i taket lyser stjärnorna

Så var det igång.
Strålningen. Varje dag i fem veckor med uppehåll på helgen. Men eftersom det är jul och nyår snart, så blir det lite konstigt. På torsdag till exempel ska jag strålas två gånger. En gång på morgonen och en på eftermiddagen. Och så har de klämt in en lördag också.

Det är märkligt. Har nu fått min första strålning. Vet inte riktigt vad jag känner. Vad känner jag?Vet inte. Men jag kan tänka mig att det är jobbigt att man måste ta sig hit. Varje dag, fram och tillbaka. I det här snöiga slafsvädret. Men ändå en ganska bra tid för strålning.
Men det är jobbigt att det är dropintid, så man kan inte vara säker på att det går fort, för vips är det plötsligt en lång kö. Sånt är ju jobbigt, men nu ska jag bara förlita mig på att allt blir bra. Det svider redan lite i huden. Har smörjt in med Calendulasalva från Weleda. Hemma väntar sheasmör och jag tänkte att aloeveragel säkert är toppen.

Strålningen går fort. Man ligger helt stilla och tittar upp i taket. Där har de gjort som en stjänvägg eller ett stjärntak kanske man ska skriva. Nu förstod jag titeln på boken(som också blev en film), som jag förövrigt känner att jag måste läsa; I taket lyser stjärnorna.

Blå porten kallas dörren som vetter in mot strålningen. För mig är Blå porten en restaurang på djurgården.

Man får kaffe, men ingen mjölk. Vilken tur att jag inte dricker mjölk.

Man får ligga på britsen. Knäna på det röda. Man måste ligga helt stilla. Inte röra sig ut fläcken, så åker strålningen runt och bestrålar från alla håll och kanter. 

Så stjärnorna som lyser. Kanske är det meningen att vi ska nå stjärnorna efter den här behandlingen. För till himlen vill jag inte än.

0
0