håll sett, hur det kan gå när man lever på sitt utseende och inte utbildar sig. Min mamma försökte skydda mig, kan jag idag förstå, men oj, vad fel det blev.

Jag har minnen av att jag som åtta-nioåring känner mig nervös eftersom jag ska läsa nåt inför klassen och vikarien, den manliga som vi har den dagen rusar fram och kramar mig inför hela klassen och säger nåt i stilen; Å, du är så söt.
Det skapade en sån jäkla jobbig känsla i mig. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att stå inför en grupp människor, eftersom jag tänker att de värderar och tänker på mitt utseende mer än de lyssnar på mig. Och jag skulle aldrig ställa mig på en scen för att hålla föredrag i höga klackar, kjol, urringat och tillfixad, som många andra gör. För att man vill känna sig fin, kanske vacker eller läcker. Nej, jag klär hellre ner mig, för att jag tycker det är skitjobbigt om någon tycker något om mitt utseende.
Jag började också tvivla på att jag har nåt att säga, om mina ord var värda något.

Till saken hör också att jag fick bröst tidigt i livet, och inga små bröst, utan ganska stora. Jag dolde min kropp under bylsiga tröjor och mådde dåligt för den uppmärksamhet som jag fick.
När jag var på badstranden som tonårsflicka med min kompisar kom gubbar, killar och män fram. De var fotografer som ville plåta mig för FibAktuellt och alla möjliga tidningar.
Jag fick fan inte vara i fred.
Jag har också blivit påhoppad av äckliga killar på stan, som tagit sig rätten att ta på mina bröst. Och det när jag var en tonårsflicka och inte ens varit tillsammans med en kille.

Jag bad aldrig om den uppmärksamheten. Jag lät mig inte fotograferas, men jag blev ändå inte tagen på allvar. Jag hatade, hatade hela min gymnasietid. jag hade kvinnliga lärare som ansåg mig korkad för att jag var blond, söt och storbystad. Jag fick lägre betyg, fast jag skrev femma på nationalproven.

och kommer ni ihåg, det jag skrev om när jag kom till universitetet och min lärare tyckte att jag skrev så bra, och tjejerna i min grupp sa att han tyckte det, för att han var kär i mig. Det var också innan jag började låta mig bli fotograferad.

Jag skulle kunna radda upp så många knäppa kommentarer jag fått på grund av mitt utseende. och nej, jag tycker inte själv att jag är så snygg. Jag kan tycka, känna att jag ser bra ut vissa dagar, men mestadels skiter jag i det. Det är mer en känsla och känslan jag vill ha i mig själv, som egentligen inte handlar så mycket om mitt utseende, det är att jag är ganska härlig.Och det innefattar på något sätt att inte ha ont nånstans, att känna att jag har en stark kropp, att jag mår bra i mitt huvud. Att jag kan tycka att jag är lite kul, att jag trivs i tillvaron och känner mig älskad av min man och omtyckt som mamma, bonusmamma och vän och dotter. När allt det där är i harmoni känner jag mig snygg. SEn vet jag att jag blir bra på bild, men jag kan också bli fruktansvärt ful på bild. Men vad gör det?

Och jag älskar att åldras, just för att det här med utseende blir mycket mer sekundärt för en kvinna, så nej, du som skrev de kommentaren. Jag välkomnar det!

Det har tagit många år av terapi, kanske inte enbart för det här med utseende. Men att skapa en självkänsla som är stark och trygg. Idag använder jag gladeligen mitt utseende, och låter mig fotograferas hejvilt och jag förväntar mig att bli tagen på allvar – ändå.

Jag raddar upp några exempel, vad tycker ni har inte de rätt att bli tagna på allvar, bli lyssnade på:
Fotomodeller
Porrmodeller
skådespelare
programledare
bloggare
sångerskor
Fyll gärna på listan, men alla de här yrkena blir ofta porträtterade i media på ett eller annat sätt. Har ni svårt att ta deras tankar på allvar?
Varför har ni det i så fall?
Hur ska man vara för att bli tagen på allvar som kvinna?
Jag tycker det är en intressant diskussion.

Ålder: 39 (fyller 40 den 28 juli i år)

Kära yogi och yogini,

Kom och yoga på Yogavita i Båstad i påsk. Och njut av att våren faktiskt alltid kommer tidigare till de södra delarna av Sverige…

Båstad: 5-9/4 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

Ashtangayoga Förberedande för Mysore & Mysore
Torsdag 5/4 kl 18.00-20.00 Ledd klass/förberedande
Fredag 6/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Lördag 7/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Söndag 8/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Måndag 9/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 950 kr/för alla dagar. Drop in 225 kr betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs.

Hathayoga & Yinyoga (Kombineras)
Fredag 6/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och yinyoga
Söndag 8/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och Yinyoga
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 450 kr för alla klasserna. Annars 250 kr per klass. Betalas in på bg
5459-1201
Föranmälan krävs

Måndag 9/4 kl 14-16 Workshop på Sans och balans i Viken.Höftöppnande och bandhas. Vi går igenom ett höftöppnande program, tittar på
hur man med hjälp av yogan kan öppna upp i höfterna och få mer
blodgenomströmning i bäckenbotten Vi går igenom bandhas, dvs kroppslåsen,
det lilla lyftet som man aktivt använder i sin yogaträning och som vi i väst
kallar för knipövningar.
Anmälan: www.sansochbalans.se