Okategoriserade

Var det så HAN tänkte när han delade ut sjudomar i somras? Ja ni vet, HAN där uppe. Han vi tillber när livet är för hemskt och som vi ifrågasätter i samma stund. Jag vet inte hur inspirerande min sjukdom varit för er läsare. Men en sak som jag kan säga, det är att jag fått hybris. Överlevnadshybris.
Jag känner mig nästintill odödlig.
Stark.
Som om jag gått igenom en skärseld. Jag är ingalunda klar. Det måste jag ju påpeka, men det känns så härligt. Och jag har sån lust att ta ut glädjen i förskott. Lite tomteblossvarning på mig kanske. Men jag vill njuta av att jag mår så här bra.
Jag har avslutat en veckas strålning. Nu väntar middag med Mira och hennes pojkvän och sedan landet i flera dagar.
Så jag tror jag fortsätter att vara lite mitt i hybrisen. Låter som en blomma.
”Jag tar ett fång hybrisar också. Ska jag ha kallt eller varmt vatten i vasen?”
Jag tror att den där hybrisen på nåt sätt också lurar till sig komplimanger. För idag har jag fått en massa komplimanger.
Först på strålningen. Då frågade en av sköterskorna om jag hade barn.
Jag: Min dotter är snart 21 år.
Sköterskan: Va, har du ett så stort barn
Jag: Ja, jag är nästan femtio.
Sköterskan: Va, du ser mycket yngre ut.
Jag tackade så mycket, för hon får ju se mig i mitt vildabebinhår och utan bröst. Då när man känner sig ful och gammal och trist. Man är väldigt utsatt där man ligger naken på britsen, så det kändes som värstabästa komplimangen.
Men det var inte slut där.
För senare på sjukgymnastiken var det en tjej som tyckte jag var så vältränad.
Tack och hej, säger jag. Jag har fått mina julklappar i år. Bästabästa.
Nu kan jorden gå under.
Idag är det exakt ett halv år sedan jag fick mitt cancerbesked 21/6. På årets längsta dag. Idag är det väl årets mörkaste dag, imorgon är det genast bättre. För inte går väl jorden under idag.

Jag är ett unikum. Helt enkelt FA,FA,fantastisk. Jag ska snart berätta varför.
Den här veckan har varit sjukt intensiv. Min cancerrehabilitering är ett jobb, helt klart är det så. Jag springer på KS varenda dag, strålning på morgonen, blodprov, läkarbesök och sjukgymastik.

Min Vecka:

Måndag:
9-10 Strålning
11 Kurator
13-14 InfoMöte med Sjukgymast/lymfexpert
14 InfoMöte med Amazona (bröstcancerförening)
15-16 Sjukgymastik

Tisdag
9-10 Strålning

Onsdag
7.30-8.30 Strålning
8.30 Blodprovstagning
9-10 Sjukgympa
10.30 Onkologen
11 Blodprovstagning

Torsdag
7.30-8.30 Strålning
14-14.30 STrålning
15 Herceptin

Fredag
8-9 Strålning
10-11 Sjukgympa

Ni ser fullt schema. Men jag är så inihelskotta glad. Svävar på moln. Min onkolog var också så glad när vi träffades igår. Trots mitt ursprungsläge. Jag hade en aggressiv cancerform. Om man googlar på inflammatorisk bröstcancer är det inte någon rolig läsning. Men testerna de tog i det bortopererade bröstet och som de haft konferans om, visade inga spår av cancer. Därav min rubrik. Det var bara bindväv i det som togs bort. Förstår ni vad underbart?!

Så egentligen kan jag slå mig för bröstet redan nu. Allt jag gör nu är i förebyggande syfte. Att cancern inte ska komma tillbaka. Det är helt fantastiskt. Cellgifterna och herceptinet har hjälpt till att få bort cancern. Men jag är också helt säker på att mitt sätt att leva. Hur jag la om min kost, alla tillägg jag gjort. Att jag yogat, tränat, andats ordentligt. Sovit, valt bort sånt som jag inte behöver i  mitt liv. Sett om mitt hus. Allt det. Summasumarum, har gjort mig frisk. Är inte det helt ”fucking fantastic”.

På riktigt kan jag säga: Det blir en strålande jul. Cancerhumor.

Så var det igång.
Strålningen. Varje dag i fem veckor med uppehåll på helgen. Men eftersom det är jul och nyår snart, så blir det lite konstigt. På torsdag till exempel ska jag strålas två gånger. En gång på morgonen och en på eftermiddagen. Och så har de klämt in en lördag också.

Det är märkligt. Har nu fått min första strålning. Vet inte riktigt vad jag känner. Vad känner jag?Vet inte. Men jag kan tänka mig att det är jobbigt att man måste ta sig hit. Varje dag, fram och tillbaka. I det här snöiga slafsvädret. Men ändå en ganska bra tid för strålning.
Men det är jobbigt att det är dropintid, så man kan inte vara säker på att det går fort, för vips är det plötsligt en lång kö. Sånt är ju jobbigt, men nu ska jag bara förlita mig på att allt blir bra. Det svider redan lite i huden. Har smörjt in med Calendulasalva från Weleda. Hemma väntar sheasmör och jag tänkte att aloeveragel säkert är toppen.

Strålningen går fort. Man ligger helt stilla och tittar upp i taket. Där har de gjort som en stjänvägg eller ett stjärntak kanske man ska skriva. Nu förstod jag titeln på boken(som också blev en film), som jag förövrigt känner att jag måste läsa; I taket lyser stjärnorna.

Jag har inte skrivit på några dagar.
Det finns ett par anledningar, en bra och en dålig. Som tur är blev den dåliga anledningen bra till slut. Men det har varit lite ner som en pannkaka och upp som en sol de senaste dagarna. Skönt att det inte var tvärtom…

I onsdags när jag som vanligt oljade in mig innan duschen så fick jag en chock. I mitt friska bröst upptäckte jag en stor, JÄTTESTOR hård knöl. Jag skrek rakt ut. Jag blev så rädd. Både Ray och jag förflyttades till i somras och dagen innan  midsommar när vi fick cancerbeskedet.
På torsdagmorgonen ringde jag till Bröstcentrum och fick en tid på fredagen för undersökning. I två dagar gick jag med en en oro som jag inte orkade dela med någon.

”Fanihelvete, hur kan jag ha fått en stor knöl. Fyra veckor efter operation. De sa ju att jag svarat så bra på alla prover”

I mitt huvud snurrade tankarna som en hackig centrifug. Värsta dödsångesten. Jag vet ju att när och om cancern kommer tillbaka, så verkar den komma tillbaka så hårt och med sådan kraft att man slås ut. Knockas totalt.

Jag märkte att jag på de där två dagarna började vänja mig vid det. Alltså tanken att jag kanske skulle räknas ut. Som om jag förberedde mig, så himla obehagligt.
Tänkte på var min begravning skulle vara, att det blir nog Kungsholms kyrka, för det är den kyrka jag av någon anledning känner mig närmast. Kanske är det för att mina föräldrar bor där och att jag bodde där från jag var tolv år och till jag flyttade hemifrån. Jag vet inte. Men så gick tankarna.

Nu när jag läser vad jag skrivit, låter det så larvigt. Men det är sant jag blev så rädd. Jag tror också att om man en gång fått ett cancerbesked och gått igenom den här urjävliga resan så ligger den här dödsångesten så nära. Som om den lurar bakom nästa tanke, bakom varje känsla. Svårt att förklara. Men den klampar alldeles för lätt in i mitt liv. Skiljelinjen mellan glädje och sorg har tänjts ut, som om jag så snabbt är redo för sorgen som tar över.
Vad jag längtar tillbaka till tiden när det inte var så.

Jag har nog aldrig varit rädd för sorg och vemod och sorgligheter. Det är verkligen inte det.
Det här är nåt annat. Det här är ren och skär dödsångest.
Det är som om min kropp och hela mitt inre gör sig redo för det värsta, för att jag en gång smakat på det där värsta. Att få ett cancerbesked, det är som om döden knackar på dörren. Första gången blev jag överaskad. Jag ska inte säga att jag nu den andra gången var redo, men kanske lite mer beredd. Inte lika överumplad, men ändå samma känsla.

Jag orkade inte berätta för någon, ungefär som att jag gjort så många så rädda med mitt första besked. Orkade inte komma med ännu en oro. Men det var också obehagligt, för sån oro är så tung att bära. Så tung.

Men jag kunde berätta för Ray och för N som jag åkte till Vidarkliniken med på torsdagen. Det besöket hade varit bestämt ett par veckor och jag ville inte ställa in det. För några timmar kunde jag släppa rädslan, vilket var otroligt skönt. Jag följde med min kompis N till Vidarkliniken ute i Järna där hennes mamma vilar upp sig också från cancer. Det var så fint att träffa U. Vi åt lunch därute och det är så rogivande. Och jag ser så fram emot mina veckor i februari. Vidarkliniken känns som bomull för en sjuk en. Tänk att de kommer och stoppar om en om natten efter att de masserat ens fötter. Efter lunch får man ligga en timme med värmeomslag på mjälten och vila. Jag kommer att bli antroposof efter de veckorna. Å, vad jag vill leva varmt, snällt och ulligt. Jag vill ha mjuka fina kläder i finaste ullblandat silke. Varma tofflor på fötterna och dricka örte och dansa mitt namn som man gör i eurytmin.

Så kom fredag morgon. De är så gulliga däruppe på Bröstcentrum. Sköterskan undersökte och tyckte också att knölen var oroväckande, så hon kallade in en kirurg som kände till mitt fall och också hon tyckte det var något som behövde kollas. De var så snälla. Jag var så förtvivlad och när jag blir riktigt orolig blir jag som ett barn. Gråter som ett barn, såna där stora tårar.
Jag var så rädd.
Jag skickade vidare och fick göra mammografi och ultraljud. Och det visade sig att jag hade en cysta i bröstet, en stor godartad cysta. Jag blev så lättad, som om jag fick livet tillbaka. Jag hade en cysta som var 1,8 cm X 3, som de tömde på blodvätska. På väg hem från sjukhuset ringde sköterskan från Bröstcentrum som hört den glada nyheten. De hade också blivit så glada. Tänk vad fint att de hör av sig. Jag känner mig så omhändertagen och att de lyssnar på min oro. Alla är så snälla mot mig, så snälla. Jag är så tacksam.

Just nu känner jag mig nästan euforiskt lycklig. Vi är på landet. Det är tända ljus överallt. Vi ska vara här hela helgen. Jag är sååå lycklig. Igår trodde jag att jag skulle dö, idag fick jag veta att det inte var någon fara. Jag är högst levande, som att jag fått en andra chans.

Den är ganska dubbel känslan jag har. Det känns lite som att jag måste vara så glad för att jag överlevt så här långt. Klart att jag är glad för varje dag som jag får i det här livet, tacksam för att behandlingarna svarat så bra. Men jag är också ledsen och sorgsen känns som om jag måste betala för en framtid som så många andra tar för givet, som jag också själv i min enfald tog för givet en gång i tiden, men som vi som nu är sjuka måste tacka så väldans för? Och betala dyrt för att få ha.
Uppenbart kan man inte ta livet för givet.
Det har jag lärt mig.
Men nåt som jag inte förstår det är varför måste våra sjukdomar, vi som är sjuka, jämföras med de som har det värre?
Det däremot har jag inte lärt mig.
Ungefär som att jag måste vara tyst, vad har jag att klaga på. Förstår ni vad jag menar? Jag har aldrig riktigt varit en person som klagar. Jo, mina allra närmsta får nog höra en del. Men jag är nog ganska mycket en person som vill se det poistiva, hitta utvägar och framförallt ha kul i livet. Nu däremot har ett helt nytt läge uppkommit.
Jag hade blivit lite förvarnad. Hört om vakumet som infinner sig. Men var inte beredd på den depp som faktiskt då och då tar över. Biter sig fast.
Jag hade hört att när man gått igenom alla behandlingar hamnar många i en depression. Då när framtiden ser ljusare ut. Då när alla anhöriga pustar ut, då deppar vi ihop. Då har vi hunnit ifatt, då har liksom skräcken och oron lagt sig och istället infinner sig sorgen, hårt och bestämt. Jag vet inte om jag är deprimerad, men jag är låg och så trött på det här.
Inbillar mig att nånstans i mars kommer jag att må bättre. Då har nog håret växt ut och ögonfransarna och jag har varit mina tre veckor på Vidarkliniken.
Herregud, jag fattar varför man blir bitter när allt lagt sig, när liksom själva sjukdomen och alla behandlingar klingat av och man står där med sin kunskap och bittra erfarenheter.
När håret och ögonfransarna väl växt ut kommer det inte synas på mig att jag haft cancer, om jag inte klär av mig naken inför en publik så klart. Men hur ofta gör man det?
SEn om ett halvår kommer man förhoppningsvis inte kunna se på mig att jag varit sjuk, att jag gjort hela den här resan.
En resa jag skulle velat ha ogjord, hade hellre rest till Mallorca och Indien, som jag ju skulle ha gjort i höstas. Istället tog jag in på Radiumhemmets retreat avdelning med allinklusive deluxe:

Här på Radiumhemmet kan vi erbjuda följande paket:
Hitta din djupaste källa, kom åt din rädslor och farhågor = ögonblicket man får sitt cancerbesked
Cleansingssystem med tarmsköljning= cytostatika behandling i fem månader med efterföljande sviter, som dåliga tänder och naglar
Förändra ditt utseende med en ny frisyr = man tappar allt hår på HELA kroppen
Brazilian vax = ja, också könshåret faller
Extra allt detox = Operation med en månads efterföljande sårvätsketömning
Stråla din aura = fem veckors strålning
Finmassage = ett års herceptinbehandling
Förändra din personlighet = fem års antihormonbehandling
Akupunktur = ett års sprutstickande ett par/tre gånger i veckan
Vila i din smärtpunkt = Begränsningen i kroppen efter en operation, nog vet man var smärtpunkten ligger.
Här&Nu= wow, varje dag, fullständigt medveten om att vara här och nu. I varje nålstick, i varje behandling.

Sorg äter sig in i dig
In under huden.
den tunna huden.
Cellgiftshuden.
Torr, tunn och blek.
Som en igel.
Eller sprängticka.
Jag sprängs snart.
Ingenting blir någonsin som förr.
Men kanske blir det bättre?
Låt oss hoppas på det.

Uppochned, hela tiden i känslorna. Nu har jag blivit sjuk. Nös mig igenom hela helgen och nu är det täppt och hostigt. Lite småfebrigt. Sjukdom på gång, eller på väg bort.
Men det betyder ingen träning, ingen yoga. Lugnochro-läge.
Jag är så trött på den här skiten nu.
Ett halvårs jävla prövning.
På måndag börjar strålningen. Varje dag i fem veckor. Ett jobb.
Sitta i väntsalen och vänta på att få gå in på strålningen, eftersom det är dropin som tillämpas. Kan bli väntan upp till tre timmar. Allt beroende på om alla som ska strålas väljer att gå samma tid som jag.
Allt känns så motigt.
Vill känna mig glad. Tillfreds. Se framåtrörelsen. Lita på att det blir bra.
Jag känner mig som en manet.
Genomskinlig och slemmig.
Vill ha sol och värme. Kunna bada. Hoppa i vågorna och känna sand mellan tårna.
Men, nej, jag måste vara här.
Alla åker bort men jag får strålning på KS hela julen.
Trött på alltihopa.
Vill isolera mig.
Isolerar mig.
Idag ska jag till KS, fast jag känner mig sjuk. Ska tömma bröstet och träffa kirurgen. De har haft sin konferans. Gått igenom det de opererade bort för snart en månad sedan. Fick de bort allt? Känner de sig nöjda? Är cancern borta? Eller tror de att den kommer att dyka upp igen?
Oro.
Igår googlade jag på bröstrekonstruktion.
Orkar inte titta på mer bilder.
Tappar det
Måste orka, men skulle vilja ligga i fosterläge fram till sommaren. Men nu måste jag bli frisk. Ska åka till Vidarkliniken på torsdag. Måste vara frisk då. Måste.

Sedan jag blev sjuk har jag fått en massa tips om hur jag ska bota min cancer. Många bra tips, en del lite småtokiga. Jag har fått sålla rejält och istället försökt att ta det som känns rätt för mig. Det är verkligen ett heltidsjobb att bli sjuk i cancer och jag kämpar varje dag med att bli frisk, både i kropp och själ. Att äta rätt, tänka rätt, vara snäll mot mig själv, träna, förlåta mig själv för sånt som jag inte gjort så bra, försöka se framåt, hitta rätt i tillvaron, inte döma mig själv eller andra, lita på min magkänsla, älska så mycket jag kan, hitta positiva stråk i det som verkar omöjligt, gråta ut sorgen, leka mer, ja, listan kan göras lång, men i första hand försöka leva det liv jag vill leva.

Alla de här tipsen jag fått, ibland blir det så klart lite för mycket. Ett av många tips jag fått är hampaolja eller cannabisolja. Vad är skillnaden egentligen? Någon som vet?

sv.wikipedia.org om Hampa

7-aring-far-cannabis-varje-dag-hjalper-mot-cancer

Här är en timmes film om cannabisoljans fantatiska egenskaper: En liten film

Har precis druckit min gröna shots, en blandning av vetegräs, korngräs, maccapulver och gurkmeja utblandat med vatten. Skaka, skaka i en flaska med lock och vips så enkelt. När jag kom på att man inte alltid behövde plocka fram mixern, blev det så enkelt att få i sig.

Så här inför helgen tänkte jag fråga er. Och hitta gärna på egna frågor, sånt jag inte tänkt på. Jag vill sammanställa viktiga saker som jag vill ta med i den bok som jag förhoppningsvis tror och vill att det blir av den här resan. Vill ha med er input, era tankar, era råd.
Och välkomna att ställa frågor till mig. Är det något ni undrar över, vill att jag ska svara på?

Till dig som haft/har bröstcancer:
Vad hade du velat veta innan du fick cancer?
Eller under tiden?
Vad har varit svårast för dig, rent känslomässigt, fysiskt eller kanske i bemötandet du fått av andra?
Vad har varit viktigast för dig i din resa?
Var har du fått din information?
Har du tänkt på vad du äter? Ändrat din kost? Hur i så fall.
Har du tänkt på att träna extra mycket, vad har funkar bäst för dig?
Hur känns det efteråt, när du är opererad, och allt är klart. Det här vakumet som kommer när man blivit frisk, ledsenheten som kommer ifatt en, hur tänker du om det?

Till dig som är bredvid, men som inte har en diagnos:
Vad hade du velat veta som anhörig?
Vad har varit svårast/lättast för dig under tiden som du är bredvid någon som är sjuk?
Har du råd/tips och tankar kring det här med att vara anhörig?