uppochned hela tiden

Uppochned, hela tiden i känslorna. Nu har jag blivit sjuk. Nös mig igenom hela helgen och nu är det täppt och hostigt. Lite småfebrigt. Sjukdom på gång, eller på väg bort.
Men det betyder ingen träning, ingen yoga. Lugnochro-läge.
Jag är så trött på den här skiten nu.
Ett halvårs jävla prövning.
På måndag börjar strålningen. Varje dag i fem veckor. Ett jobb.
Sitta i väntsalen och vänta på att få gå in på strålningen, eftersom det är dropin som tillämpas. Kan bli väntan upp till tre timmar. Allt beroende på om alla som ska strålas väljer att gå samma tid som jag.
Allt känns så motigt.
Vill känna mig glad. Tillfreds. Se framåtrörelsen. Lita på att det blir bra.
Jag känner mig som en manet.
Genomskinlig och slemmig.
Vill ha sol och värme. Kunna bada. Hoppa i vågorna och känna sand mellan tårna.
Men, nej, jag måste vara här.
Alla åker bort men jag får strålning på KS hela julen.
Trött på alltihopa.
Vill isolera mig.
Isolerar mig.
Idag ska jag till KS, fast jag känner mig sjuk. Ska tömma bröstet och träffa kirurgen. De har haft sin konferans. Gått igenom det de opererade bort för snart en månad sedan. Fick de bort allt? Känner de sig nöjda? Är cancern borta? Eller tror de att den kommer att dyka upp igen?
Oro.
Igår googlade jag på bröstrekonstruktion.
Orkar inte titta på mer bilder.
Tappar det
Måste orka, men skulle vilja ligga i fosterläge fram till sommaren. Men nu måste jag bli frisk. Ska åka till Vidarkliniken på torsdag. Måste vara frisk då. Måste.

1
1